FLM, SKMA och årets böcker

– Ett nytt nummer av FLM har kommit ut, med tillhörande exklusiv DVD innehållande kortdokumentärer. Jag bidrar med tre korta texter: en om självmord som tema i skräckfilm, en annan om actionfilmen Killing them softly och en tredje om skräckisen V/H/S.
Temat för årets julkalender på FLM:s hemsida är dans, och jag bidrog häromdan med en lucka innehållande Satantango.

– Ett nytt nyhetsbrev har kommit från SKMA med bland annat en viktig text av Mathan Ravid. Och på bloggen skriver jag om några av Åsa Linderborgs lögnaktigheter.

– Jag och ett gäng andra kritiker på Kristianstadsbladet listade i veckan årets bästa böcker.

Uppdatering: I dag publicerades min recension av Asli Erdogans Stenbyggnaden. Också det en bra bok.

Mansbefrielse spetsad med kvinnohat

Följande text var publicerad i Kvällsposten 5/12, men finns inte på nätet varför jag återger den här. Redaktörn på Kvp Kultur har stramat och snyggat upp en och annan mening, men innehållet är oförändrat i den här originalversionen.

"Det vanärade könet – ett nödvändigt manifest för mannen." Så kan titeln på Ralf Bönts Das entehrte Geschlecht – ein notwendiges Manifest für den Mann översättas. Ja, vi har alltså att göra med en slags tysk motsvarighet till Pär Ström. Bönt är dock till skillnad från Ström en etablerad och respekterad författare i sitt hemland. Så har hans bok också recenserats vördnadsfullt i intellektuella flaggskeppet Die Zeit, där författaren även publicerat en lång anslutande opinionsartikel om män och faderskap.

Manifestet förespråkar punkter som är både rimliga och lätta att sympatisera med. Män ska inte behöva vara fångade i ett karriärstvång, utan tillåtas vara något och respekteras utanför arbetslivet. De ska tillåtas ta sin hälsa på allvar (i Tyskland är mäns genomsnittliga livslängd sex år kortare än kvinnors). De ska respekteras även för sin sexualitet. Tyvärr resonerar dock Bönt styckevis som om vi kvinnor inte bara vore friare från begränsande sociala tvång, utan också mer eller mindre bar skuld till männens.

Jag skulle önska att Bönt skrivit den bok som Jonathan Widder beskriver i sin recension i DieZeit. En bok som beskriver båda kön som förtryckta, som håller en sansad ton och inte är generellt fientlig mot feminismen. Men det är som om Widder och jag läst två olika böcker. När jag tittar på det tyska mottagandet av boken tycks det också gå en tydlig skiljelinje mellan uppskattande män och kritiska kvinnor. Mixen mellan kloka påpekanden om mannens situation och hätska anklagelser mot kvinnor gör boken oerhört frustrerande för en kvinnlig läsare. Nog är Bönt öppet kritisk mot feminismen alltid, en rörelse som han menar i allt väsentligt har segrat och kommit att vändas mot mannen. Men kritiken glider regelbundet över till att gälla kvinnor generellt – utom då vissa kvinnor kan ställas mot andra ("unga kvinnor är trötta på feminism").

Kvinnor, påstår Bönt, hånar sjuka män och kallar dessa för hypokondriker. De skvallrar med varandra om intima ting vilket gör män utsatta. De intresserar sig inte för mäns kroppar och sexualitet. Alltså nog för att Tyskland är ett mer polariserat land vad gäller könsroller men Bönts beskrivningar påminner mer om huskorsen i gamla serier som Lilla Fridolf än om levande människor.

Precis som hos Pär Ström saknas empati med och försök till att se saker ur det andra könets perspektiv. Men här finns också patriarkala anspråk på att veta vad som är bäst inte bara för män utan också för kvinnor. Beskrivningen av hur båda kön uppnår störst sexuell njutning, exempelvis, är både förmäten och löjeväckande. Men visst vill jag sympatisera med Bönts paroll att "penisen är inget vapen". Det är bara det att han i sin iver att anklaga kvinnor glömmer bort att det faktiskt händer alltför ofta att den används så. Han kanske i stället borde rikta orden till, säg, krigsherrarna i Kongo-Kinshasa.

Jag hoppas att fenomen som Ralf Bönt och Pär Ström är tecken på en stapplande manlig frigörelse som bara befinner sig i sin första fas. Och att den framöver lyckas skaka av sig kvinnohatet och det irrationella skuldbeläggandet av feminismen.