Tja, ibland har man fel

...och det hade jag uppenbarligen i fråga om Dan Park. Det blir tydligt när man läser Expo-artikeln "Dömd konstnär forstätter att hetsa". Killen har en mer rasistisk profil än vad jag förstått och han har nu tydligen också öppet börjat ta ställning - för rasism.
Jag läser också Patrik Svenssons intressanta artikel om Park och slås av att jag tänkt på ett bakvänt sätt. Svensson jämför Park med Lars Hillersberg. Hans poäng är att både Park och Hillersberg har vänner på radikalt rasistiska platser, och att ingen av dem tagit avstånd från dessa vänner. Under jämförelsen ger Svensson tyvärr ge uttryck för den vanliga förminskningen av antisemitiska uttryck (dessa är "oväsentligheter") och tanklöst sortera in dem som kritiserat Hillersberg under rubriken "borgerliga Israelvänner" (det är i den insorteringen personer som tar upp antisemitism mer eller mindre automagiskt brukar hamna i det intellektuellt slappa tankeklimat som råder runtomkring just denna specifika fördomsprofil). Men jämförelsen kommer mig hur som helst att tänka på något annat. I ett tv-program om Hillersberg jag såg för länge sedan svarade denne på frågan om hans antisemitism att han inte hatade judar specifikt för han "hatade alla människor". Detta åtföljdes av ett avväpnande skratt. Jag tror inte att personer med rasistiska uppfattningar eller särskilda fördomar måste vara människohatiska i allmänhet (och förresten har jag inte ens tillstymmelsen av den kunskap som krävs för att jag skulle kunna hävda något sådant). Och jag vet naturligtvis inte om Hillersberg verkligen var en hatisk person. Dan Parks konst är i alla fall det. För mig är den fortsatt främst anti-mänsklig. Den är vidrig även där ingen speciell folkgrupp förlöjligas eller förhånas. Jag menar, ta exempelvis bilden av den kvinnliga häktesvakt som dödats och hennes baneman - med texten "Möten mellan människor". Bara ett av väldigt många exempel på grundtemat gott och blandat inom sadism, hänsynslöshet och pervertering. Den där ständiga förvridningen och detta att tömma allt och alla på värde - sådant man ibland finner hos personer som tror sig vara klarsynta och demaskerande men som i stället saknar något. Men nå alltså att detta är det breda grundtemat utesluter ju inte att killen också specifikt kan uttrycka rasism, och vara rasist. Det kanske snarare underlättar.

Hisham Matar och Rammstein

Jag var, trots vissa lysande formuleringar och ett starkt tema, tveksam till Hisham Matars roman Analys av ett försvinnande. Recension inne i KB i dag.
I övrigt följer jag Nils Hanssons uppmaning i DN och  lyssnar på Rammstein - igen.

Håkan Juholt blues

Avgången ger en fadd smak i munnen. Någonting gick överstyr, något kraschade i förnedring och även om många faktiskt ville se en avgång är det väl knappast någon som är glad över skeendet. Men vad var det egentligen som hände? Under den senaste veckan har det rått en klar anti-juholtstämning bland åtminstone mina bekanta på Facebook - och även hos mig. Inte alla har delat aversionen, så klart, men tillräckligt många för att det har känts som en anda. En mobbanda. I eftertankens kranka blekhet känns det mindre bra att ha ingått i en allmän mobbanda, att ha flinat lite åt den populära statusuppdateringen/tweeten "Är vi HELT säkra på att Juholt inte är ett examensprojekt från Konstfack?" och själv ha gett ifrån sig åtminstone en dylik cynism. Men samtidigt: de som nu främst skyller på journalistikens drevkaraktär och/eller klassförakt (se/hör Greider) gör det alldeles för enkelt för sig. Det interna krypskytte inom socialdemokratin är det förstås svårt för oss utomstående att säga något om. Men det är lätt att se en enorm och genuin besvikelse på karlen, en besvikelse jag delar. Och det finns en trötthet hos alla i (vänster)väljarkåren som gång på gång får se sina ideal och förhoppningar - som socialdemokratin fortfarande anser sig och anses skola representera och förvalta - svikna. Mediaskyllandet bortser bekvämt från Juholts faktiska och upprepade misstag, liksom från den frånvarande men utlovade radikala politiken.
Jag är tekniskt sett ingen socialdemokrat. Sedan jag lämnade vänsterpartiet (för kanske tio år sedan) har jag rört mig fritt i det rödgröna spektrat. Och det har förvisso hänt att jag röstat på s i olika val sedan dess. När Juholt tillträdde tillhörde jag dem som - trots att han enligt s-kremlologin tillhörde dem som på tvivelaktiga grunder motade ut Mona Sahlin - faktiskt entusiasmerades av hans retorik. Juholt utlovade inte bara en vänstersväng utan en nygammal humanistisk hållning inom politiken. Han tycktes ha en väldigt tydlig ideologisk profil, och hans attityd gentemot kulturarbetare, hans uppvärdering av immaterialla värden, var oerhört befriande. De konkreta förslag som skulle matcha retoriken skulle, trodde och hoppades jag, snart följa. Men så blev det inte. I stället svek Juholt på punkt efter punkt. Skuggbudgeten innehöll inget radikalt; dessutom tycktes den ha tillkommit på ett odemokratiskt sätt. Kontrasten mellan den högstämda retoriken och praktiken kändes som få en ballong pangad rakt i ansiktet. Men den tycks också representera hela socialdemokratin i dag. So much hot air, så lite konkret radikal politik. När den egentligen behövs så väl, mer och mer ju längre in vi kommer i det nya system som handlar om att på sin höjd satsa på individen i stället för kollektivet.  
Håkan Juholt själv har sagt sig blivit utsatt för klassförakt från skribentkårens sida. Visst, det är ju inte svårt att föreställa sig; mellanskikten är genomsyrade av klassförakt och till dem hör journalistkåren och de flesta andra inom media. Men när Göran Greider skyller Juholts mediala utsatthet på detta saknar jag de konkreta exemplen på hur det har gestaltats. Sådana var det inte svårt att hitta i behandlingen av Mona Sahlin - modersmordet som Juholt klev fram med hjälp av. Då kom det emellertid inte bara utifrån utan inte minst inifrån själva socialdemokratin. Inifrån det socialdemokratiska arbetarpartiet. Ett osolidariskt parti med solidariteten som ledstjärna - ett parti i djup förvirring, splittring och kris. Nu med valet av ny ordförande kommer vi in i persondiskussionsvalsen igen. Men jag hoppas att det gamla trötta partiet kan hitta tillbaks till sina ideologiska rötter och översätta dem till dagens situation - att det finns något av nytänkande och radikalism parat med en förmåga att hitta de praktiska lösningarna, till skillnad från att nöja sig med den högstämda retoriken. Den lär inte fungera utan uppbackning av konkreta förslag en gång till.

Missaktning mot mänskligheten

Jag känner inte Dan Park. Han kanske är en riktigt hyvens grabb once you get to know him. En kompis av den där sorten alla vill ha; nån som alltid ställer upp, som alltid finns där. Ja inte vet ju jag. Men en sak vet jag, och det är att hans konst är fullständigt empatistörd.
Det är som att han alltid funnits här. Varje gång det har hänt något, något otäckt, något sårigt och ömt - då kan man vara säker på att någonstans i staden se en "kommentar" till saken signerad Dan Park. Har en liten flicka försvunnit? Ja, då kan du få se hennes leende ansikte inmonterat i en bild på en sexdocka eller nakenmodell. Har det skett ett mord med inslag av psykisk tortyr och sektanda i en religiös församling? Ja då kan man vara säker på att Park har de rätta grova bilderna som illustrerar saken. Har en femtonårig pojke blivit skjuten mitt under en skottvåg? Ja, då...
Som Mona Masri skriver i Sydsvenskan idag har Park "de senaste åren alltmer ägnat sig åt verk med främlingsfientliga inslag". Höjdpunkten i hans karriär (jag skulle faktiskt inte bli förvånad om han verkligen betraktar det så) hittills lär vara utplacerandet av små zyklon b-behållare och hakkors av plastpärlor i närheten av judiska församlingens lokaler. Ett litet skojeri (Dan Park "tycker det är roligt att skämta om död och mord") som han upprepade i Stockholm, där han rentav lyckades bli åtalad. Där lyckades han ju skrämma människor och peta i öppna sår alldeles på riktigt och på ett sätt som gav honom nationell uppmärksamhet. Park måste ha varit nöjd med detta, annars hade han inte gjort om stuntet, under lite andra förtecken, på Hallands nation.
Park lyckas, med sina verk, ge intryck av att rasismen och främlingsfientligheten är ännu större än vad den faktiskt är. Hans konst ingår ju ständigt i rapporter och diskussioner om antisemitism, islamofobi och rasism mot svarta. För ett ganska färskt exempel, se Kristina Lindquists debattartikel i Expressen nyligen. "Kalla rasismen vid dess rätta namn", heter artikeln. Ja. Men när det gäller herr Park blir det ändå missvisande. För han är ju inte ute efter någon särskild folkgrupp. Jag känner honom som sagt inte. Men skulle det verkligen vara korrekt att beteckna honom som en rasistisk konstnär?
Det Park vill är i den friserade versionen att "kommentera" och "ställa frågor" (fast hur man ska tolka hans kommentarer och förstå vilka frågor han egentligen ställer förblir suddigt som en berusad vinternatt). I den politiskt inkorrekta handlar det om att, ja, eh, provocera, liksom, och - framför allt - skämta. Fortfarande förstår man dock inte riktigt - provocera vem hur och varför, och vad är egentligen skämtet? Lite mer tydligt blir det om man försöker göra sig en samlad bild av Dan Parks konst. Nej, jag har inte specialstuderat den. Men jag har ju som malmöbo tvingats konfronteras med den under lång tid. Och den bild som framträder är snarast en av missaktning mot hela mänskligheten. Jag tror faktiskt till och med att Park själv skulle hålla med om det. Problemet är emellertid inte att han är misantrop utan att han uttrycker ett uttalat motstånd mot allt som handlar om att visa respekt och hänsyn. Att han inte bara tycker det är roligt att skrämma och peta i sår som inte är hans egna utan rentav har satt i system i göra just detta. Att han inte är intresserad av att dessa sår ska läka utan i stället exploaterar dem så långt det bara går i en konstnärlig verksamhet som ligger på ett trotsåldrigt barns nivå. Som vi alla tvingas åse och som för vissa gör ont på allvar.

Tyrannosaur och Red Riding

I morgon går Paddy Considines film Tyrannosaur upp på svenska biografer. Jag skriver kort om den brittiska diskussionen om filmen på FLM-bloggen.
Min egen dom över filmen? Jo, jag tycker den är ett väldigt starkt drama. Mer besviken var jag på Red Riding-trilogin, som man kunnat se på Svt de senaste tre veckorna. Åtminstone på de båda första filmerna, Red Riding 1974 och Red Riding 1980. Den sista delen (Red Riding 1983) höjde sig något över de andra, tyckte jag, genom bildspråk och dialog - och inte minst genom den befriande avsaknaden av en enskild, entydig hjältefigur.
Min besvikelse härrör av att jag fann en slags trist, noir-genremässig översättning av Hammett/Chandler/Ellroys korrupta Kalifornien till yorkshireska förhållanden, där kornighet och gråbrunhet bara utgör en slags nödtorftig socialrealistisk maskering av grundmönstret "ensam man i hopplös tuppfäktning", komplett med ödesdigra blondiner och allt. De mord på ett dussintal prostituerade som förekommer i Red Riding 1980 förblir, på ett närmast provocerande nonchalant vis, bara ett slags garnityr i kanten. Filmen intresserar sig inte nämnvärt för dessa offer.

Uppdatering: veckans Kino tar upp Tyrannosaur och innehåller en intervju med den aspergerdiagnosticerade regissören (ja, vi har nästan alla diagnoser numer och det finns ingen normalitet, det är riktigt härligt!). Programmet tar upp frågor om miserabilism, hopp och frånvaron av detsamma även utifrån andra filmer. Man kan här också påminna om Jacob Lundströms artikel i samma tematiska ådra härförleden.

Att förstå hur man fungerar kan göra det lättare att ta ansvar

Idag kan det räknas in ytterligare två råsopar mot "diagnosfebern": Nathan Shachars i DN och Lars Åbergs i Göteborgsposten. Shachars gäller förvisso, tycks det, hela psykiatrin som sådan - den är för honom inte en underfinansierad och i relation till annan medicin eftersatt verksamhet utan, tycks det, en mer eller mindre illvillig humbugindustri. Han får i sin attack på specifikt diagnosen ADHD svar på tal av Victoria Qvarnström på Newsmill.
Shachars förklaring av tendensen till ökad ADHD-diagnostisering är enkel och brutal: Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Åbergs approach är lite mer försiktig och har en humanistisk agenda - han blir betänksam när han plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet.
Nu är det ju inte så att detta att ha en psykiatrisk diagnos/problematik nödvändigtvis indikerar ett kroniskt sjukdomstillstånd i gängse mening. Den som bär en diagnos blir inte automagiskt någon slags sjukpensionär med rätt att slippa alla livets små svårigheter och besvär. Man blir inte heller ansvarsbefriad. Om jag skulle begå ett brott skulle jag inte bli straffbefriad med hänvisning till min diagnos. Visst kan det teoretiskt sett vara så att personer med diagnoser skulle kunna använda sig av dessa som en ständig flykt från skuld och ansvar i umgänget med andra - "Jag kan inte hjälpa det, jag har ADHD/borderline/whatever". Men jag vill nog se något slags bevis för att det brukar fungera så innan jag tar Shachars cynism för sann. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag tycker nog att min diagnos tvärtom har gjort det något lättare för mig att ta ansvar i vissa situationer. Skriver "något" för att det har naturligtvis inte förändrat mig i grunden att ha fått en etikett på något som redan fanns där. Men det handlar om att redan vetskapen om hur man fungerar kan göra det lättare att "få syn på" sig själv och hur man reagerar i vissa situationer, och därmed ibland kunna lägga in en broms som kan vara välbehövlig inte minst för omgivningens skull. Dessutom är det, naturligtvis, också så att diverse behandlingsprogram (vilka säkert inte alla kommer i åtnjutande av, men det är en annan fråga) finns till just för att göra det möjligt att leva ett bättre, vilket också inbegriper ansvarsfullt, liv. Inte för att ägna sig åt att vältra loss i sina symptom.
Nå, nu skriver jag som borderlinare och ingenting annat. Men som en person med diagnos, som upplevt en viss lättnad i samband med att efter lång tid erhållit denna, identifierar jag mig spontant mer med de okända unga personer Åberg refererar till i sin text än med Åbergs om än välvilliga ställningstagande mot diagnosen. Jag undrar nämligen hur de har kommit dithän att de fått den. Något har alltså fått dem att för det första söka sig till psykiatrin. Och jag vet ju att om de utretts ordentligt har det inte räckt med något enstaka samtal där de suttit och tyckt synd om sig själva för att de ska ha kunnat få sin diagnos. Jag skulle alltså vilja veta vad de själva tycker, och om de själva inte upplever att de har några problem utöver "kreativitet".

Rika flickor

Min recension av Silke Scheuermanns Rika flickor är inne i Kristianstadsbladet idag. I efterhand måste jag säga att den novell jag citerar ett par stycken ur, inledningsnovellen "Krig eller fred" som illustrerar en misslyckad kärleks/sex/historia, lever kvar rätt starkt i mitt medvetande. Den är så skarp i gestaltningen av ensidig och på något sätt trött besatthet. Jag vill helt enkelt citera några stycken till - som här, där huvudpersonen lyckats i sin föresats att få med sig begärsobjektet på väg hem och han frågar vad hon haft för sig på sistone:

Äsch, inget särskilt, säger jag dystert, jag använder hans ord som en lånad reservoarpenna, men den fungerar inte lika bra när jag skriver med den och därför blir skriften inte heller lika vacker, intrycket inte lika gott, åtminstone skulle varenda grafolog kunna utläsa både förställning och osäkerhet, och med obehag inser jag att de skulle ha haft rätt. Jag borde skämmas över alla dagar jag slösat bort bara genom att vänta, som om mitt liv inte vore värt någonting, det känns som en synd, och ett skov av dåligt samvete drar igenom mig som ett kallt luftdrag, som om mitt förflutna var ett kylskåp jag just tittat in i.

Och här, där de kliver in i lägenheten:

Väl framme öppnar jag dörren till lägenheten och han tränger sig förbi som om han var en hemmafru på mellandagsrea. Sätt dig, säger jag, ge mig din rock, och han lyder. Så bra han passar in här, så perfekt hans ljusa hår harmonierar med den beiga färgen på dörrkarmen. Vill du ha en whisky? frågar jag, och han svarar, ja gärna, om du har. Han säger inget om blommorna, men jag är lycklig, som om allt det här varit värt det bara för denna enda mening om whiskyn. Så enkelt är det att tillfredsställa mig nu för tiden, även om denna lycka bara är en tunn hinna som döljer en svart avgrund. Min vilja och verkligheten har rört sig så långt bort från varandra att jag inte längre skulle kunna få ihop dem igen, aldrig mer, förskjutningen är lika definitiv som hos två kontinenter som glidit isär under istiden.