Så uppstår en vandringssägen

"Friskis & svettis" vid Möllevången i Malmö har en liten simbassäng med skönt, lätt uppvärmt vatten. Bassängen har bara tre banor, och det uppstår med jämna mellanrum problem då konventionella motionssimmare (som jag själv) försöker samsas med småbarn i föräldrars (d v s mödrars, tyvärr aldrig fäders) händer som utgör små framfartshinder i bassängens grunda del, med personer som övar vattengymnastik längs bassängkanterna och med mindre simkunniga personer som använder bassängen horisontellt istället för vertikalt eftersom de vill hålla sig på en vattennivå där de fortfarande bottnar. Detta kan vara irriterande; själv har jag dock kommit dithän att jag satsar på att smidigt kryssa mig fram genom bassängen istället för att propsa på en egen bana. Så simmar jag också bara bröstsim - värre är det för dem som insisterar på att simma ryggsim och därför saknar förmåga att styra undan för eventuella hinder längs banan.
Ryggsim simmade en äldre kvinna som råkade i gräl med en av horisontalsimmarna för ett par veckor sedan. Hon hade förhållit sig passiv gentemot de båda helsvenska barnsällskap som till att börja med tog upp plats i ena ändan av bassängen, men så snart dessa hinder försvann lade hon aggressivt beslag på en av banorna och stormade fram längs den med högljutt plaskande fötter. Det var bara det att två horisontalsimmande kvinnor - den ena svart, den andra förmodligen med mellanösternursprung - fortfarande uppehöll sig i bassängens mittbälte. Naturligtvis resulterade det i att ryggsimmerskan efter ett tag kolliderade med en av horisentalsimmerskorna. Hon simmade rakt in i den med (av mig förmodat) mellanösternursprung och bråk utbröt. Ryggsimmerskan ifrågasatte horisontalkvinnans närvaro och menade att alla måste hålla sig till den simbassängskonvention som säger att man ska simma längs banor. Horisontalsimmerskan menade att hon hade betalat lika mycket i inträde som alla andra, hade lika stor rätt att använda bassängen som alla andra och använde den efter sin förmåga. Hennes väninna drogs naturligtvis också in i konflikten och de båda avkrävde mer eller mindre ett ställningstagande från mig och den andra mer pragmatiska motionssimmerska som befann sig i bassängen. Vi slöt oss till att problemet var bassängens storlek och inte att någon skulle bete sig på ett otillåtet sätt. Jag för min del hade viss förståelse för ryggsimmerskans dilemma men kunde samtidigt se att det rimligen borde vara mindre problematiskt för henne att gå över till bröstsim, och kunna väja för horisontalsimmandet, än vad det skulle vara för två dåliga simmerskor att behöva simma på den djupa delen av bassängen. Till saken hör också att de båda horisontalsimmerskorna genomgående betett sig på ett hänsynsfullt sätt gentemot oss båda andra motionssimmerskor: vi hade alla fyra girat och väjt för varandra med ömsesidigheten som ledstjärna.
Men det var egentligen inte detta jag ville komma fram till, utan vad jag framför allt vill berätta om med inlägget är det som hände när jag häromdagen återvände till Friskis & svettis för första gången sedan Konflikten. Då stöter jag direkt på ryggsimmerskan i omklädningsrummet, och hon (som tydligt visat sitt missnöje inför min brist på stöd gentemot horisontalsimmerskorna) känner inte igen mig. Genast sätter hon igång och ska berätta om det som hänt den dagen jag berättat om ovan. Hon börjar med att säga till mig att riktigt njuta av bassängen så länge jag kan, innan de som brukar dyka upp efter klockan ett kommer - "de är så otrevliga". Framför allt den svarta damen, negressen, som hade dragit ner henne under vattnet när hon kom ryggsimmandes två veckor tidigare. Där hade hon helt oskyldigt kommit simmandes när hon plötsligt känt en hand på axeln och någon som tryckt ner henne och hållit henne nere under ytan. Dessutom hade vi i hennes version av händelseloppet varit tre simmare som tvingats dela på en bana eftersom de otrevliga främmande damerna lagt beslag på hela resten av bassängen. Och det slutade inte där - kvinnan påstod dessutom att de fortsatt chikanera henne i bastun efteråt, då de skulle ha ifrågasatt svenskans närvaro överhuvudtaget.
Nå, själv var jag aldrig i bastun men tycker det verkar högst osannolikt att det den svenskmobbning ryggsimmerskan beskrev ska ha ägt rum. Trots allt uppträdde de båda horisontalssimmerskorna på ett rekorderligt sätt mot både mig och den andra "svenska" (om hon nu var "svensk", d v s utan invandrarursprung) vertikalsimmerskan. Men framför allt så visste jag ju att alla de andra påståendena som ryggsimmerskan gjorde var grundfalska. Jag var där; jag såg vad som hände. Jag såg att ryggsimmerskan helt enkelt simmade och krockade med den icke-svarta av de båda invandrardamerna, och jag hörde det bråk som följde där det var ryggsimsdamen som ifrågasatte de båda horisontalsimmerskornas närvaro i bassängen, inte tvärtom. Att ryggsimsdamen inte på samma sätt ifrågasatt de till synes helyllesvenska barnsällskap som tidigare tagit upp plats för oss motionssimmare i bassängen fick mig redan från början att misstänka att ilskan nog inte bara hade med den allmänna inskränkningen i ryggsimmerskans rörelsefrihet att göra. Och mycket riktigt kom det till slut, där i omklädningsrummet: "Jag har inga problem med andra nationaliteter, men...."
Det var fascinerande att stå där och lyssna på hur fröet till en vandringssägen sås. Kanske kommer någon så småningom att på sitt sätt återberätta det hela i någon av Skånepartiets närradiosändingar. "Svart kvinna försökte dränka svensk pensionär på Friskis & svettis" kommer det kanske att heta. De kommer hit och tar över våra bassänger. Kanske borde jag ha sagt emot, förklarat att jag var där och bevittnade det hela och att det helt enkelt inte gick till på det sätt hon påstod. Men jag blev liksom förlamad. Jag låter i alla fall meddela på detta sätt: Ingen äldre svensk dam utsattes för trakasserier av invandrare i bassängen på Friskis & svettis vid Möllevången fredagen den fjortonde november. Bara så ni vet det.

Heimat/Fame

Jag håller så smått på att återbekanta mig med Edgar Reitz Die zweite Heimat, och hela tiden medan jag tittar måste jag tänka på Fame - filmen som blev en tv-serie som blev en musical etc (eller ska ordningen vara omvänd?) Fame ligger som ett skrymmande smäck i mitt medvetande medan jag tar del av den unge Hermanns äventyr i det tidiga sextiotalets München, bland inträdesprov till akademin och spontanframträdanden eller väl inövade scenframträdanden av kavajklädda prettosnubbar som skulle kunna vara de unga Kraftwerkmedlemmarna innan de begav sig. Till och med det spontana utbrottet av musicerande i matsalen med whatever redskap som står till buds som instrument har sin rätt exakta motsvarighet i Fame, fast där dansas det lika mycket som spelas och det kreativa utbrottet är både mer kaotiskt och färgstarkare. New York ligger trots allt inte i Tyskland.
I Die zweite Heimat har vi högkultur, Tyskland, svartvitt (med enstaka inslag i färg) och en aspirerande ung (till övervägande del manlig) generation som är i färd att samla på sig det kulturella kapital den behöver för att kunna störta fadersgenerationen från tronen. I Fame har vi pastellfärger, trikåer, USA, populärkultur och en aspirerande ung generation som är i färd att samla på sig det kapital som de behöver för att kunna få upp sina namn in lights on Broadway. Det är en smaksak vilket man föredrar. Jag kan i alla fall inte se detta:



utan att komma att tänka på detta:



Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar. Ingetdera, tror jag.
------------------
Intressant: Rasmus "Copyriot" Fleischers historielektion på Expressens kultursida idag.

Osynliggjorda igen

Under min bloggsemester nyligen gjorde Metro bort sig genom att hävda att "Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna" var "män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken". Många kvinnliga bloggare som varit aktiva i FRA-debatten blev fullt förståeligt lätt upprörda. Till exempel Mary och Drottningen. Well, nu har det hänt igen. Fast det handlar nu inte om FRA utan om IPRED, det där andra integritetskränkande lagförslaget ni vet. Och tråkigt nog är det pro-feministen Per Wirtén på Dagens Arena som är den skyldige. Såhär skriver Per om IPRED-debatten:

Läget är låst. Å ena sidan en konsumentrörelse, nästan bara unga män, som vill ha allt gratis. Å andra sidan en profithungrig kulturindustri, nästan bara farbröder, som vill maximera sin kontroll. De som verkligen producerar kulturen hamnar i kläm. Den ena sidan tycker att de fysiska upphovsmännen kan köra taxi. Den andra har tagit dem som gisslan. Debatten har utvecklats till en dålig boxningsmatch där två sluggers upprepar samma enkla argument rond efter rond. Varför bryter inte media matchen och vidgar perspektiven? Ingen av de två parterna är längre trovärdiga.

Jag fattar ingenting. De där unga männen "som vill ha allt gratis", vilka är de? Hur vet man att de unga män som yttrat sig negativt om IPRED vill ha allt gratis? Har de sagt så? Och har Per Wirtén missat de inhopp som "de som verkligen producerar kulturen" har gjort och gör, nu senast med ett öppet brev till regeringen från tre filmarbetare?
Men vad som upprör mig är förstås det totala osynliggörandet av oss kvinnor som deltar i debatten. Jag själv har upphöjt min stämma mot IPRED i tryck två gånger. Okej, Malmö Lund City och Fria Tidningen hör kanske inte precis till landets största tidningar. Men Johanna Nylander i Expressen då, eller Isobel Hadley-Kamptz? Eller Anna Croneman på SVT Opinion - ett inlägg av en kvinna, inte en farbror, som är för lagen? Och hur är det inom bloggosfären - ja, där har vi i mycket samma kvinnor som opponerar sig som då det gällde FRA-lagen (vilken det f ö fortfarande finns skäl att opponera sig mot...) Vi har framför allt Opassande-Emma. Sen har vi Karamell-Mary. Och så finns ju Rosemari på Kulturbloggen. Och kvinnan bakom Projekt På Riktigt. Och Yamiko Panda. Och Satmaran. Och...och...och... Det är så tröttsamt att vi aldrig blir sedda. Visst, jag kan tänka mig att männen är i majoritet i debatten. Men nej Per, det är inte nästan bara män som yttrar sig.

Jag kan annars också tycka att debatten står och stampar, i och för sig. Men som jag ser det beror det främst på att de goda, ofta principiellt underbygda argument som framförs mot lagen liksom inte går fram. Förespråkare förfalskar motståndarsidans argument, låtsas (som Croneman) att det handlar om att helt avskaffa upphovsrätten (vilket de flesta inte vill), viftar bort motståndare som "hatiska" (typ Guillou) eller som bortskämda snorungar som vill ha allt gratis. Det sistnämnda gör ju Wirtén själv.
Än hans egen lösning på frågan då? Han vill se förbud av enbart kommersiell kopiering och inga kryphål för utpressningsbrev. Först då, menar han, "kan en fildelningslag träffa rätt balans mellan upphovsrätt och allmänning". Men jag undrar om vi verkligen överhuvudtaget behöver en fildelningslag. En lag mot kommersiell kopiering är väl inte nödvändigtvis en fildelningslag (och finns det inte redan en lag som hindrar att jag t ex tar och trycker upp affischer på någon annans fotografi & börjar sälja)? Någon måste först visa mig den stora kommersiella fildelning som går ut över den legala industrin för att jag ska övertygas om att något som skulle kunna kallas en fildelningslag skulle behövas. Jag tycker dessutom att mängden av godtagbara betalalternativ som växer fram verkar hålla på att göra fildelningsproblemet, om det nu är ett problem, obsolet.

"Ingenting blir ju så ­hatat som de fenomen man rituellt bugar sig för utan att någonsin kunna förklara varför."

Rubriken är ett citat ur en artikel av Ulf Eriksson (SvD) om författares villkor i Sverige. Det är ju så träffande. Men är det överhuvudtaget möjligt att förklara varför konst, litteratur och andra kulturyttringar är viktiga? Mig har det aldrig tyckts så. Mig tycks förklaringarna alltid lika ofullständiga, pompösa, mystifierande och falska. Oförmögna att nå ut bortom de redan frälsta. "Fri konst ger mening", heter till exempel en artikel till stöd för stöd till konsten i DN idag. Är det meningsfullt för den som inte redan upplever att konst ger mening? Är inte just det omöjliga i att rationalisera fram en fullgod förklaring till varför ett samhälle behöver sin kultur lika mycket en del av dess styrka som dess förbannelse? Det är i grund och botten lika omöjligt att förklara det nödvändiga med konstkultur som det är att förklara vad som är meningen med livet. Vissa upplever helt enkelt inte att det finns någon. Men kanske älskar livet i alla fall. Eller klamrar sig i alla fall fast vid det, som de flesta av oss gör, eftersom det ju ändå är det enda vi har.


Eriksson skriver också att han "aldrig har hört svenska politiker (med undantag för Bengt Göransson) yttra sig om litteratur på ett sätt som vittnar om att de haft en estetisk och existentiell upplevelse". Skulle det verkligen göra någon skillnad om dessa yttranden kom? Jag tvivlar, men Erikssons artikel fick mig i alla fall att fundera över frånvaron av litterära eller andra konstnärliga referenser i det offentliga, politiska samtalet. Visst händer det att verk som enkelt lånar sig till det ena eller andra tillfälliga syftet dyker upp i debatten - Lilja 4-ever och dess roll i traffickingdebatten är ett uppenbart exempel. Eller 1984 i FRA-debatten. Men när dök Bröderna Karamazov senast upp i riksdagens talarstol? Eller Bergmans Skammen? Hade det gjort någon skillnad för konstkulturens ställning om Reinfeldt, Sahlin, Östros & co samlats i tv-sofforna för ett samtal om Laurent Cantets senaste film? Kanske.

Andreas Baader - frälsare eller fjant?

Har jag sett samma film som Ann Heberlein? I en artikel i Sydsvenskan jämför hon Ola Salos Jesus i Jesus Christ Superstar med Andreas Baader i Baader Meinhof Complex:

Inne på Malmö Opera är det varmt och trångt och där framme på scenen strålar Ola Salo som Jesus. Han som fick människor att lämna vardagen, sina familjer, räkningarna och fiskpinnarna, för att han fick dem att tro att ett annat liv var möjligt.
Ungefär som Andreas Baader. Han fick också människor att lämna sina familjer, den trygga och invanda tillvaron, för att han fick dem att tro att det var möjligt att förändra världen. /.../
De som sitter i fåtöljerna i biosalongen och ser ”Der Baader-Meinhof Komplex” samtidigt som jag har ungefär samma uttryck i ansiktet som mina grannar hade på Malmö Opera några dagar tidigare: Hänryckning. Och jag tänker att om någon försökt värva dem till en terrororganisation eller sekt just nu, i detta ögonblick, kanske de inte varit så svåra att övertala.

Ja, det är förstås möjligt att Heberlein sett rätt. Outgrundliga är publikens vägar. Jag, som en av alla de som sett filmen, uppfattade dock mest Andreas Baader som en ganska fjantig figur. Inte precis terrororganisationens begåvningsreserv, om man säger så. Snarare ett koleriskt jättebarn som förvisso var RAF:s ledare utåt men i realiteten milt styrdes av Gudrun Ensslin som i sin tur var involverad i en ganska obehaglig mind game med faktiska begåvningsreserven Ulrike Meinhof, som i sin tur inte var i sitt naturliga element längre efter det att hon tagit språnget ut i olagligheternas mörker. Ingen annan i mitt sällskap såg heller någon annan egentlig hjältefigur än den något för idealiserade Horst Herold, spelad av Bruno Ganz.
Baader som Kristusfigur är förstås ingen ny tanke. Odd Nerdrums målning av Andreas Baaders död, där han naturligtvis blir mördad av staten istället för att begå självmord (den officiella och förmodligen sanna dödsorsaken) är ett exempel på det. Den andra officiella ledargestalten, Ulrike Meinhof, har som kvinna passat kanske ännu bättre in i martyrrollen men i gengäld något sämre som idealiserad härförare varför det psykologiska porträttet i stil med Steve Sem-Sandbergs roman Theres torde vara emblemiskt för hur hon framställs. Vad jag såg som nytt i Baader Meinhof Complex var omkastningen av rollerna mellan Ensslin och Baader - och den nakna sexism sistnämnde gav uttryck för, kanske betecknande för ett 2008 års Tyskland som leds av en kvinna och inte längre unisont hånskrattar bort allt som är feminism.
Vad gäller bilden av Gudrun Ensslin är Margaretha von Trottas Två tyska systrar den självklara referenspunkten, och där är Gudrun den mer osjälvständiga av de båda systrarna - den som reagerar känslomässigt och som vill låta sig brukas som ett instrument i det godas tjänst (och här passar det bra med en fotnot till Kiriras postning från i förrgår). Baader är i stort sett frånvarande från den filmen, men han dyker vid ett tillfälle upp hos systern mitt i natten tillsammans med Gudrun och några andra RAFare, och i den scenen är det tydligt att han är bossen och flickvännen hans vasall. I Baader Meinhof Complex är hon istället genomgående självständigt agerande, om än naturligtvis också hon färgad av den patriarkala ordning som säger att den virile Baader ska spela främste Führer.
Men anyway. Publiken ser i vanlig ordning filmen på lite olika sätt, ofta färgade av dess egna behov likväl som av filmens faktiska utformning. Och just denna film är en film som det finns många starka behov av att appropriera i enlighet med egna mer eller mindre tillfälliga intressen. Så jag hävdar egentligen inte att Ann Heberlein nödvändigtvis har fel i sin analys. Bara talar om att jag själv inte såg den på det sätt hon beskriver.

Återupprätta det sociala samhället!

Dagens Uppdrag granskning var helt klart bland deras mest upprörande, och viktiga, reportage överhuvudtaget. Ja, ibland har vi god grävande journalistik på SVT. Ärligt talat, jag är egentligen så upprörd att jag inte kan formulera någon särskilt tankeväckande postning omkring det men jag är samtidigt oförmögen att låta bli att skriva om det. Det är så fasansfullt att redan utsatta människor ska behöva leva i ruckel och bland skadedjur. Vad gäller invånarna på Rosengård så är de redan stämplade som "dåliga hyresgäster" (jag minns det brutala nittiotalet då det talades om att hålla kurser i att bo för invandrare) så det har varit bara alltför lätt för de hänsynslösa värdarna att undslippa sitt ansvar genom att skylla på dem.
Anders Rubin från Malmös kommunledning skyllde på den nationella bostadspolitiken, som vingklippt allmännyttan, och Mats Odell från regeringen skyllde konsekvent på kommunpolitiker som inte tar sitt ansvar. Rubin menade att det bostadsföretag som pekades ut varit ökänt länge men det framstår som väldigt oklart varför det i så fall inte beslutats om tvångsförvaltning av deras hus för länge sedan. Odell å sin sida borde naturligtvis begripa att även den nationella politiken spelar roll. Det är alltför enkelt att skylla den totalt snedvridna verksamhet Malmös kommunala bostadsbolag länge sysslat med - som till övervägande del handlat om skrytprojekt för välbärgade och som dessutom kantats av skandaler gällande svarta listor på oönskade hyresgäster etc - på att allmännyttan nationellt beslutats verka på marknadens villkor. Trots allt har MKB en politiskt tillsatt styrelse och ägardirektiv som är fastställda av kommunfullmäktige och bland annat handlar om att MKB ska ta "sin del av det bostadspolitiska ansvaret". Men den andra delen får kanske tas på nationell nivå. Då gäller det bara att det finns ett socialt tänkande och en vilja att återupprätta vårt havererade sociala samhälle i botten.

Unga män av idag

Ibland blir jag så glad. När jag ser en gänglig typ med rosa hjärtan i tryck på sin tröja, till exempel. Eller en grov trettioåring med gråtande nalle på jackryggen. Eller hur alla unga män plötsligt tycks krama varandra när de möts på gatorna. "Det har verkligen hänt något", tänker jag.
Andra gånger undrar jag om jag verkligen ska gå på den lätte.
Jag vet ju att det inte behöver göra någon skillnad om så affärsmännen skulle börja gå i rosa velour eller professorerna komma till sina föreläsningar i små prinsessklänningar. Det behöver inte heller göra någon skillnad om de stoppat huvudena fulla av Judith Butler eller för tillfället gångbar feministisk teori (vilket de ofta har). Det som spelar roll är deras konkreta handlande. Gentemot kvinnor, inte gentemot varandra eller inför sig själva. Om de på allvar släpper in kvinnor - inte bara i sitt fysiska utan också i sitt cerebrala kramande. Om de inte bara tar till sig de tryckta och av andra män godkända ord som kommer ifrån kvinnor utan också de ord som kommer från kvinnorna bredvid dem. Om de överhuvudtaget har kvinnor bredvid sig.
Och jag försöker påminna mig om att försöka observera inte bara hur unga män av idag ser ut och hurdana de är mot varandra, utan också hurdana de är gentemot unga kvinnor (och äldre kvinnor med, för den delen). Jag vill inte att Stefan Ingvarsson ska ha rätt. Han som för ett tag sen skrev att "mysmännens kultur är i grunden ett bastupatriarkat med nya attribut. Tjejerna är lurade igen. I den nya grabbigheten som sinnebild finns det ingen plats för dem."