Det handlar om människor - på båda sidor

Jag vet att det finns något pinsamt i hur tvärsäkert vi här uppe i norr uttalar oss om alla möjliga aspekter på mellanösternkonflikten - envar sin egen mellanösternexpert, liksom. Vi vet allt om alla historiska förvecklingar, tror vi; allt om de olika politiska krafternas inre natur och, framför allt, allt om var skulden till död och förtryck ska förläggas (inte sällan med viss hjälp av personer som faktiskt har förstahandserfarenhet av konflikten, ska medges - det finns trots allt också svensktalande sådana, och det från båda sidor av den). Och det är klart, när fördelningen av döda på respektive sida ser ut som den gör är det inte konstigt att många väljer att entydigt lägga sina sympatier hos de mest berövade. De som inte gör så tenderar att se palestinska offer som offer för sig själva i första hand, eller för krafter som befinner sig på den egna sidan. För att göra det lättare att acceptera dödssiffrorna väljer man kanske att avhumanisera offren, genom att tala om "Hamasterrorister som neutraliserats" eller om vem som är "den onde". Och som ett brev på posten, ett mail i inkorgen eller vad man nu vill kalla det, kommer å den andra sidan en intensifiering av den ofta antijudiskt doftande, eller stinkande, demoniseringen av Israel. Jesus dras fram, staten Israel beskrivs som en inherent rasistisk folkmordsmaskin och i kommentarsfälten bryr sig de elakt vaggande tungorna inte längre om att ens nödtorftigt maskera sina budskap:

.....Den judiska en tand för en tand metodologi.....

....Det är osanningar som regimen israel är byggd på - klarspråk gör dem konfysa och förvirrade.
För det är uppenbart att många israeler, och alltför många västerlänningar, tror på hela komplexet av lögner sionisterna under historiens gång har fabricerat.....

....Detta är också ett sätt på vilket rasstaten firar sina högtider, blodsutgjutelse....

....Ett skamlöst folk utan samvete som aldrig nånsin bodde ha getts chansen att regera.
sjuka kräk, stödda av oss i väst. Jag skäms.....

....och halacha slakten har redan börjat....

Kronan på verket är en närmast surrealistisk kommentar av Jinges gästskribent Lasse Wilhelmsson:

....Vi är alla palestinier.

Omvärlden är sionistiserad - inte bara Vita huset och Wall Street.

Snart kommer nästa steg i den planerade ekonomiska kraschen.

Och en ny false flag (som 911) för att motivera atombomber på Iran.

Det största problemet är att normala människor vägrar tro att denna monstruösa ondska kan vara ett uttryck för en intelligent planering av människor i syfte att förslava mänskligheten och berika en liten elit.

MVH

Lasse W....

Nej, jag tänker inte ge min egen inre mellanösternexpert fritt utlopp idag. Bara påpeka att det finns minst två sidor av konflikten. Och att det är människor som befinner sig på alla sidor av den - inte neutrala "militära mål" eller ondskefullt världsmanipulerande mördarmaskiner.

"- allt som sägs kan lika gärna vara en lögn, ett spel, en intrig som aldrig får sin lösning."

Så skriver Leif Zern om Harold Pinters dramatik, med anledning av dennes bortgång. Och jag vill påminna om Pinters arbete som filmmanusförfattare, inte bara till Den franska löjtnantens kvinna utan framför allt till en serie ibland lätt misogyna men icke desto mindre mästerliga filmer i regi av Joseph Losey. Dessa båda verksamheter - Pinters dramatik och hans arbete som författare av manus utifrån andras litterära verk - har uppenbarligen korsbefruktat varandra. Jag vill framför allt lyfta fram Budbäraren (The Go-Between), en film från 1970 som bygger på en roman av L.P Hartley - eftersom den är så jäkla bra, helt enkelt. Men den film som kanske bäst av alla ligger i linje med Pinters självständiga verk är Betjänten (The Servant), en film som ägnar sig helt åt det som är (förlåt, var) Pinters huvudintresse, det vill säga gestaltandet av maktrelationer som må vara flytande men ändå är högst påtagliga. Här ett kort klipp ur den filmen från DuTuben - att ljud och bild här inte är helt i synk ter sig mest som ett ytterligare understrykande av den känsla av förutbestämdhet som genomsyrar relationen mellan dekadent och manipulativ tjänare vs svag herre:



Pinter harvade inte bara runt i art cinema-träsket. Han skrev också manus till en klassisk spionthriller, Quiller - vårt ess i Berlin (The Quiller Memorandum) från 1966. Eller är det verkligen en klassisk spionthriller? Samma osäkerhet och futilitet genomsyrar den här filmen som Pinters pjäser och Loseys filmer, trots actionscenerna och trots att Max von Sydow dyker upp som övervintrad nazist i snygg sammetskostym. Som den fantastiska trailer ni kan se nedan säger: "What do they want of Quiller? What does Quiller want of them?" Trailern hävdar att svaren finns i filmen - men där har den, skulle jag vilja påstå, faktiskt fel.



Uppdatering: se också Erik Hedlings text från 2005 om Pinter som filmförfattare.

Finnische Tanzmusik

Till min glädje ser jag att David Nessle delar min fäbless för finsk schlager. Precis som David är jag tyvärr oförmögen att förstå texterna, men jag tror, återigen precis som han, att de är mer uttrycksfulla och rättframma än det vi har plågats med i svensktoppsväg under alla år (jag vet, nu generaliserar jag osv). Det finns ju en källa som verkar ge mig/oss rätt: Aki Kaurismäkis filmer. De är sprängfyllda av finsk schlager, både i form av lite tuffare garagetoner och smäktande tango. Det är tangon jag gillar mest. Och sångtexterna finns ibland återgivna i filmernas textning. Det är tunga grejor - sagoland, susande skogar, vemod...kort sagt: texter som fullt ut motsvarar åtminstone mina förväntningar. Låt mig illustrera med ett smakprov, ett musikaliskt stycke ur filmen Moln på drift - textningen är visserligen på tyska och tonerna är något mer sydländskt varma än vanligt (finsk tango ger mig oftare associationer till snö än till sand och hav), men ändå, detta är vackert:



...och nu är det God Jul.

---------------------------------
Julläsning: Antigayretorik-Tor om påvens jultal (och Blogge är inne på samma spår)
- Dina Iordanova om filmen Syostry
- Heja världen om Hollywood och tortyr
- Ilse-Marie om den nya typen av rehabilitering
- Jimpan om Terrorns hus i Budapest
- Johanna S om amatörporr
- Jonathan om en absurd ledarartikel i Skånskan

Vad som ändå kan behöva sägas

Socialantropologen Aje Carlbom är en inom högerpopulistiska och extremnationalistiska kretsar högst uppskattad forskare. Man kan exempelvis se hur tacksamt hans ord tas emot på nätsidan Blågula frågor. Vid sidan av Lars Åberg har han länge spelat rollen av "anti-pk-sanningssägare" på olika tidningars debatt- och kultursidor. Och säkert gör de ett i vissa avseenden nyttigt jobb, när de pekar på religiös extremism och den konflikt som ibland kan uppstå mellan välvilliga vänsteridealisters önsketänkande och verklighetens schatteringar. Samtidigt borde de kanske ta ett större ansvar för hur de plockas upp och används av den rena främlingsfientlighetens krafter? Jag kan tycka det när jag läser Carlboms inlägg på Newsmill angående kravallerna på Rosengård. Artikeln handlar till övervägande del om inriktningen på den källarmoské som står i konfliktens centrum, och jag har inget att invända mot att Carlbom (liksom Ouis i Sydsvenskan) upplyser om kampen mellan olika fraktioneringar inom islam i Malmö - tvärtom. Eftersom Carlbom tydligt beskriver att källarmoskén står för en annan tolkning än majoritetsislam kan han knappast lastas för de absurt islamofobiska kommentarer som står att finna under artikeln. En och annan vill frångå grundläggande demokratiska principer och helt sonika förbjuda islam ("Jag har emellertid aldrig förordat förbud av islam, bara utrotning", skriver en storsint kommentator apropå detta). Men i artikelns inledning, där Carlbom markerar mot det han väl uppfattar som pk-etablissemanget, uttrycker han sig på ungefär samma sätt som en del av de aggressiva populistiska och främlingsfientliga reaktioner man kunde ta del av på SVT:s hemsida efter Uppdrag gransknings "kackerlacksreportage" (det var dock en minoritet som reagerade på detta sätt, märk väl):

Många är alltför snabba att göra som Anders Lago i Södertälje och rama in händelseförloppet i det så kallade "utanförskapet".
Inbyggt i detta ligger olika idéer om att invandrare i Rosengård inte släpps in i samhället, att samhället inte gör tillräckligt mycket för invånarna, att trångboddhet och kackerlackor helt och hållet är fastighetsägarnas ansvar och så vidare. Det är ett märkligt synsätt. Fastighetsägarna kan ju knappast beskyllas för att ha dragit in ohyra eller fuktskadat sina egna fastigheter.

Är det något som är märkligt så är det uppfattningen att ohyra och fuktskador inte skulle vara fastighetsägarens ansvar att bekämpa. Carlbom vulgärtolkar totalt kritiken mot de förhållanden som Uppdrag granskning visat upp - det är väl knappast någon som har anklagat fastighetsägaren för att med berått mod "dragit in" ohyra i lägenheterna? Vad det handlar om är ett fullständigt undermåligt underhåll, i synnerhet med tanke på hyreskostnaderna (den barnfamilj med mögel, kackerlackor, fuktskador och lossnande kakelplattor som Uppdrag granskning besökte betalar mer i hyra än vad jag och min man gör för vår utmärkta trea centralt i Malmö (och snälla, tolka inte detta som en plädering för marknadshyra)). Vad gäller trångboddheten så har den naturligtvis att göra med omständigheten att det är svårt för Rosengårdsfamiljer att erhålla större lägenheter i takt med att de växer. Carlbom får det att låta som att diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden helt enkelt inte existerar. Men det gör det och låter sig inte bortbesvärjas enbart genom att man hojtar om individens ansvar.
Den situation som lett fram till kravallerna har flera dimensioner. Den sociala dimensionen är en, den religiösa en annan - men nog måste de väl gå in i varandra, nog är det sorgligt att majoritetssamhället inte upplevs som att det har mer lockande alternativ att erbjuda än att sitta och häcka i en rigid salafitisk källare? Det individuella ansvaret för det egna agerandet är ytterligare en dimension och det faller kanske särskilt tungt på dem som farit till Rosengård för att "erbjuda sitt ideologiska stöd" (tycker de verkligen att alla lokaler är värda att slåss för, gäller det också t ex MC-gängens lokaler (vilka ju också motarbetas av "etablissemanget")?). Eller - och ännu mer i detta fall, eftersom man då inte ens har något "gott uppsåt", hur stort självbedrägeri som än må vara involverat häri när det gäller AFA-aktivisterna - bara för att bråka, vilket är fallet vad gäller de fotbollshuliganer som deltagit i upploppen.
Ansvar för det egna agerandet har emellertid också vi andra, som påverkar verkligheten genom vårt sätt att reagera på den. De som reagerar genom att förstärka ett vi-och-dom-tänkande borde stanna upp och tänka efter. Med viss besvikelse noterar jag att Karamell-Mary hör till den skaran, en kvinna som ofta är klok men som trots allt är medlem i Moderata Samlingspartiet - ett parti som ju anser att invandrare inte begriper att de inte ska bryta mot lagen i det land de befinner sig såvida de inte fått skriva på ett kontrakt om den saken, och som prompt vill ta fram vattenkanonerna för att sätta kravallande ungdomar på plats. Mary skriver: "Det är kanske inte helt fel att från början få veta att vi inte gillar tumult av det här slaget. Vem kan säga emot den saken? Eller är det meningen att man ska få ge utlopp för sin ilska hur som helst bara för att man inte blivit 'integrerad' på ett vettigt sätt?" Här kan vi snacka om en märklig reaktion, särskilt med tanke på att den artikel hon länkar till talar om att inga rosengårdsungdomar befann sig bland den skara som haffats av polisen under natten till den nittonde. En syn på invandrare som säger att de ofelbart är bråkiga typer försåvitt att de inte upplysts om att "vi svenskar" inte gillar bråk är fullständigt förkastlig. Mary verkar heller inte ha förstått att rosengårdsborna redan ÄR en del av det svenska samhället, hur mycket vi än talar om "utanförskap". De allra flesta av källarmoskéns pojkbesökare (är flickor välkomna?) är garanterat födda här. Men de kanske skulle behövt särskilda lektioner i första klass om hur man ska bete sig i det svenska samhället, eller hur har du tänkt egentligen Mary?
Detta sagt så visst, jag tycker nog att man på en punkt kan säga att vi accepterar för mycket av vissa. Och då är det, återigen, de rena huliganerna jag tänker på. Jag minns en last full av fotbollssupportrar från Helsingborg, mest svennar att döma av inslaget på Sydnytt, som, för inte så länge sedan, bråkade sönder inredning och satte skräck i medpassagerare och personal på tåget till Malmö. En av dem körde in en smällare i munnen på en kvinnlig konduktör. Inte kan det väl vara ett svenskkontrakt som hade behövts i detta fall, eller hur Mary? Du skriver ju förresten själv om fotbollshuliganer som "ställer till elände varenda gång det är derby". Att unga aggressiva män alltför ofta tillåts terrorisera sin omgivning, ja det är ett reellt problem. Särskilt när de inte ens kan skylla på att de blivit våldsamt avhysta från sin lokal av polisen.
Apropå den där källarlokalen, vad ska hända med den nu? Kan det komma något positivt ut av detta? Nej, det verkar inte så - i Sydsvenskan talas det om att fastighetsägarna och Hyresgästföreningen ämnar inrätta en "boskola" på platsen - en oskön förening av krafter som säger att boproblemen på Herrgården är hyresgästernas fel; att invandrare inte ens klarar av att bo utan att gå i en särskild skola för detta. Och så cementeras gränserna ytterligare.
----------------
En skön blandning av folk som skrivit bra om olika aspekter på kravallerna: Adventskalendern, Vilse på Värnhem, Jah Hollis, Farmor Gun, Datorfilosofi

Uppdatering: Mary menar förstås att jag fullständigt missförstått henne. Ja det kanske jag har? Vi fick i alla fall igång en hyfsad diskussion på hennes blogg. Mary efterlyser konkreta tankar om hur man bör gå vidare, efter kravallerna alltså. Ja hur - det är kanske alltför lätt att föra den diskussionen över huvudet på dem som den direkt berör, men frågan måste förstås ändå ställas.

Tro och frihet

Så har religionsstriden definitivt kommit till Sverige. Och trots att jag knappast är libertarian finner jag att det är i stort sett kloka tankar det folkpartistiska Liberatigänget uttrycker på Expressens debattsida. Nej, samhället är ännu inte helt sekulariserat. Och vår frihet att vara precis så religiösa eller icke-religiösa vi vill ökar genom att vi ytterligare monterar ner den kristna kyrkans traditionsbundna grepp över samhällslivet.
Som av en händelse flankeras Liberatiartikeln och Stellan Skarsgårds argumentation mot religiösa friskolor, också i Expressen, av ett märkligt inslag på Aftonbladets debattsida där Agneta Fagerström Olsson förkunnar att hon tror på mirakel. Jaha, liksom. Så trevligt för dig, skulle man kanske vilja svara. Men Fagerström Olsson vill förstås inte lämna oss andra utanför, utan insisterar på att detta även gäller mig och alla andra och om jag inte fattat det så har jag tydligen inte fattat mina egna djupast liggande behov:

Det oundvikliga tycks vara människans starka behov av den andra världen. Den som inte låter sig förklaras. Hur skulle vi orka leva om vi inte trodde på mirakel? Hur skulle vi orka leva om allt gick att förklara med matematik? Det måste finnas en anledning till att människan bär detta behov. Om hon alltid tvingas till att vara rationell utarmas hon, töms på sin magiska kraft och kanske töms hon även på sin själ.
/---/
Om jag inte fick hoppas skulle jag dö. Om jag inte fick tro att det fanns en stor gudomlig gåva i vår värld där människan måste inrätta sig i den heliga ordningen skulle jag tycka att livet kändes utarmat.
Jag tror inte att vi står över allt annat levande utan att vi lever bredvid allt annat. Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den. Därför är det gudomliga så omistligt för oss.

Om det nu är så omistligt för oss, varför måste man då skriva en debattartikel om det? Fagerström Olsson måste väl någonstans uppleva att "den andra världen" är hotad, annars hade hon inte argumenterat så känslostarkt för den på en debattsida i en kvällsblaska. Men förnuftsargumenten lyser helt med sin frånvaro, och det ligger kanske i sakens natur. "Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den", hävdar hon, och inrättar detta att tro på en besjälad värld under rubriken "gudstro". Well, det är ju inte precis som att världens religiösa institutioner skulle sakna all makt och allt inflytande och ändå har vi under lång tid levt med en galopperande miljöförstöring. De som kämpar för miljön här i Europa har inte i första hand tenderat att vara de religiösa krafterna. Det var inte de väletablerade kristdemokratiska krafterna som en gång (tämligen framgångsrikt, faktiskt) manade till uppryckning mot försurning och hotande skogsdöd i det gamla Västtyskland, till exempel - det var den gröna rörelsen, som hade sina rötter i den utomparlamentariska oppositionen. Men Fagerström Olsson kanske räknar CDU/CSU till den mesiga och omirakulösa kristenhet som hon ser i Svenska kyrkan, där hon inte upplevt den själfullhet hon behöver för att vara lycklig (Vad är lycka? Eller ska man säja inre frid. Var hittar vi den? Munkar och nunnor hittar den i avskildhet, de heliga männen i öknen. Alla har sitt sätt. Men aldrig har jag upplevt den i svenska kyrkan, däremot där fjällvärlden öppnar sej och där kondoren seglar obehindrat bland Andernas toppar.) Kanske är debattartikeln att räkna som en i raden av alla de extassökande, gudstörstande attacker mot den vardagsgrå svenska kyrkan som vi sett på senare år. Attacker från folk som vill ha en större högtidlighet, en starkare värme, lite mer hysteri. Inte sällan ställs katolicismen mot den moderna protestantismen som ett bättre ställe för mysterier och extas. En katolsk ritual har också letat sig in bland Fagerström Olssons exempel på mirakeltron ibland oss: I Rom stod tusentals och åter tusentals och väntade på den vita röken som skulle signalera att kardinalerna hade valt ny påve. När den kom föll tusentals människor på knä och tackade Gud för hans nåd.
Tja, där har vi också den mörka undersidan av det hela. Jag för min del har svårt att se det vackra i att folk kastar sig till marken i tacksamhet för att ännu en karriäristisk kyrkostrutt i fantasifull klädsel utsetts till att spela rollen av Kristi vikarie. Det är ju trots allt inte så att den som offras i det hela är han själv, utan de många kvinnor inom den katolska världen som dör under illegala abortingrepp och de många fattiga som stryker med på grund av påvedömets sexfientliga inställning till HIV-prevention. Offer som påven tycker man kan ta - de är att betrakta som incidental.

Sitt still i båten Birger

Birger Schlaug vill i Svenskan idag blåsa startskottet för ett nytt parti, ett som ska erbjuda ett reellt alternativ till "det allt mer vulgära konsumtions- och tillväxtsamhället". Mein Gott Birger, tala om dålig tajmning. På ett sätt kan jag ha respekt för din idealism, och själva idén med nya partier inom det som är icke-borgerligheten är som jag ser det inte fel (även om jag för min del då vill se ett frihetligt vänsterparti). Men den absoluta prioriteten just nu måste vara att få bort den katastrofala regeringen. Och det förbund för detta som nu slutits inom oppositionen är ur denna aspekt enbart att välkomna. Det handlar idag inte (enbart) om att ifrågasätta idén om att den stora medelklassen ska konsumera sig ut ur krisen, det handlar faktiskt också om en ständigt växande mängd människor som inte alls befinner sig inom den vulgära, fetnande konsumentgrupp Schlaug beskriver. Människor som bor illa eller inte alls, som tjänar lite eller inte alls, som är sjuka och tvingas slåss mot myndigheters snålhet och byråkratiska väderkvarnar. Ja, det är fortfarande värt att påminna om det: erst kommt das Fressen.... Och vi som inte gillar högerregimen gör klokt i att inte göra något som splittrar upp den opposition som idag verkar kunna samsas hyfsat.
-----------------------------
Dagens bör-ej-missas: Hynek Pallas om historiebild på film i Polen vs Tjeckien.
-----------------------------
...och till slut: Alter ego R.I.P...

Oss kulturradikaler emellan

Ett test i Aftonbladet bekräftar att jag är att beteckna som kulturradikal. Vilken tur, det är vad jag helst vill vara. Samtidigt har jag en smygande känsla av att testet är riggat på något sätt....en misstanke om att jag snart kan komma att genomföra ett motsvarande test på Expressens kultursida, och att detta tvärtom kommer att visa att jag är (hemska tanke) kulturkonservativ...


I Aftonbladet läser jag också en kritisk artikel om Le Clézio, författad av min nya idol Athena Farrokhzad (jag gillade henne i Kunskapskanalens genustemakväll, jag har gillat henne i flm och jag brukar allmänt gilla hennes kulturartiklar). Artikeln är en recension av romanen Raga - den har jag inte läst. Men jag arbetade mig, förkyld och jävlig, med svullet huvud och tjock hals, precis igenom killens nobelföreläsning och såg i den samma sak som Farrokhzad ser i Raga: en romantiserande och exotiserande bild av "infödingar", de "ursprungliga" hos vilka en glimt av något genuint och ur-mänskligt skymtar. "Utsagor om befolkningens nationella karaktär (de tycker till exempel väldigt mycket om sina barn) varvas med anmärkningar om deras påfallande svarta hud", skriver Farrokhzad. I nobelföreläsningen talar Le Clézio om embera-indianernas "starka avsky för all auktoritet och naturliga benägenhet för anarki". Sitt pris tillägnar han, som vissa tidningar utropat lite sensationalistiskt, indiankvinnan Elvira och andra stora konstnärer han stött på (tack för alla lästips på slutet förresten, Le Clézio!). Om Elvira heter det att "Det var en äventyrerska som levde utan man och barn ─ det ryktades om att hon drack och prostituerade sig ibland, men det tror jag inte på ─ och som gick från hus till hus och sjöng mot en måltid, en flaska sprit och någon gång mot lite pengar". Nähä, att kvinnan skulle prostituera sig ibland var tydligen inte möjligt för Le Clézio att tro på. Varför inte det månne? Kan det vara så att detta att vara en stor, "ursprunglig" konstnär i den här mannens ögon inte är förenligt med att utföra sexuella tjänster mot betalning? Eller för att säga det rent ut: en stor konstnär kan väl inte vara en hora. Men nå, varför begära att just Le Clézio skulle vara fri från stereotypt tänkande bara för att han vunnit Nobelpriset i litteratur? Trots allt skriver han det själv:

Revolutionens paradox tillsammans med riddaren av den sorgliga skepnaden är närvarande i författarens medvetande. Finns det en dygd som absolut är nödvändig är det denna: att hans penna aldrig får hylla de mäktiga, inte i form av den lättaste kittling. Och ändå, även om konstnären tillämpar den dygden skall han inte känna sig rentvådd från misstankar. Hans revolt, hans vägran och hans förbannelser dröjer kvar på den sida av barriären där de mäktigas språk är förhärskande. Några ord, några meningar tar sig över den. Men återstoden?

Krönikor & tema: genus

Ja, såhär går det när man försöker vara lite positiv. Det blir en halvdan krönika. Kanske borde jag satsa fullt ut på mörker, vansinne och död istället. En mörk och bra krönika skriver Cecilia Verdinelli i Göteborgsposten.


Gårdagens "Tema: genus" på Kunskapskanalen var mycket sevärt. Programmet går i repris sent på fredag kväll för den som missade. Kanske går det också att se via nätet nånstans.
Jag hade precis som programledaren Moa Elf Karlén varit rädd att det hela skulle bli en alltför tam tillställning, att diskussionen efteråt skulle bli till ett pinsamt försök att nå samma passionerade höjder som i Town Bloody Hall - närmast en omöjlighet i dagens officiellt pro-feministiska konsensuskultur. När så en ilsken svensk farbror ställde sig upp och började hojta om att mannen är offer trodde jag först att han var inhyrd av arrangörerna. Trots allt såg publiken till den stockholmska paneldiskussionen ut att till nittio procent bestå av etablerad kulturelit. Men någon från podiet intygade att uppträdet inte var arrangerat (kan detta ha varit lögn? kan de vara så sluga på Sveriges television?).
Den verkliga nerven infann sig emellertid med Lawen Mohtadis försök att ställa moderatorn Claes Borgström, den svenske motsvarigheten till Norman Mailer i Town Bloody Hall, mot väggen ifråga om hans funktion som försvarsadvokat för ett företag i ett mål där detta anklagats för just könsdiskriminering. Borgström vägrade diskutera frågan vare sig principiellt eller på annat sätt. Och med ens blottades en vanligtvis omsorgsfullt dold bild bakom det mysiga konsensus mellan den nye mannen och dennes gudrun schymanvasaller som brukar visas fram: bilden av den opportunistiske patriarken som, när denna blivit för stark för att ignorera, använder sig av feminismen och kvinnokampen till sin egen fördel och därmed både äter kakan och har den kvar (det vill säga bevarar patriarkatet i praktiken men bekämpar det i teorin). Jag sände några tankar till manliga akademikerkarriärister som använt sig av feminismens starka ställning inom poststrukturalistisk akademisk teori för att stärka sina egna intellektuella aktier.
Intressant var också den lilla schismen mellan Athena Farrokhzads konsekvent intersektionella perspektiv och Kajsa Borgnäs inhängnande av feminismen i en tryggt socialdemokratisk hage. Borgnäs spelade fram "identitetspolitik-kortet", vilket stärkte mig i min övertygelse om hur detta begrepp - "identitetspolitik" - kommit att bli till en svartepetter inom den interna vänsterdebatten; en obestämd men effektiv skamstämpel att förse konkurrerande kadrer med.
Mina tankar gick också till dem som uppenbarligen inte var inbjudna: Petra Östergren, Susanne Dodillet, Louise Persson och andra, faktiska feministiska "dissidenter" som hade kunnat lyfta samtalet ytterligare. När Borgnäs talade om vikten att se den materiella grunden för kvinnoförtryck tänkte jag på Dodillets bidrag i Östergrens antologi F-ordet, ett bidrag som berättar om sjuttiotalets tyska allians mellan hemmafruar och sexarbetare. Just dessa båda kategorier kvinnor har varit och är nästan fullständigt exkluderade från svensk etablerad feminism och den svenska vänsterrörelsen (förstnämnda ingår i stort sett i, men är inte synonym med, sistnämnda). Här har det aldrig upplåtits något ramaskri mot att kvinnor som enkom arbetat inom den reproduktiva sfären på ålderns höst inte sällan funnit sig lämnade med enkom en fattigpension.* Och som vi vet ingår inte empowermentstrategier och fackliga rättigheter för sexarbetare i den svenska mainstreamfeministiska agendan. Detta kan man skriva mycket mer om, men idag har jag inte tid. Dessutom är jag förkyld.

* Representanten för NOW, National Organization for Women, i Town Bloody Hall talade sig också varm för stärkta rättigheter för kvinnor inom den reproduktiva sfären. Mig veterligen har detta genomgående varit en icke-fråga i Sverige, där särbeskattning och fullständigt inrättande i lönearbetarlinjen istället varit den melodi kvinnorörelsen sjungit.

TechnOpera

För några dagar sedan efterlyste jag nya musikgenrer här på bloggen. I ett svar på till en vänlig tipsare skrev jag lite blaserat att jag var trött på techno-offsprings. Men det får jag åtminstone delvis äta upp. Upptäckte nämligen igår TechnOperan, electronicabaserade omarbetningar av klassiska och moderna operaverk. Det är verkligen inte allt av det jag hittills hört inom denna för mig helt nya genre som jag fastnat för - Tosca, the technOpera lät exempelvis i mina öron enbart som en trivialisering av originalet. Men i åtminstone ett fall har man lyckats göra något suggestivt och nydanande - det gäller Montrealoperans technOperaföreställning av Benjamin Brittens i sig förvisso fantastiska Turn of the Screw. Hör och se själva detta avsnitt ur inledningen:



Jag misstänker att operagenren överhuvudtaget ligger fruktbar och vidöppen för förnyelser. Det finns förstås ingen anledning till att electronicans intåg i operavärlden ska stanna vid omarbetningar av redan existerande verk. "Synthopera" är för den delen inte heller egentligen något helt nytt - tänk bara på rymdoperan Aniara. Det finns alltså till och med något av en tradition att gripa tillbaka på; vilket inte alls står i motsättning till förnyelse (många skulle säga att det tvärtom är en förutsättning). Att The Knife arbetar på en opera om Darwin ser jag som ett gott tecken i tiden. Electronica + opera - a match made in heaven?
----------------------------
Veckans digiLista:
- På Al-Hamatzav har man upptäckt en ny men ändå så välbekant utväxt på konspirationstänkandets träd
- Anna-Lena kommenterar Salem.
- flm-bloggen frustreras av företrädare för filmsverige
- Johanna underlättar aktivism
- Jonathan ifrågasätter ett vanligt påstående
- Nittonde stolen kastar ett getöga på berättande journalistik
- Oscar Swartz tycker att vi ska gå med i Piratpartiet (det kommer jag inte att göra, men det är inte helt omöjligt att de får min röst i EU-valet)

Nytt men ändå välbekant

"Kom in och smaka våra goda krispaket!" skyltade en restaurang med i den del av Malmö där jag bodde under den förra ekonomiska krisen. De erbjöd för tiden prisvärda menyer, men vi var många som inte kunde betala ens de priserna. Nu som då presenteras det krispaket av en borgerlig regering. Vi är, skriver Catti Ullström, sämre rustade att möta en kris idag än vi var igår: "De trygghetssystem som fanns på plats 1991 finns inte alls i samma utsträckning nu som så. Facken är betydligt svagare idag. 1990-talets privatiseringar och apolitiska stämningar har satt spår, de har förändrat." Det är sant att trygghetssystemen försvagats avsevärt, att vi helt enkelt inte har ett starkt samhälle längre. Samtidigt finns det en stor skillnad mellan de krispaket vi får smaka nu och de risknippen som slogs över samhällskroppen på nittiotalet. Då handlade det enbart om att dra in, spara, minska ner - nu handlar det om att lägga ut pengar från statens sida. Som Henrik Brors påpekar i sin kommentar till det åtgärdspaket som presenterades igår finns det idag åter en tilltro till politikens möjligheter att påverka ekonomin. Och det finns pengar i statskassan att bruka till krishantering - mer än de rätt futtiga miljarder Reinfeldt, Borg & co nu beslutat om att fördela.
En stor del av de nya pengar som läggs till budgeten går till arbetsförmedlingen. "Tre miljarder extra går bland annat till coachinginsatser", berättar Göran Hägglund. Och här visar sig ett välbekant borgerligt drag: benägenheten att se arbetslöshet som ett problem man främst ska åtgärda genom att åtgärda den enskilda arbetslösa. Man kan med fog fråga sig hur en coach ska kunna vara till hjälp när varslen duggar tätt. Under nittiotalet fanns det ett bidrag som var särskilt omhuldat av den borgerliga regeringen - starta-eget-bidraget. Kanske är det så man tänker också idag: att det gäller att försöka fostra befolkningen till att bli ett folk av egenföretagare, istället för denna hopplöst anställningsberoende pöbel. Men få av nittiotalets småföretagare klarade sig någon längre tid. Och hur skulle det kunna bli annorlunda nu? Det behövs en befolkning med köpkraft för att nya små företag ska kunna blomstra. Alla kan trots allt inte syssla med hushållsnära tjänster. (Fast jo, det är kanske ett högerspökes våta dröm: en hel befolkning uppdelad i herrskap och tjänstefolk.)
Okej, det finns positiva drag i det nya krispaketet. Men satsningen på infrastruktur, vilket direkt ger arbetstillfällen och dessutom kommer hela samhället tillgodo, ges bara en tredjedel av de pengar som satsas på arbetsförmedlingen och dess coacher. Och (surprise...not!) varken kommuner eller landsting ges extra tillskott. Nej, det blir inte godkänt. Långt därifrån. Men ändå - att vi överhuvudtaget ser en högerregering ansatsvis bedriva en slags keynesiansk politik är faktiskt, tycker jag, ganska kul.

Läsvärda kommentarer i bloggosfären: En trebarnsmammas vardag, Schlaug, Adventskalendern, Rapport från en spånbinge, Arvid Falk, Svensson, Claes Krantz.

Var är idet?

Och hur gick det till egentligen? Band man fast Karl Sigfrid och piskade honom med elkablar denna gången? Inte nog med detta utan saker och ting kan bli mycket värre än. Jag säger som Emma: Jag förstår det helt enkelt inte.
Jag ville jag vore en björn. Typ.

Aromantiker, finns de?

Lars Adaktusson behagar skämta med oss i Svenska Dagbladet. Han försöker påvisa föreningen Humanisternas människofientlighet genom att byta ut orden "religion", "gud", "gudstro" & "andlighet" mot ordet "kärlek" i en (i sig tämligen subjektiv) beskrivning av sagda förenings verksamhet. Exempel: "Humanisternas idéprogram talar om en livssyn fri från mytiskt tänkande och en världsbild grundad i kritisk rationalism. I denna livssyn finns inte plats för ovetenskaplig och känslobaserad kärlek."
Ja det är ju känslomässigt effektivt kanske men en högst bedräglig debatteknik eftersom "kärlek" inte bara är, som en skribent på Humanisternas blogg påpekar, icke-synonymt med de där orden om Gud och religion utan dessutom varken symmetriskt eller på något sätt parallellt. För väldigt många människor är Gud inte kärleken, utan kärlek är något helt annat och något som få människor oskadda klarar sig utan dessutom, medan många utan att lida därav klarar sig utan en gud.
När jag läste artikeln tänkte jag spontant: "Alla har väl något gång känt kärlek till en annan människa, men väldigt många har aldrig haft en relation till någon gud." Men när jag rannsakar mig själv får jag erkänna att det där inte är något jag säkert vet. Detta är förstås inte något som har med Adaktussons kritik av Humanisterna att göra, men det är intressant att fundera över lite sådär vid sidan av. Jag tror naturligtvis att de allra flesta, om vi håller oss till den romantiska kärleken, någon gång i livet upplever förälskelse. Men det kanske inte ska tas för givet att alla blir förälskade? Jag har till exempel under en stor del av mitt liv tagit för givet att sexuella behov är något allmänmänskligt givet, men för några år sedan dök det i offentligheten upp människor som betecknade sig som asexuella och som krävde erkännande och respekt för deras brist på sexualitet. Finns det på motsvarande sätt en grupp människor som inte kan bli förälskade, som är vad vi kan kalla aromantiska? Och om det är så (vilket jag faktiskt misstänker), känner de sig utanför i samhället, skulle också de vara förtjänta av några offentliga figurer som kunde föra deras talan? Eller är de mest glada och nöjda med att slippa undan dessa ibland så förödande känslostormar? Jag bara undrar. Jag är nyfiken, rosa.
------------------------
Missa inte idag: Karl Palmås i Göteborsposten om oss här nere i dyngan, Per Svensson i Sydsvenskan om Vellingebornas osvenska värderingar.