dödsstraffsdramaturgi

Vi har sett de där filmerna, TV-serierna och dokumentärerna till förbannelse. Där klimax är fällandet av domen i rättegångssalen, mördarens död eller infångande, upphittandet av just det bevisstycke som krävs för att identifiera gärningsmannen och därmed ta bort det onda. Ibland får vi följa minspelet hos de anhöriga till offret som de väntar på domen - och deras tårfyllda omfamningar då den anklagade förklaras skyldig. Den skyldige döms till döden eller skjuts till allmän lättnad ihjäl under polisjakten; är domen fängelse handlar det ibland om ett straff som är flera människoliv långt. Det är en sagologik där det sista ledet ibland saknas. Det är inte alltid hjälten får sin belöning i form av en prinsessa, ett kungarike och ett lyckligt liv - ibland räcker det med att monstret dödas, det är lycka nog. Något ont kommer in i en oskyldig miljö och det är bara att ta bort det onda, ta ut det ur den oskyldiga världen, så blir allt bra igen. Sådan är dödsstraffsdramaturgin.
I Sverige har vi inte dödsstraff. Ibland talas det om hur den yngre generationen skulle vilja att vi hade det - ändå finns inget synbart politiskt parti, inte ens Sverigedemokraterna nu längre, som förespråkar det. Men precis som dödsstraffsdramaturgin lever i våra TV-kanaler visar den sig ibland i tankemönster och praxis. Till exempel när det är tal om att utvisa invandrare som begår brott - oavsett hur länge de levt i Sverige. Bort med det onda, ut ur vår oskyldiga miljö! Eller när åklagare Sven-Erik Alhem (fp) beklagar sig över att en krigsförbrytare som Jackie Arklöv får bedriva universitetsstudier på distans. Inte ska en tung kriminell få göra något givande! Vi ska låta honom leva men inte ett liv som är värt att leva. Den dömde ska vara som en skugga i Hades.
Nu har jag förstås liksom väl de allra flesta stor förståelse för att de som direkt eller indirekt drabbats av Arklövs handlingar, och som kanske inte själva kommer i åtnjutande av samma typ av förkovran, kan vara förbannade på att Arklöv får studera. Men vi har nu en gång valt att inte låta enskildas hämndbegär styra kriminalpolitiken, och om vi gör avkall på detta börjar vi då inte frångå själva fundamentet för att ha en reglerad rättsskipning överhuvudtaget? Detta handlar, märk väl, inte om att Arklöv skulle släppas fri utan bara precis om hurdant livet som dömd ska få lov att te sig. När en potentiellt farlig och brottsdömd människa väl så långt möjligt oskadliggjorts för sin omgivning, ska den här människan relegeras till en tillvaro där varje ögonblick ska vara straff och smärta - eller till ett icke-liv, ett liv för levande döda? I det här fallet framstår också en annan aspekt ovanligt tydligt: enligt det TV-reportage jag sett om saken studerar Arklöv socialpsykologi, i synnerhet just den typ av omänskliga beteende under krig som han själv gjort sig skyldig till. Tänk om han i kraft av sitt eget handlande kan ge insikter i ämnet som skulle kunna vara till allmän mänsklig nytta - vad ska vi göra då?

totalt jävla mörker

I metaskräckfilmen Scream kommenteras handlingen fortlöpande av rollgalleriets filmnörd. Han kan genren, han vet vilka de givna offren är och i vilken ordning de ska plockas. Ett av de tabun han nämner är att ett barn aldrig får offras i handlingen. Konkret kan du se ett exempel på hur detta tabu fungerar genom att jämföra filmatiseringen av Cujo med Stephen Kings roman. King kunde komma undan med att sadistiskt låta berättelsens känslige lille pojke dö i slutet av boken - men vid filmatiseringen av berättelsen går detta inte för sig. Monstret måste dö men barnet måste få överleva.
Scream har några år på nacken nu och de skräckfilmer som gjorts sedan millennieskiftet ser oftast ut på ett helt annat sätt än både sjuttiotalets slasherfilm med dess offerskördar i form av syndande tonåringar och nittiotalets ironiska självmedvetna berättelser. Sjuttiotalets skräckfilm går i och för sig igen genom de remakes som gjorts av till exempel Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes och Dawn of the Dead - men det har handlat om splatterfilmer, med body count förstås men framför allt med helvetiska, degenererade miljöer, vilka nyinspelningarna låtit explodera i brungråblek färgskala och barocka effekter. I Silent Hill förs bilden av ett fördömt samhälle till sin spets. Här handlar det om en film som är modellerad efter ett dataspel - vilket gör att de boschska miljöerna och gestalterna har huvudrollen medan berättelsen är underordnad. Jag upplever dock Silent Hill som tidstypisk också vad gäller dess avsaknad av ett lyckligt slut. Nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre har också den ett slut som skiljer sig från det traditionella final girl-konceptet (om the final girl, flickan som klarar sig på slutet, kan man läsa i Carol Clovers bok Men, Women and Chainsaws). Nu är det kanske inte "lyckliga slut" man främst förknippar med skräckfilm, och "lyckliga" är kanske inte riktigt rätt ord för slutbilderna i Hoopers Texas Chainsaw Massacer från 1974 - en blodbestänkt och traumatiserad Marilyn Burns plockas upp av en förbipasserande och slipper på så sätt undan den motorsågsviftande Gunnar Hanson som vrålar besviket i solens sista strålar - men de visar ju i alla fall en undkomst. Idag drygt trettio år senare tycks de mörka sluten där utvägslösheten regerar vara på väg att bli så legio att de snart kommer att te sig lika konventionella.
Några filmer som måste nämnas i detta sammanhang (och nu är det alltså spoilervarning här) är - förutom uppenbara Blair Witch Project - Session 9 (som i Sverige också heter The Asylum - dödens salar), My Little Eye, Saw, The Descent och Darkness. Att döma av de avsnitt i första omgången av Masters of Horror-serien som jag hittills sett präglar dystopi och hopplöshet också denna samling entimmesfilmer. Darkness, en totalt utskälld film inspelad i Brian "Re-Animator" Yuznas spanska Fantastic Factory, är definitivt den film som, trots en del alltför väl beprövade klicheer och grepp, krupit längst in under huden på mig. Och det beror på att den nådelöst utlämnar en liten mörkrädd pojke till det eviga mörkret. Det är outhärdligt. Men Session 9 av Brad Anderson, som har en genuin originalitet och bland annat utmärker sig för att föra in skräckgenren i en arbetarklassmiljö, glöms inte heller bort. Ondskan dör inte och besegras inte utan förs hela tiden vidare. "I live in the weak and the wounded..."
Varifrån kommer detta mörker? Har det asiatiska inflytandet med saken att göra? Både Dark Water och Ringu, två inflytelserika filmer av den japanska skräckvågens stjärnregissör Hideo Nakata, genomsyras av melankoli och ödesbundenhet. I Ringu/The Ring finns det visserligen ett sätt att undgå förbannelsen, men lösningen präglas också den av en obruten cirkularitet. Berättelsens allmänna popularitet i båda filmversionerna pekar liksom hela den törst efter asiatisk skräck som vi känt under senare år i vilket fall som helst mot en beredskap att ta till sig en mörkare skräck än den Scream gav oss. Ska vi i Siegfried Kracauers efterföljd leta efter en kollektiv, djupt liggande socialpsykologisk disposition som uttrycks genom det populära filmmediet? Det handlar om skräckfilm - och om såväl flippar som floppar, lågbudget som påkostat - en tummelplats för "the return of the repressed" som legendariske kritikern Robin Wood påpekat. Är det så att filmernas hopplöshet speglar en hopplöshetskänsla inom oss, en känsla som trängs undan i den dagliga överlevnadskampen, då är vi illa ute.
Å andra sidan kan förstås filmer som dessa fylla funktionen av både ventil och protest - en tillflyktsort undan påtvingad klämkäckhetsdådkraft ("Vi vill att du ska vara hungrig, redo för nya utmaningar..."), framgångsföreställningar och armbågsvässande. Jag kommer att tänka på den subkultur som finns omkring gamle skräck/sf/fantasyförfattaren H. P. Lovecraft, främst i USA, där det spelas in lågbudgetfilmer kamouflerade till tjugotalsstummisar och skrivs musikaler efter författarens dystopiska mytologi vilken också ligger till grund för det populära rollspelet "Call of Cthulu". Det ligger något fascinerande i att generationer av unga och inte-längre-så-unga män och (en del) kvinnor om och om igen, och alltid med samma förtjusning, gestaltar en berättelse vars utgång är given: förlust av den psykiska hälsan och påföljande oundviklig världsundergång.

Tillägg med Lovecraftfanlänkar: yog sothoth.com - tillägnad Lovecraft & rollspelet Call of Cthulu
Din guide till musikalen A Shoggoth on the Roof
Beställ filmen The Call of Cthulu, inspelad i Mythoscope-format
...eller förkovra dig vid Miskatonic University

prostituerade eller sexarbetare del 3

De postningar jag tidigare lagt ut på detta tema (del 1 och del 2) har mötts av en rungande tystnad, så jag förväntar mig nu inget annat än 0 kommentarer och ovetskap om huruvida någon överhuvudtaget läst. Att jag ändå tjatar om saken igen beror förstås på att diskussionen flammat upp rejält tack vare Petra Östergrens nya bok i ämnet. Jag har inte läst den än och kan förstås därför inte heller kommmentera den, men vill med anledning av Motvallsbloggens bredsida mot "den kampanj som vissa relativiserande s.k. feminister för om vikten av att legalisera prostitution" och även Ulf Bjerelds (mindre aggressiva) stöd för sexköpslagen på sin blogg ge utrymme för några röster från den grupp det handlar om. Jag vet att jag därmed öppnar mig för anklagelser av den typ Kajsa Ekis Ekman riktade mot Östergren i sin debattartikel om boken (eller är den avsedd av vara en recension? oklart): anklagelsen att ha ett "vi och dom"-perspektiv och en andlös respekt för "dom", en tro att "den subalterna besitter sanningens röst". Oavsett om det ligger något i anklagelsen eller inte fungerar den ju som en effektiv stoppkloss mot vidare diskussion. De som sexköpslagen ytterst handlar om, de i vars namn den har införts - sexsäljarna, alltså - de borde väl i rimlighetens namn få höras i debatten, och när nu lagstiftningen försvårar för dem att organisera sig och uttala sig kollektivt, då får andra ge röst åt dem. Därför tänker jag citera de inledande passagerna ur Sex Workers in Europe Manifesto, som arbetades fram av 120 sexarbetare från 26 olika länder vid en sammankomst i Bryssel 2005. Visst, det är ett litet antal sett till hur många sexarbetare det finns i världen totalt. Men varför skulle deras röster och synpunkter inte vara värda att lyssna på? Kom med argument, ni som inte tycker det - oavsett om ni har eller saknar egen erfarenhet av att sälja sex.

- Vi lever i ett samhälle där tjänster köps och säljs. Detta gäller även sexuella tjänster. Att tillhandahålla sexuella tjänster bör inte vara kriminaliserat.

- Att sexarbetare offras till förmån för religiösa eller sexualmoraliska föreställningar är inte acceptabelt. Var människa har rätt till sina egna personliga religiösa eller sexualmoraliska föreställningar, men dessa föreställningar ska inte påtvingas någon individ eller vara avgörande för något politiskt beslut.

- Vi önskar se ett samhälle där sexarbetare inte förnekas socialt inflytande.

- Vi fördömer hyckleriet i de samhällen där våra tjänster är efterfrågade men där vårt yrke eller vår verksamhet olagliggjorts. Denna typ av lagstiftning gör att vi missbrukas och förhindras från att ta kontroll över vår arbetssituation och våra liv.

Översättning från engelska har gjorts av mig.


Uppdatering onsd 15/11: Halli-hallå där ute? Varför är det så omöjligt att få respons på detta trots att jag riktigt tigger om det?
Petra Östergren svarar Ekman i DN idag, och hon gör det bra. Hennes bok står högt upp på min läslista. Det skulle alltså inte föreställa en recension det där Ekman skrev, och jag tycker det är märkligt för jag har inte sett någon recension på boken i DN. Har jag missat nåt? Är det inte ett tecken på repression när man struntar i recensionen - eller väntar med den till efteråt - och istället för in en starkt negativ debattartikel mot en ny bok? Det är ungefär som när DN struntade i att recensera den franska filmen Baise-moi för 5-6 år sen. Vissa saker är tydligen för låga och för fula för att de ska "legitimeras" av fina DN-kultur.
Sönd 19/11: Via Louise P fann jag denna läsvärda intervju med queerforskaren Don Kulick.

DU HAR RÄTT ATT HA DET BRA

...stod det på stora skyltar i biblioteket vid mitt senaste besök. Det hela handlade om barnens rättigheter och det var till barn texten vände sig. Man får hoppas att ett och annat läskunnigt barn har sett detta och kan använda de här orden som ett vapen att ta till när vuxnas beteende eller den egna inre rösten säger något annat.
Samtidigt är det svårt att inte slås av den skärande kontrasten mellan ord och verklighet. Har till exempel barnen i en familj som blivit vräkt från sitt boende rätt att ha det bra - vem tillvaratar i så fall den rätten? Den maktlösa socialarbetaren som placerar familjen i ett hopplöst och otjänligt kategoriboende, där det är smutsigt, farligt och trist? Föräldrarna som har fullt upp med att klara ut den egna tillvaron?
Är man vuxen har man definitivt ingen rätt att ha det bra. Då är det meningen att man själv ska se till att ordna det för sig så att man kan ha det bra. Tja, man har förstås vissa rättigheter. I princip.

Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Så heter det i FN:S ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. Det är knappt man tror det är sant. Dessutom heter det:

Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.

Yeah, right.
Hade de mänskliga rättigheterna efterlevts hade det alltså inte funnits någon arbetslöshet. Istället lever vi efter en princip som säger att alla friska i arbetsför ålder har en skyldighet att arbeta - eller åtminstone "stå till arbetsmarknadens förfogande" - för att överhuvudtaget kunna ha en ekonomi; men någon rätt till ett jobb, nej det har man inte.

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Jaha, se där. Men det bästa sättet att tillförsäkra oss detta är väl att införa någon slags medborgarlön? Nehej, varför inte det då? Nej, jag förstår.
Det är helt enkelt inte realistiskt att tro på ett system där man bara precis skulle få gå omkring och ha det bra så där i största allmänhet utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Denna arbetsmarknad som är grunden för hela vårt samhälle. Vårdpersonal, lärare....men också börsmäklare och vapentillverkare. Var vore vi utan alla dessa som bidrar till det allmännas bästa? Att vara hemma och drälla kostar pengar. Att vara hemma och drälla och föda barn som kostar pengar kostar pengar. Barn som har rätt att ha det bra. Det har vi inte råd till.

lögner och de lögnaktiga lögnare som far med dem

Få har väl missat historien med J T Leroy, den falske författarpersonan som egentligen var resultatet av ett samarbete mellan tre smarta amerikanska vänner. (Jag skriver "smarta" utan positiv värdering eftersom ordet inte har någon direkt positiv laddning för mig.) Att författare uppträder under pseudonym är inget nytt, inte heller att det kan dölja sig fler än en person bakom ett antaget namn. Det speciella med den här historien är de självbiografiska pretentionerna i ett författarskap som skildrar en speciell lidandeväg kantad av fattigdom, övergrepp och prostitution - och att det fanns en lättgenomskådad skygg fysisk gestalt som iförd solglasögon och med viskande röst utgav sig för att vara denne Leroy.
Nu vill jag inte utesluta att det möjligen låg i vårt väl inlärda heteronormativa perceptionsmönster att jag och min man där vi satt framför TV:n direkt slöt oss till att det var något fuffens med det hela. Visst fan såg det ut att vara en donna egentligen den här figuren. Och så solglasögonen, de smarsmakade framträdandena, den svaga rösten, hela den rådjursliknande framtoning som förklarades med "utsatthet" och "känslighet"....vi gick inte på det helt enkelt. När bubblan sprack kunde vi självbelåtet konstatera att det var väl det vi visste. Men vi hade förstås egentligen ingen större anledning att brösta oss. Om vi hade ingått i det sällskap av kritiker, kulturjournalister m fl som yrkesmässigt sysslade med Leroy hade vi förmodligen bräkt med skocken. Inte så att livet på det litterära fältet skulle vara mer fåraktigt än andra yrkesgruppers. Nej, men alla grupper har väl sina specifika skygglappar. Mer skrämmande blir sanningen dock om det är så att alla dessa människor som uppger sig ha blivit grundlurade innerst inne visste, att de anade men inte vågade yttra några tvivel. Ingen vågade säga högt att kejsaren är naken. Eller var det så att ingen ville vara den heteronormopat som skulle offentligen börja ställa krävande och kategoriserande frågor om Leroys uppenbarelse?
Den lustiga, märkliga, anmärkningsvärda eller vad man nu vill kalla det, knorren på historien är att en närmast total brist på indignation följde på avslöjandet. Jag har i alla fall inte sett eller hört någon här i Sverige som visat sig ilsken eller sårad över att ha lurats. Jag tänker exempelvis på det radioprogram som Carl Hamilton skrev om i Aftonbladet:

På radio hör jag tre svenska kulturarbetare (som det heter) kommentera avslöjandet. Alla är överförtjusta över att ha blivit lurade. Förläggaren mest nöjd av alla. Enligt deras mening har lurendrejeriet lagt en extra kvalitet till boken. Man hade inte bara uppfunnit texten. Man hade uppfunnit hela författaren.

För att verkligen förstå reaktionerna på avslöjandet av J T Leroybluffen måste man nog ha varit medarbetare till Pierre Bourdieau. Men till en del handlar det väl om något så enkelt som att ingen vill tappa ansiktet. Då döljer man kanske hellre pinsamhetens rodnad och den maktlösa ilskan bakom några smarta fraser och ett belåtet leende som placerar en på samma sida som den som lurar istället för på de lurade suckersernas. En slags identifikation med aggressorn alltså, i detta fall inom en miljö där den som med lätthet kan röra sig i det symboliska, i den föreställande tillvaron har plus på kontot medan den osofistikerade klumpeduns som är fast i bokstavligheter och realiteternas grå hopplöshet har - just det, minus, eller kanske snarare inget konto överhuvudtaget.
Historien upprepar sig som fars på något som heter Fängelsebloggen. Här finns det nu bara en sida med två postningar av någon som kallar sig "Din kompis i cellen". I det nästsista inlägget beskriver han(?) några gangstermusikvideos med artister vars frisyrer inspirerar honom i hans fängelsetillvaro, i det sista inlägget förklarar han att han aldrig egentligen suttit i fängelse och att bloggen upphör. Det intressanta är de trettioåtta kommentarerna till denna den sista postningen. Några stycken, fyra eller fem som alla är anonyma, beklagar sig, kallar bloggförfattaren för en mytoman. Blogginnehavaren själv kräver minst sagt defensivt att bli tackad för underhållningen istället för kritiserad. Det blir han också av de allra allra flesta kommentarerna som helt enkelt går ut på att "Din kompis i cellen" är en skön snubbe som skriver skönt och att det är larvigt, t o m skrattretande att bli upprörd. "Sedan när finns det garantier på att allt man läser är sant?" menar en. Och, som ett eko av Leroyhistorien, "Att allt var hittepå gör det bara bättre!".
Nu kan det ju inte sägas ha etablerats några konventioner för hur det autentiska ska skiljas från det falskt föreställande inom bloggosfären. Men eftersom "Din kompis i cellen" presenterar sig som fängelsekund i sin profiltext och tydligen ägnat något års bloggande åt att måla upp en fängelsetillvaro tycks det rimligt att anklaga honom för en J T Leroy minus gimmicken med den falska fysiska personan. Vad jag reagerar mot i båda fallen är att man stoltserar med fjädrar som lånats från en elända tillvaro, en tillvaro som i realiteternas värld befolkas av människor vilka i allmänhet inte skulle kunnat betala insatserna i det spel man här ägnat sig åt. Jag har helt enkelt ingen förståelse för den kallsinnighet inför verkligheten som man visar då man om Leroybluffen säger att "Om de lyckats dra igenom det här som en ren fejk är det bara ännu coolare".

Men hurdan är min relation till sanningen egentligen? Jag påstod ju faktiskt tidigare i min bloggprofil att jag arbetat som steppdansös på en nattklubb i Köpenhamn... Till mitt försvar får jag anföra att jag 1) utgått från att ingen trott på det där i vilket fall som helst - den tiden då steppdansöser efterfrågades på nattklubbar ligger, om den någonsin verkligen funnits, väl så långt tillbaka i tiden att jag hade behövt vara en mycket gammal dam för att det skulle kunna vara sant, och 2) inte ser steppdansöser som en utsatt kategori människor vars lidande jag eventuellt skulle kunna exploatera genom att utge mig för att ha varit en sådan. Anledningen till den lilla lögnen låg i ett behov av att låtsas lite, i en trötthet på min faktiska existens (nej, inga självmordstankar får jag väl för säkerhets skull tillägga så detta inte blir alltför melodramatiskt). Att vara steppdansös, vilken dröm, det låter så fritt, kreativt men samtidigt opretentiöst och så dessutom lite udda och exotiskt... Tanken på att det kanske ändå skulle kunna finnas någon troskyldig människa därute som faktiskt trodde på lögnen får mig dock att känna skam. Troskyldighet är en fin egenskap som bör värnas - visst kan man kalla den barnslig, men man kan också se den som en inlevelse- och fantasiförmåga som sträcker sig bortom kall cynism. Den godtrogne är också den som mest sannolikt griper in då någon är i nöd - inte cynikern.
Nå, nu är den beskrivning jag gör av mig själv i min bloggprofil i alla fall sann. Och vad gäller det som står i postningarna - jag har aldrig fått för mig att fara med osanning i någon av dem. Det är sant. Jag lovar. Jag svär.