Round-up

Sedan sist har SKMA:s senaste nyhetsbrev lagts upp på nätet. Två artiklar har också lagts ut separat: "Frihetsflottans mörkare sidor" samt "Europas ultrahöger på offensiv: 'Det är var och ens plikt att vara islamofob'" Den förstnämna artikeln, som jag är medförfattare till, har grovt missförståtts och rutinmässigt avfärdats av Ship to Gaza Malmö. Jonathan Leman svarar på deras respons, varpå de uppdaterar sitt blogginlägg med ytterligare svammel som inte alls bemöter de frågor vi tog upp. Att den helt anonyma skribenten påstår sig syssla med "journalistik" skulle kunna vara lustigt men skrattet fastnar i halsen.
 --------------------------------------------------
Per Svensson har på kultursidan i Sydsvenskan fått välförtjänt kritik för sin romantiserade Malmöbild. Tyvärr väljer dock kritikerna att helt meningslöst racka ner på Sydsvenskans "Vi älskar Malmö"-kampanj, som om denna skulle kunna utgöra något destruktivt och utesluta andra former av engagemang i staden. Rakel Chukri svarar dem bra. Och idag skriver Svensson en lite mer nyanserad "försvarstext" för Malmö.
Det är förstås märkligt att staden alls behöver försvaras. Att det finns fattigdom och segregering här betyder inte att vi malmöbor lever i en helveteshåla. Men idag kan man läsa sånt som "Malmö - staden där alla hatar alla" (för att citera en FB-bekant). Sådant är förstås något tröttande och frustrerande för oss som bor här och vet att det inte är sant.
----------------------------------------------------
En annan märklig bild av Malmö, närmare bestämt av Möllevången, ges av Isabelle Ståhl på SvT Debatt. Hon skriver om sin egen bekantskapskrets, som hon uppenbarligen egentligen hatar, och gör den till själva Möllan. Saxat ur texten:

Visst, man skriver gärna arga blogginlägg om att polisen ropar apajävel åt invandrarna ibland, men nu är man för rädd för att inte vilja ha den ständigt närvarande i kvarteret och där stannar alla försök till aktivism. Visst borde de sociala problemen ha förebyggts tidigare, men nu är det ändå redan kört, verkar många resonera.
/---/
I själva verket är Möllan en ganska hipsterhomogen plats där vita medelklasskids med Raybanglasögon och t-shirts med ironiskt tryck hänger i samma stela barer med dyr öl och minimaltechno. Det talas 100 språk men man hör i regel bara två, förutom på Friskis och svettis på passet med afrikansk dans.  Man träffar aldrig någon ickearisk eftersom man undviker ställena där de är. Om man ser en invandrare låter man blicken mjukt glida ned till Iphonens display för att kolla twitter. Alla har vuxit upp i bekväma radhusområden och är i hemlighet tacksamma för utförsäljningen av hyresrätter och segregationen som gör att man slipper besvärliga konfrontrationer.
/---/
De är kanske vegetarianer men röstar ändå på det parti som kan ge dem några fler hundralappar i plånboken så att de kan köpa en platteve och en Moccamaster.

Meh, det finns ju aktivism på Möllan. En aktivism som även den förhånas, inte av Ståhl visserligen men i samma anda. Och vad gäller vilka partier man röstar på där - tja, i Möllans sex olika valdistrikt fick den rödgröna oppositionen mellan 60,91 och 74,95 procent av rösterna. Visst bor där även sådana som Isabelle Ståhls kompisar. Men varför de plötsligt ska representera hela stadsdelen förstår ju inte jag.
Uppdat: Måste tillägga att jag egentligen misstänker att det finns ett mer generöst synsätt på de personer Ståhl beskriver. Hur få de nu än må vara. Att de förmodligen inte är de platta karikatyrer de blir i hennes text.

Let's march boldly toward a bright and shining future

Skotten i Malmö - en historia som bara blir mer och mer egendomlig, och obehaglig.
Som malmöbo vill man i dessa dagar hålla lite extra på sin stad, eftersom den kommit att bli en symbol för kaos och våld, och eftersom SD-falangen använder den som ett skräckexempel på det de ser som det "mångkulturella samhällets" urspårning. Men jag tycker Per Svensson träffade lite snett i sin hyllning till Malmö i förra veckans Debatt. Vi har problem i Malmö. Inte på det sätt som SD-människorna menar. Men, framför allt, i det att staden är oerhört segregerad. Att vissa bor med kackorlackor och andra gör bostadsklipp. Det går en skarp skiljelinje mellan östra (där skotten avlossats) och västra delen av staden. Visst har Malmö blivit livaktigare de senaste decennierna, men den "framgångssaga" Svensson talade om är sannerligen inte något som kommer alla till del. Timbuktu skriver bra om den sociala segregationen på Aftonbladets debattsida idag.
På kultursidan i samma tidning finns en annan bra artikel om situationen, av Ulrika Kärnborg.

Uppdat.: Bra synpunkter på beslutet att skicka Ullenhag till Malmö, och därmed göra skotten till en integrationsfråga, gavs av panelen i Godmorgon världen! i morse.
-------------------------------------------
För att radikalt byta ämne, fast hålla mig inom ångestens ramar, vill jag varmt rekommendera ett besök på konstföreningen GL Strand i Köpenhamn. Där visas fram till januari en fantastisk utställning med konstverk av David Lynch - The Air is on Fire. Lynch är ett konstnärligt geni men inte nödvändigtvis en person med genomgående gott omdöme - som man kan se av den lilla filmen här.

Frimurare

Recenserar idag Peter Ullgrens Hemligheternas brödraskap. Om de svenska frimurarnas historia i Kristianstadsbladet.
Ett exempel på hur frimurarna fortfarande kan betraktas som en judiskt-dominerad sammansvärjning med sikte på världsdominans kan man läsa om här. 

Invandrare - och män

Skjutningarna i Malmö är oerhört skrämmande. Jag kan tycka att det tagit väldigt lång tid innan det blivit ordentligt rabalder omkring dem. Man kan jämföra med våldtäkterna i Örebro, till exempel.
Att piska upp panik har väl förvisso inget egenvärde i och för sig. Det är ju också så att vi i Malmö är rätt luttrade vad gäller skjutvapen som tas i bruk. "Malmö är Malmö", som en snubbe säger lakoniskt i dagens reportage i Studio Ett. Men tanken ligger ändå nära, att den fram till nu ganska svaga uppmärksamhet som de här händelserna fått handlar om att offren, med bara ett undantag, är både invandrare och män.
Invandrarmän tycks passa bättre in i en stereotyp gärningsmannaprofil än i offerrollen. Nu, till slut, uppmärksammas att det tycks vara invandrare som är måltavlan. Och medierapporteringen ger det hela en Lasermansdramaturgi. Men offrens kön talar man överhuvudtaget inte om. Vad vet jag - det kanske inte betyder något att offren är män. Det kanske är en slump. Det kanske bara precis handlar om att kvinnor inte rör sig ute ensamma om kvällarna på samma sätt som män, och att de därför inte är lika tacksamma att skjuta på. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda det hade varit om ett dussintal kvinnor skjutits helt omotiverat då de stått och väntat på bussen, gått och handlat, besökt gymmet osv. Då hade könet varit högst relevant att tala om.

Ett tråkigt ps till den här historien är förstås de totalt empatilösa, självmedlidsamma lyssnar/läsarkommentarer som finns på exempelvis Studio Etts hemsida, som skrivs av människor som inte alls själv är drabbade av dåden men som tar alla tillfällen i akt att lufta sitt invandrarhat och dra sina trötta gamla valser om hur såna som de "aldrig får komma till tals". När man läser kommentarsfält på tidnings- och mediesajter kan man tro att hela världen, bortsett från en liten klick "medieelit" som ligger bakom själva artiklarna och inslagen som kommenteras, består av Sverigedemokrater and worse. Man måste ständigt påminna sig om att det handlar om en liten men synnerligen aktiv grupp personer som ägnar väldigt mycket tid åt att kommentera på nätet. Jag börjar fundera på om man inte borde bilda en motgrupp som gör likadant, i syfte att förhindra den utnötning av motståndet mot hatretorik som hatkommentarerna håller på att åstadkomma.

Chauvinistmaskineriet

Knappt hade man försvarat Marcus Birros rätt till känsloutbrott innan han gjorde sig skyldig till nya värderingsmässiga grumligheter.
Det ena har förstås inte direkt med det andra att göra. Att försvara människors rätt att visa upp sina sår, att reagera på det som vederfars dem, är en sak. Att sedan en specifik individs ständiga offentliga känsloutbrott alltför ofta involverar oacceptabla attityder mot andra, och att detta förstås ska kritiseras, är en annan. Tänker jag mig.
Vad gäller Birros utbrott mot förorterna är det väl att märka att målet för attacken inte bara är förorterna utan, förstås, också den där förkättrade kultureliten.

På internet läser jag om mördaren som utsatte henne för ett skoningslöst, barbariskt lidande, som krossade flera ben i hennes kropp, och jag tänker på alla sobra förbannade kulturdamer och -herrar som gärna vill förstå dessa förbannade ghetton, dessa stinkande avträdeshögar till bostadsområden. 

Det är alltså ett mord på en kvinna som utlöser känslorna och den första reflexen tycks vara att i sin tur vilja sparka in i det löjligt rosablommiga hullet på kulturdamer som "vill förstå". Jo, visserligen kommer kulturherrarna med på ett hörn. Men jag tror inte att det bara är av artighet som damerna nämns först. Kulturvärlden är kvinnligt kodad. Män som befinner sig inom den känner inte sällan ett behov av att distansera sig mot det suspekt mjukt feminina som redan tycks ligga i själva ordet, kultur.
I sin kommentar till Birros förortskrönika skriver Isobel Hadley-Kamptz träffsäkert att

I sin slagfärdiga machostil gör Birro /.../ kopplingen till hur militanta muslimer, "skäggiga män i klänningar" hotar världen på samma sätt som invandrargangsters och kvinnomördare hotar oss här i Sverige.
Den skojsiga klänningsformuleringen är nog ingen slump. Många av dem som ogillar främlingar har också svårt för det upplevt omanliga.

Visst är det så.
Men inte bara de som ogillar främlingar har detta problem.
Det är intressant att se hur det återfinns i en avskedstext till Birro av ett tidigare fan. Här blir det väldigt tydligt hur det tidigare idoldyrkandet hänger ihop med ett behov att markera distans till batikhäxor, korkade brudar som inte fattar den hårda maskulina arbetarklassverkligheten och "småtjejer från Askim i Gudrun Sjödén-uniform" (vilka genom en nästan omärklig turnering i den besvikna beundrarens ögon i efterhand framstår som lierade med Birro och inte de motpoler beundraren trott). Det första mötet med Birro, mötet med poeten som estradör, kännetecknas av att både den stjärnestungne tonåringens medföljande mamma och en okänd tjej i publiken görs besvärade. I egenskap av kvinnor/tjejer. Tonåringen själv, emellertid, kände "den där befrielsen som han hade längtat efter".
Den f d tonåringen heter Alexander Bengtsson, och visst skriver han sin Birro-uppgörelse utifrån en distans till sitt forna jag. Samtidigt saknas totalt en direkt problematisering av den egna (gamla?) sexismen. Trots att besvikelsen på Birro handlar om dennes ständige fördomsfullhet och generaliseringsiver.
Men - vi har förvisso alla våra blinda fläckar.

Uppdatering: Bengtsson har svarat på min kritik med ett nytt inlägg. Jag har inget vidare att säga om saken, förutom att det var trevligt att få respons.

Vi är inte änglar utanför nätet

Det s k Flashbacksjälvmordet är svårt att smälta och hantera. Men det är två saker i diskussionen runt det hela som skaver lite extra hos mig.

För det första detdär med att självmord tydligen fortfarande är ett tabuiserat ämne inom "seriös" media. Vem är denna beröringsskräck bra för? Om man är rädd för copycat-fall borde man i konsekvensens namn inte heller rapportera om exempelvis dödsskjutningar i skolmiljö. Eller, för den delen, på arbetsplatser. Tabuet just omkring självmord är knappast något som gagnar självmordsbenägna, och naturligtvis inte heller de som har begått självmord. Såvida man inte anser att detta att ta sitt liv är en skam - en attityd knappast ägnad att hjälpa deprimerade människor som ofta är skuld- och skamtyngda så det räcker, som inte borde behöva känna att eventuella självmordstankar är något som gör dem än mer misslyckade än vad de redan tror sig vara. Vänner och anhöriga till självmördare är inte heller hjälpta av en hyssj-hyssjattityd.

För det andra detta att diskussionen om de hetsande kommentarerna, den elakhet som självmördaren drabbades av och som kan ha bidragit till att han verkligen tog steget, har fokuserat dels på att det handlar om ungdomar, dels på det faktum att elakheten uttrycktes på internet. Såväl elakheten som självmordsbenägenhet i stort behandlas som ett ungdomsproblem. Ja, det är ju också ett sätt för "vuxna" människor att skjuta problematiken ifrån sig. Det är inte bara unga människor som tar livet av sig, inte heller på spektakulära sätt. Det är inte heller bara unga människor som kan vara elaka, empatistörda och fantasilösa i sin attityd mot andra. Hur många har tagit livet av sig på grund av arbetsplatsmobbning, på grund av rigida myndighetsbeslut, på grund av att vården svikit och bemötandet varit okänsligt?
Hurdana är vi utanför nätet egentligen - är det så självklart att alla skulle skynda till hjälp om någon skulle börja iscensätta sitt självmord ute på torget, som det exempelvis hävdades i Studio Ett igår? Jag minns livligt hur skrämd jag blev av en artikel i Situation Stockholm förra sommaren. I en intervju med två stycken "förhandlare" som kallas in när någon hotar att kasta sig nedför en bro eller dylikt berättades det om hur vid ett tillfälle en hel skolklass hetsat en ung kvinna att hoppa till sin död. Ja, jag har inte tidningen kvar och detta blir hörsägen av hörsägen. Men handen på hjärtat - vi vet väl alla hur människor ibland kan bete sig? Jag förnekar inte detta med att anonymiteten och snabbheten på nätet lockar fram elakheten lite extra. Men den extrema dikotomi mellan tillvaron utanför och inne på nätet som nu ibland målas upp håller inte helt för verklighetens test. Och visst, unga människor som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande lika väl som mer erfarna individer, som inte fullt ut hunnit utveckla sina empatiska förmågor, tenderar förmodligen bete sig något mer hänsynslöst. Men vet vi egentligen vilken ålder de hänsynslösa kommentatorerna i fråga har? Och är det inte i vilket fall som helst mer rakt på sak att, hur naivt det än må verka, diskutera människors bristande mänsklighet i stort än att låta det här fallet tjäna som ursäkt för utökad internetövervakning, och/eller drabbas av allmän moralpanik över den sedeslösa ungdomen.

Uppdat.: Saken diskuterades - efter den upptrampade stigen - på Svt Debatt ikväll. Betecknande var att Aaron Israelsson sade sig ha påminnts om en händelse i den "fysiska verkligheten" när han läste självmordstråden på Flashback. Nämligen om hur ett mobbgäng på skolgården kastat sig över en kamrat och inte slutat sparka på honom ens när han sedan länge låg ner på marken.

Som om

Det ska vara en filmvetare till att recensera Ulrika Kärnborgs nya roman Som om, kan jag tycka efter att ha läst en del andra recensioner. En kritiker skriver om det påhittade regissörsnamnet Evelyn James - romanhuvudpersonens hjälte - som om (hehe) det vore en reell person. En annan berättade i sin ursprungliga text - som nu faktiskt ändrats på nätet - att han inte förstod att någon Evelyn James inte finns förrän han var i färd att skriva sin recension och googlade på namnet. Samme recensent menar att boken är "svår att ta på allvar". Tja, möjligen är det lättare för en kvinnlig läsare. Möjligen men inte nödvändigtvis. Hursomhelst är det roligt att läsa hur olika tankar denna roman givit upphov till hos olika skribenter.

Women talk

Via Flm-bloggen, som i sin tur går via Roger Wilson, blir jag uppmärksammad på det så kallade Bechdeltestet.
För att en film ska klara testet krävs att den uppfyller följande tre kriterier: (1) it has to have at least two women in it, who (2) who talk to each other, about (3) something besides a man.
Lätt oroad går jag fram till dvd-samlingen. Vid en snabb koll på de två översta hyllorna, och utan att alltså kolla igenom filmerna ordentligt vilket hade tagit evigheter, uppskattar jag att generöst räknat en fjärdedel av filmerna verkligen uppfyller kriterierna om man ska - och det ska man tycker jag - tolka "talk to each other" som verkliga konversationer. 
Den film som mest störst råge klarar testet är ironiskt nog från Iran (Abbas Kiarostamis 10). Där pratar kvinnor med varandra filmen igenom. Ja, visserligen kretsar en hel del kring män. Men kvinnorna tillåts vara huvudpersoner i sina liv, s a s.
Självklart kan kvinnors samtal om en man också vara intressanta. Och möjligen är det också så att det inte vimlar av intressanta, intellektuella och själfulla samtal mellan män inom fiktionsfilm i stort. Men ändå. När får vi vår Min middag med Andrea? En (spel)film som bara återger en enda lång spännande middagskonversation mellan två kvinnor. Eller finns det redan någon motsvarande historia som jag inte kan se för mitt inre just nu? Tipsa mig gärna i så fall.