sista kontrollen

Detta ämne är inget kul. Det är deprimerande och det ger noll gensvar (i alla fall har det gjort så hittills). Men jag tycker att man ska försöka fullfölja det man påbörjat. Två gånger tidigare har jag genomfört Kamfertexts lilla undersökning av könsfördelningen inom medias kulturdebatt och -analys -- första delen här, andra här.
Senast såg ju saker & ting lite ljusare ut än vad de gjorde vid första kontrollen. Men nu är det väl back to normal då. Under januari månad har Sydsvenskans kultursida i sin nätversion haft i genomsnitt 5 artiklar skrivna av kvinnliga skribenter att erbjuda mot 12, 5 skrivna av män. Ungefär som vid första kollen alltså. Göteborgsposten hade ett dagssnitt på 7 artiklar av kvinnor mot 10 av män -- men då är det alltså så att GP:s kultursida på nätet innehåller en del intervjuer och annat journalistiskt material som kan kallas mer "lättviktigt" vid sidan av litteraturrecensioner och analytiska reflektioner.
Tänkandet sköts av män. Det riktiga tänkandet. Kan man förledas att tro. 6 understreckare i Svenskan var författade av kvinnor mot 22 av män denna januarimånad. 1 essä av 8 i DN bär kvinnlig signatur. Män har stått för 23 inslag i P1:s OBS, kvinnor för 14.
Därmed inte sagt att inte Svenskans understreckare skulle vara läsvärda, för det är de. Inte heller att OBS inte skulle vara lyssnansvärt. Det är det. En del människor ser nog inte detta som ett problem överhuvudtaget. Feminister ska jämt komma & tvinga sig på med sitt kvoteringssnack, tänker de kanske. Andra ser det som ett problem men verkar vara rätt hjälplösa inför den "naturliga" ordning som gör att självsäkra och -hävdande män tar så gott som all j-a plats.
Men herregud. Ingen tror väl idag på fullt allvar att kvinnor är dummare? Att kvinnor inte kan skriva? Så varför inte på allvar börja rucka på den ordning som gör att vi med få undantag hålls kvar i kulturens knatteliga. Vi är många kvinnor som tänker, läser, iakttar, skriver och talar -- vi vill bli lästa, sedda, lyssnade på och uppfattade. Släpp in oss på riktigt nån gång.

tantsporten nr 1

Har sömnproblem just nu så det är inte mycket bevänt med mig om dagarna. Tur då att det är EM i konståkning, min favoritsport vid sidan om fotboll (att titta på alltså, inte utöva), och att nästan allt visas på Eurosport. Jag sitter fastklistrad i soffan med en påse kolor varje dag.
Gillar man konståkning är man en äkta Tant. Jag försöker bära min tantighet med stolthet, men ärligt talat, jag har en del problem. Inför bekanta brukar jag tala om min förkärlek för tantsporten nr 1 som "min perversion". Det känns mycket coolare att prata om sin kärlek till det spanska och det portugisiska fotbollslaget. Då handlar det om en manlig arbetarklassport gone chic -- konståkning däremot är så kärringaktigt att det inte ens är bögigt. Det är tingeltangel på is: fladdrande glittriga maskeraddräkter med matador- eller faraomotiv, Händel med pålagda beats och melodramatiskt armvevande. Detta sitter jag alltså och tittar på med full emotionell inlevelse. Någon meta-attityd varken vill eller kan jag få till. Jag kan inte ens aspirera på att försöka dekonstruera min tantighet genom att virka eller sticka en grytlapp med subversiva porrmotiv under betraktandet (jag behärskar som modern tant inget av dessa hantverk).
Fast helt utan queera inslag är ändå inte konståkningen. Till exempel så förekommer det att damen lyfter herren inom den mest smaklösa av de olika grenarna, isdansen. Detta har jag dock flera gånger hört kommenteras med visst missnöje av tanterna vid tv-micken, samma tanter som ogillar par där damen är längre till växten än herren (vilken därför får bära "platåskridskor" eftersom en sådan brist måste åtgärdas enligt regelverket) eller som syrligt kommenterar en kvinnlig åkares val av byxdress till tango (det borde förstås varit klänning). Men inom herråkningen finns det alltid en eller annan som kommer undan med att öppet bete sig fruntimmersaktigt på isen. Jag minns Ilya Klimkin föreställa svanen i Svansjön till exempel -- ett oerhört vackert och gripande program, men den känslige Klimkin var tyvärr så nervös att han flera gånger föll omkull. Amerikanske Johnny Weir, som inte bara är bögig utan också avvikande i sitt hemland genom sin kärlek till Ryssland, gjorde en annan svan förra året när han åkte till Camille Saint-Saëns. Hur bra som helst.
Jag hörde en gång ett radioinslag med Ebba Witt-Brattström där hon talade om sin förkärlek för operan Rigoletto på grund av dess manlige huvudpersons känsloindränkta arior - det är något speciellt med att höra män uttrycka starka känslor på ett sätt de sällan ges utrymme för, menade hon. Jag förstår vad hon menade även om jag inte finner just Rigoletto vara någon särskilt intressant opera. Jag kan uppleva samma fenomen då och då när jag tittar på manlig konståkning. Det kan vara en stark upplevelse att se en sombert svartklädd ung man (inte alla dräkter är grälla) mjukt sväva runt på isen ackompanjerat av den melankoliska, romantiska valsmusiken till filmen In the Mood For Love.
Eller är det bara jag som är gumsjuk?

mysko rapportering

Jag har sett två inslag på SVT om mordet på Hrant Dink i Turkiet, jag har läst 3-4 artiklar i svensk press om detsamma. Genomgående har det undanglidande språkbruket i fråga om folkmordet på armenier -- den fråga som lett fram till Dinks död -- varit. Man skulle av svenska mediers rapportering kunna tro att det är osäkert om något folkmord verkligen ägt rum. Att det hela, på hardcorepostmodernt vis, bara handlar om olika berättelser som kommer i konflikt med varandra. Följande citat ur en artikel i Svd är typiskt: "Hrant Dink ville få turkarna att lyssna till armeniernas historieskrivning om det osmanska rikets sönderfall när armenierna gjordes till syndabockar och utsattes för det som många ser som 1900-talets första stora folkmord." Hm, "armeniernas historieskrivning", "många ser som".... På TV talades det obestämt om "massakrer" och "beskyllning om folkmord". Wtf? Varför?

några ord om en tillfällig nedläggning

I förrgår skakades bloggosfären av en mindre skandal: plötsligt var Isabellas blogg Att arbeta som eskort nedlagd av WordPress. Sent på kvällen låg bloggen uppe igen. WordPress bad om ursäkt till dess ägare och tillkännagav att det hela varit ett rent misstag. Som kommentarerna till detta inlägg visar låg det dock ett aktivt försök att släcka ner bloggen bakom -- någon har påstått att den skulle förespråka människohandel....
Isabella, som egentligen heter något annat, har vigt sin blogg åt frågor om prostitution (d v s sexsäljande) och människohandel. Hon berättar om sitt arbete som eskort och bedriver opinionsarbete mot sexköpslagen, samtidigt som hon kämpar mot människohandel -- d v s ofrivillig prostitution. Att denne någon varit oförmögen att uppfatta detta, eller blivit så upprörd över att det finns en annan åsikt om sexköpslagen än den sanktionerade att han/hon medvetet farit med lögn, det är betecknande för det svenska debattklimatet i denna fråga. WordPress insåg snabbt att det inte fanns någon grund för nedläggningen, och det hedrar dem. Men hur kan det komma sig att någon, förmodligen en person som anser sig stå för goda, humanistiska värden, agerar så uppenbart odemokratiskt? Förmodligen handlar det om det starka genomslag den svenskorwellianska synen på all prostitution som människohandel har haft.
Händelsen fick mig att reflektera lite över bloggosfärens funktioner och över hur känsligt det är för yttre påtryckningar. Mr Brown skrev nyligen ett inlägg om bloggandets särskilda funktion i auktoritära samhällen. Han har naturligtvis en stark poäng när han betonar "vilken politisk sprängkraft bloggen som medium kan ha i ett land där de demokratiska institutionerna är svaga och där media är hårt kontrollerad". I Sverige finns det för det mesta ingen särskild orsak till att de politiska bloggarnas innehåll annat än rent språkligt (och möjligen skvallermängdsmässigt) skulle skilja sig särskilt mycket från innehållet i de olika formerna av "gammelmedia". Bloggosfären blir i den bemärkelsen mindre viktig. Men sexköpsfrågan är ett undantag. Här spelar bloggosfären en stark roll. I bloggosfären har Isabella och hennes kollegor ett utrymme där de, på egna villkor och under den pseudonym lagstifitningen och horstigmat nödvändiggör, kan argumentera för sin sak.
Isabella är visserligen en aktiv debattör som också publicerar sig i pressen. Men det är inte alla media som släpper fram en anonym skribent. Dessutom gäller oftast en särskild ordning för hur sexsäljare porträtteras i media -- de underställs olika auktoriteter och blir till belägg för dessa auktoriteters teser. Även om sexsäljaren själv tillåts formulera ett inlägg då & då sker detta alltså inom en starkt begränsande ram. Inom bloggosfären finns inte denna ram.
Den som gav sig på Isabellas blogg insåg förmodligen att den har en alldeles särskild sprängkraft. Där bjuds regelbundet andra sexsäljare in som gästskribenter. Dessutom fungerar den som en slags uppsamlingscentral, där den sexköpsdebatten i svenska media fångas upp, belyses och kommenteras. Skulle hennes blogg stängas ner så krymper vårt demokratiska utrymme.
Uppdatering: Isabella har nu lagt ut ett inlägg som närmare beskriver hur det hela gick till och hur kommunikationen mellan henne och den person som låg bakom nedsläckningen såg ut. Personen i fråga upplever sig ha blivit missuppfattad. Att döma av den mailkonversation mellan henne och Isabella som återges är det mer korrekt att säga att hon anklagar bloggen för att befrämja människohandel, inte för att, som jag skrivit ovan, förespråka den.
Även detta är dock ytterst tveksamt. I Sverige betraktas det som en Sanning Ingen Får Ifrågasätta att existensen av sexhandel automagiskt medför slavhandel. Även detta borde naturligtvis granskas och öppet kunna diskuteras.

film & filmkritik....

”Du har det bra, du som är filmvetare – det måste vara härligt att få sitta och titta på film hela dagarna!”. Den som yttrar en sådan mening menar inte något illa, men omedvetet uttrycker hon en uppfattning om studiet av film som något lättsamt och inte särskilt krävande, något som står i närmast antitetisk relation till intellektuellt arbete. En närbesläktad situation upplever filmvetaren när hon ställs inför den intellektuella som uttryckligen meddelar att film för henne, det är och ska vara avkoppling och ett nöje – den intellektuella som snobbar med att inte ha sett någon Bergmanfilm, med att ha En värsting till syster med Whoopie Goldberg som favoritfilm – men som har en helt annan attityd gentemot skönlitteraturen.

Litteraturen har en särställning i vår kultur. Det skrivna ordet inger respekt – det är kopplat till intellektet, till tankearbete och kreativ fantasi, medan film tenderar att förknippas med lättja, konsumtion och ibland överväldigande primitiva känslor. Filmmediet är dessutom på ett annat sätt avhängigt av ekonomiska resurser, vilket ytterligare sänker dess så att säga andliga värde. Jag vill påstå att denna hävdvunna hierarkiska ordning fortfarande gäller. Och den påverkar förstås filmkritikens status, utformning och utrymme.

Postmodernismens försök att upplösa den kulturella hierarkin har naturligtvis haft viss effekt. Idag kan vilken kultursida som helst behandla populära genrer som skräckfilm eller action på ett seriöst sätt. Samtidigt har jag en känsla av att det försök till integration av så kallad nöjes- och kulturjournalistik som gjorts i postmodernistisk anda resulterat i att filmen låsts fast i ett populärkulturfack – fast nu med positiva istället för negativa förtecken. Problemet med det är att ”film” klumpas ihop och filmer som är mycket olika både till utseende och syfte behandlas på ett och samma sätt. Medan det inte borde vara någon principiell skillnad exempelvis mellan att recensera en film av bröderna Dardenne och att recensera en diktsamling av Thomas Tranströmer – i båda fallen borde det krävas tillräckliga förkunskaper och goda arbetsvillkor. Men idag, när tabloidisering regerar, drabbas filmkritiken särskilt hårt. Dagens Nyheter införde nyligen betygsättning på filmer, och därmed finns det inte längre någon stor dagstidning i Sverige som inte har en filmkritik som är anpassad för annonsmarknaden.

När litteraturvetaren Magnus Eriksson i Obs! 16/1 talade sig varm för en klassisk kritikerprofil som Jan Aghed hyllade han en typ av kritiker som i dagsläget är mycket sällsynt – den specialiserade filmkritikern som fullt ut kan ägna sig åt sitt filmkritikervärv, och som gör detta med entusiasm och ambition. Nyare kritiker ägnar sig i allmänhet åt mycket annat vid sidan av att recensera film, de få som försöker koncentrera sig på sitt filmskrivande för en osäker frilanstillvaro. Eriksson uttalade en hård dom över dagens yngre filmkritikerkår, och även om jag tycker han överdrev har han rätt i att vi lever i en mediakultur där filmhistoriska kunskaper och cineastisk passion inte smäller särskilt högt. Men framtiden är öppen. Dagens filmklimat, där biografen verkar bli allt mindre viktig medan dvd-spelaren hemma i vardagsrummet öppnat för helt nya filmvanor, borde kunna medföra en förändring av filmkritiken i positiv riktning – om viljan finns. Dvd-utgivningen innebär, oavsett vilken teknisk form den kommer att anta i framtiden, inte bara möjligheter till ett mer intimt sätt att se på film utan också en bättre tillgång till delar av filmhistorien. Därmed ökar också behovet av ett seriöst offentligt samtal omkring film.

Jag efterlyser alltså en mer differentierad filmkritik och filmjournalistik. Jag är medveten om att en sådan utveckling kan bidra till att ytterligare cementera kulturella hierarkier, och det är i och för sig inte önskvärt – all film förtjänar kunnig och seriös kritik. Men den stora variation som finns inom filmen måste väl någon gång tas i beaktande. Varken den så kallat smala eller den så kallat breda filmen kommer riktigt till sin rätt så som situationen nu är. Är det rimligt att den senaste Wallanderfilmen recenseras på samma premisser som, till exempel, De andras liv? Att det mest verkar vara tur om t ex barn- och ungdomsfilm recenseras av personer som är kunniga på just det området? Alternativet är förstås att det skapas arenor för filmanalys utanför kritiken. Där är vi inte heller idag – specialiserade tidskrifter som når bortom den akademiska världen lyser i stort sett med sin frånvaro.

Jag genomförde förrförra året en liten studie i svensk filmkritik av idag (publicerad i Solskenslandet, red. Hedling/Wallengren), och hade då kontakt med några kritiker som nappade på möjligheten att fritt ge uttryck för synpunkter på verksamheten. Ett återkommande klagomål var just detta att kritiken så ofta av nöd blir lite av hastverk – i värsta fall har recensenten bara två timmar på sig att författa något mellan pressvisning och tidningsdeadline. Och att man saknar möjligheten att fördjupa sig i längre, mer djuplodande resonemang om vissa filmer. Det vore väl något för kulturredaktioner på radion, tidningarna och varför inte också SVT att fundera över.

jag borde äta upp min icke-existerande hatt...

...apropå detta att Mona Sahlin, tio år för sent, faktiskt ser ut att kunna bli sossarnas partiledare och statsministerkandidat. Jag hade nämligen kunnat svära på att hennes möjligheter dödades i mediejakten då när den begav sig. Ibland är det kul att ha haft fel.
Men lite orolig är jag allt. Att någon av hennes motståndare, som politiska kommentatorer så hemlighetsfullt talar om (vad är det som gör att vissa, vilka de nu kan vara, är så inriktade på att stoppa just henne?) ska slänga upp en joker och media på nytt hamnar i trans. Jag minns så väl hur det var då, under den där icke-affären. Hur okända och bekanta bröstade sig med metamediasmarta strömlinjeformade analyser av allt från Sahlins klädsel till hennes tårar. Hur Göran Skytte höll ett polisiärt förhör med henne i sin "talkshow" - bland annat lyftes den väldigt viktiga frågan om huruvida inte Monas make faktiskt vid ett tillfälle varit sjukskriven utan att de facto vara sjuk (och nej, det var inte någon långtidssjukskrivning det handlade om).
Att Ulrica Messing, som jag hörde i nån nyhetssändning, låtit meddela att hon egentligen är intresserad av uppdraget men inte vill utsätta sig och familjen för granskningen borde, som det heter, stämma till eftertanke.

fruntimmer, fruntimmer

"Men det finns ju inte så många kvinnliga filmregissörer" har man ju fått höra när man beklagar sig över det klena inslaget av fruntimmer i exempelvis cinemateksutbudet. Nej, jag ska inte påstå att det finns lika många kvinnliga som manliga filmskapare att välja mellan. Men väl att det nog finns/har funnits fler fruntimmer på det här området (också) än vad de flesta förmodligen tror. Här några namn:

Vera Chytilova, Lizzie Borden, Jane Campion, Helke Sander, Lina Wertmüller, Agnès Jaoui, Vibeke Lökkeberg, Marilou Diaz-Abaya, Joyce Wieland, Larissa Shepitko, Aparna Sen, Jackie Raynal, Marziyeh Meshkini, Michelle Citron, Lana Gogoberidze, Vivienne Dick, Abigail Child, Annette K. Olesen, Lotte Reiniger, Kathryn Bigelow, Agnès Varda, Iris Gusner, Suzanne Osten, Susan Seidelman, Claire Denis, Diane Kurys, Carolee Schneeman, Jill Godmilow, Amy Heckerling, Maria Luisa Bemberg, Tahmineh Milani, Patricia Rozema, Mai Zetterling, Helma Sanders-Brahms, Maya Deren, Wanda Jakubowska, Helle Ryslinge, Colline Serreau, Sarah Maldoror, Claudia Schillinger, Pascale Ferran, Su Friedrich, Sara Gomez, Gillian Armstrong, Erica Beckman, Barbara Hammer, Christine Edzard, Dorothy Arzner, Mimi Leder, Marianne Ahrne, Monika Treut, May Spils, Gunnel Lindbom, Anna Hoffman-Uddgren, Ulrike Ottinger, Mathilde Landeta, Lynne Ramsay, Suzanne Bier, Marianela Alas, Samira Makhmalbaf, Patty Jenkins, Leontine Sagan, Penny Marshall, Laleen Jayamanne, Alice Guy, Mary Ellen Bute, Leslie Thornton, Lisa Cholodenko, Marta Meszaros, Nora Ephron, Lucia Murat, Marjorie Keller, Nadine Trintignant, Kimberly Peirce, Pernille Fischer Christensen, Ula Stöckl, Jytte Rex, Julie Taymor, Julie Dash, Mary Harron, Lisa Ohlin, Germaine Dulac, Agnieszka Holland, Natalya Bondarchuk, Catherine Breillat, Margaretha von Trotta, Mira Nair, Evelyn Schmidt, Liliana Cavani, Chantal Akerman, Ingemo Engström, Kira Muratova, Rakhshan Bani-Etemaa

Där några namn. Omkring hundra sådär. Det är regissörer från olika tidsperioder och olika världsdelar som jobbat i vitt skilda genrer och stilar. Something for everybody. Något kan vara felstavat; jag kan ha råkat upprepa något. Förhoppningsvis väcks någons nyfikenhet, någon driftig människa kanske kan få inspiration till ett festivals- eller filmklubbsprogram, en artikel eller ja, vad fan som helst. En internetresurs kanske, i stil med den här eller den här. Visst, jag vet att alla tänker på jämställdhet nuförtiden. Det finns framför allt universitetsstudier för sånt där. Och ibland tänker jag: feminism är bara en karriärsväg idag. Det händer ju ingenting. Jag måste ju ha fel, eller hur? Snälla, säg att jag har fel.

bonjour tristesse: cinemateket i malmö vt -07

Med posten damp cinematekets vårprogram ner idag. Resignerat konstaterar jag att det är business as usual efter ett förhållandevis spännande höstprogram. Jag har inte kollat in stockholmsprogrammet eftersom jag är för avundsjuk, misstänker att det i all sin stinnhet rymmer pärlor vi malmöiter inte får ta del av -- vi bor i den avgjort minst spännande cinemateksstaden, men nå ja, kanske är det vårt eget fel -- malmöpubliken är ofta trög och otacksam...men skyll inte på mig, jag för min del har då alltid strävat efter att vara en fin & duktig cinemateksbesökare...
Vad har de att komma med här då? Den femtioelfte Antonioniserien och så Hitchcock, suck... Altman, ja han dog ju nyss, det är klart. Och så Sven Nykvist -- ja, det är klart att Nykvist måste hyllas, inget snack om det. Men herregud: KIESLOWSKI, för helvete... Jag är säker på att det inte är första gången för honom heller, denne den kanske mest överskattade av alla helgonförklarade manliga nittonhundratalsauteurer... En serie kallas för Filmform och sägs bestå av konstfilmsklassiker, det hade varit kul om det inte bara handlat om en föreställning bestående av fyra korta filmer. I det paketet ingår två av de tre kvinnliga regissörerna i programmet; Gunvor Nelson och miss Universum. Den tredje är Sofia Coppola vars intetsägande Virgin Suicides visas i önskeprogrammet "På begäran". De två återstående serierna är för det första fyra filmer valda av fyra olika danska regissörer -- och det är klart att regissörer ska få välja cinemateksfilmer, gärna mer sånt, synd bara att de med 50% Fassbinder valde så himla förutsägbart (Simon Staho överraskar dock genom att ambitiöst välja Shoah, vilken förstås måste ägnas två heldagsvisningar) -- för det andra vårens enda riktigt överraskande och spännande inslag, Yoshishige Yoshida x 2. Det fanns ju också en japansk nya vågen under sextiotalet, vid sidan av de olika europeiska och sydamerikanska, och att sprida kunskap om sådana från vår horisont sett "perifera" och okända fenomen, som dock varit mycket viktiga i filmhistorien, det ingår väl som ett av de viktigaste inslagen i Cinematekets uppdrag?
Skönt att få gnälla av sig. Men min kritik är också allvarligt menad: filmhistorien är större än något dussin manliga auteurer, och så länge vi fortsätter att reducera den så länge kommer det fortsätta vara svårt att få filmen att bli en respekterad konstform på jämnfot med litteratur, annan bildkonst osv. Som det är nu är den fortfarande "populärkultur" som då och då kan höja sig upp till esoteriska höjder med hjälp av en Stor Man.
Betyg för vårens cinemateksprogram i Malmö: två Charlottes av fem möjliga.
Fast det är klart att vi ska fira Altman och Nykvist.

hört det förut

Gårdagens DN innehåller bl a en notis om en ny tysk film som "bryter tabun". Det handlar om Dani Levys Mein Führer, enligt uppgift från BBC:s nätupplaga "den första inhemska filmen som smädar den tyske diktatorn". Suck. Snart sagt varenda jäkla tyska film på temat Tredje riket som kommer ut marknadsförs i de termerna, en aningslös journalistkår hakar på, och si! det råder minnesförlust inte ifråga om den historiska perioden som sådan men om den tyska filmhistorien rörande densamma.
Volker Schlöndorffs Der neunte Tag från 2004 (en film som vad jag vet inte gått på svenska biografer men visades på Stockholms filmfestival) påstods till exempel vara den första tyska spelfilm som innehåller scener från ett koncentrationsläger - när detta förekom redan i Eugen Yorks Morituri från 1947, en film som alltså spelades in redan innan dess att någon av de båda tyska efterkrigsrepublikerna bildats. Der Untergang, den med Bruno Ganz som Hitler, målades också upp som ett stort genombrott i tyskarnas umgänge med sitt förflutna, ett beträdande av tidigare förbjuden mark. Men G W Pabst, som efter att ha gjort sig känd för sina stumfilmer med Louise Brooks gjorde sig till medlöpare under nazismen, spelade redan 1955 in Der letzte Akt som behandlar samma skeende och gestaltar i stort sett samma persongalleri inklusive Hitler. Visserligen spelades denna film in i Österrike - men det rör sig om samma språkområde, en delad historia, en regissör som är djupt insyltad i den tyska filmhistorien och en känd tysk författare bakom manus, Erich Maria Remarque. Och vad gäller detta med att smäda diktatorn i en komedi, ja, vi har ju i alla fall Ulli Lommels fars Adolf und Marlene från 1977, där tyrannen springer benen av sig efter filmstjärnan men bara lyckas tråka ut henne. (Visst låter det lite småkul? Det är de underbara fassbinderskådisarna Kurt Raab och Margit Carstensen som spelar huvudrollerna.) Nu blev den filmen väl inte precis någon internationell framgång (vilket Der letzte Akt f ö var) men har vi redan glömt den smålöjliga och småroliga Schtonk! från tidigt nittiotal, den var väl hyggligt framgångsrik också här i Sverige? Visserligen förekommer ju inte H i egen låg person i denna komedi om den lönsamma fabrikationen av hans dagböcker, men upphovsmannen bakom falsifikationen i filmen börjar efterhand tala med den välbekanta österrikisk accenten och på ett larvigt sätt uppfatta sig intagen av Diktatorns ande (där försökte jag mig på ett torrt skämt, ordet Schtonk! som är filmens titel härrör nämligen från den rotvälska Adenoid Hynkel talar i Chaplins film - vilket förstås ytterligare understryker filmens intention att smäda den tyske diktatorn tillsammans med dem som fortfarande är besatta av honom).
Nå, detta sagt - visst har filmer om Tredje riket ibland förorsakat animerad tysk debatt. Vilket ju är bra, på sätt och vis. Vi får hoppas att Levy gjort en bra och riktigt rolig film, oavsett om den visar sig vara kontroversiell eller inte.

miljömuppar i mitt hjärta

Varför är Miljöpartiet inte mer populärt egentligen? Det borde ha en betydligt större anhängarskara givet att vårt senkomna och av nöd framtvingade spirande miljömedvetande bekräftar vad mp länge hävdat. Men än fortsätter medelklassen att gå gasande och rapande in i undergången - så leds vi också av ett parti som tycker att ekonomisk tillväxt måste ha företräde framför miljöåtgärder.
Till en del handlar det nog om nåt så korkat som stil. I hovkulturens dagar verkar miljömuppstilen helt hopplöst pinsam. Från vänsterhåll tillkommer en misstänksamhet inför mesmullens uppenbara brist på konfliktmedvetande. Var finns aggressiviteten? Kan vi se Peter och Maria hålla brandtal för massorna i en gigantisk manifestation mot exempelvis sänkta lägstalöner? De är bra på att ta strid för utsatta grupper som till exempel gömda flyktingar, men deras brist på förmåga att verkligen välja sida vad gäller den ekonomiska politiken uppfattas som en svaghet - och, menar jag, är det också. Att de fortfarande inte fullt ut vill välja sida tyder trots allt på en bristande verklighetsförankring.
Partiet har medlemmar som vill verka för en tydligare vänsterprofil, till exempel Jimpan. Skulle de lyckas skulle Miljöpartiet på ett unikt sätt kunna kombinera ekonomisk rättvisepolitik med realistisk miljöpolitik och en liberal eller frihetlig hållning. Ibland visar miljöpartister prov på ett förvånansvärt fritänkande, till exempel då Alexander Chamberland och hans unga gröna ifrågasatte den inom vänstern så vanliga förbjudande hållningen mot all form av pornografi (se här). Den sorgligt fimpade friårsreformen är ett annat exempel. För att citera Wetterstrand herself: "Friåret är en av de mest liberala reformer som genomförts i Sverige - ändå stoppas den nu av partier som samtliga kallar sig liberala. Moralismen vinner över den liberala människosynen vid tanken på den onyttiga medborgaren..."
Sympatiskt är också förslaget att införa nya namn i namnsdagskalendern. Det borde vara en självklarhet att Ali, Muhammed och Zeinab m fl ska kunna fira namnsdag precis som Lena, Rickard och jag. Finns det några vettiga skäl däremot? Namnsdagsnamnen har varit föremål för modernisering förr - det är dags att göra en ny upprustning nu.

den vägen vandrade

Året rinner ut...
...så vad har då hänt under året?
Ja, till att börja med ska de hädangångna minnas. Några av dem levde en gång i DDR, Landet som inte längre är. Döden tar både förföljare och förföljda, men oftast är både levande och döda gråmelerade snarare än svarta skurkar eller vita hjältar. Aldrig blir väl detta så tydligt som i ett totalitärt samhälle. Under året har bland andra Gerhard Behrend, Frank Beyer, Jenny Gröllmann och Marcus Wolf dött. Mest känd av dessa var förstås Wolf, spionchefen och den svartaste av dessa fyra. Märkligt nog betraktade han sig själv som en reforminriktad mjukis. Förvånad över att plötsligt riskera fängelsestraff i sitt hemland flydde Wolf till Moskva då muren föll - liksom hans far en gång gjort, men då under helt andra omständigheter. Att de båda sönerna till den judiske läkaren och författaren Friedrich Wolf, efter att i flykt undan nazismen tillbringat en del av sin barndom och ungdom i sovjetisk exil, kom att tillhöra den östtyska intelligentsian och inta höga poster i DDR:s politiska respektive kulturella landskap, det är en omständighet som blottar lite av den mänskliga själens bråddjup. Visserligen utbildades de till att tillhöra den kommunistiska eliten - men i trettiotalets Moskva med dess vågor av utrensningar levde de ju också i en skräckens och angiveriets atmosför. Yngre brodern Konrad Wolf blev filmregissör och kulturpolitruk. Men inte heller han gick fri från den otillåtande övervakningen av kulturprodukter. En av hans filmer, Sonnensucher, lades på hyllan och låg där i fjorton år innan den fick premiär. Konrad Wolf, som dog 1982, är kanske den enda östtyska regissör vars konstnärlighet åtnjuter internationell aktning. Jag för min del har dock svårt att se hans romantiska, godmodiga och allmänt överlägsna ryska rollfigurer utan att rysa litegrann invärtes.
Frank Beyer däremot tenderar mer betraktas som en skicklig hantverkare (vilket minsann inte är fy skam). Även han regisserade film och han stod bakom den enda östtyska film som nominerats till en Oscar, Jakob der Lügner från 1975. Det är en smärtsam historia och en av de filmer alla som tror att Förintelsen inte är ett ämne som förekommer i tysk film borde se. Beyer blev väldigt omilt behandlad av den östtyska regimen, ändå framhärdade han i att inte bara försöka leva och verka i sitt hemland utan dessutom i att behålla sitt partimedlemskap fram tills dess han blev utesluten under förödmjukande former. Berodde hans medlemskap på en uppriktigt känd övertygelse eller handlade det om anpassning och strategi - eller kanske om någon slags pliktkänsla? Gör det långvariga medlemskapet Beyer till en medlöpare?
Jenny Gröllmann arbetade också inom filmen, som skådespelerska. Hon var under åttiotalet gift med Ulrich Mühe, en kollega. Mühe spelar Stasi-officerare i De andras liv - en underrättelseagent med uppdraget att avlyssna ett känt skådespelarpar. I realiteten har Mühe anklagat sin förra fru, Gröllmann, för att ha tillhört Stasi. Gröllmann förnekade detta fram till sin död - hon har delvis rentvåtts genom ett domstolsbeslut som förbjöd Mühe att fortsätta sprida dylika rykten. Vem vet vad som verkligen utspelat sig mellan de båda makarna. Gröllmann medverkar i en av de enligt min mening bästa östtyska spelfilmer som gjorts - Dein unbekannter Bruder i regi av Ulrich Weiss från 1982. Filmen utspelar sig under Tredje riket men dess kallsvettiga paranoia säger en del om livet i DDR.
Om det fanns något sådant som en östtysk folksjäl...nä, det är ju en löjlig tanke. Men mer än någon annan av dessa lyckades Gerhard Behrend som en av skaparna till Das Sandmännchen, den animerade dockan John Blund, nå östtyskarnas hjärterötter. Man försökte men lyckades inte fimpa den lille gubben med sandsäcken från barntv-tablån vid tiden för återföreningen - lyckades inte eftersom det blev publikstorm. Åtminstone detta invanda och hemtama ville man ha kvar. Den östtyske John Blund blev nyligen föremål för en grov norsk dokumentär som visats i svensk tv (John Blund - en socialistisk hjälte) där figurens propagandistiska egenskaper lyftes fram på ett förenklat sätt; filmen visade egentligen inte mycket mer än att alla kulturella uttryck, och i synnerhet ett uttryck med så uppenbart pedagogiskt uppsåt, görs i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Samma fördömande attityd som filmens skapare uppvisade mot diktaturens Sandmännchen skulle man i princip kunna uppvisa mot allt och alla som fanns och levde i DDR och därmed skulle man egentligen bara demonstrera sin egen skenhelighet.

vänsterpartikultur

Idag meddelar Tasso Stafilidis att han lämnar Vänsterpartiet. Detta kommer de allra flesta av hans gamla partikamrater att strunta i eftersom han väljer att lämna först nu, efter det att han förlorat sin riksdagsplats vilket bekräftar den vanliga uppfattningen att de som står/stått för den interna v-kritiken bara är giriga och maktgalna karriärister. Jag begriper inte varför han inte hoppade av tidigare, jag begriper inte de som är kvar i partiet - det var ju längesen det blev tydligt varthän det barkade.
I veckans upplaga av den "oberoende" vänstertidningen Flamman finns en egenartad artikel om en kvinna som för två år sedan lämnade Partiet och blev aktiv moderat. Varför är detta efter två år plötsligt en nyhet? Varför förtjänar detta ett helt litet reportage? Det kan välan ändå inte vara så himla anmärkningsvärt - människor kan undergå de mest märkliga förvandlingar och byta fot i hur grundläggande frågor som helst, det borde vara allom bekant. Kanske kan man om man letar riktigt ordentligt rentav hitta någon vänsterpartist som en gång varit moderat? Under min tid som aktiv vänsterpartist i Malmö kom det till en medlem som tidigare varit kristdemokrat, vilket gav upphov till en del hånfulla kommentarer bakom människans rygg. För bland De Rättrogna finns ofta en föreställning om att vi går och bär på en i grunden oföränderlig Sann Inre Politisk Identitet. I avgörande ögonblick visar det sig vem som är Att Lita På och vem som inte är det - vem som i grund och botten bara är en rödlackerad blåbloding.
Så finns det de som hela tiden måste hållas på the straight and narrow med de Sanna Kamraternas hjälp för att de inte ska vackla. Osäkra typer som skulle kunna byta fot om de skulle hamna i dåligt sällskap eller utsättas för alltför mycket dålig litteratur. I Tyskland är den syndiga människans behov av kamp mot sin "innere Schweinehund" ett begrepp - inom vänstern finns det de som måste kämpa mot sin "inre borgarbracka". Naturligtvis blir "nyheten" om gotländskan som bytte sida intressant i ljuset av partiets fortlöpande rättningar i leden, senast manifesterad av uteslutningen av företroendevalda medlemmar som vägrade samarbete med socialdemokraterna. – De senaste årens frånvaro av studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat inom vänsterpartiet, kan göra att man blir ointresserad till slut, säger den gotländske v-ordföranden. Ja, "studieverksamhet och livaktigt diskussionsklimat" kan vara väldigt positivt och utvecklande. Men för den som så önskar kan det också fungera som en ständigt pågående uppfostran och självstympning.

tjuvnyp

Igår beskrev Karolina Ramqvist på sin blogg hur en man stod och gned sina könsdelar mot henne på tunnelbanan och hur hon inte tyckte att hon kunde hantera det hela på nåt bra sätt. "Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom." En reaktion jag känner så väl igen. Klarar jag inte av att förhindra en vardagssexgalning jag råkar ut för från att få orgasm med min ofrivilliga hjälp på bussen, i tunnelbanan, i biografen eller på andra sidan telefonlinjen så känner jag mig inte duktig. Rentav känns det som att min oskicklighet kräver sin förklaring på nåt sätt.
Nej, detta händer inte precis dagligdags. Men jag kan utan lång eftertanke räkna upp åtminstone ett halvt dussin tillfällen då jag råkat ut för det Ramqvist kallar "sexmobbning" - vilket jag tycker är missvisande eftersom mobbning är något betydligt värre än den här typen av "miniatyrövergrepp" som, vilket Ramqvist också avslutar sin bloggtext med att påpeka, mest är banala och pinsamma att utsättas för. Ja nu ska vi se...det var den klassiske blottaren i parken, det var han som glodde och slickade sig om munnen på spårvagnen, det var den anonyme telefonstönaren, det var snubben som oombedd visade mig en nakenbild inne på sitt arbetsrum, det var den tunga armen över mitt lår i biografmörkret och så var det den där andra biografincidenten då en man som tidigare hjälpt mig hitta rätt i multiplexet kom och satte sig bredvid mig i salongen mitt under föreställningen och så småningom, efter att ha fällt några oskyldiga kommentarer om filmen, började runka. Det här sista tillfället kändes extra pinsamt eftersom jag inte begrep vad killen höll på med förrän jag han rusade ut med nån slags smådiaboliskt skratt och jag såg satsen han lämnade efter sig på sätet.
Ärligt talat, jag tycker inte jag blivit speciellt traumatiserad av de här upplevelserna, jag har inte fått problem med att gå på bio själv eller röra mig fritt på grund av detta. Det är inte jag som ska känna skam för dem, det är de män som inte förmår ta ansvar för sin sexualitet som har problem. Detta gäller oavsett om jag "gör något åt" saken eller inte. Men visst känner jag också trycket att vara en "stark kvinna", detta avskyvärda uttryck som verkar kunna innebära allt från att dubbelarbeta utan att bli utbränd till att se till att man minsann aldrig blir utsatt för någonting, i alla fall aldrig utan att hämnas Dirty Weekend-style. De kommentarer Karolina fått visar att det i sådana här fall liksom i våldtäktsfall finns en tendens att hellre problematisera kvinnans än mannens beteende. Det är ju fult att "vara offer". Är Karolina svag eller?...
Könsmaktsordningen finns överallt och ingenstans. Självklart är den här typen av incidenter, som varenda jävla tjej råkar ut för i någon form någon gång, eller många gånger, under sin livstid ett uttryck för en könsmaktsordning som gör att tillräckligt många män inte anser sig behöva bry sig om vad de kvinnor de kåtar upp sig på egentligen tycker om dem och om situationen. Samtidigt är de fanimig inte värre än vad vi gör dem till. En idiot och lite sperma på sätet bredvid mig i biografmörkret behöver inte vara mer än just det. Vi vill så gärna hitta den formel som ska ta bort ordningen: förbjuda torskar eftersom de verkar förkroppsliga hela det här syndromet (om det verkligen är så eller inte blir för jobbigt att försöka ta reda på), hitta ett kvinnligt beteende som ska trolla bort problemet, tillsätta en statlig utredning ochsåvidare. Jag vill också få bort skiten. Men orealistiska målsättningar, falska föreställningar, syndabockar och symbolpolitik lär inte hjälpa.

moonbase 3 - det sunda förnuftets seger i världsrymden

Jag har ingenting emot Christer Fuglesangs hjältestatus. Nu är jag själv ingen flaggviftande person precis men jag tycker de många syrligheter som yttrats om rymdjublet, inte minst inom bloggosfären (den inverterade världsrymden?), känns lite jante faktiskt.
Men det var inte det jag tänkte skriva om.
Nej, det var det där med den kommande koloniseringen utav månen jag kom att tänka på vilket i sin tur kom mig att tänka på den fina gamla BBC-science fiction-serien Moonbase 3. Den blev inte populär på sin tid (1973), bara sex av planerade tretton avsnitt spelades in och sändes. Men vi är några nördar som tack vare BBC:s dvd-utgivning kunnat upptäcka serien nu i efterhand i alla fall. Min make, som är en större sf-vän än jag, fick den i present för några månader sen. Vi kom att gilla den lika mycket båda två. Jag blev helt fascinerad av detta lite melankoliska och nästan naturalistiska psykodrama i nedtonad rymdmiljö. Specialeffekterna är så få att de nästan inte finns. Inte en utomjording är i sikte. Dramatiken bygger på sådant som arbetsplatskonflikter, verksamhetsfinansiering och de regelbundna psykiatriska utvärderingarna av rymdstationspersonalen. Det mest visuellt upphetsande som förekommer är skådespelarnas fulsnygga sjuttiotalsfuturistiska kostymering. Rent stilistiskt och dramaturgiskt är Moonbase 3 den absoluta motpolen till Star Trek.
Okej, vi snackar inte drama på högsta nivå. Även skådespeleriet är nedtonat, kanske lite väl mycket så - åskådaren avkrävs ett visst tålamod. Men det finns något starkt sympatiskt med hela konceptet. Det är brittisk public service-dramatik av fint nittonhundratalssnitt. Ett upplysningsprojekt i universums mörker.

selbstdarstellung

"Hon kunde inte tala om sin konst på ett intressant sätt...hon var blek - det fanns ingenting som stack ut..." Var det inte så det hette i första delen av Ernst Billgrens TV-serie AK3, den om Kommittén som i hemlighet styr över det svenska konstlivet? Orden yttras av den unge manlige karriärsprofessorn om den konstelev som precis tagit livet av sig inför ögonen på sina lärare. Hon hade velat ha svar på varför Kommittén inte valt ut henne att ingå i den grupp konstnärer "som ska få komma fram". Svaret ges istället med detta postuma omdöme.
Det finns ett fantastiskt tyskt ord för detta att presentera sig för andra på ett sätt som avses övertygande, att visa upp sig, "föreställa sig själv" rentav - Selbstdarstellung. Jag kan inte finna någon bra svensk direktöversättning av detta ord - finns några förslag var goda meddela dessa, ni eventuella språkexperter där ute. Ordet används ibland pejorativt, kanske litegrann på samma sätt som när vi skåningar anklagar någon för att "fågla sig". Ibland handlar det mer neutralt om självbild, självporträttering. Hur som helst kanske man kan säga att flickan i Billgrens serie inte lyckats med den Selbstdarstellung som krävts för att komma fram i miljön ifråga. Var högstatusmiljö kräver sin speciella typ av Selbstdarstellung. Men det där med att kunna tala om det man gör på ett intressant sätt - använda rätt kodord på ett ledigt sätt, sticka ut men inte framstå som alltför främmande - det är nog något som gäller i många sammanhang, jag kan precis föreställa mig hur någon humanioraprofessor yttrar samma ord som Billgrens om någon förhoppningsfull men försagd student med drömmar om en forskningskarriär. Det är bara att byta ut orden "sin konst" mot "sitt ämne". Och naturligtvis fungerar i allmänhet kraven på att kunna föra sig som utslagsmekanismer med slagsida mot framför allt klasstillhörighet.
När Billgrens huvudperson nu senast sprang runt och viftade med ett sociogram som visade hur de personer som uppbär centrala positioner inom konstlivet relaterar till varandra var väl detta tydligaste tänkbara demonstration av att vi här har att göra med en bourdieuiansk spänningsserie. Jag tänker med förundran och fascination på den uppenbarligen djupt kända ilska mot Billgren som programledaren för SVT:s konstmagasin Arty visade efter att ha intervjuat honom inför seriepremiären. Hon kände, sa hon, att Billgren bara spelade en roll som konstnär. Det fanns, beklagade hon sig, ingen enhet mellan person och konstnärspersona. Har Billgren gått för långt i att visa fram hur han föreställer sig själv i sin roll som konstnär? Ironin blev komplett när sagda programledare i programmets sista sekunder visade upp Bourdieus bok Konstens regler - där, förkunnade hon, kunde vi lära oss hur konstvärlden fungerar. Ja, men en del av det som Bourdieu sade kan vi uppenbarligen också lära oss genom serien AK3. För vad är Kommittén om inte bara precis en förtätad dramatisk bild av det "system av relationer" som vi enligt Bourdieu måste kartlägga för att förstå dynamiken inom ett fält.

dödsstraffsdramaturgi

Vi har sett de där filmerna, TV-serierna och dokumentärerna till förbannelse. Där klimax är fällandet av domen i rättegångssalen, mördarens död eller infångande, upphittandet av just det bevisstycke som krävs för att identifiera gärningsmannen och därmed ta bort det onda. Ibland får vi följa minspelet hos de anhöriga till offret som de väntar på domen - och deras tårfyllda omfamningar då den anklagade förklaras skyldig. Den skyldige döms till döden eller skjuts till allmän lättnad ihjäl under polisjakten; är domen fängelse handlar det ibland om ett straff som är flera människoliv långt. Det är en sagologik där det sista ledet ibland saknas. Det är inte alltid hjälten får sin belöning i form av en prinsessa, ett kungarike och ett lyckligt liv - ibland räcker det med att monstret dödas, det är lycka nog. Något ont kommer in i en oskyldig miljö och det är bara att ta bort det onda, ta ut det ur den oskyldiga världen, så blir allt bra igen. Sådan är dödsstraffsdramaturgin.
I Sverige har vi inte dödsstraff. Ibland talas det om hur den yngre generationen skulle vilja att vi hade det - ändå finns inget synbart politiskt parti, inte ens Sverigedemokraterna nu längre, som förespråkar det. Men precis som dödsstraffsdramaturgin lever i våra TV-kanaler visar den sig ibland i tankemönster och praxis. Till exempel när det är tal om att utvisa invandrare som begår brott - oavsett hur länge de levt i Sverige. Bort med det onda, ut ur vår oskyldiga miljö! Eller när åklagare Sven-Erik Alhem (fp) beklagar sig över att en krigsförbrytare som Jackie Arklöv får bedriva universitetsstudier på distans. Inte ska en tung kriminell få göra något givande! Vi ska låta honom leva men inte ett liv som är värt att leva. Den dömde ska vara som en skugga i Hades.
Nu har jag förstås liksom väl de allra flesta stor förståelse för att de som direkt eller indirekt drabbats av Arklövs handlingar, och som kanske inte själva kommer i åtnjutande av samma typ av förkovran, kan vara förbannade på att Arklöv får studera. Men vi har nu en gång valt att inte låta enskildas hämndbegär styra kriminalpolitiken, och om vi gör avkall på detta börjar vi då inte frångå själva fundamentet för att ha en reglerad rättsskipning överhuvudtaget? Detta handlar, märk väl, inte om att Arklöv skulle släppas fri utan bara precis om hurdant livet som dömd ska få lov att te sig. När en potentiellt farlig och brottsdömd människa väl så långt möjligt oskadliggjorts för sin omgivning, ska den här människan relegeras till en tillvaro där varje ögonblick ska vara straff och smärta - eller till ett icke-liv, ett liv för levande döda? I det här fallet framstår också en annan aspekt ovanligt tydligt: enligt det TV-reportage jag sett om saken studerar Arklöv socialpsykologi, i synnerhet just den typ av omänskliga beteende under krig som han själv gjort sig skyldig till. Tänk om han i kraft av sitt eget handlande kan ge insikter i ämnet som skulle kunna vara till allmän mänsklig nytta - vad ska vi göra då?

totalt jävla mörker

I metaskräckfilmen Scream kommenteras handlingen fortlöpande av rollgalleriets filmnörd. Han kan genren, han vet vilka de givna offren är och i vilken ordning de ska plockas. Ett av de tabun han nämner är att ett barn aldrig får offras i handlingen. Konkret kan du se ett exempel på hur detta tabu fungerar genom att jämföra filmatiseringen av Cujo med Stephen Kings roman. King kunde komma undan med att sadistiskt låta berättelsens känslige lille pojke dö i slutet av boken - men vid filmatiseringen av berättelsen går detta inte för sig. Monstret måste dö men barnet måste få överleva.
Scream har några år på nacken nu och de skräckfilmer som gjorts sedan millennieskiftet ser oftast ut på ett helt annat sätt än både sjuttiotalets slasherfilm med dess offerskördar i form av syndande tonåringar och nittiotalets ironiska självmedvetna berättelser. Sjuttiotalets skräckfilm går i och för sig igen genom de remakes som gjorts av till exempel Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes och Dawn of the Dead - men det har handlat om splatterfilmer, med body count förstås men framför allt med helvetiska, degenererade miljöer, vilka nyinspelningarna låtit explodera i brungråblek färgskala och barocka effekter. I Silent Hill förs bilden av ett fördömt samhälle till sin spets. Här handlar det om en film som är modellerad efter ett dataspel - vilket gör att de boschska miljöerna och gestalterna har huvudrollen medan berättelsen är underordnad. Jag upplever dock Silent Hill som tidstypisk också vad gäller dess avsaknad av ett lyckligt slut. Nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre har också den ett slut som skiljer sig från det traditionella final girl-konceptet (om the final girl, flickan som klarar sig på slutet, kan man läsa i Carol Clovers bok Men, Women and Chainsaws). Nu är det kanske inte "lyckliga slut" man främst förknippar med skräckfilm, och "lyckliga" är kanske inte riktigt rätt ord för slutbilderna i Hoopers Texas Chainsaw Massacer från 1974 - en blodbestänkt och traumatiserad Marilyn Burns plockas upp av en förbipasserande och slipper på så sätt undan den motorsågsviftande Gunnar Hanson som vrålar besviket i solens sista strålar - men de visar ju i alla fall en undkomst. Idag drygt trettio år senare tycks de mörka sluten där utvägslösheten regerar vara på väg att bli så legio att de snart kommer att te sig lika konventionella.
Några filmer som måste nämnas i detta sammanhang (och nu är det alltså spoilervarning här) är - förutom uppenbara Blair Witch Project - Session 9 (som i Sverige också heter The Asylum - dödens salar), My Little Eye, Saw, The Descent och Darkness. Att döma av de avsnitt i första omgången av Masters of Horror-serien som jag hittills sett präglar dystopi och hopplöshet också denna samling entimmesfilmer. Darkness, en totalt utskälld film inspelad i Brian "Re-Animator" Yuznas spanska Fantastic Factory, är definitivt den film som, trots en del alltför väl beprövade klicheer och grepp, krupit längst in under huden på mig. Och det beror på att den nådelöst utlämnar en liten mörkrädd pojke till det eviga mörkret. Det är outhärdligt. Men Session 9 av Brad Anderson, som har en genuin originalitet och bland annat utmärker sig för att föra in skräckgenren i en arbetarklassmiljö, glöms inte heller bort. Ondskan dör inte och besegras inte utan förs hela tiden vidare. "I live in the weak and the wounded..."
Varifrån kommer detta mörker? Har det asiatiska inflytandet med saken att göra? Både Dark Water och Ringu, två inflytelserika filmer av den japanska skräckvågens stjärnregissör Hideo Nakata, genomsyras av melankoli och ödesbundenhet. I Ringu/The Ring finns det visserligen ett sätt att undgå förbannelsen, men lösningen präglas också den av en obruten cirkularitet. Berättelsens allmänna popularitet i båda filmversionerna pekar liksom hela den törst efter asiatisk skräck som vi känt under senare år i vilket fall som helst mot en beredskap att ta till sig en mörkare skräck än den Scream gav oss. Ska vi i Siegfried Kracauers efterföljd leta efter en kollektiv, djupt liggande socialpsykologisk disposition som uttrycks genom det populära filmmediet? Det handlar om skräckfilm - och om såväl flippar som floppar, lågbudget som påkostat - en tummelplats för "the return of the repressed" som legendariske kritikern Robin Wood påpekat. Är det så att filmernas hopplöshet speglar en hopplöshetskänsla inom oss, en känsla som trängs undan i den dagliga överlevnadskampen, då är vi illa ute.
Å andra sidan kan förstås filmer som dessa fylla funktionen av både ventil och protest - en tillflyktsort undan påtvingad klämkäckhetsdådkraft ("Vi vill att du ska vara hungrig, redo för nya utmaningar..."), framgångsföreställningar och armbågsvässande. Jag kommer att tänka på den subkultur som finns omkring gamle skräck/sf/fantasyförfattaren H. P. Lovecraft, främst i USA, där det spelas in lågbudgetfilmer kamouflerade till tjugotalsstummisar och skrivs musikaler efter författarens dystopiska mytologi vilken också ligger till grund för det populära rollspelet "Call of Cthulu". Det ligger något fascinerande i att generationer av unga och inte-längre-så-unga män och (en del) kvinnor om och om igen, och alltid med samma förtjusning, gestaltar en berättelse vars utgång är given: förlust av den psykiska hälsan och påföljande oundviklig världsundergång.

Tillägg med Lovecraftfanlänkar: yog sothoth.com - tillägnad Lovecraft & rollspelet Call of Cthulu
Din guide till musikalen A Shoggoth on the Roof
Beställ filmen The Call of Cthulu, inspelad i Mythoscope-format
...eller förkovra dig vid Miskatonic University

prostituerade eller sexarbetare del 3

De postningar jag tidigare lagt ut på detta tema (del 1 och del 2) har mötts av en rungande tystnad, så jag förväntar mig nu inget annat än 0 kommentarer och ovetskap om huruvida någon överhuvudtaget läst. Att jag ändå tjatar om saken igen beror förstås på att diskussionen flammat upp rejält tack vare Petra Östergrens nya bok i ämnet. Jag har inte läst den än och kan förstås därför inte heller kommmentera den, men vill med anledning av Motvallsbloggens bredsida mot "den kampanj som vissa relativiserande s.k. feminister för om vikten av att legalisera prostitution" och även Ulf Bjerelds (mindre aggressiva) stöd för sexköpslagen på sin blogg ge utrymme för några röster från den grupp det handlar om. Jag vet att jag därmed öppnar mig för anklagelser av den typ Kajsa Ekis Ekman riktade mot Östergren i sin debattartikel om boken (eller är den avsedd av vara en recension? oklart): anklagelsen att ha ett "vi och dom"-perspektiv och en andlös respekt för "dom", en tro att "den subalterna besitter sanningens röst". Oavsett om det ligger något i anklagelsen eller inte fungerar den ju som en effektiv stoppkloss mot vidare diskussion. De som sexköpslagen ytterst handlar om, de i vars namn den har införts - sexsäljarna, alltså - de borde väl i rimlighetens namn få höras i debatten, och när nu lagstiftningen försvårar för dem att organisera sig och uttala sig kollektivt, då får andra ge röst åt dem. Därför tänker jag citera de inledande passagerna ur Sex Workers in Europe Manifesto, som arbetades fram av 120 sexarbetare från 26 olika länder vid en sammankomst i Bryssel 2005. Visst, det är ett litet antal sett till hur många sexarbetare det finns i världen totalt. Men varför skulle deras röster och synpunkter inte vara värda att lyssna på? Kom med argument, ni som inte tycker det - oavsett om ni har eller saknar egen erfarenhet av att sälja sex.

- Vi lever i ett samhälle där tjänster köps och säljs. Detta gäller även sexuella tjänster. Att tillhandahålla sexuella tjänster bör inte vara kriminaliserat.

- Att sexarbetare offras till förmån för religiösa eller sexualmoraliska föreställningar är inte acceptabelt. Var människa har rätt till sina egna personliga religiösa eller sexualmoraliska föreställningar, men dessa föreställningar ska inte påtvingas någon individ eller vara avgörande för något politiskt beslut.

- Vi önskar se ett samhälle där sexarbetare inte förnekas socialt inflytande.

- Vi fördömer hyckleriet i de samhällen där våra tjänster är efterfrågade men där vårt yrke eller vår verksamhet olagliggjorts. Denna typ av lagstiftning gör att vi missbrukas och förhindras från att ta kontroll över vår arbetssituation och våra liv.

Översättning från engelska har gjorts av mig.


Uppdatering onsd 15/11: Halli-hallå där ute? Varför är det så omöjligt att få respons på detta trots att jag riktigt tigger om det?
Petra Östergren svarar Ekman i DN idag, och hon gör det bra. Hennes bok står högt upp på min läslista. Det skulle alltså inte föreställa en recension det där Ekman skrev, och jag tycker det är märkligt för jag har inte sett någon recension på boken i DN. Har jag missat nåt? Är det inte ett tecken på repression när man struntar i recensionen - eller väntar med den till efteråt - och istället för in en starkt negativ debattartikel mot en ny bok? Det är ungefär som när DN struntade i att recensera den franska filmen Baise-moi för 5-6 år sen. Vissa saker är tydligen för låga och för fula för att de ska "legitimeras" av fina DN-kultur.
Sönd 19/11: Via Louise P fann jag denna läsvärda intervju med queerforskaren Don Kulick.

DU HAR RÄTT ATT HA DET BRA

...stod det på stora skyltar i biblioteket vid mitt senaste besök. Det hela handlade om barnens rättigheter och det var till barn texten vände sig. Man får hoppas att ett och annat läskunnigt barn har sett detta och kan använda de här orden som ett vapen att ta till när vuxnas beteende eller den egna inre rösten säger något annat.
Samtidigt är det svårt att inte slås av den skärande kontrasten mellan ord och verklighet. Har till exempel barnen i en familj som blivit vräkt från sitt boende rätt att ha det bra - vem tillvaratar i så fall den rätten? Den maktlösa socialarbetaren som placerar familjen i ett hopplöst och otjänligt kategoriboende, där det är smutsigt, farligt och trist? Föräldrarna som har fullt upp med att klara ut den egna tillvaron?
Är man vuxen har man definitivt ingen rätt att ha det bra. Då är det meningen att man själv ska se till att ordna det för sig så att man kan ha det bra. Tja, man har förstås vissa rättigheter. I princip.

Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Så heter det i FN:S ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. Det är knappt man tror det är sant. Dessutom heter det:

Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

Yeah, right.
Hade de mänskliga rättigheterna efterlevts hade det alltså inte funnits någon arbetslöshet. Istället lever vi efter en princip som säger att alla friska i arbetsför ålder har en skyldighet att arbeta - eller åtminstone "stå till arbetsmarknadens förfogande" - för att överhuvudtaget kunna ha en ekonomi; men någon rätt till ett jobb, nej det har man inte.

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Jaha, se där. Men det bästa sättet att tillförsäkra oss detta är väl att införa någon slags medborgarlön? Nehej, varför inte det då? Nej, jag förstår.
Det är helt enkelt inte realistiskt att tro på ett system där man bara precis skulle få gå omkring och ha det bra så där i största allmänhet utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Denna arbetsmarknad som är grunden för hela vårt samhälle. Vårdpersonal, lärare....men också börsmäklare och vapentillverkare. Var vore vi utan alla dessa som bidrar till det allmännas bästa? Att vara hemma och drälla kostar pengar. Att vara hemma och drälla och föda barn som kostar pengar kostar pengar. Barn som har rätt att ha det bra. Det har vi inte råd till.

lögner och de lögnaktiga lögnare som far med dem

Få har väl missat historien med J T Leroy, den falske författarpersonan som egentligen var resultatet av ett samarbete mellan tre smarta amerikanska vänner. (Jag skriver "smarta" utan positiv värdering eftersom ordet inte har någon direkt positiv laddning för mig.) Att författare uppträder under pseudonym är inget nytt, inte heller att det kan dölja sig fler än en person bakom ett antaget namn. Det speciella med den här historien är de självbiografiska pretentionerna i ett författarskap som skildrar en speciell lidandeväg kantad av fattigdom, övergrepp och prostitution - och att det fanns en lättgenomskådad skygg fysisk gestalt som iförd solglasögon och med viskande röst utgav sig för att vara denne Leroy.
Nu vill jag inte utesluta att det möjligen låg i vårt väl inlärda heteronormativa perceptionsmönster att jag och min man där vi satt framför TV:n direkt slöt oss till att det var något fuffens med det hela. Visst fan såg det ut att vara en donna egentligen den här figuren. Och så solglasögonen, de smarsmakade framträdandena, den svaga rösten, hela den rådjursliknande framtoning som förklarades med "utsatthet" och "känslighet"....vi gick inte på det helt enkelt. När bubblan sprack kunde vi självbelåtet konstatera att det var väl det vi visste. Men vi hade förstås egentligen ingen större anledning att brösta oss. Om vi hade ingått i det sällskap av kritiker, kulturjournalister m fl som yrkesmässigt sysslade med Leroy hade vi förmodligen bräkt med skocken. Inte så att livet på det litterära fältet skulle vara mer fåraktigt än andra yrkesgruppers. Nej, men alla grupper har väl sina specifika skygglappar. Mer skrämmande blir sanningen dock om det är så att alla dessa människor som uppger sig ha blivit grundlurade innerst inne visste, att de anade men inte vågade yttra några tvivel. Ingen vågade säga högt att kejsaren är naken. Eller var det så att ingen ville vara den heteronormopat som skulle offentligen börja ställa krävande och kategoriserande frågor om Leroys uppenbarelse?
Den lustiga, märkliga, anmärkningsvärda eller vad man nu vill kalla det, knorren på historien är att en närmast total brist på indignation följde på avslöjandet. Jag har i alla fall inte sett eller hört någon här i Sverige som visat sig ilsken eller sårad över att ha lurats. Jag tänker exempelvis på det radioprogram som Carl Hamilton skrev om i Aftonbladet:

På radio hör jag tre svenska kulturarbetare (som det heter) kommentera avslöjandet. Alla är överförtjusta över att ha blivit lurade. Förläggaren mest nöjd av alla. Enligt deras mening har lurendrejeriet lagt en extra kvalitet till boken. Man hade inte bara uppfunnit texten. Man hade uppfunnit hela författaren.

För att verkligen förstå reaktionerna på avslöjandet av J T Leroybluffen måste man nog ha varit medarbetare till Pierre Bourdieau. Men till en del handlar det väl om något så enkelt som att ingen vill tappa ansiktet. Då döljer man kanske hellre pinsamhetens rodnad och den maktlösa ilskan bakom några smarta fraser och ett belåtet leende som placerar en på samma sida som den som lurar istället för på de lurade suckersernas. En slags identifikation med aggressorn alltså, i detta fall inom en miljö där den som med lätthet kan röra sig i det symboliska, i den föreställande tillvaron har plus på kontot medan den osofistikerade klumpeduns som är fast i bokstavligheter och realiteternas grå hopplöshet har - just det, minus, eller kanske snarare inget konto överhuvudtaget.
Historien upprepar sig som fars på något som heter Fängelsebloggen. Här finns det nu bara en sida med två postningar av någon som kallar sig "Din kompis i cellen". I det nästsista inlägget beskriver han(?) några gangstermusikvideos med artister vars frisyrer inspirerar honom i hans fängelsetillvaro, i det sista inlägget förklarar han att han aldrig egentligen suttit i fängelse och att bloggen upphör. Det intressanta är de trettioåtta kommentarerna till denna den sista postningen. Några stycken, fyra eller fem som alla är anonyma, beklagar sig, kallar bloggförfattaren för en mytoman. Blogginnehavaren själv kräver minst sagt defensivt att bli tackad för underhållningen istället för kritiserad. Det blir han också av de allra allra flesta kommentarerna som helt enkelt går ut på att "Din kompis i cellen" är en skön snubbe som skriver skönt och att det är larvigt, t o m skrattretande att bli upprörd. "Sedan när finns det garantier på att allt man läser är sant?" menar en. Och, som ett eko av Leroyhistorien, "Att allt var hittepå gör det bara bättre!".
Nu kan det ju inte sägas ha etablerats några konventioner för hur det autentiska ska skiljas från det falskt föreställande inom bloggosfären. Men eftersom "Din kompis i cellen" presenterar sig som fängelsekund i sin profiltext och tydligen ägnat något års bloggande åt att måla upp en fängelsetillvaro tycks det rimligt att anklaga honom för en J T Leroy minus gimmicken med den falska fysiska personan. Vad jag reagerar mot i båda fallen är att man stoltserar med fjädrar som lånats från en elända tillvaro, en tillvaro som i realiteternas värld befolkas av människor vilka i allmänhet inte skulle kunnat betala insatserna i det spel man här ägnat sig åt. Jag har helt enkelt ingen förståelse för den kallsinnighet inför verkligheten som man visar då man om Leroybluffen säger att "Om de lyckats dra igenom det här som en ren fejk är det bara ännu coolare".

Men hurdan är min relation till sanningen egentligen? Jag påstod ju faktiskt tidigare i min bloggprofil att jag arbetat som steppdansös på en nattklubb i Köpenhamn... Till mitt försvar får jag anföra att jag 1) utgått från att ingen trott på det där i vilket fall som helst - den tiden då steppdansöser efterfrågades på nattklubbar ligger, om den någonsin verkligen funnits, väl så långt tillbaka i tiden att jag hade behövt vara en mycket gammal dam för att det skulle kunna vara sant, och 2) inte ser steppdansöser som en utsatt kategori människor vars lidande jag eventuellt skulle kunna exploatera genom att utge mig för att ha varit en sådan. Anledningen till den lilla lögnen låg i ett behov av att låtsas lite, i en trötthet på min faktiska existens (nej, inga självmordstankar får jag väl för säkerhets skull tillägga så detta inte blir alltför melodramatiskt). Att vara steppdansös, vilken dröm, det låter så fritt, kreativt men samtidigt opretentiöst och så dessutom lite udda och exotiskt... Tanken på att det kanske ändå skulle kunna finnas någon troskyldig människa därute som faktiskt trodde på lögnen får mig dock att känna skam. Troskyldighet är en fin egenskap som bör värnas - visst kan man kalla den barnslig, men man kan också se den som en inlevelse- och fantasiförmåga som sträcker sig bortom kall cynism. Den godtrogne är också den som mest sannolikt griper in då någon är i nöd - inte cynikern.
Nå, nu är den beskrivning jag gör av mig själv i min bloggprofil i alla fall sann. Och vad gäller det som står i postningarna - jag har aldrig fått för mig att fara med osanning i någon av dem. Det är sant. Jag lovar. Jag svär.