filmbetyg

Idag meddelas att DN, som den sista av de fyra stora dagstidningarna i Sverige (GP, SDS, SVD, DN), inför betyg på filmrecensionerna. "Något beslut om övriga kulturgenrer är ännu inte fattat." Hm. Innebär det att vi i den kulturella jämställdhetens namn snart kan komma att se betyg på Orhan Pamuks och Kerstin Ekmans romaner vid sidan av David Lynchs och Samira Makhmalbafs filmer i DN:s kulturdel? Not bloody likely skulle jag tro.
"Det handlar om att stärka Dagens Nyheters filmkritik, och göra den synlig i fler sammanhang" säger Maria Schottenius. Är jag alltför cynisk när jag tror att detta till inte ringa del handlar om möjligheten att bli synlig med tidningens namn och betygssymbol i bioannonserna? Svaret är återigen nej, förmodligen inte.

varför det blev såhär och vad som bör göras

Nej, jag kan förstås inte leva upp till det den pretentiösa titeln utlovar. Detta är blott lite osorterade funderingar omkring högerpopulismens seger i Skåne. Jag vet förstås inte hur man säkert motverkar att högerradikala krafter fortsätter gå framåt i opinionen. Andras funderingar mottages tacksamt.
En hel del har redan sagts om saken. Ekelunddebatten i Sydsvenskan har jag tagit upp i föregående postning och som framgår av den ger jag inte mycket för förklaringsmodeller som i princip anammar grundläggande delar av det främlingsfientliga partiets världsbild, även om de framförs av människor som har goda avsikter och inte drar de främlingsfientligas slutsatser. Fredrik Ekelund har sedan dess fått sista ordet i debatten och därmed med fyra inlägg enormt med utrymme på Sydsvenskans kultursida i denna fråga. Han nekar till att ha det "vi och dem"-perspektiv hans kritiker sett hos honom, men hans nekande är knappast övertygande. Denna gång ställer han upp en öppen dikotomi mellan skötsamma och icke-skötsamma malmöbor - han låter en del invandrare vara med på skötsamhetssidan men på den andra sidan står av retoriken att döma uppenbarligen endast icke-svenskar:

Att ordet "skötsamhetskultur" blivit så laddat är intressant och värt en helt egen debatt; kanske är det där konfrontationslinjen går i förorterna, det vill säga mellan dem som omhuldar det och dem som inte gör det, vilket i så fall kan förklara varför ett antal människor med invandrarbakgrund ironiskt nog lagt sina röster på sd (det vore intressant att få reda på hur många de är).

En fantastisk komplimang till Sverigedemokraterna det här, ett parti med tradition att företrädas av personer med brottsregister. Det är enligt Ekelund de skötsamma som röstar på dem helt enkelt. Och ja, det vore intressant att veta hur många, och vilka, invandrare som givit dem sin röst. I väntan på ingående undersökning av statsvetare eller sociologer kan man ju ta en titt på valmyndighetens redovisning av hur Malmö har röstat i kommunalvalet. Den visar att av de tio valkretsar som hade lagt minst antal röster på SD tillhör fem Rosengårdsområdet och tre Möllevången - alltså utpekade problemområden med mångkulturell prägel - medan den krets som lagt i särklass flest dylika röster är Västra Skrävlinge 11, ett område som formellt räknas till Rosengård men i själva verket befinner sig i det rosiga småhusområdet Husie och inte har Rosengårds befolkningsprofil.
En som forskar om Sverigedemokraterna är idéhistorikern Ulla Ekström von Essen. I en artikel på DN-debatt
listar hon beståndsdelar av det förklaringskluster hon menar är nyckeln till högerpopulismens framgångar såväl här som i andra europeiska länder:

Arbetslöshet , utanförskap och hopplöshet, ett minskat klassröstande, att socialdemokratin inte längre levererar en ständigt ökad trygghet och levnadsstandard, att hela politiken drar sig mot mitten - vad som kallas konvergens - vilket leder till att nya nischer öppnas för partier med ett extremare budskap och enkla lösningar, att hela det politiska samtalet förskjutits från konfliktområdet arbete-kapital till ett socio-kulturellt definierat konfliktområde där identitet, kultur och gemenskaper fått ökad betydelse vilket öppnar upp för en revitalisering och reaktivering av mellankrigstidens chauvinistiska idéer om folk, ras och nation, en världspolitisk situation där spänningarna mellan väst och den muslimska världen eskalerar med en kraft som är skrämmande.

Vad gäller det faktum att Skåne tillsammans med Blekinge i allmänhet, och Landskrona i synnerhet, varit fertil mark för Sverigedemokraterna inför detta val har mer specifika förklaringar erbjudits, exempelvis så har man pekat på en historisk tradition av intolerans i de här trakterna, drastiskt demonstrerad av trettio- och fyrtiotalets tyskvänlighet, och på lokalmedias överdrivna, skrämmande bild av härjande kriminella invandrarungdomsgäng. I Landskrona handlar inte den otrygghet som att döma av en läsardiskussion på Helsingborgs Dagblad är den allt överskuggande orsaken till SD:s succé enbart om en upplevd otrygghet, utan också om faktiska gängproblem (vilka ironiskt nog förminskats avsevärt på sista tiden då man lyckats haffa en del nyckelpersoner) som kunnat växa sig starka med hjälp av en (tidigare) bristfällig polisbevakning. I bakgrunden finns varvsnedläggningen och inflyttning av förhållandevis många flyktingar, som man faktiskt kan få ett intryck av att kommunen tagit emot i syfte att överleva ekonomiskt och befolkningsmässigt men som man sedan inte kunnat ge sysselsättning. Det har inte heller förts någon aktiv ungdomspolitik med satsning på ungdomslokaler och aktiviteter som kunnat mildra situationen - ett problem Landskrona för övrigt inte är ensamt om, detsamma gäller Malmö och säkert många andra orter, kampen för fritidsgårdarna tycks för länge sedan uppgiven och förbi.
Vad vi har att göra med är säkert som Ekström von Essen skriver en komplex samverkan av faktorer, och jag gissar att de formeras på olika sätt på olika platser varför det aldrig går att förklara högerpopulismen på samma sätt överallt. Reella faktorer kan samverka med föreställningskomplex som kan förstärkas eller motverkas av media, umgänge, omgivning, egna erfarenheter. Ibland behöver det, vilket vi vet när det gäller rasistiska och xenofoba föreställningar, inte finnas några reella faktorer alls med i spelet. Skåneradion, eller Skånepartiets närradio för att vara korrekt, skulle som jag nämnde i tidigare postning kunna används som demonstrationsobjekt för att visa hur rena mytbildningar väcks till liv och hålls levande inom ett kollektiv.
Skånepartiet, som under senare år främst tagit det som sin uppgift att bekämpa islam, gick dock bakåt i årets val medan SD gick framåt. Det är intressant eftersom SD i sin valpropaganda har en mycket mjukare framtoning än Skånepartiet. I det material man skickade hem till Malmös hushåll återgav Skåp sin surrealistiskt-aggressiva "trohetsed till Skåne"; "Skåningar ska säga 'Jag tror på Skåne och inte på islam, skål' och skåla i lättöl". Denna magnifika blandning mellan paranoia och provinsiell folklighet gick inte hem i jämförelse med SD:s mysiga folder, där man tilltalas "Kära väljare" i lagom snirkligt skrivstilstypsnitt och där partiet sägs vara "ett nytt parti" som sätter "tryggheten i fokus". På mittuppslaget står i stora bokstäver "Sluta kalla oss främlingsfientliga och lyssna istället på vad vi har att säga!" Det är verkligen inte mycket de har att säga att döma av de korta textsnuttarna om brottslighet, invandrare (vi vill hjälpa riktiga flyktingar ... ), äldreomsorg, familj och jobb, men det låter ganska snällt det mesta. Alla som känner till SD vet att det är ett främlingsfientligt parti men man låtsas vara lite finare, man använder sig i denna pr-byråernas tid av kameleontstrategin och den går här framför allt ut på att inte visa någon fientlighet mot någon överhuvudtaget. Aggressiviteten finns där antydningsvis men man vill samtidigt inte kännas vid den.
Här ser jag trots allt något ganska hoppfullt. För det visar ju ändå på att man i breda lager inte tycker det är okej med främlingsfientlighet. Också i den HD-diskussion jag hänvisar till ovan finns en del röster som bestämt förnekar att SD skulle göra någon skillnad på "invandrare" och "svenskar" överhuvudtaget och det är ju övermåttan naivt men tyder samtidigt på att en del, en mindre del säkert men i alla fall en del, kan komma att vända sig till andra partier när de blir varse om vad SD verkligen är för något. För att det ska hända krävs att partiet får möjlighet att visa upp sig på den politiska banan och att man bryr sig om att påvisa grunderna för deras idéer och politik. De vinner på att framstå som underdogs i det politiska systemet, alltför många kan känna igen sig i deras utanförposition. Och som Ekström von Essen skriver måste man också börja tala med dem för att kunna verka mot dem - utan att för den skull ge deras åsikter moraliskt stöd.

Det är en delikat - och i viss mån omöjlig - balansgång att inom en demokratisk tolkningsram bemöta högerpopulismens argument utan att ge dem ytterligare legitimitet. Men det finns heller ingen annan möjlig väg för att motverka en växande politisk kraft som med säkerhet är här för att stanna.

Tillägg måndag: Enlig min felbara personliga erfarenhet lyssnar en del på Skåpradion för musikens skull. De spelar dansband, Hasse Andersson & Kvinnoböske o dyl. Musik utan kulturell status och med avgjort ohipp, omodern prägel. Musik man inte bryr sig om på Sveriges Radio. Det är förmodligen en sanning med modifikation när folk säger sig lyssna på Skåneradio enkom för musikens skull, men den borde ändå kunna ge en tankeställare för de som vill se ett uteslutande smalt public service-utbud, ett utbud som bara tillhandahåller det ingen annan aktör har. De som är kulturellt exkluderade kan lätt drivas i armarna på destruktiva krafter, det är lika sant för muslimer som riskerar blir lätta fångster för islamistiska extremister som för en "svensk" underklass vilken kan fångas upp av högerpopulister i olika ogenerösa eller vansinniga varianter.

En intressant artikel är inne på GP kultur idag med titeln "Vilka som röstade på SD - och varför?"

ekelunddebatten

I eftertankens kranka blekhet tycks de flesta eniga om att den strategi som använts från de flesta politiska partiers och från intellektuellas och publicisters håll gentemot Sverigedemokraterna, det vill säga att vägra debattera med dem eller överhuvudtaget direkt bemöta dem, inte funkar och måste överges. Detta borde man insett tidigare. Frågan är nu HUR och I VILKA SAMMANHANG debatten ska tas. Risken är att vi nu plötsligt finner oss UNDERKASTADE DERAS VILLKOR. Att deras grundläggande verklighetsbild accepteras i syfte att nå dem.
Så gjorde författaren Fredrik Ekelund då han inledde en debatt på Sydsvenska Dagbladet med att konstatera att det "finns en rasism mot etniska svenskar" och att de som röstar på Sverigedemokraterna är "vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog", inga "'fascister' eller 'monster'". Den "rasism" han talar om, det handlar om att "svennar", svenska ungdomar, slås ner av invandrargäng. Och det de strävsamma fått nog av, det är alltså invandrare som inte sköter sig. I bakgrunden finns islam, en "religion som inte gått igenom upplysningens stålbad". Naturligtvis kryddas det hela med beklaganden över tabun, "varför får vi inte tala om..." osv, dessa meningar som vi hört till leda sedan början av nittiotalet och som Ekelund sedan naturligtvis låter ljuda ännu starkare när han får mothugg. Att han faktiskt fick in sin artikel (trots att den är intellektuellt undermålig skulle jag vilja säga), det tar han inte som intäkt för att han inte är någon martyr för det fria ordet - inte heller det att han dessutom fick medhåll såväl av Henning Mankell som av ett gäng rättssociologer från Lund.
Jag blev fruktansvärt arg när jag läste Ekelunds artikel. Och som den krävande, besvärliga kultursidesläsare jag är skrev jag ett mail till kulturredaktionen för att ondgöra mig över publiceringen. Det finns ju kvalitetsregler där som på andra kultursidor, och detta var faktiskt bara precis helkorkat. Karlen skriver om "islam" i största allmänhet istället för om "islamism" t ex. När han skriver om några upprörande våldsbrott som ägt rum i Malmö under senare år går han inte in på att offren varit invandrare. Detta med svenne-ungomar som blir rånade på sina mobiltelefoner, ibland också misshandlade - ska det föreställa rasism? Ekelund slänger sig med stora termer men ser inte längre än näsan räcker. Han tvekar inte att sätta (den tröttsamma) PK-stämpeln på de som har en ifrågasättande attityd mot Sverigedemokraternas väljare och sätter sedan i samma andetag stämpeln "rasister" på en stor grupp invandrare. Där går det bra att demonisera och generalisera.
Sydsvenskans kulturchef försvarade sitt publiceringsbeslut, inte oväntat, med att man inte kan fortsätta ignorera problemet, det måste upp till ytan och behandlas. Han utlovade också en krönika där han skulle ta upp saken. Den kom aldrig vad jag har kunnat se (kanske publicerades den bara i papperstidningen) men däremot kom en strid ström av genmälen mot, i några fall med, Ekelund. Det blev en spännande debatt. Jag är inte längre säker på att publiceringen var fel. Sandström (Sydis kulturchef) har nog rätt - man kan inte bemöta den typ av åsikter och den verklighetsbild som burit fram Sverigedemokraterna om de inte faktiskt uttrycks - även på en kultursida. Och uttryckte dem, det gjorde ju nu Ekelund - fast hans avsikt är, skriver han i sitt (hittills?) sista inlägg, inte att ställa sig bakom Sverigedemokraterna utan "ta en debatt med blanka vapen". Jag vet inte vad han menar med det uttrycket, men vad jag kommer att tänka på, det är att han använder argument som Sverigedemokraterna kan spegla sig i. Det är som när Birgit Friggebo kommenterade de förmenta "stöldräder" som kosovoalbanska flyktingar skulle ha gjort sig skyldiga till under nittiotalet med att tala om "någonting i den kosovoalbanska kulturen som gör dem mer stöldbenägna".
Ekelund fick skarpa genmälen av bland andra Natik Awayez, som påminde om Malmös farliga områden under "skötsamhetens tid" i ett homogent Sverige, och Adrian Kaba som påpekade att invandrare är brottsoffer i (minst) lika hög grad som helsvennar. Två saker tycker jag dock inte riktigt har bemötts ordentligt. För det första det av Henning Mankell upprepade argumentet att Sverigedemokraternas väljare inte är några monster och rasister utan "helt vanliga människor" som man måste lyssna på. Skulle rasister alltså vara monster och inte vanliga människor? Visst är det nog så att en hel del av Sverigedemokraternas väljare inte är övertygade rasister i ordets gängse mening, en del av dem upplever nog inte heller sig själva som särskilt främlingsfientliga. Lik förbannat handlar det om ett parti som utpekar redan utsatta, "främmande" grupper i Sverige som en slags fridstörare. Att det finns en rosenkindat folklig lightrasism kan vi i Skåne bli varse genom den av många älskade kanalen Skåneradio (eller rättare sagt Skånepartiets närradio), där musik för lyssnargrupper Sveriges Radio struntat i varvas med allehanda vandringssägner och befästande av upplevelsen att vara förtryckt och utsatt för fara av folkfrämmande grupper i sitt eget land (en upplevelse man också hade i trettiotalets Tyskland). Mina egna svärföräldrar, som inte är några monster, har de mest bisarra föreställningar om hur det går till omkring Möllevångstorget och nu vågar de sig inte dit ens på dagtid. Deras upplevelse omkring detta har inget med verkligheten att göra och därför finns det ingen anledning att bekräfta den. Frågan om det finns en rasism mot svenskar, för det andra, har Ekelunds vedersakare inte riktigt refuterat. Det är en fråga som bara kan besvaras med NEJ.
Om det är så att invandrarungdomsgäng uttrycker förakt specifikt mot svennar handlar det om en underklassens frustration och ilska, inte om rasism. Jag känner faktiskt igen en situation Ekelund beskriver i sin första artikel - bekantas "etniskt svenska" tonårsbarn som blivit rånade av ett invandrargäng och som måste talas till rätta av sina föräldrar för att inte utveckla ett utlänningshat. Men de här barnen, de riskerar inte att framöver få problem med att bli insläppta på nöjeslokaler på grund av sin etnicitet, de riskerar inte heller att få sina framtida jobbansökningar bortsorterade på grund av deras namn eller att diskrimineras på bostadsmarknaden. De är brottsoffer, javisst, men att tala om en "rasism" mot dem, det är inte intellektuellt hederligt. Försöket att göra "svensken" till offer är inte bara löjligt utan också potentiellt farligt. För det är ur en sådan självömkande hållning som tillåter att ett fullständigt missriktat hat släpps fritt som den verkliga faran kommer.

borgström, sabuni och de särade låren

själens säte?

I söndags visades dokumentärfilmen Feministerna på Sveriges Television. Jag såg inte hela filmen, men att döma av det jag såg måste jag säga att det var en märklig skapelse. Ett antal mer eller mindre bekanta feminister höll tal, upplästa direkt från handhållet manus, rakt in i kameran. De fick alltså utrymme att tala för sin sak, att förklara vad deras feminism handlar om, samtidigt visades hur de stakade sig vilket stundvis gav dem ett osäkert intryck. De visades också, med några undantag, i halv- eller helfigur snarare än i närbild. Man kan säga att de desarmerades och deras budskap oskadliggjordes i vad som tycks ha varit ett försök att ge en motbild till Könskriget. Ett par av de medverkande var också noga med att distansera sig från vissa andra feminister, som på nytt försågs med manshatarstämpeln eller allmänt pekades ut som översittaraktiga och intoleranta. Några rocktjejer och ett gäng subversiva cheerleaders skulle stå för den rena ilskan mot mansväldet, men det är svårt att visa vrede på kommando, särskilt när man vet att man är ett demonstrationsobjekt och att man hur man än gör kanske snarare ser gullig ut i betraktarens öga. Det är i alla fall så jag tänker mig att de här tjejerna kan ha upplevt situationen - bara glimtvis tycktes några av dem vara bekväma i den. Nej, tacka vet jag den kanadensiska dokumentären My Feminism (Cardona/Colbert, 1997), som också bygger på att låta olika feminister komma till tals men gör så på ett betydligt mer kraftfullt, intresseväckande och djupgående vis.
En som stack ut litegrann var dock Karolina Ramqvist. Hon pratade om den mytiska konstruktionen av en viss typ av identitet utefter kön, och om systerskapet som en falsk, destruktiv föreställning feminismen måste göra sig av med. Välkända tongångar från diverse genusorienterade akademiska seminarier. Bloggaren Syrran har klokt bemött detta med systerskapet - det är om inte annat en feministisk strategi. Utan solidaritet kvinnor emellan kan det visserligen fortfarande finnas en slags feminism (som då främst måste handla om teoretiska reflektioner och om fokusering på det egna jaget) men det kan förstås inte finnas någon kvinnorörelse. Att jag ändå hajade till för Karolina Ramqvist berodde dels helt enkelt på att hon formulerade sig på ett drastiskt och utmanande sätt (de flesta kommentarer om filmen jag sett har också fokuserat på just Ramqvist), dels på att hon gjorde en intressant koppling mellan bräcklighet, kön och kvinnans jag. Jag minns inte exakt hur hon formulerade sig, och inget tillfälle till fördjupning gavs, men poängen var att Kvinnans jag sitter i hennes av bräcklighet och utsatthet kännetecknade kön, att hon går under om detta kön invaderas och att upplevelsen av en gemensam ömtålighet är det som invaggar Kvinnor i en falsk systerskapsupplevelse. Den våldtagna kvinnan, sade Ramqvist ungefär, anses ha förlorat sig själv. Ja, det är förstås föreställningar alltihop handlar om och inte om kvinnors natur.
Detta med tanken om jaget i könet, ett jag som måste skyddas, väckte mitt intresse och fick mig att tänka på något jag förundrats över: de starka reaktionerna på Nyamko Sabunis förslag om obligatorisk gynekologundersökning för tonårsflickor. De har ju återigen yttrats sedan Sabuni utsågs till integrationsminister. Delvis handlar det om ett missförstånd - en del, så till exempel Masoud Kamali i DN igår (13/10), har uppfattat förslaget så att det bara skulle handla om invandrarflickor, och då blir ju upprördheten förståelig. Missförståndet är i sin tur förståeligt eftersom förslaget presenterades som del av ett paket åtgärder med syfte att motverka hedersförtryck, i detta fall som det manifesterar sig i form av könsstympning. Den debattartikel i Expressen där Sabuni presenterade paketet ackompanjerades av ett foto med bildtexten "Genom obligatoriska gynekologbesök för flickor som kommer ur hederskulturer kan samhället angripa könsstympning, anser Nyamko Sabuni (fp)". Bilden föreställde en mörkhårig flicka liggande med särade ben på en gynstol och en ljushårig kvinna framför henne med händerna i högsta beredskap att hugga in. Samtidigt lydde artikeltiteln i fetstil precis under bilden "Kontrollera underlivet på alla högstadieflickor". Jag antar att de båda utsagorna var och en för sig fungerat som ett rött skynke. Vissa har tagit fasta på den etnicitetsbetonande bilden & bildtexten, andra har gått igång på orden "kontrollera underlivet". Allt sammantaget blir hur som helst till en explosiv kombination. Vad jag tycker är anmärkningsvärt är hur de upprörda kommentarerna karaktäriserar idén om obligatorisk gynundersökning i termer av övergrepp, rentav våldtäkt. I en föga konstruktiv men intressant lång debatt hos louisep hittar man, försåvitt att man står ut att plöja igenom alla invektiv och mobbarliknande utfall från blogginnehavarens sida, två kommentatorer som öppet jämställer idén om obligatorisk gynekologundersökning med våldtäkt, en som talar om "totalitärt vanvett på porrtidningsnivå" (en man - kvinnor vet ju i allmänhet att det inte finns något pornografiskt med ett gynekologbesök), och så återkommande formuleringar av stilen "bända upp lår", "rota i underliv", "vaginapoliser", "ultimat integritetskränkning". Det är som att Sabuni gett sig på det allra heligaste. Det som man inte kan förhålla sig sansat till utan antingen upphöjer eller degraderar. Idén om att ingenting skulle kunna vara mer integritetskränkande uttrycker en föreställning om att vaginan rymmer själva själen, det innersta.
Föreställningen går igen i svensk myndighetssyn på prostitution, eller sexarbete som man skulle kunna kalla det om det rådde bättre villkor. Claes Borgström skrev på DN-debatt 9/10 att "ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås så länge vi har ett samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar." Den prostituerade kvinnan, vars underliv är en inkomstkälla och alltså ständigt penetreras av främlingar, får bära hela kvinnoförtrycket på sina axlar. Så är hon också ute på gatan i sin numera olagliga verksamhet helt oskyddad mot kvinnoförakt i sexualiserad form. Ironiskt nog är varken Borgström eller de mest hänsynslösa torskarna intresserade av att de prostituerade kvinnornas egna röster ska höras och att de utifrån sina egna villkor ska ges större möjligheter till egenmakt över sina liv. Men det är också en logisk konsekvens av synen på underlivet som kvinnosjälens säte - en syn som gör horan till en förstörd människa, någon som sålt och degraderat sin själ, lämnat människovärdet bakom sig. Prostituerade män blir hos Jämo som så ofta annars till en ointressant minoritet.

några tankar om kultur, glamour och obetalt arbete

Min framgångsrika konstnärsväninna L beskrev en gång sitt yrkesliv som en paradoxal tillvaro där glamour och nöd, upphöjdhet och förnedring går hand i hand. Det är fullt möjligt att på fredagen stå i centrum på ett stort vernissage för att på måndagen sitta i socialens väntrum. Normalt betalas nämligen inte någon visningsersättning ut ens på större konsthallar - och om så göres handlar det om summor som inte täcker mer än någon veckas existens. En serie arbeten som tagit månader, kanske till och med år i anspråk kan alltså hänga på offentlig plats, fria att gratis beskådas och begrundas av tusentals människor medan konstnären själv, upphovet till själva platsen (konsthallen) och alla de offentligt finansierade tjänster som utförs där, är hänvisad till att be om allmosor från olika välgörenhetsfonder eller direkt från det allmännas bröst. Visst kan det hända att hon eller han får sålt något ibland, men som vi vet är konstmarknaden inte precis bred. Hur många har råd att handla konst? Att det under några decennier varit framför allt video-, installations- eller olika former av konceptkonst som "gällt" har väl inte precis gjort saken lättare.
Det är L och hennes trångbodda kollega M jag tänker på när jag läser de skadeglada, fördomsfulla eller ibland bara elaka bloggkommentarerna om "vänsterkulturelitens" skräck inför den nya ministern på området. Den konstnärskrets jag då och då får tillgång till via L&M består, tycks det mig, av idoga arbetsbin som nästan aldrig är riktigt lediga. De är helt olika en slow slacker som jag. På något sätt har de flesta av dem lyckats överleva inom en verksamhet där konkurrensen inte är rolig, i en värld som ibland rentav fyller en utomstående som jag med avsmak. Men trots att de gjort karriär är de alltid beroende av olika bidragsgivares välvilja. Så ser det helt enkelt ut på deras område. Och det skrämmer mig att det finns en opinion som verkar njuta av att göra deras tillvaro ännu mer osäker. Eller handlar det bara om tanklöshet när Martin Munthe skriver en kort och koncis bloggpost som lyder: "Ny kulturminister. F d chef för Timbro. Branschen bävar. High five!!!" Eller när bloggen Subjektiv.se hånfullt skriver om "kulturkofteetablissemanget". Eller - vidrigast hittills - Bloggen Bents glada utrop "Darra må kulturen - och kultureliten".
En som däremot skrivit insiktsfullt och välformulerat om konstkulturens villkor och hur dåligt ett nyliberalt marknadstänkande passar in på dessa är Mr Brown. Om den nya ministern skriver han att "Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag. /---/ Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.". Nej, just det.
I förlängningen kan man dock betrakta alla oss människor, utom möjligen den lilla klick som kan leva på en nedärvd förmögenhet, som beroende av andras välvilja. Företagaren är beroende av kunder. Arbetaren, inom vilket område han eller hon än är sysselsatt, är beroende av anställning. En konstnär som på något sätt skulle arbeta som fri producent är beroende av köpare och uppdragsgivare. Det finns inget som säger att den som rör sig på den s k fria marknaden skulle vara mer självständig i förhållande till sin omvärld än den som är beroende av bidrag från staten. På sätt och vis var Stegö själv inne på det här i en radiointervju i Studio Ett häromdagen. Hon konfronterades med Marianne Lindberg-De Geers oro för att det demokratiska svängrummet skulle krympa med mer sponsring istället för reguljär offentlig finansiering inom konstlivet. Exemplet var den utställning med jesusbilder som Svenska Kyrkan tagit sin hand och sina sponsorpengar ifrån eftersom den ansågs hädisk. "Beroende som beroende", påpekade Stegö. Ja, just det. Det är bara det att man på det statliga respektive kommunala kulturbidragsområdet byggt upp ett system som innebär en mycket låg grad av direkt politisk styrning. (Det är förresten därför, tror jag, som kulturpolitiker ofta uttalar så vaga idéer om varför kulturen bör värnas och konst stödjas - ibland säger de direkt larviga saker som går ut på att det är fint med kultur och att god konst gör oss bättre - de kan inte gärna uttrycka en normativ konst- och kultursyn som skulle implicera den typ av politisk styrning vi idag främst associerar med öststaterna). När politiker ändå lägger näsan i blöt, vilket händer ibland, och försöker stoppa någon konstnärlig yttring angår detta direkt alla medborgare, inte bara en sponsorgrupp, och det går, idealiskt sett i alla fall, att ställa censurivriga politiker till svars. T o m byta ut dem.
En lite tragikomisk sak som jag också vill kommentera är hur ofta det talas om "elit" och "etablissemang" i bidragsfientlig retorik. Det är oerhört egendomligt. För de darrande kulturarbetarna består ju inte bara av synliga och till synes glamourösa personer (som till exempel paret De Geer), det kan också handla om tredjeviolinisten i symfoniorkestern, den ohippa arkivarien, biblioteksassistenten eller ljusarbetaren på den fria teatern. Vad handlar det där "elit"-snacket om? Är det avundsjuka, oförmåga att se bakom den glamourösa front som döljer nöden och förnedringen, eller kanske en omedveten vetskap om att konstkulturen befinner sig i en sfär som ligger och skaver mot det kapitalistiska samhället med dess materiella bas - en vetskap om något annat vars existens verkar hotfull, eller kanske bara orättvis? Jag skulle verkligen vilja veta. Jag är, som det så ofta heter nuförtiden, genuint nyfiken.

mitt livs nåväl

Den alltid initiativrike Jimmy av Aquino har ställt ett nytt frågebatteri till mig, den här gången av ganska avancerad art. Det handlar om min ideologiska hemvist. Svaren kräver viss eftertanke. De blir nästan till en hel självbiografi.

1. Politisk ideologi du förespråkar?
Redan här blir det svårt. Jag rör mig på ett oinhägnat fält med gröna stråk, inslag av feminism, ganska traditionellt vänstertänkande vad gäller synen på ekonomisk rättvisa och behovet av starka trygghetssystem, samt frihetlighet vad gäller värnandet av individens integritet och autonomi. Internationalist. Tycker att en human politisk praxis är viktigare än värnandet av Den Sanna Läran.

2. Politisk ideologi du föraktar mest?
Förakt kan det inte finnas för lite av här i världen. Men jag ska inte ljuga, visst finns det åsiktsriktningar jag föraktar, framför allt sådana som i sin tur bygger på förakt. Jag föraktar förakt mot svaghet. Det återfinns i mest koncentrerad form inom högerextremism, men hittas också inom auktoritär och militant vänster. Kombinerad med en slags blåögdhet finns den dessutom ofta inom den reguljära högern, då personer som kommer från trygga och priviligierade miljöer visar förakt för "bidragsberoende" och slår ett slag för meritokrati utan att begripa det sociala systemets inbyggda handikappregler.

3. Materialist eller idealist?
Jag är dragen till idealismen men vetskapen om att jag kan vara så endast på grund av att vissa materiella villkor är uppfyllda förankrar mig ändå i materialismen.

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Pliktetiken väger tyngst. Kants imperativ håller än. Att var människa bör betraktas som ett mål i sig snarare än ett medel, det är en läxa för varje politruk att lära sig. Men förmodligen kan inte en tankelära täcka alla situationer i den komplexa politiska verkligheten. Inslag av konsekvensetik, och varför inte omsorgsetik, får komplettera.

5. Politiskt uppvaknande?
Jag växte upp under det vänstervridna sjuttiotalet, och det fanns många stunder framför TV:n eller grammofonen som gav spridda insikter. Samtidigt befann jag mig i ett priviligierat villaområde och var blind för de flesta orättvisor i min fysiska närmiljö. Mitt politiska intresse väcktes redan i tolvårsåldern men tog mest formen av personlig revolt mot mina högervridna föräldrar och andra auktoriteter fram till det borgerliga maktövertagandet 1991, då skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik blev konkret, påtaglig, vilket ledde till att jag under ungefär sex års tid var engagerad i Vänsterpartiet. Ytterligare ett uppvaknande skedde under mina år i Berlin 1999-2001, då jag fick insikter om det tidigare östtyska systemet vilka så småningom gjorde det omöjligt för mig att vara medlem i ett parti vars lokala medlemstidning hyllade Castro.

6. Politisk detour?
Hm, röstade på Folkpartiet i ett skolval en gång (men det var långt innan de kastade ut snällismen). Hängde mycket på Malmös anarkisttillhåll Vinterpalatset under det sena åttiotalet.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?
Jag måste nog säga att det är min syster. Min äldre syster upplevde sin sena tonårstid under det sena sjuttiotalet, och kom ofta hem med böcker som jag förmodar att hon skaffade sig på något marxistiskt bokcafé i sin gymnasiestad Lund. De där böckerna, det var sådant som Angela Davis självbiografi, RAF:s texter, Kommunistiska manifestet, Hiterapporten om kvinnors sexualitet och Germaine Greers Den kvinnliga eunucken, de utövade en stark lockelse på mig där jag satt i den (som den var för mig) grå och intoleranta hålan Dalby. Därmed inte sagt att jag klarade av att läsa dem. Det var bara några av dem som jag klarade av från pärm till pärm och ännu färre som jag faktiskt också förstod. Idag känner jag en väldig avsmak inför sådana inslag i sjuttiotalsvänsterrörelsen som RAF-romantiken, och jag gissar att min syster (som jag f ö står ganska långt ifrån idag politiskt & på andra sätt) känner likadant. Men jag kan inte förneka det magiska skimmer som jag en gång tyckte vilade över min systers bokhylla, och den påverkan detta skimmer utövade på mig.

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?
Egentligen hade jag velat protestera mot den ständiga fixeringen vid litteratur genom att liksom Mr. Brown föra in andra uttrycksmedel, såsom film, i frågan. Men det råkar finnas en bok som jag i ärlighetens namn måste hänvisa till, och det är Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (se ovan). Den kom ut under tidigt sjuttiotal och tillhör en del av feminismen som jag tycker har varit alltför undanskymd från nittiotalet och framåt. Man får ibland intrycket att tidsperioden mellan Det andra könet och Under det rosa täcket bortsett från en del skönlitteratur var tom på inflytelserika, minnesvärda feministiska texter. Greer är ju också en särling som inte riktigt passar in i den ena eller andra fållan. Hon har dessutom komprometterat sig genom diverse märkliga ställningstaganden under årens lopp, till exempel genom att ha avfärdat transsexuella som möjliga feministiska bundsförvanter eller genom att ha visat anmärkningsvärd förståelse för såväl könsstympning som fatwan mot Salman Rushdie. Trots detta tycker jag hon förtjänar lyftas fram som stark influens för många kvinnor. Det var hon som väckte min rättmätiga feministiska vrede när jag var i gymnasieåldern, och den har jag sedan aldrig förlorat även om dess styrka fluktuerat.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Oj, den svåraste frågan. Min politiska hemvist är ju, som sagt,inte helt tydligt utlinjerad (vilket jag inte ser som en brist). Men detta med frihetligheten innebär ett visst gränssättningsproblem. Hur handskas med intoleransens krav på tolerans? Hur bemöta sådant som islamism, t ex?

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?
Migration. De stängda (inre och yttre) gränserna. Flyktingar som dör i farvatten och stängda lastutrymmen. Främlingsfientligheten på hemmaplan.

Skicka vidare? Jag tar en chansning & frågar Motvallskerstin samt Utsiktsmattias.

jag tjatar om könsfördelningen på kultursidorna

En tvångsneurotisk läggning, en obesvarad hatkärlek till de stora dagstidningarnas kultursidor, en erfarenhet av att ha blivit förminskad och osynliggjord som kvinna, ett rättvisepatos, ett visst mått av ilska och en vetgirighet - si där de ingredienser som skapar en vilja till kontinuerlig hobbykontroll av könsfördelningen på skribenter i några viktiga kulturfora.
Min förra neddykning i ämnet finns att läsa här. Jag har nu gjort en uppföljning där jag kollat Sydsvenskans och Göteborgspostens nätupplaga varje dag i september. Glädjande nog hade gapet mellan antal manliga och antal kvinnliga textförfattare minskat avsevärt sen sist - jag hoppas att detta har att göra med ett medvetet jämställdhetsarbete snarare än tillfälligheter eller sånt som manliga medarbetares sena semestrar. Sydis hade nu ett dagssnitt på 10 texter av män mot 7 av kvinnor, att jämföra med vårens 12,5 mot 4,5 (detta handlar alltså om texter som ligger ute på nätet under avdelningen "Kultur", inte om vad som dagligen publiceras i papperstidningen). En rätt kraftig förbättring. Göteborgsposten visade sig vara ännu lite bättre med dagliga 8 män mot 6,5 kvinna. Det är faktiskt nästan helt jämställt! Heja på, det krävs inte mycket mer för att GP ska kunna stoltsera som dagstidningen med den jämställda kulturavdelningen.
Som nån slags referens kollade jag inslagen i P1:s kultur- och samhällsdebattprogram OBS!, och det gör jag ju så gärna - de sänder något lyssnansvärt nästan varje dag (hoppas programmet finns kvar efter nyår). Där får enskilda fristående medverkande läsa upp 6-7-minuterstexter ostört i etern. Jag hade nog trott att OBS!, som verkar ha jobbat så medvetet på jämn könsrepresentation sista året, skulle vara det skinande exemplet som ställer de andra omedvetna hobbystudiedeltagarna i skuggan, men så var det inte. Fick det till 25 manliga röster mot 18 kvinnliga under september (inslag som görs av redaktionsmedarbetare har jag räknat bort, men det gällde bara ett inslag denna månad). Inte så bra som väntat men inte heller någon katastrof.
En seriös undersökning av kulturdebattens och -journalistikens könsfördelning måste förstås också jämföra textlängder, kolla upp vem som skriver om vad, vem som ges mest framskjuten plats, stuff like that. Så djupt har jag inte gått - det finns ju ändå gränser för hur mycket obetalt och på alla andra sätt obelönat arbete man vill utföra. Men misstanken att de spelare som innehar de tyngsta positionerna på planen är män (inget djärvt antagande) har fått mig att återigen kasta en specialkoll på de båda huvudstadsbladens platser för tankefördjupning: Svenska Dagbladets understreckare och Dagens Nyheters essäer. Och ja, där härskar ojämlikheten nu som förr. Tjugo understreckare var författade av män mot åtta av kvinnor - mycket dåligt men ändå bättre än i min förra koll, då bara var sjätte understreckarskribent var en kvinna. Men sämst var faktiskt, ironiskt nog, DN. Ironiskt för att tidningens kulturdel länge varit en vänsterintellektuell tummelplats med stark kvinnlig närvaro i form av Nina Björk, Karolina Ramqvist, Ulrika Kärnborg, Maria Schottenius m fl. Under Lars Linders ledning visar DN-essä här i Kamfertexts undersökning upp en hundraprocentig manlig dominans. Av tio publicerade essäer under september månad är tio författade av män. Ja jag vet ju inte hur detta har gått till. Kanske rör sig redaktörn i en raktigenom homosocial värld som han inte förmått titta upp ur. Kanske överöses han av erbjudanden från herrar med det där grundmurade intellektuella självförtroendet som utlovar dignande tankefrukter och får det att vattnas i de grå cellerna, medan kvinnorna helt enkelt inte syns till. Hur det än är borde han göra något åt saken. Leta upp kvinnorna om de nu verkligen inte anmäler sig självmant. Att mäns ord och tankar fortfarande ges så mycket större tyngd än kvinnors duger inte, det är ju för tusan en demokratifråga.