Bulten i Bo: "Faurisson ingen förintelseförnekare"?

Den snälle å goe Bulten har behagat tillägna en postning åt min postning om hans försvar av historierevisionister. Nu verkar han inte bara förneka att Faurisson - och i förlängningen Hjertén - nödvändigtvis skulle vara särskilt antisemitisk, utan också att Faurisson överhuvudtaget nödvändigtvis skulle vara förintelseförnekare. För nu heter det såhär:
"Läs själv om fejden och hur Faurisson formulerade sin 'förintelseförnekan'.

Faurisson kritiserar alla detaljer i den bilden. Han vägrar att tro på en order från Hitler att döda alla judar. Han underkänner tolkningen av chifferorden Sonderaktion, Gesamtlösung osv. Faurisson underkänner ett av de grundläggande antagandena: tron att om ett tåg gått från Saloniki med 800 personer och sedan 200 återfinns inskrivna i Auschwitz, de övriga 600 måste ha blivit gasade till döds. Han argumenterar med tyfusepidemier etc. Framförallt, monotont och envist letar han efter spår efter gaskamrarna och vittnen som kan beskriva dem."

Nu sätter han alltså ordet förintelseförnekare inom citationstecken, Bulten.
Det är ju fantastiskt att Faurisson letar så envetet utan att hitta några vittnen. När det finns/funnits så många av dem. När alla forskare, utom de antisemitiskt anstrukna revisionisterna, hittat dem. De som vittnat i de olika rättegångar som hållts sedan 1945. Såväl lägerpersonal av olika nationaliteter som före detta fångar i förintelselägren. Och så alla de andra. De som berättat för journalister, historiker, dokumentärfilmare och andra.
Alltså, det här förtjänar egentligen inte att ens bemötas. Men jag kan ju ändå här ge en länk till webbsajten 66 Questions and Answers About the Holocaust. Bulten och hans vänner skulle kanske må bra av att läsa den.
Bulten skriver, apropå en kommentar jag skrev till honom där jag menade att den som förnekar förintelsen stämplar judenheten som en samling lögnare, att "Varken dagens eller gårdagens 'hela judenhet' är/var definitivt inte ögonvittnen i dessa frågor. Varför det alltså är möjligt att ifrågasätta så som Faurisson gör utan att detta implicerar någon judisk världskonspiration." Men naturligtvis var det inte så jag menade - att alla judar skulle ha varit ögonvittnen till förintelsen. Vad jag menade var att det naturligtvis framför allt är inom judenheten som konkret kännedom om Tredje rikets utrotningspolitik i alla dess steg finns, och där arvet efter förintelsen väger som tyngst. Det är knappast möjligt att ifrågasätta förintelsen utan att förutsätta någon slags konspiration - för det är väldigt mycket material som måste vara fejkat för att det hela ska gå ihop, inte minst litteratur författad av judar. Det är möjligt att det rent teoretiskt kan vara så att någon förintelseförnekare drivs av annat än antisemitiska motiv - kanske motiv som handlar om ett extremt behov av förnekelse av vad människan kan vara kapabel till e dyl - men i praktiken är det helt enkelt inte så att det finns icke-antisemitiska förintelseförnekare. Och i praktiken är det den judiska konspirationen som är det bakomliggande förställningskomplexet - vilket jag menar framgår tydligt av den text Bulten så oskyldigt återger under dess originaltitel "Fallet Faurisson - ett rättsövergrepp" - och av den efterföljande diskussionen i kommentarsfältet. Fast idag använder man förstås inte uttrycket "judisk konspiration". Idag är det oftast Israel och "sionismen" som är Zions vise i det antisemitiskt anstrukna medvetandet.

Hatkommentarer

Vad ska man göra med dem? Ja, när de inte uttrycker hat bara mot mig utan uttrycker hat mot olika folkgrupper eller mot folk med en viss sexuell orientering etc så måste jag väl ta bort dem. Det dumma är då att det hat som finns mot vissa folkgrupper etc därmed inte längre syns på samma sätt, och då blir det lättare att förneka att det finns och därför blir det ännu svårare att bekämpa.
En person som kallar sig Dexter har upprepade gånger lämnat hatkommentarer här, kommentarer som riktat sig mot romer och nu också mot judar. Jag ämnar nu ta bort dem. Men först ska jag återge den senaste, så att den finns kvar som ytterligare en demonstration av hur antisemitism ser ut. Kommentaren gavs passande nog till postningen "Antisemitiska uttryck". Såhär lyder den: "Säga vad man vill men juden ska alltid ha sitt skålpund till syvende och sist. Utsvulten men i första hand girig!"
Shylocksyndromet alltså. Kom inte och säg att inte också stora konstnärer kan agera giftspridare.

Ett fett finger till delar av den vänstra bloggosfären

"Bulten i Bo, han är snäll och go!" Ja, så presenterar sig en viss svensk vänsterbloggare. Han är jättesnäll och jättego. Han presenterar också ett försvar till en viss herr Hjertén, en anhängare till förintelseförnekaren Faurisson, ett försvar som till största delen går ut på att återge en lång text författad av denne Hjertén; en text som Bulten menar inte demonstrerar vare sig någon antisemitism eller något annat än ett försvar för herr Faurissons rätt att yttra sig. Tja, döm själva. Visserligen skriver Hjertén om Anne Franks dagbok som inget annat än resultatet av en härva av lögner, visserligen citerar han en skribent som ska ha menat att Faurisson visserligen har rätt i stora stycken men ändå måste dömas "för Israels skull" - för att "Nazismens brott är i dag Israels enda sympatiresurs" - och kallar sedan detta en psykologisk mekanism som är "djupt rotad" och "värd att ta med i beräkningen" - men i den snälle Bultens värld är detta tecken på fullständig neutralitet gentemot Faurissons teser.
Överhuvudtaget, menar den snälla Bulten, finns det väl inget antisemitiskt med att förneka Förintelsen? Att man därmed per implikation stämplar så gott som världens samlade judenhet som en bunt lögnare och manipulatörer av fantastisk rang (hela historikersamfundet, ja nästan hela världen går i dess ledband!), tja det är väl ändå bara en åsikt så god som en ann? Och om man per explikation anger "tron på" gaskamrarna som något de där sionisterna tjänar på, ja vadå, liksom? Det är ju sant! Eller?
Det vidriga, det riktigt vidriga, är inte att det finns en förvirrad vänsterbloggare som kallar sig Bulten i Bo. Det vidriga är att han applåderas av så många andra vänsterbloggare. "Tackar bulten!" skriver bloggen Vetenskap och socialism. "Väldigt intressant", tyckte bloggen Olydig. "Mycket intressant artikel. Tack för den Bulten!" skriver bloggaren Petra Li.
Fy fan. Ni borde skämmas.
Ja, jag skriver detta i affekt. Och det tänker jag sannerligen inte be om ursäkt för.

Sketchfavoriter, del 1

Via Degrell kommer jag in på en lista på The 50 Greatest Comedy Sketches of All Times. Inspirerande! Många fina sketcher ryms i listan, Will Ferrell som kobjällrespelare i Blue Öyster Cult i Saturday Night Live, till exempel, eller den sexbesatta Chicken Lady från Kids in the Hall. Och så naturligtvis Monty Python, trötta grejer som "Department of Silly Walks" och "Dead parrot" visserligen, men också en godbit som "The Spanish Inquisition".
Sen finns det ju en massa sketcher jag saknar, så jag tänkte göra min egen lilla lista, utan rangordning. Hur lång den blir vet jag inte, förmodligen går jag inte upp till 50. Men i alla fall. Jag börjar med Big Train, mina absoluta favoriter bland senare års brittiska sketchshower. Där finns det mycket att välja mellan, det mesta finns på YouTube. En återkommande grej är att de använder arketypiska gestalter ur popkultur och historia, och sätter in dem i dagens British everyday life.
Som här till exempel - Tom & Jerry möts på puben:



Eller här - satan som office prankster:



Alfred Hitchcock är ett annat tacksamt popkulturgods att spinna på. Vem minns inte fågelskitarna på Mel Brooks huvud i High Anxiety? Eller den aggressiva piccolon med dagstidningen i samma films parodi på duschscenen i Psycho? I Big Train, anyway, blir Fåglarna till en mardröm med klasspolitiska istället för ekologiska förtecken. There's suddenly something rather menacing about the working class....



Jag skulle egentligen kunna fortsätta i evigheter med Big Train. Med ordförande Mao som sjunger Roxy Music. Eller det sexiga kramdjuret på stan. Eller den oslagbart larviga men ändå roliga gymnastikuppvisningen. Men jag vill ju inte vara hur tjatig som helst.
Fler sketchfavoriter kommer, någon gång!
--------------
Det finns söndagsgott i bloggosfären. David Nessle gör reklam för sin konstutställning i Sala. Greta Garbo skriver om pengar, makt och sex. Heiti skriver om klustervapen. Ilse-Marie varnar för regeringspropaganda. Tanja är trött på gratisskrivande. Medan akujuhan gått & blivit kompis med sin fitta.
Ja, där ser man.
Även utanför bloggosfären finns det sånt man vill läsa. I Sydsvenskan skriver Anne Swärd om den svenska konsumtionsdebatten och den värld av behov som finns därutanför. "När shoppandet nu under en längre tid debatterats i medierna har det främsta argumentet mot konsumtionsbulimin varit att ju mer vi köper desto tommare blir vi. Vi och vi – som om det inte finns någon värld utanför vår. Det är symptomatiskt att debatten huvudsakligen fokuserar på vad vår överdrivna konsumtion gör med oss – inte det faktum att andra människor svälter, medan vi bara köper."

Antisemitiska uttryck

Exempel 1: Via Jonathan ser jag att tidskriften Manas nya ansvariga utgivare erkänner att man släppt igenom antisemitiska formuleringar. Det handlar dock, menar hon, bara om en text som lagts upp på nätsidan och sedan tagits bort igen. Detta enligt en artikel på Journalisten.se som förtäljer om en utfrågning av Rebecca Selberg, som den nya utgivaren heter, på Publicistklubben i Malmö.
Men självklart anser inte Selberg att detta är någonting att bråka om. "(I) i grunden menade hon att kritiken var politisk, och att alla som riktar kritik mot Israel utsätts för argumentet att vara antisemitisk." Ett, precis som Jonathan skriver, slentrianmässigt påstående det där sista. Och egentligen är det, eller borde vara, tämligen anmärkningsvärt att en föregivet antirasistisk tidskrift tar så lätt på detta att man själv "råkat" släppa igenom rasistiska uttryck. Hos politiska motståndare läser Mana in hela avgrunder av rasistiska och sexistiska föreställningskomplex, där räcker det med en tvetydig formulering - men när man själv går över gränsen handlar det tydligen bara om ett misstag i arbetet, bara om olyckliga formuleringar som förstås egentligen inte betyder något. Ett typiskt exempel på den svenska vänsterns totala brist på kunskap om och förståelse av antisemitism (ja, detta skriver jag alltså utifrån ett inifrånperspekiv; jag är själv en del av den svenska vänstern).

(Avsides kommentar: jag kan inte låta bli att reagera på den barnsliga elakhet gentemot sin utfrågare som Selberg gör sig skyldig till - samtidigt som jag tyvärr inte kan säga att jag är särskilt förvånad över den.)

Uppdatering: Loke har varit i mailkontakt med Selberg, som säger sig blivit missförstådd och felciterad. "Hon menar att varför den enskilda texten togs bort var för att de ansåg att den var; 'otydlig och med illa valda formuleringar'. Hon förklarar vidare i mailet att hon inte tycker att texten kan kallas för antisemitisk, och påpekar att hon var väldigt tydlig med att; 'anklagelserna om antisemitism var politiskt motiverade och tyvärr är vanligt förekommande i diskussionen om Israel'." Jaha, det kunde man ju ge sig fan på. Jag blev också uppriktigt förvånad över att Selberg skulle ha medgivit att man släppt igenom antisemitiska formuleringar - från det hållet kan man förstås inte göra några sådana misstag. Tror man. Man tänker rätt, alltid rätt. Fel, det har alltid bara de andra. Och deras misstag beror inte på misstag utan på att de tänker fel. Alltid fel.

Ps - läs tidningen Expos artikel om Manadebaclet.

Exempel 2: En understreckare i Svenskan från i förrgår behandlar en ny bok av Jan Gross om de våldsamma judeförföljelser som ägde rum i Polen direkt efter det att de nazistiska förintelselägren tagits ur bruk. I kommentarsfältet till ett blogginlägg som länkar till artikeln skriver signaturen Cypisek bittert att "det finns rabiata judiska organisationer som berdiver smutskampanjer mot Polen"..... Han/hon framställer det icke-judiska polska folket som hjältemodigt och solidariskt med den judiska befolkningen och menar att" sen att det har hänt att några giriga, utsvultna,bönder begått kriminella handlingar och mördat en rik jude i det kaos som uppstod efter kriget är inte signifikant". Ja juden är ju alltid rik. Till och med den jude som precis befriats från Auschwitz är, tydligen, välbärgad och välmående. Den polska bonde som slår ihjäl den rika juden, däremot, är visserligen girig men framför allt utsvulten. Och därför måste man ju förstå den handling som samtidigt inte är signifikant. Så lyder den sig själv samtidigt förnekande antisemitiska logiken.

Antisemitismen i Polen, där den tidigare stora judiska befolkningen till övervägande del tillhörde arbetarklassen, är inom parentes sagt en utmaning mot den hävdvunna vänsterdoktrin som säger att antisemitismen främst är att betrakta som ett missriktat uttryck för folkets avsky mot kapitalismen.

Exempel 3: Jag läser boken "Davon haben wir nichts gewusst!" Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933-1945. Jag är framme vid år 1935, och de nationalsocialistiska partiaktivisternas försök att piska upp pogromstämningar i den "ariska" tyska befolkningen - försök som föregick instiftandet av de nürnbergska raslagarna, vilka fråntog den judiska befolkningen deras medborgerliga rättigheter. På sidan 79:

"I mitten av juli koncentrerade sig aktiviteterna till en biograf på Kurfürstendamm, där den svenska antisemitiska spelfilmen Petterson & Bendel kunde ses. På kvällen den femtonde juli samlades framför biografen en större folksamling, vilken angrep judiska förbipasserande och trängde sig in i omkringliggande lokaler för att utsätta de judiska gästerna för regelrätt misshandel. Följande kväll upprepades händelserna. Det var Goebbels själv som låg bakom dem. Som Gauleiter i Berlin hade han under den Gauparteitag som ägde rum den trettionde juni varnat för förmenta judiska försök att 'åter breda ut sig.' Och den av honom utgivna tidningen Angriff hade manat till demonstrationen den femtonde juli, under förevändningen att filmvisningarna skulle ha störts av judiska besökare /.../."

Sidan 84 - om den borgerliga pressens tilltagande anpassning till den nationalsocialistiska antijudiska retoriken:

"Så hade exempelvis Deutsche Allgemeine Zeitung redan i sin kvällsutgåva den trettonde juli behandlat den svenska filmen Petterson & Bendel - den som 'försvarades' genom kravallerna - och knappast givit utrymme för tvivel vad gäller den antisemitiska inriktningen: Bendel, som ges en stereotyp judisk framtoning i filmen, härstammar, som det så insinuant heter 'någonstans österifrån'. Filmen tar enligt tidningen 'modigt upp ett mycket allvarligt rasmässigt problem, och ställer sund livsvilja mot en hämningslös ockrarmentalitet'. Visserligen kan man på grundval av detta inte sluta sig till att tidningen härmed medvetet velat piska upp antijudiska upplopp, men denna tydligt antisemitiska karakterisering av filmen i en av stadens ledande 'borgerliga' tidningar bidrog på sitt sätt till att situationen i rikets huvudstad skärptes."
(Översättningen från tyska är min egen.)

På svenska Wikipedia nämns inte ett ord om den svenska filmens antisemitiska karaktär. Filmen spelades in på nytt år 1983 under titeln P & B. I regi av Hans Alfredsson.

Tråkigt bjäbbande

Det senaste i raden av skolgårdsbråk mellan vänstern och Miljöpartiet initieras idag på DN Debatt av Grön ungdoms båda språkrör samt en av de gröna partiets styrelseledamoter. "Vänsterpartiet tillför inget till samarbetet s-mp" utbrister de kaxigt, obekymrade om att det kan komma att stå sig dyrt att kasta bort möjligheterna för ett samlat rödgrönt regeringsalternativ inför valet. Visst är det så att Vänsterpartiet å sin sida inte precis visar någon större samarbetsvilja, men att ägna sig åt den typ av totalthrashing åt vänster som man idag gör på DN Debatt är att ta hela konflikten ett steg närmare total söndring. På vad sätt, om något, menar egentligen artikelförfattarna att de gör något konstruktivt med detta utspel?
Det deprimerande är att v och mp istället för att föra för väljarna givande diskussioner om deras partiers respektive ideologiska beskaffenheter ägnar sig åt att som knähundar bjäbba mot varandra samtidigt som de - i synnerhet mp - svansar mot husse (s). Birger Schlaug påpekar i sin kommentar till dagens artikel: "Det finns massor att angripa vänstern för, problemet för de miljöpartister som vill krama sossarna är att samma angrepp ofta kan göras på sossarna."
Schlaugs kommentarer tycks mig överhuvudtaget tänkvärda och träffande. Han skriver:
"De tre tunga miljöpartisterna går, helt riktigt, till angrepp mot vänsterns principiella motstånd mot friskolor men nämner inte med ett ord att det är minst sagt problematiskt att vi ser en utveckling där offentligt ägda skolor i allt större omfattning ägs av bolag vars främsta uppgift är att dra hem vinst. Inte ett ord om det absurda i att stora kedjor sakta men säkert ersätter det offentliga som ägare av skolan - något som ju också socialdemokrater motsätter sig. Samma sak vad gäller vården... Ibland tycks dagens ledande miljöpartister inte förstå att det är en våldsam skillnad på självstyrd välfärdsversksamhet - som kan skapa mångfald, ansvar och engagemang - och vinstsyftande bolagisering där ägarna bara har ett intresse: förflytta så mycket som möjligt av de skattepengar som finansierar verksamheten till egen ficka."
Ja, där sätter han fingret på vad nog inte bara jag upplever som obehagligt med dagens artikel. Vi kanske inte är så många men vi är ändå en grupp att räkna med, vi som inte vet riktigt vart vi ska vända oss i det kommande valet - till v eller till mp. Vi som inte känner oss riktigt hemma vare sig i en Kubakramande vänster (Schlaug påpekar att artikelförfattarna faktiskt har fel i att v inte kritiskt berör Kuba på sina hemsidor, men jag lär knappast vara den enda f d vänsterpartisten som erfarit hur offentlig retorik kan gå stick i stäv mot gräsrötternas attityder i den här frågan) eller i ett miljöparti som tycks allt mindre visionärt och allt mer kameralt.
Trots glädjande opinionssiffror idag (glädjande för alla oss vars främsta intresse just nu är att få bort alliansen) ter sig det svenska partilandskapet mest som en öken med få oaser. Kanske är det för tidigt att räkna ut sossarnas förnyelsearbete, men det som hittills presenterats för offentligheten tyder på att partiledningen inte förmått vare sig tänka nytt eller förstå sin väljarbas. Fortfarande framstår "förnyelse" som ett annat ord för "mittenanpassning". Det duger inte att bara vara bättre än alliansen - lyckas man inte bedriva en fruktbar egen politik så kommer det inte att dröja lika länge fram till nästa borgerliga regering som det trots allt gjorde från det att Bildtregeringen föll fram till de "nya moderaternas" insteg på arenan.
Jag skulle önska att de tre oppositionspartierna ville sätta sig ner tillsammans och prata politik, utan att teckna nidbilder av varandra på DN Debatt och utan att de båda småpartierna håller på & tävlar med varandra om husses gunst. Jag önskar att man kunde ha siktet inställt på att skapa något nytt och fruktbart, ett konstruktivt samarbete där alla ger och tar, istället för att fastna i sina gamla, hävdvunna roller där v är den eviga tonårsrebellen, mp den präktiga syster duktig och s patriarken som i grund och botten är inställd på att styra och ställa helt efter eget huvud.
Kom igen nu för fan.
------------------
Från det ena till något helt annat.... Jag tvivlar på att jag kommer att läsa Lars Noréns offentliggjorda dagbok. Eller så kommer jag inte att kunna låta bli att läsa den. Jag vet inte. Men i alla fall så tyckte jag att det här citatet om Johann ­Wolfgang von Goethe var lite upplyftande: ”Jag avskyr kanoniseringen av den där pompösa fjanten.”
Ja! Äntligen nån som höjer rösten. Den största sten som rullats mot monumentet Goethe sen en kvinnlig konstnär tog sig före att tillverka en Goethedildo i samband med det senaste hysteriska Goetheåret nere i Goethel..., förlåt, Tyskland.
Källa: Svd.
------------------
Annat läsvärt i bloggosfären: Isabella om beslutet att utvärdera sexköpslagen, Magnus L om Alvaro Uribes kris, Akujuhan om homofobi, Anna-Lena L om skolnazism.
Sen finns ju förstås Agenda 2010+. Och där finns det jämt läsvärda grejor. Som Ulf Bjerelds om frihet. Eller TomToms om tvångsavvisningar. Eller Mikaelas om solidaritet. Eller varför inte Lokes om August Strindberg.

Sådan är kapitalismen

CARL ERLAND ANDERSSON i Göteborgsposten:

Det talas om att åtminstone vissa delar av sköterskestrejken kan vara samhällsfarlig; vilket ju då bevisar den yrkesgruppens vikt och nödvändighet. Det nödvändiga arbetet är - som ett uttryck för kapitalismens bländande logik - självklart också ett lågavlönat. Och så ska det, enligt samma lysande tankeverksamhet, tydligen förbli. Man kräver ju inte astronomiska summor, som direktörer, då dessa hänvisar till det ohyggligt ansvarsfulla i sitt värv. Det finns till och med högavlönade som i syfte att rädda Sverige från totalt ekonomiskt haveri inte betalar tevelicens. Ställd mot denna tappra motståndsrörelse kan sköterskornas verka patetisk, om än kanske samhällsfarlig. Och inte solidariserar sig övriga fack med vårdfackets aktioner. Då TT ringde runt till flera andra fackförbund fann de att dessa inte vill ge sjuksköterskorna "sitt fulla stöd". Det halva stödet innebär att de visst anser att sköterskorna har usla löner; det som inte stöds är kravet på att lönerna ska höjas. Jo, jag vet att det har att göra med proportioner, att sköterskornas krav på 15 procents löneökning verkar skamligt för de yrkesgrupper som nöjt sig med hälften. Uttryckt på annat sätt behöver motståndarsidan i konflikten - arbetsgivarna - inte enligt klassiskt mönster behärska situationen genom att splittra och söndra. Den mekanismen är inbyggd i systemet; den så att säga sköter sig själv. Det är tillåtet att påpeka orättvisor, men betänkligt att verkligen försöka åtgärda dem. Ju större orättvisor man vill åtgärda, ju mer betänkligt.

JØRGEN JOHANSEN i Sydsvenskan:

När världens växande medel- och överklass vill fortsätta att transportera sin kropp i en bil av 1 500 kilo stål, plast och aluminium så är råoljebaserat drivmedel inte acceptabelt. Växthuseffekten kräver att vi tar ansvar och köper miljövänliga fordon.
Och den tillförlitliga marknaden levererar till dem som kan betala. Bilarna får nya motorer och snabbt dyker det upp bensinmackar med etanolbränsle i varje del av landet. Globala agroföretag ändrar sig snabbt efter de rikaste kundernas önskemål. Nu handlas det med och odlas grödor för våra nya miljötransporter världen över. Richard Bransons Virgin Atlantic Airlines har redan provkört ett flygplan med ekobränsle.
Men just när man köpt och provkört den nya bilen så kommer det varningar om att allt inte står rätt till. Folkliga uppror i Mexiko, Indien och andra delar av världen där fattigdomen är stor beror på ökade matvarupriser. Basfödan som de fattigaste lever av stiger kraftigt i pris när köpstarka kunder vill ha annat bränsle i tanken. Företagen producerar där vinsten kan maximeras och just nu är etanol bra för aktieägarna. Jorden dammsugs på jakt efter möjliga råvaror. Och priserna stiger.
---------------
DAGENS LITTERÄRA ARROGANS står Thomas Götselius i DN för (ämnet är en fildelningssajt för bokpirater): "Så har den kniviga fildelningsfrågan till sist blivit en angelägenhet även för skriftkulturen. Och det är bra. För vad fildelningsdebatten behöver är inte mer lagstiftning utan mer eftertanke, större historiskt siktdjup, skarpare teoretisering."
Ja herregud, inte kan man väl överlåta eftertänkandet åt de som rör sig inom andra mediala sfärer än den litterära, eller?
--------------
MISSA INTE Polly Toynbees artikel i The Guardian om den svenska toryvargen!

Alla dessa brödrapar

Bröderna Dardenne.
Bröderna Coen.
Bröderna Hughes.
Bröderna Wachowski.
Var finns systraparen?
Eller bror-systerparen (och jag menar nu inom filmens värld alltså, inte musikens för visst finns The Knife och Carpenters osv)?
Finns de där nånstans utan att jag ser dem?

Uppdatering: Mattias på En dröjande blick har uppmärksammat mig på systraparet Nadia Conners och Leila Conners Petersen, som tillsammans är ansvariga för miljödokumentären The 11th Hour (2007). Tack, Mattias!
---------------
Dagens Agenda 2010+: Ilona om mat och kön, Heiti om frustration, Subversio om regeringens orwellska kvalitet.
Men bäst av alla är idag Cattis postning om radikal feminism (nej, inte radikalfeminism).

Förnedring och appeller

Dokusåpan är död, förkunnar Kristin Lindell i Svenskan, och vi har en feel-good-trend som "dykt upp som den ­digitalsända antitesen till 90-talets förnedrings-tv". Tack och lov för det. Men förnedringen är inte slut. Möjligen är det en desperat dödsryckning, det där programmet som Ann Heberlein i Sydsvenskan beskriver som en ny höjdpunkt för fenomenet förnedrings-tv. Det är förstås "Sanningens ögonblick" hon syftar på, den där showen på femman där en maskin sägs inför de förväntansfulla massorna kunna avslöja dina egentliga inre begär, oavsett vilka du själv hävdar att de är (och det är förstås ditt sexliv som är av främsta intresse för allmänheten). Heberleins intresse ligger i själva frågeställningen om vad som kan tänkas utgöra en lögn, och om en maskin verkligen kan avgöra saken (så är ju lögndetektorn också inadmissible in court). Själv undrar jag mest, efter att ha tröttnat på att fundera över hur djupt mänskligheten kan sjunka, hur det egentligen kommer sig att lekprogram på tv under det senaste decenniet gått hand i hand med en viss vid det här laget alltför välkänd utveckling inom samhällslivet och det politiska området - den allt större ringaktningen för allt det där som med ett allt mer innehållslöst begrepp brukar kallas för "personlig integritet". En kasse full med solsken till den som lyckas förklara hur sambandet ser ut, varför det finns och när det hela egentligen började.
-------------
Det är "earth day" idag, talade den store googleguden om för mig. Passande då att en samling mer eller mindre offentliga personer, politiker och intellektuella, på DN Debatt uppmärksammar oss på en internationell appell till FN om att upprätta en de förenta nationernas parlamentariska församling. Ingen dum idé, tycker jag. Man kan läsa mer om det hela på kampanjens hemsida på nätet.
------------
Och så vill jag tillkännage att jag självklart stöder Resursbloggens kamp mot sjukförsäkringsslakten. Och uppmanar alla att skriva på namninsamlingen som protesterar mot den - nej, det är inte för sent. (OBS! det är inte samma lista som jag tidigare tipsat om.)
------------
Naturligtvis stöder jag också sjuksyrrornas strejk.

En rörande omsorg?

Det vänder sig litegrann i magen vid läsningen av DN:s ledare idag. Med samma typ av argumentation som en kommentator till min postning om den hotande hyreschocken använde sig av säger man sig vara kritiska till hyresregleringen av solidaritet med invandrare och andra som saknar kontakter och medel att betala de svarta överlåtningssummorna med.

"I Stockholm har en koalition av lokalpolitiker och ombudsmän från Hyresgästföreningen - en organisation som tjänat miljardbelopp på kollektiva hyresförhandlingar - rubbat balansen på marknaden. Människors värderingar tillåts sällan få något genomslag i priset. Lägesfaktorn spelar en marginell roll. En trea i förorten kan till och med vara dyrare än en lägenhet i de mest attraktiva delarna av innerstaden.
Försvararna av denna ordning påstår sig stå för rättvisa och en social bostadspolitik. Men det nuvarande systemet, som föddes ur en prisreglering från andra världskriget, har ingenting med rättvisa att göra. Det har skapat en segregerad hyresmarknad, som slår mot dem som inte har sin förankring i Stockholms innerstad.
Den statliga utredningen om bostadspolitik vill rätta till dessa skevheter genom att tillåta något högre hyreshöjningar - maximalt fem procent - i de mest attraktiva områdena. Motivet som anförs är i huvudsak juridiskt; den nuvarande modellen sägs strida mot EG-rätten.
Men det finns mycket starka praktiska skäl att tillåta hyror som bättre speglar de boendes värderingar. Utredningens mjuka övergångslösning påverkar inte privatekonomin hos de flesta svenskar. De som får räkna med något högre hyreshöjningar är människor som sitter på attraktiva kontrakt i Stockholms innerstad, och som i många fall varit gynnade under lång tid. Därmed öppnas marknaden långtsamt - alltför långsamt - för alla som vill hyra en lägenhet i Stockholm."

Kommentatorn till min postning var lite mer rakt på sak: han ställde frankt farmor i innerstaden, som alltför länge kunnat undanhålla marknaden den attraktiva lägenhet hon fräckt nog klamrar sig fast vid, mot den välbärgade småbarnsfamilj som vill in. Ut med farmor till ett ytterområdets lågpriskasern!
Det "lustiga" är ju att den borgerliga retoriken var fullständigt den omvända i debatten om fastighetsskatten. Då skulle det värnas om farmor som satt i ett mysigt litet hus i det attraktiva gamla fiskeläget. För hennes skull skulle skatten slopas. Inte skulle hon tvingas flytta till någon förortskasern på grund av fastighetsskatten, nej bort med den!
Helt klart funkar inte bostadsmarknaden i Stockholms innerstad. Men vad är receptet? Det kan inte vara regeringsutredningens förslag. Kanske borde en större andel lägenheter gå till personer som står i bostadskö. Kanske borde man införa Malmömodellen, där får ju "människors värderingar" visst genomslag i hyressättningen (nej, jag gillar inte den modellen heller men den är långt bättre än utredningens förslag). I vilket fall som helst borde man inte genom att hyckla omsorg om de svaga på bostadsmarknaden propagera för ett system som i realiteten slår sönder alla chanser till en hyfsat heterogen innerstadsbefolkning och ett tryggt boende.

Gloomy Sunday x 3

Världens bästa söndagslåt. Och en av världens bästa låtar överhuvudtaget.
Den är omgärdad av myter och har fått smeknamnet "den ungerska självmordsmelodin". Filmer och artiklar kultiverar myterna men som tur är talar Wikipedia om för oss att ryktena om dess dödsbringande effekt är betydligt överdrivna. Om det nu inte skulle vara nog att bara slå en flukt på listan av dem som spelat in låten och tänka efter, där finns en hel del som inte tagit livet av sig. Men visst finns det också de som gjort det - som kompositören Seress själv, väl att märka trettiofem år efter det att Gloomy Sunday kommit till. Eller Billy McKenzie, sångaren i The Associates. Tja, det är en melankolisk melodi och den tilltalar melankoliska människor. Själv tycker jag dock att den lika gärna kan användas som ren dödsexorcism - inte minst om man samtidigt som man lyssnar på en tidig, jazzig inspelning betraktar den här med dödsikonografi överlastade stillbildsvideon som är gjord av signaturen princeofdeath:



Dödens prins talar dumt nog inte om vems version det är han använder sig av, men jag är rätt säker på att det handlar om Hal Kemp and his Orchestra.
YouTuben är full av Gloomy Sunday-versioner, den som i likhet med mig inte kan få nog rekommenderas att själv gå in och botanisera bland ryska, argentinska, franska, polska och ungerska m fl covers. Vanligast är dock amatörstillbildsvideos som ackompanjerar Billie Holidays eller Sarah Brightmans inspelningar, och som envist följer ett rätt ensartat mönster: texten illustreras med stenänglar på kyrkogårdar, små vita blommor, svarta droskor osv... Men så finns det t ex också ett antal varianter av underbara Diamanda Galas version. Här är en - där hon dessutom inleder med att förklara skillnaden mellan sin egen och den vanligare tolkning av låten som härstammar från Holiday:



Och efter detta måste jag förstås förpläga er med Själva Holiday också. Någon vänlig själ har lagt ut den med rullande text, så ni kan sjunga med hemma. Några småfel tycker jag det verkar finnas - ett "here" istället för "dear", ett "said" istället för "sad". Men vafan. Det är väl inte så mycket att bråka om.



Trevlig söndag!
Och glöm inte att meningen med livet är 42. Om det nu är till någon ledning.

En god idé

Det var hos Tanja Suhinina jag såg den först:
"Det vore najs med vettig information. Det vore till exempel guld värt om man lätt kunde hitta info om vart man kan vända sig för att kunna prata om sin besvärliga sexualitet. Som jag har förstått det kan man det på KIs sexualmedicinska centrum, men det tog mig mycket googlande och tidigare kunskaper att hitta hemsidan och det står inte direkt 'Du som besväras av att vilja våldta folk - ring 020-120 0333'."
Och idag i DN lanseras idén stort:
"Inrätta en nationell telefonlinje för dem som känner impulser att begå sexualbrott och vill ha hjälp att inte utföra dem. Det föreslår RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér.
En telefonlinje löser inte allt. Men det finns faktiskt de som hör varningsklockorna. Det kan handla om en sexuell dragning till ett barn eller fantasier om våldshandlingar."
Jag hoppas Regnér får gehör.

Jaha. Vad var det jag sade?

Mitt förrförra inlägg bekräftas av en artikel i DN idag:

- I flera år har jag predikat att blottare inte ska dömas till böter utan till frivård. Forskningen visar tydligt att många grova våldtäktsmän debuterat som blottare, säger psykologen och psykoterapeuten Elisabet Kwarnmark.
/---/
- Det är en myt att blottare är ofarliga, säger Elisabet Kwarnmark. Dessutom bedömer övervakare ofta att de är skötsamma. Men jag anser att de ska ha förlängd övervakning med behandling och att man inte ska göra en traditionell bedömning av deras skötsamhet.
- Riskfaktorerna för att de ska gå vidare med allvarligare sexbrott är att de har problem med kvinnor och att de är ensamma.
Cecilia Kjellgren är socionom och forskar vid Lunds universitet om unga sexualbrottsförövare.
När hon började arbeta med sexbrott för 25 år sedan trodde man att blottare var harmlösa.
- Det fanns en myt om att de var skygga personer som aldrig skulle närma sig en annan människa sexuellt.
Men redan för tjugo år sedan kom forskning som visade andra saker. Trots det finns det de inom juridiken som inte känner till att blottare även kan begå andra sexualbrott.

Man kan ju bara spekulera i vad som döljer sig bakom det där "problem med kvinnor". En del tolkar nog helt enkelt detta som att de har svårt att "få till det" - och hade de bara mött en varm och generös quinna så....
Men hur som helst. Risken nu är förstås att man istället börjar demonisera alla blottare, att vi får en omvänd mytbild.
Men kan man hjälpa och fånga upp någon innan det är för sent vore det väl bra.

Dagens läsning....

erbjuder hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman på DN Debatt. Det handlar om regeringens bostadspolitik och deras planer på en ökad "marknadsmässighet" i hyressättningen. Engman, en kvinna jag har stor respekt för, varnar för konsekvenserna. Självklart handlar det om ökad segregation, och till detta ökade kostnader i form av olika former av bostadstillägg och bidrag som följer av att folk i allt mindre utsträckning har råd att bo (en mänsklig rättighet). "Men vissa bostäder kommer att bli billigare!" brukar Odell utbrista som motargument mot den här typen av kritik. Men vilka bostäder då, och vem vill och kan bo i dem? undrar jag.
Ramlade in i ett reportage om den så kallade Malmömodellen i Rapport för någon vecka sedan. Den gick ut på att MKB gick runt bland sina hyresgäster och tog reda på vilka av deras bostäders egenskaper de särskilt värdesatte - sedan ska hyrorna sättas efter principen att det särskilt eftertraktade ska kosta mer. Jättebra, tyckte alla. Men inte jag. Är du fattig ska du inte kunna bo i en bra lägenhet, är den underliggande logiken. Och den är vidrig.
För att inte tala om den i praktiken redan förekommande marknadsmässigheten vad gäller hyressättningen på affärslokaler. Den har medfört att Malmö innerstad blivit en enda homogen dyra-gatan-miljö, en uppsättning lyxbutiker som bara bryts av de standardaffärer man hittar i varenda i-landsmetropol (HM, Zara...). Jag kan inte fatta varför någon tycker att det är så vi ska ha det.
Läs även Heitis kommentar.

Uppdatering: en representant för hyresgästföreningen har uppmärksammat mig på att det i själva verket är de som, här i Malmö, tillsammans med MKB utvecklat Malmömodellen och att de inte anser att den ska förväxlas med marknadshyra. Såhär skriver de:

Det är en missuppfattning att den så kallade Malmömodellen är detsamma som de föreslagna hyreshöjningarna i den statliga utredningen om allmännyttan. Malmömodellens hyressättning är en normal variant av bruksvärdessystemet. Utredningens modell innebär i praktiken både marknadshyror och borttaget hyrestak. I Malmömodellen sätts hyrorna efter hyresgästernas generella värderingar av läge, storlek och standard. Marknadshyra är istället när hyresnivån bestäms av den enskilde hyresgäst som är beredd att betala mest hyra vid en viss tidpunkt. Det efterfrågepåslag som den statliga utredningen föreslår är i princip detsamma som marknadshyra. Ett påslag på hyran ska enligt detta förslag göras där ett påtagligt efterfrågeöverskott finns. Påslaget ska styras av bostadsköer och bostadsrättspriser. Hyreshöjningarna ska pågå till dess att efterfrågeöverskottet upphör. Det vill säga samma principer som råder vid marknadshyressättning. Efterfrågepåslaget innebär betydligt högre hyror för attraktiva lägenheter än de nivåer som Malmömodellen medger. I Malmö är en lägenhet i innerstaden cirka 40 procent dyrare än en motsvarande lägenhet i ytterstaden. Efterfrågepåslaget skulle göra den skillnaden betydligt större: I innerstaden skulle hyreshöjningarna bli upp till 70 procent. Utredningen föreslår även att allmännyttan ska drivas i vinstsyfte och att den inte längre ska ha en hyresnormerande roll. Det innebär att hyrestaket som finns i bruksvärdesprincipen (t ex i Malmömodellen) försvinner. Det ger inte bara hyreshöjningar i attraktiva lägen utan även att hyresnivån stiger överlag på orter med bostadsbrist.
/---/
Bruksvärde för olika lägernheter enligt Malmömodellen bedöms med hänsyn till storlek, standard och läge. Med standard avses lägenheternas inre standard och kvaliteten på den fastighet till vilken lägenheten hör.
• Standarden värderas utifrån cirka 200 parametrar.
• Läget bedöms i tre steg: geografiskt läge, mikroläge och våningsläge. Läget värderas utifrån parametrar bestämda med hänsyn till resultat i forskning, undersökningar (bland annat i form av enkäter till hyresgäster) och studier av marknaden. Genom detta förfarande får varje lägenhet en unik hyra. Skillnader i hyresnivåer kan alltid förklaras genom olikheter i lägenhetens storlek, standard och läge. I Malmö är en hyreslägenhet i innerstaden cirka 40 procent dyrare än en motsvarande lägenhet i ytterstaden.
/---/
Efterfrågepåslaget innebär betydligt högre hyror för attraktiva lägenheter än de nivåer som Malmömodellen medger. I Malmö är en lägenhet i innerstaden (t ex Västra hamnen) cirka 40 procent dyrare än en motsvarande lägenhet i ytterstaden (t ex Rosengård). Efterfrågepåslaget skulle göra den skillnaden betydligt större: I innerstaden skulle hyreshöjningarna bli upp till 70 procent i innerstaden. Även i andra delar av Malmö skulle efterfrågepåslaget ge hyreshöjningar.
När den statliga utredningen föreslår ett efterfrågepåslag är det därför ett avsteg från bruksvärdesprincipen. Detta på grund av att både läge och standard då ges ett högre värde än vad hyresgästerna generellt värderat dessa till enligt bruksvärdesprincipen (t ex Malmömodellen). Idag drivs de allmännyttiga bostadsföretagen efter självkostnad och är hyresnormerande. De fungerar med andra ord som ett slags hyrestak på orten. Utredningen föreslår att allmännyttan ska drivas i vinstsyfte, som vilket vinstmaximerande privat företag som helst, och att den inte längre ska ha en hyresnormerande roll. Det innebär att hyrestaket som finns i bruksvärdesprincipen (t ex i Malmömodellen), försvinner. Det ger inte bara hyreshöjningar i attraktiva lägen utan innebär även att hyresnivån stiger överlag på orter med bostadsbrist.

Ja, what can I say - visst är Malmömodellen att föredra framför utredningsförslaget, så som det presenteras av hgf. Men jag tillåter mig att vara kritisk även mot denna. Att skillnaden i hyra mellan att bo centralt och t ex i Rosengård är 40 procent ser jag inte heller det som egentligen acceptabelt. Man måste kunna ifrågasätta varför det är så att hyresgäster ska betala för varje detalj i/med en lägenhet som de uppskattar - med resultatet att den som saknar pengar bara kan bo i bostäder med få egenskaper som uppskattas...
------------------
...och så har jag återigen inne en krönika i City.
------------------
Under tiden slår Johan Dahlberg ett slag för skattefinansierad kollektivtrafik. Jimpan har inlett en serie betraktelser över 68-generationen, Jakop betraktar det marknadsliberala imperativets effekter på fisket och Ilse-Marie häpnas av regeringens siffertrixande.

LÄS OCKSÅ: Isabellas kommentar till en broschyr av svenska UNIFEM.

Avsides?

Det är ganska lättande att se att mediechefer inte riktigt sväljer Stig Hadenius bete på DN Debatt igår. Bästa kommentarerna till den har f ö kommit från Liv Beckström på Kommunalarbetaren och Ia på Kvalitetsbloggen. Däremot är jag inte säker på att jag håller med Ia när hon avfärdar Peter Kadhammar på Aftonbladet, som tycker att Englas mördare någon gång under sin tidigare brottskarriär borde ha tilldömts vård. Hon skriver: "Om man ska tänka så får man rucka på en av de mer grundläggande principerna i svensk rättstradition; att fången är fri när straffet är avtjänat. /---/ Hur skulle domstolen agera? Jaha, nu är Eklund här igen, denna gång för ofredande. Ska vi straffa honom för mer än ofredande? Visst kan man tvinga återfallsförbrytare att gå i terapi men huvudprincipen måste vara att brottslingar är människor som begått brott, inte människor som är och förblir brottslingar och ska dömas för evigt." Jag undrar om inte Ia blandar ihop två saker här. Hon likställer fullständigt vård och straff. En helhetssyn som skulle kunna ta hänsyn till vilka brott som föregått det där ofredandet behöver emellertid inte nödvändigtvis vara antihumanistiskt och dömande - medan ett atomistiskt synsätt där varje handling ses som isolerad i sig inte nödvändigtvis måste borga för respekt för individen utan kan leda till likgiltighet, ett samhälle som inte tar ansvar.
Ann Heberlein är inne på detta spår i dagens Sydsvenska:

Anders Eklund har fått odla och vårda sitt hat mot kvinnor och sin förvridna verklighetsuppfattning i lugn och ro. Han har varken blivit störd eller hjälpt. Ingen har brytt sig om honom. Ingen har brytt sig om att försöka rädda de flickor och kvinnor som blivit hans offer.
Det är för sent nu, men om någon ingripit och tvingat Eklund till vård hade kanske varken Pernilla eller Engla bragts om livet.
Sven Å Christianson, professor i psykologi har haft bråda dagar sedan 42-åringen häktades. Christianson intresserar sig för hur gärningsmän till grova våldsbrott tänker, agerar och utvecklas. Han arbetar också med profilering av seriemördare och serievåldtäktsmän. Christianson har i flera tidningar förklarat att Eklunds agerande följer ett välkänt mönster, en utveckling från mindre allvarliga brott till den värsta förbrytelsen av alla. "Det finns tidiga tecken", sade han i gårdagens Sydsvenskan, "man antastar någon verbalt, och sedan fysiskt. Man blottar sig, ofredar någon sexuellt, eller försöker begå en våldtäkt, sedan till en fullbordad våldtäkt."
Anders Eklunds grannar och familj säger sig vara chockade. Trots att de alla hört rykten och i många fall känt till att Eklund fällts för flera brott kan de inte förstå att han mördat en kvinna och en flicka. "Han var en bra grabb", säger en av grannarna. "Jag lyssnar inte på rykten", säger en annan. "Hur kunde han ljuga?" frågar sig Eklunds bror. Chockade, förfärade, lurade – ändå fanns alla tecken där, varenda en av de varningssignaler Sven Å Christianson anger. Utan tvekan borde vi, alla, ta varningssignaler på större allvar.
Kanske kan utökad DNA-registrering hjälpa till att lösa fler brott, vilket flera debattörer hävdar, kanske borde namn och bild på fällda och dömda brottslingar publiceras, vilket pressforskaren Stig Hadenius hävdar på DN Debatt. Utan tvekan borde polisen vara noggrannare med att följa upp tips.
Framförallt måste det rehabiliterande arbetet med män som hatar kvinnor prioriteras. Ingen man dömd för sex- och våldsbrott mot kvinnor och barn skall få lämna kriminalvården utan att ha fått sin världsbild och sina värderingar ifrågasatta. Män som våldtar, misshandlar och dödar skall inte lämnas åt sitt eget bristfälliga omdöme. Den som en gång missbrukat sin frihet till att allvarligt kränka andras fri- och trygghet har inte längre rätt till en obegränsad frihet.

Nu tycker jag nog att Heberleins artikel andas lite väl mycket av "stundens indignation", så att säga. Och jag undrar verkligen varför hon anser sig ha rätt att döma ut hela mannens omgivning på det där sättet, hur hon enbart utifrån de senaste dagarnas pressrapportering kan tycka sig veta att ingen har brytt sig om Eklund, ingen försökt rucka hans världsbild. (OBS! Jag tycker egentligen inte det är rätt att namnge personer som är gripna men ännu icke dömda; i det här fallet hade det dock blivit direkt löjligt om jag tagit bort mannens namn från citat och själv unvikit att nämna det - som om det inte valsar runt överallt ändå, både i artiklar jag länkar till och annorstädes.) Det där med att "den som en gång missbrukat sin frihet osv har inte längre rätt till obegränsad frihet" undrar jag också över - kan en förövare aldrig någonsin anses vara rehabiliterad och få lov att åtnjuta ett liv i frihet? Men nog finns det i övrigt en poäng, nog borde väl just det rehabiliterande arbetet prioriteras. Det håller i alla fall jag med Heberlein om.

Fast egentligen var det inte detta jag ville ta upp. Det var det där som professor Christiansson sade: "Det finns tidiga tecken, man antastar någon verbalt, och sedan fysiskt. Man blottar sig, ofredar någon sexuellt, eller försöker begå en våldtäkt, sedan till en fullbordad våldtäkt." Man blottar sig.
När jag var yngre sades det ofta att blottare är helt ofarliga. Dem skulle man inte vara rädd för. Under den period då jag hade det dåliga omdömet att gå i freudiansk analys hos en manlig psykoanalytiker hände det sig att jag stötte på en blottare i parken på vägen dit. Han, blottaren, tycktes mig inte vara ofarlig. Han såg hotfull ut. Han rörde sig hotfullt mot mig. Jag började springa, och förklarade sedan andfådd för analytikern vad som hade hänt.
Hans reaktion var att han i princip skällde ut mig. Han fnös. "Blottare är helt ofarliga", sade han, "det vet man". Jahaja. Jo, det hade jag ju också hört men...jaha, jag var alltså en idiot som påstod mig vara skrämd av blottaren, typ (senare diagnosticerade f ö denne analytiker mig som en kvinna med penisavund, och när jag sade emot så "ville jag kastrera honom").
Nå, det kanske helt enkelt är så att vissa blottare är fullständigt ofarliga medan andra blottare är väldigt farliga. Jag menar inte att vi alla ska gå runt och känna panikskräck för alla blottare, nödvändigtvis. Men jag hoppas att det inte fortfarande är så att flickor och pojkar och kvinnor (och män?) invaggas i en falsk trygghet med avseende på eventuella blottarmöten. Och att kvinnor, flickor, pojkar och män i högre grad tas på allvar vad gäller den egna instinkten inför vad som utgör en hotfull situation och vad som inte gör det.

Mäns sårbarhet

Anne Swärd skriver i Sydsvenskan om män som offer och sköra varelser. I tidskriften Forskning och framsteg "presenteras ett aktuellt mexikanskt fynd som ger en ny bild av mayariket och dess offerseder. Tidigare har det antagits att mayafolket offrade en del av sina jungfrur för att blidka gudarna. Nu har benrester efter 127 kroppar hittats på botten av en vattenfylld grotta på Yucatánhalvön. 80 procent av kvarlevorna kommer från unga pojkar. Resten från vuxna män." I magasinet Euroman presenteras mäns dödlighetsstatistik. Vi är alla dödliga. Men män är ännu dödligare än kvinnor.

"Exempel på risker i en modern mans liv är hjärtsjukdom, självmord, prostatabesvär, våldsamma olyckor, testikelcancer, andropaus, sociopati och sist men inte minst 'rejsningsproblemer' – vilken alltså inte innebär att det är lite jobbigt att resa sig ur tv-fåtöljen, utan det betydligt mer besvärande impotensproblemet.
Det är farligt att vara man. Danska Sundhetsstyrelsens dödsorsaksregister är dyster läsning för män, oavsett ålder. Det dör tre gånger så många män som kvinnor i tjugoårsåldern. Först när danskarna kommit över åttioårsstrecket dör ett större antal kvinnor, vilket beror på att vid det laget finns det inte så många män kvar.
Kvinnor lider, män dör – om läget ska summeras krasst. Denna olikhet mellan könen gör också avtryck i självmordsstatistiken: nästan tre gånger så många män som kvinnor tar sitt liv, trots att kvinnor står för de flesta självmordsförsöken.
Paradoxen att män lever farligare men mår bättre uttrycker en dansk epidemiolog på följande vis: 'Om du frågar en man hur han har det, svarar han oftast att han har det jättebra. Men nästa gång du kommer för att fråga, är han kanske död.' Möjligen betalar män ett högt pris för att vara överordnade i samhället. Betydligt oftare än kvinnor förtränger de tecken på allvarlig sjukdom, eftersom sjukdom innebär kontrollförlust och ökat beroende av andra."

Pär Ström & co skyller gärna det hävdvunna blundandet för mäns problem på feminismen, men slår åt helt fel håll. I själva verket torde naturligtvis problemet vara både äldre och mer komplicerat än så. Jag skulle gissa att Swärd har rätt i sina spekulationer. Och som filmvetare kan jag intyga att feministisk analys ofta gått ut på att ifrågasätta berättelsestrukturer som konstruerar män som kontrollerande subjekt och kvinnor som sårbara objekt. Samtidigt ska det inte förnekas att feminismen i populariserad form paradoxalt nog kan hjälpa till att upprätthålla en sådan struktur i själva samhället, eftersom den inte i tillräckligt hög grad varit/är inriktad på att gå ut ur berättelsernas värld för att lyfta fram de områden där män i realiteten är sårbara.
Så är det också i princip bara Bert Karlssons missnöje vi hör när det fattas beslut om att potenshöjande medel inte ska subventioneras utan bekostas av den enskilde man som drabbats av 'rejsningsproblemer' - vilket i viss mån gör männens sexliv till en klassfråga.
Så är det också så att vi (i Sverige, i alla fall) tydligen saknar de stora övergripande undersökningarna av hur vanligt det är att män utsätts för våld i nära relationer, och hur detta våld ser ut. Det tycks utgöra tämligen obekant terräng. Vi är så vana vid att placera in en kvinna i rollen av den som blir misshandlad och en man i rollen av den som slår att vi ibland inte ens förmår riktigt ta in redogörelser för det motsatta förhållandet. En av de fåtal passager i Pär Ströms bok Mansförtryck och kvinnovälde som faktiskt var lite givande handlade om tendensen att förvandla exempelvis nyheter om män som kastreras av kvinnliga partners till roliga historier. Medan en nyhet om en kvinna som exempelvis fått ett bröst avskuret av sin man självklart skulle återberättas med fasa.
Ett exempel på hur vi tenderar att glida förbi mäns lidande och göra det till en bisak kan en bloggpostning jag stötte på i januari och inte riktigt lyckats få ut ur skallen utgöra. Den handlar om hur bloggaren råkar i samtal med en uteliggare, som berättar:

"Jag har ju lägenhet, och allt det där va, men det är bara det att min fru slår mig, och då pallar jag inte att vara där. Så när det är så, att hon slår mig, så flyttar jag ut hit ett tag tills hon lugnar ner sig. Du förstår, vi är konstnärer, båda två. Och det fattar du ju själv att det inte är så lätt med två konstnärer under samma tak. Hon målar ju figurativt, fattar du. Troll, djur och skit. Tavlor som ser ut precis som det de föreställer. Jag är mer abstrakt. Mondrian, Pollock och så där, du vet. Fattar ju vem som helst att det inte alltid går ihop sig. Hon kan bli helt vansinnig på det där. Kolla på mina tavlor och inte fatta ett skit av det. För hon tycker ju konst måste vara figurativ, realistisk så där va. Så då blir hon förbannad på mig, och så slår hon mig. Men efter ett par dar, när jag kommer hem igen, så är det helt lugnt igen. Fattar du?"

Och bloggaren fattade. "Fattade att de två konstnärssjälarna då och då behövde vara ifrån varandra. Att han då och då behövde tillbringa lite tid på varmluftsutblåset på Norrtullsgatan." Titeln på bloggposten är också "Konstnärens liv är hårt". Och jag vill alltså inte anklaga specifikt denne bloggare för att han vände bort ögat från själva misshandeln. Inte försökte uppmana mannen att polisanmäla sin partner. Inte gav honom adressen till ett manscenter han kunnat gömma sig i några dagar (och något sådant finns väl helt enkelt inte ändå). Den misshandlade mannen uppfattade ju tydligen inte heller sig själv som ett offer. Och jag själv insåg inte heller först vad det var som skavde hos mig med den här historien.
Men jag kom på det till sist.

Rocky och alliansens jobbpolitik

Socialdemokraterna är ett löntagarfientligt parti, hävdar herr Schlingmann i Göteborgsposten idag. Anledning? De vill inte skriva under på moderaternas skattelättnadspolitik. Det är i den moderata verklighetsbilden den och enbart den som ger jobb. "Konflikten mellan arbete och bidrag var den viktigaste frågan i 2006 års valrörelse. Väljarna bestämde sig för att bryta med den politik som orsakat det rekordstora utanförskapet. Vi fick stöd för våra förslag om att det ska löna sig att arbeta, bli billigare att anställa och enklare att vara företagare." Men nu vill alltså sossarna istället satsa på bidrag till folk som inte arbetar! Skandal! Deras politik innebär i själva verket höjd skatt och ökad otrygghet för dem som arbetar (= de enda som är värda att bedrivas någon politik för enligt moderaterna). Höjd skatt, skriver Schlingmann, innebär "för vanligt folk större otrygghet på arbetsmarknaden. Verklig trygghet innebär först och främst att man har ett arbete att gå till och att man kan få ett nytt om man skulle förlora det. Beräkningar av socialdemokraternas budgetförslag visar att deras politik innebär minskad sysselsättning med 60 000 personer."
Well, låt mig ge dig ett exempel på hur er kontra socialdemokraternas jobbpolitik kan fungera i det levande livet, Schlingmann. Exemplet utgörs av en mig närstående person, låt oss kalla honom R. Såhär va:
R:s kompetens ligger inom en offentligt finansierad sektor, en som alltså har bedömts vara av allmänintresse för samhället. Men som är underfinansierad och följdaktligen inte ger så många arbetstillfällen som den hade gjort om man beslutat satsa på den. Socialdemokraterna gjorde i viss mån detta: de införde under sin senaste mandatperiod särskilda jobbsatsningar iform av särskilda typer offentligt finansierade projektanställningar bl a här. R var en av dem som fick en dylik anställning. Han har under ett och halvt år haft ett bra jobb, hans chefer har varit mycket nöjda med honom och man planerade ge honom fast anställning. Men det nya borgerliga styret har inte räknat upp kostnaderna för den här sektorn, alltså inte anpassat den offentliga finansieringen till de faktiska kostnaderna. Resultat: R är nu arbetslös sedan två veckor tillbaka. Han hade kunnat få anställning inom en regionstyrd verksamhet istället. Men det borgerliga regionstyret har nyligen givit order om att kapa kostnader där - alltså blev det hela till intet.
Nu undrar jag: finns R i herr Schlingmanns värld? Får han lov att finnas där? Eller finns det i herr Schlingmanns verklighet inga jobb som finansieras av det allmänna (= skatter) - är alla som arbetar på kulturproducerande, kulturvårdande, samhällsvårdande eller människovårdande institutioner på något märkligt sätt i själva verket arbetslösa i den moderata skenvärlden? Herr Schlingmann drar sig inte för att använda sig av "vår solidariskt finansierade välfärdsmodell" i sin (tomma men försåtliga) retorik mot socialdemokraterna - deras politik, med de höjda skatterna, leder till färre anställda vilket leder till minskade skatteintäkter som, om de funnits där, kunnat användas till att anställa "vårdbiträden och förskollärare". Att man med ständigt krympande skattesatser får mindre pengar till det offentliga är en självklarhet han på detta sätt tror sig slingrat sig undan.
R.s bild av den moderata jobbpolitiken: man har inte en chans i helvetet att vinna. Det enda man kan göra är att försöka hålla sig upprättstående genom så många ronder som möjligt.



Finns det något att tillägga? Ja. Det är inte nog med att alliansens politik gjort R arbetslös, nu bestraffas han dessutom genom att inte kunna ta del av de förmåner för anställda som moderaterna inför nya av var och varannan dag. Herr Schlingmann tycker det är skandalöst att socialdemokraterna vill återupprätta ett minimum av mänsklig värdighet för dem som med moderaternas terminologi har hamnat i utanförskap. För R är valet klart. Med den borgerliga politiken finns det ingen trygghet för honom vare sig han befinner sig inom eller utanför en anställning.

Men tänk efter lite nu, Zander

Historikern Ulf Zander kommenterar "Mosleyskandalen" i Sydsvenskan - jag för min del har kommenterat den här. För mig framstår den verkliga skandalen alltmer som den att omvärlden inte ifrågasätter att en persons privata, sexuella beteenden exponeras för alla att se, utan istället anklagar den vars privatliv på detta sätt kränkts för att inte uppträda värdigt under sexakten. Jag hade nog väntat mig mer av Zander, att han skulle förmå se skillnaden mellan en sexuell läggning som inte varit avsedd att involvera yttervärlden och en offentlig politisk hållning. Zander skriver:

"Max Mosley har förklarat att det alls inte var frågan om ett nazistiskt rollspel utan en regelrätt sexorgie. För andra bedömare är inslagen med krav på bruten tysk-engelska om att kvinnorna ska bestraffas hårdare med piskan och en fingerad avlusning av dem, nog så tydliga – och osmakliga – referenser till Förintelsen och bejakanden av sexfantasier om nazistiska perversioner.
Kritiken har varit massiv, flera har krävt hans avgång. En desperat Mosley har gått till motattack. Invändningar från BMW- och Mercedesstallen är, hävdar han, inte värda att ta på allvar med tanke på vad dessa företag medverkade till under Tredje riket. För en man vars familjehistoria är så intimt förknippad med fascism och nazism kan en sådan ståndpunkt inte vara något annat än kontrafinal."

Mosleys politiska historia kan man läsa om på Wikipedia. Den är inte fläckfri - men den landade alltså i Torypartiet, vilket varken är olagligt eller särskilt uppseendeväckande. Väl att märka är att han på grund av just den familjehistoria som Zander m fl verkar se honom som medskyldig till (är vi ansvariga för fädrens synder?) inte kunde göra någon politisk karriär; något han uppenbarligen åstundat. Visst kan man tycka att de som idag är sysselsatta inom koncerner vars namn fläckats ner genom involveringen i Tredje rikets slavekonomi varken mer eller mindre än Mosley bör göras medskyldiga till något som hänt före deras tid. Men Mosley slår ur ett orättvist läge. Och ärligt talat, är det inte mer intressant att tala om dessa företags syndiga historia än om en enskild individs möjligen tragiska men privata sexuella böjelser?
Varken du eller någon annan har rätt att blanda in karlens sexuella historia i hans politiska, Zander. Hans sexualitet ska du faktiskt inte lägga dig i över huvud taget. Och inte någon annan heller.
Eller ska vi alla sitta och analysera en film på en sexuell handling som utspelade sig inom lyckta dörrar, som inte avsågs komma till omvärldens kännedom och där (vad jag förstår) ingen kom till skada, för att avgöra huruvida den kan sägas utgöra ett nazistiskt ställningstagande eller inte? Kollektiv skärpning, tack.

Vackert om cynism

"Cynisism is a mood of self-attack based on despair, in which the best qualities of human beings are devalued. It is psychologically expensive yet can be in some conditions the best way to preserve integrity." (Funnet i Elizabeth Boa & Rachel Palfreyman: Heimat - A German Dream. Regional Loyalties and National Identity in German Culture 1890-1990)

(Jag överlämnar med varm hand översättningen till svenska åt någon annan.)
(Jag överlämnar dessutom åt er andra att avgöra huruvida de här utsagorna är sanna eller inte.)
(Jag vill bara tillägga att jag personligen dock är ganska trött på det slags koketterande med den egna förtvivlade cynismen som man kan finna hos en del, företrädesvis unga och hippa, män. Som i Martin Kellermans sommarpratprogram. Eller som Killinggänget, i och omkring Fyra nyanser av brunt.)


Dagens lästips: Daniel Levins briljanta artikel om Forum-debatten (Göteborgsposten).

Oss moraltanter emellan

Det har varit mycket feministbashing i Expressen på sistone. Fast en del av den ska man kanske istället kalla för inomfeministisk kritik som försatts med braskande rubriker. För både Maria Hagberg, som häromveckan attackerade Gudrun Schymans nonchalanta och aningslösa attityd gentemot hedersrelaterat våld, och Petra Östergren, som häromdagen drog prostitutionsdebatten ett varv till, är kända feminister.
Östergren ifrågasätter dem som säger sig vara prostitutionsmotståndare av andra skäl än sexualmoraliska. Och själv kallar hon sig, enligt Expressen, gärna moraltant - men har på grundval av sin egen forskning dragit helt andra slutsatser än de inom feminismen idag förhärskande ifråga om sex.

"Själv tycker jag att sexualmoral är en alldeles ypperlig sak.
Kärnfrågan är snarast vad sexualmoralen innehåller - och vilka juridiska konsekvenser vi anser att den ska ha.
Det hela är egentligen enkelt. Och jag tror att feminister och sexdebattörer från de flesta läger skulle kunna enas - kanske de konservativa undantagna - om vi i stället för att älta sakfrågorna om och om igen (abort, tillfälligt sex, homorelationer, porr och prostitution) började med en grundläggande etisk diskussion.
Utifrån vilka premisser ska man avgöra om en sexuell handling är bra eller dålig?
Alltså hur ska det bedömas med vem man får ha sex, hur, hur ofta, var, i vilket syfte och med vilka konsekvenser?
Här skulle nog de flesta landa i övertygelsen att den etiska regel som ska gälla är att vuxna, samtyckande människors handlingar är okej så länge ingen kommer till skada. Då måste också kriteriet 'skada' ingående diskuteras och bevisas. Nästa steg är att med denna etik förhålla sig konsekvent till olika sexualhandlingar, även de som utmanar de egna och samhällets normer.
Det tredje steget är att ta ställning i den juridiska hållningen.
Statens kontrollapparat är den maktinstans som ytterst reglerar jämlikhet och frihet.
/---/
Lagstiftning ska användas varsamt och sparsamt, särskilt när det kommer till det sexuella. För skam och straff kring det sexuella är kraftfulla sätt att styra människor.
Kanske måste vi leva med ett samhälle där sexualitet inte alltid är fin och skadefri, men där vi strävar efter en moral och en lag som lyckas förena maximal frihet med maximal solidaritet.
Men då måste vi också börja diskutera den fråga vi verkat lyckas undvika sedan 1968: Vilken sexualmoral skulle allra mest bidra till ett jämlikt samhälle?"

Ja, inte kan det vara en som i jämställdhetens namn förbjuder vissa sexuella aktiviteter då de på svaga grunder utpekats som hinder för jämställdheten - som om jämställdhet skulle följa av ett visst fastställt sexuellt beteende. Särskilt inte som förbudet innebär att det blir omöjligt för dem som befinner sig inom den förbjudna verksamheten (ja, de finns där trots förbudet) att leva och verka i samhället på jämbördig fot med andra. Den sexualmoral som mest bidrar till ett jämlikt samhälle kanske är den som faktiskt betraktar människor som jämbördiga? Och som söker hjälpa dem som faktiskt befinner sig i ett utsatt läge utifrån var de faktiskt befinner sig, istället för att projicera in sina egna föreställningar om vad som utgör ett värdigt liv på deras? Som skiljer mellan å ena sidan handlingarna "att sälja" respektive "att köpa sex" och å andra sidan att vara föraktad och underordnad respektive att bete sig föraktligt och vara överordnad - eftersom det inte nödvändigtvis finns ett logiskt samband mellan de förstnämnda och de sistnämnda företeelserna (även om det händer att de uppträder gemensamt - och varför inte då rikta in sig på föraktet och ojämlikheten i sig istället för den situation det uppträder i (eftersom det väl är de fenomenen som är problemet, om man menar allvar med att sexköpsförbudet inte handlar om sexmoralism))?
Det tycks mig enbart logiskt att Gudrun Schyman nu (enligt Isabella) säger sig vara beredd att om nödvändigt förespråka en kriminalisering också av sexsäljaren. Och i henne, denna portalfigur för svensk etablerad feminism, blir det så tydligt hur de grupper kvinnor som kanske allra bäst behöver den feministiska rörelsens stöd - de som är utsatta för förtryck i hederns namn, de som arbetar med sex - i själva verket sviks av den. Medan den yngre generationen feminister just nu äntligen tycks ha hittat något att verkligen slåss för - rätten att bada topless i simhallarna.

(Okej, det är faktiskt inte så dumt att förespråka en mer avspänd hållning till det där med brösten och kvinnokroppen. Bara bröst-nätverket har slutligen lyckats vinna mig till deras sida. Men jo, jag tycker samtidigt att det är lite tragiskt att man inte istället kan gå samman om en feministisk minsta-gemensamma-nämnare-agenda som utgår från de mest trängande behoven; de lite mer akuta frågorna.)
--------------------
Se Isabella debattera mot Claes Borgström i Gomorron Sverige! Höjdpunkten är när Claes talar om skillnaden mellan att sälja sex frivilligt och att under slavförhållanden vara tvingad som "hårfin" - varpå Isabella svarar att den skillnaden är lika tydlig som skillnaden mellan en vitt frivilligt arbetande servitör och en papperslös köksslav som arbetar under tvång och utan rättigheter.
Ska de va så svårt....

För en gångs skull.....

är jag helt enig med Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt. Den stora tystnaden omkring självmord och psykiska åkommor är ämnet för hennes krönika idag. Vår bristfälliga förmåga att handskas med de där sakerna.

"Omkring 1500 personer tar sitt liv varje år i vårt land. Det är tre gånger så många som omkommer i trafiken. Ändå är det något man sällan pratar om eller som samhället lägger speciellt mycket resurser på att förhindra. I alla fall inte om man till exempel jämför med hur mycket pengar som spenderas på att människor inte skall krocka med bilen. /---/ Det intressanta är att mycket av skammen, skulden och oförståelsen runt att må dåligt skulle försvinna om vi bara pratade lite mer öppet om depression. För sanningen är att många av oss med all säkerhet känner både en eller flera människor som någon gång tappat fotfästet och behövt hjälp. Det är bara det att man inte talar om det ens för sina närmaste vänner. Cancerbehandlingar kan man berätta om, och hjärtoperationer, men sällan panikångestattacker. /---/ Det finns dock hopp inför framtiden. För en kort tid sedan presenterade folkhälsominister Maria Larsson (kd) en nollvision mot självmord. Bland annat får Socialstyrelsen i uppdrag att sprida information såväl till hälso- och sjukvården som till befolkningen om depressioner, ångest och självmord och om vart man ska vända sig för att få hjälp. Det är bra att regeringen insett att det behövs en rejäl satsning på det här området. Men allra viktigast är att vi alla som lever i det här samhället vågar tala öppet om depression. Att vi förstår att det inte är något konstigt och att vi vågar räcka ut handen till den medmänniska som känner att livet blivit outhärdligt. Innan det är för sent."

Jodå, som gammal panikångestsyndromiker kan jag intyga att panikångestattacker inte precis är något man skyltar med. Behöver man under en panikperiod t ex träffa någon i en viktig angelägenhet stoppar man hellre i sig en Oxascand eller Sobril, eller ser till att som av en tillfällighet komma i sällskap med någon, än förklarar att man har lite svårt att röra sig fritt utanför hemmet p g a panikångest och därför föreslår att människan ifråga kommer till ens hem. Så funkar i alla fall jag. För en som saknar egen erfarenhet verkar det förstås obegripligt, rentav löjligt att en vuxen människa som inte lider av något rörelsehinder har svårt att för egen maskin ta sig från punkt A till punkt B inom en överskådlig geografisk radie. Och jag vill i en risksituation gärna slippa dessutom riskera konfronteras med omgivningens löje och bristande förståelse ovanpå den enorma påfrestning som själva ångesten innebär.
Jag gissar att den som är självmordsbenägen på motsvarande sätt låter bli att t ex tacka nej till en festinbjudan med motiveringen "Jag ska nog vara hemma och ta livet av mig på fredag istället".

Lernfelt har helt rätt i att vi måste komma över beröringsskräcken inför det här. Och nog kan det vara bra med en upplysningskampanj. Men jag vill tillägga att det vore ännu bättre med rejält ökade resurser till de delar inom den offentliga sektorn som sysslar med de här sakerna. För när man informerats om att det är den psykiatriska öppenvården man ska vända sig till så gäller det att det finns någon där som har tid och kompetens att ta sig an en. Det kan vara förödande att av stressad personal och övearbetade psykiatriker bli bemött som ytterligare en belastning istället för välkomnad (jag har själv erfarenhet av detta).
Och nej, mantrat "fler privata vårdgivare!" löser inte problemet om det i grunden uppstått i en ogenerös politik och samhällsordning som i allt väsentligt håller materiella värden högre än mänskliga.


Detta vill du läsa på Agenda 2010+: Anna ber Lipton hålla käft, Andreas deklarerar att något har hänt honom, Koldioxidskattbloggen undrar retoriskt vilket som är viktigast att satsa skattepengar på om alternativen är vård eller vägar (my point exactly) och Alliansfritt Sverige har läst KDU-ordförande Ella Bohlins blogg.

Oh, and by the way: jag har långt om länge vårdat min länklista litegrann. Nytillskott bland blogglänkarna är Björn, Greta Garbo (tänk att hon bloggar, det är ju fantastiskt!), Jonathan och Kirira.

Fler röster i debatten om Forum för levande historia

Den stora sten i form av 253 akademikers missnöje mot Forum för levande historia som kastades på DN Debatt skapar förstås ringar på vattnet. Både inom bloggosfären och i gammelmedia. Idag yttrar sig Bo Rothstein om saken på Brännpunkt. "I mer än tio års tid har jag i den ­offentliga debatten varnat för en utveckling där av regeringen tillskapade myndigheter alltmer fått inflytande över kunskapsproduktionen och kunskapsförmedling i samhället. Det har gällt myndigheter som Institutet för framtidsstudier (där Carl Tham var ordförande och som forskningschef tillsatt sina politiska gunstlingar), Nationella sekretariatet för genusforskning, som haft i uppdrag att till forskarsamhället propagera för regeringens särskilda ideologi på detta område och Svenska institutet för europapolitiska studier med återigen ett före detta socialdemokratiskt statsråd i ledningen." Men ingen har lyssnat, klagar Rothstein bittert. Istället har man inom forskningssamfundet villigt låtit sig tas i bruk i den socialdemokratiska ideologiproduktionens tjänst. Men nu, nu klagar man. Nu när det finns en borgerlig regering att opponera sig mot. "Ett forskarsamhälle som är tyst när socialdemokratin stoppar fingrarna i sanningens syltburk, men protesterar när borgerliga rege­ringar gör samma sak, skadar ­genom sin principlöshet försvaret för en fri forskning."
Man kan som Blogge peka på det uppenbara: att Rothstein i konsekvensens namn istället borde ställa sig bakom uppropet om han nu menar allvar när han skriver att "i ett demokratiskt samhälle gör man bäst i att skilja mellan den politiska maktutövningen och forskningens strävanden efter sanning. Forskning bör helt enkelt stå fri från direkt ­politisk detaljstyrning eftersom den annars saknar trovärdighet." Men man får ge Rothstein cred för att han pekar på hur hög grad av sammanflätning mellan kunskapsproduktion och politisk maktutövning som redan finns. Den går, som jag tidigare varit inne på, inte heller helt att komma ifrån. Vad gäller detta med myndigheter som bedriver forskning ska det, som Per Westberg noterar på sin blogg Kyrkoordnaren, "för helhetens skull noteras att det finns många statliga myndigheter som har forskning som ett av uppdragen i sina respektive instruktioner. Ett exempel på en sådan myndighet är Socialstyrelsen." Ett annat var Arbetslivsinstitutet, vars nedläggning i lika hög grad var en ideologisk markering som en gång inrättandet av det.
Men historien då, inte ska väl historien göras till ett ideologiskt slagfält? Tja, som de protesterande forskarna säkert alla är väl medvetna om (och det är säkert inte de som gjort sig skyldiga till DN:s lite missvisande rubriksättning): det är den redan. Ett enkelt men illustrativt exempel på svårigheten att hålla isär historien, den bild vi har av den och det politiska landskapet kan den plågsamt utdragna process som ledde fram till byggandet av ett stort Holocaustmonument i centrala Berlin utgöra.
Även i ett demokratiskt samhälle är det omöjligt att upprätthålla någon absolut rågång mellan historiebild och politisk makt. Men man kan ju ge forskningen större eller mindre grad av frihet. Och jag tror de allra flesta av oss röstar på det förstnämnda alternativet. Så varför inte följa Ola Larsmos förslag på DN Kultur. Han skriver:

Kärnan i historien är att demokratiska stater inte kan vara neutrala i värdefrågor. Demokratin innebär i sig ett ställningstagande för alla människors lika värde. Man gör helt enkelt inte vissa saker mot sina medmänniskor, punkt. Ingen vill i fullt dagsljus argumentera mot den ståndpunkten. Men har man en gång accepterat den börjar ett skred som aldrig slutar, rakt genom alla ideologier, inklusive din egen.
Det är därför jag finner skallet mot Levande historia obehagligt. Jag har skrivit saker åt Levande historia och följt verksamheten på nära håll - och något Statens propagandamyndighet, som Ulf Bjerreld kallar det i Expressen i går, är det knappast. Vad som gör verksamheten tveksam är att LH är just en myndighet. Röster inom bland annat folkpartiet har föreslagit att forumet skulle ombildas till en oberoende stiftelse med statligt uppdrag, vilket skulle lösa en del av integritetsproblemen.

Ja, det var väl en stiftelse från början? Så varför inte förvandla FFLH till en stiftelse igen, en oberoende sådan. Jag tycker också att talet om "propagandamyndighet" är obehagligt och respektlöst mot det goda som Levande historia faktiskt gjort. Som t ex arbetet med att få upp en utställning om romernas förintelse på Etnografiska i Stockholm - ett viktigt och inte tillnärmelsevis tillräckligt upplyst område.
Men det finns förstås en annan fara med det hela, en som bloggaren Edris pekar på: "en viktig brist hos den verksamhet som Forum för levande historia bedriver är (...) att den bidrar till att invagga oss i en falsk känsla av att allt är mycket bättre nu. Att vi verkligen har lärt oss ett och annat och att det bara behövs lite vaccineringsverksamhet så att Hitlers, Stalins, Maos och Pol Pots andar inte väcks till liv igen. Att vi i grunden har ett bra system och att vi är på rätt väg.Men den fråga jag ställer mig är: hur ser den ansvarslösa grymhetens ansikte ut just nu. Känner vi verkligen igen detta ansikte, eller vet vi bara hur det såg ut då?"
Detta är viktigt att fundera över. Det demokratiska samhället är ett ständigt pågående work in progress, och nästa gång vi ser en filmatisering av Anne Franks dagbok på matinétid på tv är det värt att vi frågar oss om det kanske sitter en gömd flykting någonstans i kvarteret och trycker, på samma sätt som en gång Anne Frank och hennes familj.

Struntskandal

Formel 1-världen skakas i sina grundvalar! Vad är det som har hänt? Är loppen riggade? Har mutor utbetalats? Är Internationella Bilsportförbundet FIA i hemlighet en terrororganisation? Nej. FIAs ordförande är sadomasochist. Och han har inte nöjt sig med lite sängkammarsmisk tillsammans med en stadig partner. Han har löpt linan ut, låtit inreda en egen liten tortyrkammare, anlitat prostituerade och låtit spela ut fantasier som äger rum i koncentrationslägermiljö.
Max Mosley är son till gamle fascistledaren Oswald Mosley. Vem vet hur detta har påverkat honom. Hans högst specifika begär kan mycket väl vara ett utslag av det sätt hans psyke bearbetat faderns hållning. Det mänskliga psyket är komplicerat - det visas inte minst av den enorma variationsrikedom som råder på det sexuella området. Vissa tänder på damcykelsadlar, andra tycker om att bära röd korsett. Vissa skickar tvångsmässigt hundratals sms-meddelanden till en erotisk dansös, andra nöjer sig med missionärsställningen om lördagskvällarna. Jag har aldrig träffat Max Mosley och har ingen aning om vad hans politiska hemvist är. För trots Sydsvenskeartikelns märkliga hopblandning av begreppen, en hopblandning som mer förståeligt de judiska organisationer som enligt artikeln har protesterat mot Mosley också gör, så är det faktiskt så att en sexuell läggning inte är ett politiskt ställningstagande. Inte ens om den klär sig i naziuniform. Mig veterligen är naziparafernalia inte helt okända rekvisita inom BDSM-miljön. Det handlar om de märkliga vägar begären styrts in på och om fantasins helt politiskt inkorrekta och realitetsdistanserade sätt att bruka historiens scenerier och dess popkulturella representationer; inte, som regel, om att nödvändigtvis dela nationalsocialismens värderingar.
Så varför skulle den där filmen på stackars Mosleys sexlekar som nu hotar hans jobb överhuvudtaget vara intressant för en allmänhet? Vad han haft för sig i tortyrkammaren (OBS! det handlar alltså om tortyrLEKAR, inte om regelrätt tortyr, förutsatt att de prostutierade som medverkat vetat om vad de gett sig in i - och det kan man faktiskt utgå från att de har gjort, den här typen av spel måste vara rätt noggrant uppgjort från början), det angår ingen annan än honom själv och de han betalat för att få den här sexuella tjänsten utförd. Det BORDE i alla fall inte angå någon av oss andra. Överhuvudtaget.

Uppdatering: Times Online skriver att Mosley förnekar själva nazi-inslaget i SM-orgien. Enligt honom handlar det bara om att han talat tyska eftersom en av de prostituerade kvinnorna var tyska. Jag har inte sett filmen ifråga (den lär finnas nånstans ute på nätet, jag ämnar inte försöka leta upp den) och vet inte hur pass trovärdig en sådan förklaring är. Det borde, som sagt, inte spela någon roll. Men vissa tycker uppenbarligen att, som en av hans medarbetare säger, "man inte kan ha en ledare som är pervers" överhuvudtaget. Då frågar man sig var gränsen går. Vad är tillåtet, kan inte en företagsledare eller politiker t ex använda handklovar i sängen? Är det tillåtet för löneslavar med inte för chefer att ha smisksex? Får personer i ledande positioner överhuvudtaget ha en sexualitet utöver den barnaalstrande som sker inom äktenskapets trygga hamn?