kollektivsnyftare

Filmen Magnolia visas på lördag kväll i SVT. Det går kanske inte att hitta något bättre exempel på vad jag högst personligen kallar kollektivsnyftartrenden inom senaste decenniets spelfilm. Ändå finns det så många: Om jag vänder mig om, Crash, Små danska olyckor, The Safety of Objects, Wonderland, Sånger från andra våningen, Happiness, Kod okänd, Hundstage, Fyra nyanser av brunt (eller Fyra nyanser av klassförakt, som jag fanimej tycker att den borde hetat) m fl m fl. Och i bakgrunden Short Cuts. Alla är freskliknande episodfilmer eller mer eller mindre sammanbundna kollektivskildringar där rollfigurerna alltid är små på jorden och dessutom kommer till korta. Kontaktlöshet, maktlöshet, kärlekslöshet, medellöshet, emotionell och intellektuell oförmåga att orientera sig i en stor och kall värld eller komma loss ur sin dumma lilla hörna är vad som porträtteras. Ofta finns det ett eller annat "förlösande ögonblick" av närhet eller försoning som blir till strimmor av ljus i ett gråtmilt mörker.
Nu är jag väl elak och orättvis va? Jag kan höra medcineaster häftigt dra efter andan när de ser verk av Seidl, Solondz, Andersson och, inte minst, Haneke förekomma i en text om snyftare. Och ja, i alla fall då det gäller de icke-svenska namnen här får jag erkänna att jag är ute på djupt vatten. Men då återstår ju bara att fortsätta simma, eller hur? Seidls Hundstage tillsammans med Runges Om jag vänder mig om är för mig för övrigt exempel på hur kollektivsnyftare också kan vara mycket bra film: båda de här filmerna placerar åskådaren i en frontal position gentemot rollfigurerna istället för att sätta sig över båda parter; båda förmår nå fram till deras och våra smärtpunkter. Att hitta smärtpunkterna är något jag hört Ingmar Bergman tala om som en god regissörs uppgift, och jag tvekar inte att överta det där omdömet trots prettovarningen. Bergman själv har varit en mästare på att hitta de bultande såren och peta runt i dem utan att sätta sig över de människor han porträtterat. Han må ha varit en auktoritär skitstövel att jobba med (det har både en och annan skådespelerska sagt honom vara) men gentemot sina rollfigurer är/var Bergman en sann demokrat. Därför förblir också filmer som Persona, Tystnaden eller Skammen, trots den beskäftiga 68-generationens anklagelser om "borgerlighet", starkare gestaltningar av maktrelationer (då det gäller Persona även mer specifikt klassrelationer) mellan människor än de flesta öppet politiska filmer. Men Bergmans sextiotalsproduktion (hans bästa tid som filmregissör) handlar om kammarspelsdramer, intima gestaltningar av små grupper människor. Det går knappast att borra så djupt inom ramarna för en kollektivskildring -- formen gör det i alla fall mycket svårare att nå smärtpunkterna annat än på ett gottköpt sätt, som i Magnolia med hjälp av ymniga tårflöden, genom att låta rollfigurerna sjunga med till en melankolisk mjuk Aimee Mann-låt (jfr scenen i Sånger från andra våningen där alla personer i en tunnelbanevagn, eller om det är en spårvagn, börjar sjunga Fångarnas kör) och genom att låta det helt bibliskt regna ner grodor från himlen. Björn Runge och Ulrich Seidl klarar saken bättre. Hundstage kräver dessutom något av åskådaren -- kräver att vi ska orka med att se de jobbiga människor han visar fram i jobbiga situationer utan att lätta på trycket genom en trygg gemenskapsupplevelse. Och kan man inte tycka om hans ostylade figurer kanske man egentligen inte förmår tycka om människor punkt slut?
Nu är förstås tonläget i de här filmerna ett annat än i den klassiska hollywoodmelodramen. Det finns gott om effekter man kan kalla distanserande, ironiska. Solondz Happiness driver med sina rollfigurer rakt av och Fyra nyanser av brunt vet inte riktigt vilket ben den ska stå på. Haneke söker omgärda sina karaktärer med ett lager av språklös iskyla. Men i grunden är historierna så lika och den sorg som finns i dem densamma, oavsett om tårarna rent faktiskt tränger ut eller inte.
Jag är sannerligen inte den som brukar ropa efter politrukerna när jag ser en film man kan anklaga för att kolportera falskt medvetande. När det gäller vissa av de här uppräknade kollektivsnyftarna måste jag dock medge att jag känner en viss frustration, rentav irritation över det sätt som reella, sociala, ekonomiska problem döljs eller fås att försvinna bakom en dimma av gråtmildhet. Och ja, det är framför allt de båda oscarsbelönade hollywoodprodukterna Crash och Magnolia detta gäller. Jag avskyr det slentrianmässiga avfärdande av Hollywood man ser och hör så ofta, men måste erkänna att det finns fall där även den mest klichéartade kritiken är befogad.
Samtidigt som det också finns exempel på starka emotionella, smärtpunktstryckande filmer från samma landskap. Det är ju inte tårarna som sådana jag vänder mig emot; när jag tänker på hur jag i tjugoårsåldern en gång satt och på fullt allvar diskuterade med en väninna om huruvida det kunde betraktas som "rätt" eller "fel" att gråta på bio känner jag hur skammens rodnad täcker osv...Nej, jag är inte den som vill frånta någon det rent terapeutiska värdet av att älska Lassie. Men jag föredrar det rena melodramat, filmen som inte utger sig för att vara något annat än vad den är och som har den raka, respektfulla attityd till sina rollfigurer man också kan hitta hos flera av de bästa art cinema- eller "independent"-filmarna (som också kan vara Hollywood, tänk på David Lynch t ex). Ett underbart exempel på en hollywoodmelodram som har den "frontala" attityd till sina rollfigurer jag efterfrågar, och som förutom att vara emotionellt rik också är ganska rik ur ett klass- och genusperspektiv, är Brokeback Mountain. Medan Monster's Ball kan användas som exempel på en melodram där rollfigurerna mer än vara tillräckliga i sig eller ens särskilt trovärdiga mest används i tårryckningssyfte. Det är ingen tillfällighet att den filmen slutar med en kvasireligiös bild på de båda små huvudpersonerna sittande under den stora stjärnavalvet, hjälplöst blickande uppåt. Det är synd om människorna. Och det är bekvämast att betrakta dem med en sentimental distans. Monster's Ball påminner faktiskt inte så lite om en typisk kollektivsnyftare, med sina typifierade rollfigurer och osannolika, försonande möten över de sociala skrankorna.
Gnäll! Stön! Yl! Nu räcker det kanske med sådant för ett tag framöver. Jag lovar att min nästa bloggtext kommer att bära på ett ljust budskap. Risken är att det dröjer tills dess...

biblioteken förnyar sig

Det kan väl aldrig vara helt fel att det snackas bibliotek som det görs nu. Bakgrunden är förstås moderaternas öppning mot en avgiftsbeläggning av boklån för vuxna. I DN har det lilla stycke som handlar om bibliotek i det moderata kulturprogrammet Kulturen 2.0 (obs! det är en pdf-fil som kommer upp om du klickar fram det) bl a bemötts genom två ganska förutsägbara texter: dels författaren och bibliotekarien Christer Hermanssons kulturartikel "Bibliotek är en god sak" från 19/3, dels dagens ledare "Förnya biblioteken".
Hermansson vill, sympatiskt och riktigt, påminna om hur uppskattade och nödvändiga våra folkbibliotek är. Han är orolig för vart den nya regeringens marknadstänkande kan leda. I sin iver att bevara, eller kanske rättare sagt bygga ut i enlighet med traditionella riktlinjer, visar han dock upp ett rätt osympatiskt förakt för andra medier än Boken. Det är "boken, läsfrämjandet och författarna som är basen och det väsentligaste i biblioteken", slår han fast, "skräpkultur" som dataspel göre sig inte besvär. Därmed undviker han att ta upp bibliotekens betydelse när det gäller att tillhandahålla film och musik samtidigt som han hånar de insatser nytänkande bibliotek, såsom vårt stadsbibliotek här i Malmö, gör när det gäller att såväl rikta sig till nya besökargrupper som göra tillgången till dataspel (något många uppskattar och anser sig få något ut av) mera jämlik (alla kanske inte har råd att köpa spelen Christer Hermansson?).
Faktum är att biblioteksverksamheten förnyar sig för fullt, kanske inte överallt men i alla fall här och var. När Dagens Nyheters ledarskribent idag uppmanar till förnyelse gör hen det med hänvisning till den s. k. Dieselverkstaden i Nacka, ett biblio/mediatek som drivs i form av ett personalkooperativ -- och samma ställe används som avskräckande exempel i Hermanssons artikel. Förnyelsen, den hotande eller begärliga, kopplas till en förnyad driftsform; något moderutterna också säger sig vilja öppna upp för. Just personalkooperativ, ska jag säga, är en driftsform jag personligen inte kan se något att invända emot sålänge biblioteksverksamheten som sådan i grunden är ordentligt reglerad och finansierad via det allmänna. Vad jag vill peka på är att det redan finns en förnyelse inom den traditionella folkbiblioteksverksamheten, och dessutom att denna förnyelse till en del gör det vanskligt att använda sådana traditionella mått som utlånings- och besöksfrekvens för att mäta bibliotekens värde och framgång (om man nu tvunget måste mäta, något i sig tvivelaktigt skulle jag vilja säga). Både skriften Kulturen 2.0 (åh, allt måste vara 2.0 nuförtiden...) och DN-ledaren pekar på framför allt sjunkande utlåningssiffror som ett problem för biblioteken (i det förstnämnda fallet lite motsägelsefullt eftersom det i inledningen till det kulturpolitiska programmet tvärtom påstås att bokutlåningen inte minskar). Men en del av det som det moderna biblioteket kan stå till tjänst med är ju sådant som sker online. Jag behöver inte besöka biblioteket, inte ens låna hem digital information till min dator, för att läsa engelska e-böcker eller lyssna på musik via mitt biblioteks hemsida på nätet.
Sådant måste tänkas in i biblioteksverksamheten nu. Och de olika traditionella, socialt värdefulla typer av uppsökande verksamheter ett välfungerande folkbibliotek också sysslar med får förstås inte heller glömmas bort. DN:s ledare pekar, slutligen, helt riktigt på generösa öppettider som en nödvändighet för att vi fullt ut ska ha glädje av våra bibliotek. Men jag är övertygad om att den allra mest traditionsenliga, gammeldagsa kommunalt drivna folkbiblioteksfilial med glädje skulle utöka sina öppettider om den ges ekonomiska möjligheter. Det politiska, ekonomiska och moraliska stödet är till syvende och sist det som är avgör vilken kvalitativ nivå folkbiblioteksverksamheten allmänt befinner sig på.

PS: Kolla gärna in det imaginära Slussenbiblioteket och deras utlåtande om Kulturen 2.0.

omtanke parad med självbelåtenhet

Två debattartiklar på SvD:s Brännpunkt sysselsätter sig med det hedersrelaterade våldet. Den ena är författad av det moderata socialborgarrådet Ulf Kristensson och handlar om behovet och Stockholms stads lednings uttalade målsättning att kartlägga samt motverka hedersproblematik -- den andra, som är undertecknad av två centerpartister, ifrågasätter nödvändigheten av att de som fått skyddad identitet till följs av dylik problematik ska behöva få sina fall omprövade varje år (det är en livslång problematik).
Jag tycker det är bra att man talar om hederskulturer och att politiker som Ulf Kristensson visar en vilja att kartlägga, förstå och motverka fenomenet. Ingen kan väl vara förtjänt av förtigande och passivitet. Vad jag vänder mig emot är den lätt svenskchauvinistiska ton som -- oavsiktligt, förutsätter jag -- genomsyrar båda artiklar. Jag undrar också lite över adressen när jag läser dessa meningar i de båda centerpartisternas text: "Det finns tiotusentals som ­lever under hedersförtryck i Sverige. Alla är inte hotade till livet, men många skulle bli det om de gjorde saker som vi etniska svenskar ser som självklarheter." Vilka "vi etniska svenskar" är det som avses -- de själva eller (de förmenta) läsarna? Och har de inkluderat Knutbysektens sexualmoral i sin föreställning om vad som är självklart och naturligt för "oss etniska svenskar"?
Kristensson skriver att "misshandel av egna familjemedlemmar är inget som ens i det fördolda accepteras eller uppmuntras i traditionell svensk kultur." Men är det för att implementera "svensk kultur" (om den nu är så fin) vi ska motarbeta hedervåld eller är det för att skydda människor och stärka kvinnors rättigheter?

Uppdatering: Så har också Kristensson, ser jag nu, föga förvånande fått kritik bl a från Kurdiska riksförbundet.

27/3: Idag svarar Kristensson på kritiken (som kommit från olika håll och som han kallar för "påståenden om rasism") med katastrofala meningar som de här:
"Rättigheter handlar om individuell frihet och att göra det bästa av sitt liv, inte om socialbidrag.
Skyldigheter handlar om att göra rätt för sig och försörja sig själv, inte om att följa påbud från släkt och tradition. Bakom detta ligger varken misstänksamhet eller oartighet."
Nä visst Kristensson. Inte vilar det något ogint, misstänksamt eller ohövligt över detta inte. Det är ett otroligt varmt och välkomnande tonfall du har. NOT.

the great man's secret

Det har varit förvånande, beklämmande, men också lite fascinerande att bli varse den enormt höga toleransnivå som gäller för Carl Bildts handlande och agerande i förhållande till andra högt uppsatta politiker. Killen framstår som en mobbare och en lögnare. Han ledde en helt katastrofal regering under nittiotalet. Den man han angett som sin politiska förbild är en misstänkt krigsförbrytare och konspiratör som bland annat aktivt stödde militärkuppen i Chile då den brutale, fascistiske diktatorn Pinochet tog makten. Vid sidan av sina fredsmäklaruppdrag har Bildt sedan sin statsministertid varit styrelseproffs i olika företag, bland annat ett oljebolag vars agerande förorsakat stora lidanden för Sudans befolkning. Men allt det där är likgiltigt, för honom själv och för de hundratals entusiastiska fans som skriver i karlens blogg. Han sitter säkert i flygplanet. Det hjälper inte ens att drevinstinkten väcks till liv hos horder av journalister, att kvällspressvärta backas upp av intellektuella. Här förloras inga fattningar, och när man avbryter den journalist som intervjuar redan i första meningen så anses inte detta handla om oacceptabel ohövlighet utan om journalistisk inkompetens. Bildt ter sig som ett intelligenstest, som en naturkraft man måste visa sig vuxen att hantera för att få respekt.
Ja så är det men ändå inte. Är det inte en lite annan ton som råder bland kommentatorerna på bildtbloggen dessa dagar? Man har insett att det inte går att föra någon dialog med Calle på bloggen -- han svarar inte. Man käbblar inbördes medan guden onåbar svävar uppe bland flosklerna. En del reagerar med missklädsam underdånighet på detta ("Det är nog bäst för oss alla att han sparar sin energi till debatter på 'högre nivå'. Det är tillräckligt intressant med alla andras åsikter här på bloggen.") medan andra är arga eller frustrerade ("Carl svarar ju aldrig, så varför begär ni att han skall svara när ni vet att han inte gör det. Jag har sett att han bloggat att han KANSKE lägger sig i debatten. Alltså bara KANSKE. Ingen vet ens om läser vad som skrivs, visserligen har han sagt att han läser allt som kommenteras. Ni skriver till Carl Bildt som om han vore en gud."). Det finns också de som driver öppet med gudomen. Inom bloggosfären finns inte bara skarpt satiriska inlägg om fenomenet Bildt, a man with an M -- det finns dessutom en hel blogg till Bildts vanära ("Carl Bildt som klippan i okunskapens malström" heter den). Den Store Mannens hemlighet är att han bara är en Stor Man om han betraktas som genom ett förstoringsglas.

fullständigt meningslöst

Den enda någotsånär hållbara åsikten jag hört om vad som egentligen är meningen med konstnärlig eller "kulturell" verksamhet yttrades av Polly, uppasserskan i Basil Fawltys hotell Fawlty Towers. Drabbad av plötslig inspiration tar hon fram block och penna och börjar teckna under arbetstid. "Vad ska det vara bra för?" undrar hennes arbetsgivare som inte ser poängen med skissandet. Tja, vad är överhuvudtaget någonting bra för undrar Polly då -- "What's the point of being alive?"
Den depressive Basil Fawlty, som tar djupt intryck av Pollys svar, tolkar hela incidenten till livets nackdel. Så kan man ju också göra. Ett annat sätt att reagera är att inse det futila i att alltid söka efter motiv och nyttoaspekter. Att istället fråga sig vad det ständiga ifrågasättandet kommer sig av (ett ifrågasättande som blivit till ett hävdvunnet motiv inom konsten på samma sätt som ifrågasättandet av livets mening är en del av livet -- och konsten).
Nu är det ju så att även en människa kan känna sin rätt att existera ifrågasatt, inte minst sådana människor som i likhet med konsten kostar pengar. De kanske söker efter vägar att ändå göra gott, kanske genom något slags ideellt engagemang eller dylikt. På motsvarande sätt söker man rättfärdiga konstens/kulturens existens genom att peka på hur mycket gott den kan göra. Hur den kan få människor att förstå varandra och sig själva bättre. Hur den kan läka såriga själar. Och visst kan den göra det. Den kan till och med bidra till att skapa ekonomisk tillväxt. Allt det där vet vi ju. Men att ständigt spänna fast konsten/kulturen framför en eller annan behjärtansvärd kärra måste i längden vara att göra den en otjänst. Kan den inte nån gång få lov att bara vara sig själv? Det vill säga skiftande, mångfacetterad, enkel, än njutbar än plågsam, än ond än god, än storartad än bagatellartad och ibland kanske till och med fullständigt meningslös. Kan den inte få finnas även då, när den är meningslös -- eftersom den nu helt enkelt är en del av den mänskliga existensen?
En skugga av omoral vidlåder den konstnärliga och kulturella historien vid sidan av allt det fina. Den utgår såväl från skaparnas som själva artefakternas och mottagarnas sida. Konstnären som utnyttjar sin omgivning i sitt skapande -- de geniala pjästexterna som, hur många vittvättar man än kör dem genom, också innehåller element av antijudaism och misogyni -- finsmakarna vars goda smak används som ett instrument att förtrycka de med sämre tillgång till kulturellt kapital. Allt det där vet vi väl också? Och det gör förstås lika lite konsten/kulturen till något nödvändigt ont-i-sig som att allt det där fina gör att vi kan tala om något nödvändigtvis gott-i-sig. Jag vill inte upphöja omoralen till att vara något acceptabelt. Ibland, tror jag, kommer sig omoralen inom konsten just av att den blåses upp till att vara något den inte är (en del talar t ex öppet om konst som ett acceptabelt religionssubstitut i dagens avkristnade västvärld). Vad jag vill säga med allt det här högtravandet är helt enkelt att de som vill motivera samhällets ekonomiska stöd till konst och kulturella uttryck genom att hänvisa till alla dess positiva återverkningar instrumentaliserar konsten på ett sätt som faktiskt också, i likhet med en del politrukiska strävanden genom tiderna, domesticerar den till att agera knähund eller dragåsna. Medan de som, å andra sidan, tycker att konsten borde klara sig utan allmänt stöd nog borde fundera över vad detta kan tyckas säga om deras syn på livet och människovärdet i stort.

synden att kosta pengar

"Var familj borde vara som ett litet självgående, vinstdrivande företag", sade en högervriden vän i ett försök att provocera mig. Han var lite full liksom jag och det lyckades inte -- jag lät ingenting rubba mitt goda humör. Men det han sade fastnade ändå, på något sätt. Jag vet inte om han uttryckte en faktisk åsikt han hade som han ville ventilera på ett lite aggressivt sätt eller om det var spriten som talade (spriten säger så mycket konstigt). Jag vet inte om nyliberala, klassiskt liberala, libertarianer eller vad de olika moderna högersinnade än väljer att kalla sig verkligen tänker i dylika banor eller inte. Men den ekonomistiska logiken bakom idén ter sig bekant. Allting måste "bära sig". Bidrag och förlitande på det allmänna är ohälsosamt. Envar sin egen lyckodräng och den vars lycka inte vill växa ska inte räkna med positiva rättigheter utan glädja sig åt den värme som ligger i omgivningens frivilliga stöd -- där den finns.
Jag är så glad att jag inte lever på bidrag idag. Det kan tyckas att en av de största synder man kan göra sig skyldig till är den att kosta pengar. "Det blir dyrare för samhället att hålla en människa inlåst i ett helt liv" menade en dödsstraffsförespråkande tonåring på TV en gång. Och häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om hur älgstammen i Sverige minskar eftersom skogsbolagens intresse av skadefri, lönsam skog väger tyngre än älgliv. Nej, livet i sig kan om vi ser på realiteterna faktiskt inte påstås ha något större värde -- är det konstigt att folk blir deprimerade, ångestladdade, utbrända och kanske intresserade av Stora Trygga Män, mystiska lugnande läror eller hatfyllda ångestavledande sådana som säger sig kunna tala om hur mycket pengar andra kostar, sådana som kommer hit från andra länder? Eller också stirrar man sig kanske blind på det ofödda livet, som om kvinnans rätt att kontrollera sin egen fertilitet bar skulden till upplevelsen av tomhet.
Att känna skepsis mot ett potentiellt likriktande samhälle och en stat som kan tvinga in en i sammanhang man inte bett om att vara i, det ser jag som högst förståeligt, till och med sunt. Men när denna skepsis tar sig uttryck i en slags oginhetens ideologi, som främst handlar om att hålla hårt i de egna pengarna så att de inte via det allmänna skulle kunna hamna i händerna på någon, enligt det egna förmenandet, oförtjänt -- det är då jag inte hänger med längre. Den som inte vill leva i slaveri måste inse att kravet på lönsamhet och applicerandet av marknadsekonomiska principer på livets alla områden bara är en annorlunda form av ofrihet och förföljelse av dem som inte passar in.