manshjärnan och kvinnohjärnan

Vi tycks ha fått hjärnfeber.
Innan har vi haft sånt som blod- och jordförgiftning, livmodershysteri, eugenetisk röta och skallfrenesi.
Nu är det till kartläggningen av hjärnan vi sätter vår lit för att få lite vägledning om vilka vi är och hur vi bör leva.
Det vill säga: för många har allt stått klart redan tidigare och den nya fokuseringen på "kvinnlig hjärna" vs "manlig hjärna" (egentligen borde vi tala om två olika typer av hjärnor menades det i något program i Kunskapskanalen) är bara en ytterligare fixering av tingens ordning. De borde dock fundera ett varv till. För som Susanna Hakelius Popova så elegant påpekar i sin senaste gästkrönika på Göteborgspostens ledarsida innebär faktiskt det här nya bekönandet av hjärnvindlingarna en viss frikoppling av det cerebrala könet från den övriga kroppens. "Vi kan aldrig vara säkra på att en manlig kropp också bär omkring på en manlig hjärna, vilket troligen bäraren av hjärnan inte heller kan vara."
"Vi gör oss olyckliga!" brukar en manlig vän till mig säga om vad jag antar att han uppfattar som det genusmedvetna samhällets försök att slå sönder det där magiska som innebär att män är män och kvinnor underlägsna. Ja, jag raljerar nu men kan inte låta bli när jag tänker på hur den här rolige och trevlige mannen plötsligt kan vara oerhört förolämpande när han på ett nedsättande vis talar om kvinnor inom film eller inom idrott samtidigt som han alltid intygar att detta med könens primat inte är någon värdering -- "vi är olika men lika mycket värda", visst, det är ju vad som gäller. Jag kan föreställa mig min väns ansiktsuttryck om det med hjälp av en mirakelscanning skulle visa sig att hans egen hjärna efter biologistiska linjer egentligen bäst skulle matcha en kropp som Britney Spears.

noterat

I DN förtäljer Clas Barkman under vinjetten "Sverige från utsidan" om bilder av Sverige i utländsk press. Idag bland annat om brittiska Morning Star, som i Ispwich-mordens efterspel skriver om prostitutionspolitik. Barkman sammanfattar: "I en enkät som det brittiska inrikesministeriet skickat ut till 850 olika myndigheter och organisationer i Storbritannien förordar många den svenska modellen. De 80 000 prostituerade som finns på de brittiska öarna vill dock inte höra talas om något sådant. Deras sammanslutning English collective of prostitutes anser att deras yrke borde vara lika lagligt som alla andra yrken."
Där har vi det igen alltså. Hur länge ska man fortsätta ignorera vad sexsäljare själva säger om sin situation? Nej visst, vi vet naturligtvis inte om English collective... kan tala för alla dessa 80 000 (och hur vet vi att de är 80 000?). Men att det här finns ytterligare en sammanslutning av sexarbetare som alltså är beredda att kämpa för sin sak, det borde åtminstone vara en tankeställare för dem som så trosvisst anser sig tala för en förkrossande majoritet prostituerade när de förespråkar sexköpsförbud.

yta och innehåll

Jag vill fortsätta diskutera Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister ytterligare något. Det är en väldigt rik bok med många uppslag. Analysen av pornografi och olika former av sexarbete som företeelser med positiva sidor är konsekvent men görs med många inpass, kortare reflektioner och hänvisningar till idéer som i sig själva är värda att närmare undersöka eller fundera vidare på. Därför är det synd att mottagandet av boken i så stor utsträckning inskränkt sig till en ofruktbar debatt som gått i spinn. Att Östergren faktiskt trots sin kritiska hållning fortfarande utgår från en feministisk position, kanske till och med radikalfeministisk då hon hellre diskuterar socialt än biokemiskt kön, är dessutom något som tyvärr kommer i skymundan ibland. Boken förtjänar ett bättre öde än att bli tagen som gisslan i ställningskampen "för eller emot sexköpslagen" -- den är ett viktigt bidrag till svensk könspolitisk litteratur, modigare och (ja jag tycker faktiskt det) mer tankeväckande än Nina Björks Under det rosa täcket.
Genomgående i boken är författarens uppgörelse med en tidigare föreställningsvärld. Från att ha rört sig inom kretsar av kvinnorörelsen där en genomnegativ inställning till pornografi och prostitution inte fick ifrågasättas, och från att fullt ut ha accepterat "läran" om dessa företeelsers fördärvlighet, har Östergren blivit till en fullfjädrad kättare som funnit att knappast någon av de gamla dogmerna håller för granskning. Kanske bidrar styrkan i förkastelsen av "det gamla" till att blockera vissa läsares förmåga att ta till sig boken. Det som tidigare varit vitt har blivit svart, och tvärtom. Men det är också Östergrens fullständiga outsiderposition gentemot ett hävdvunnet feministiskt "etablissemang" som gör henne fri i tanken och anden. Den erfarenhet av att förkastas, en erfarenhet som i viss mån beskrivs i boken, hon erhållit under sin "omvändelse" kan ha skapat en känsla av samhörighet med de kvinnor vars berättelser utgör bokens hjärta -- kvinnor som upplever sig förkastade av både kvinnorörelsen och majoritetssamhället. Bristen på "kritisk hållning" (vad en sådan nu egentligen skulle innebära) gentemot de medverkande sexsäljarna har beklagats från vissa håll, men jag vill mena att det finns en stark poäng och en moralisk styrka i valet att inte sätta sig över, inte ifrågasätta, utan låta erfarenheter och synpunkter som under så lång tid inte bekräftats och beaktats äntligen få göra sig gällande.
Däremot tycker jag att den del av boken som handlar om pornografi litegrann lider under "omvändelsesyndromet" på sina ställen. I sin vilja att visa hur porrfilm till innehållet kan gå emot inlärda förväntningar och till och med vara subversiv utifrån ett könsperspektiv gör Östergren det lite väl lätt för sig. Så här lyder ett stycke ur texten (s. 134f):

I en film där man på baksidestexten utlovades att en liten Lolita skulle bli tagen av en busslast män, visades något helt annat. Förvisso skulle tjejen föreställa ung (dock inte barn) men inte var hon en vän liten varelse. I stället var det hon som tog initiativ till gruppsex med ett gäng lama karlar som inte verkade veta vad de skulle göra av sig själva.
Samma sak skedde på ”svensexan” där en strippa enligt baksidestexten lovades få en rejäl påsättning. I själva verket var det strippan som fick hjälpa de unga och tafatta männen att komma igång. Baksidestexten på en annan film utlovade vilda orgier i en matvaruaffär. Flera män skulle sätta på en hjälplös stackars kvinna. Så var inte fallet. I stället var det en målmedveten och kåt ung dam som stegade in i butiken och frågade sin väninna kassörskan om hon trodde att det fanns några villiga karlar i butiken. Det trodde väninnan, så kvinnan tog helt sonika kontakt med männen i butikskorridorerna.

Problemet här är att det inte följer någon diskussion om eller problematisering av själva ytan -- den bild av sig själv som pornografin här projicerar. Baksidestexterna, det dessa filmer "utlovar", måste det inte ses som en del av pornografin likaväl som innehållet? Om det är så att ett subversivt innehåll bara kan utspela sig under en sexistisk yta ter sig den motvilja många kvinnor känner inför pornografi som ganska befogad, rationell. Det kanske är för mycket att begära att Östergren i sin bok skulle föra ett ingående resonemang om pornografins spelregler, om relationen mellan dess yta -- de förutsättningar den målar upp -- och vad som finns därunder. Hennes syfte är ju nu helt enkelt att komplicera en enkel, helsvart bild. Men det finns en spricka här som hon i sin entusiasm över det subversiva innehållet förbigår. Den sprickan kanske i sin tur skulle kräva en helt egen studie.

tv 8

Under mina genomzappningar av tv-kanalerna har det ofta hänt mig att hakan fallit ner när jag kommit till tv 8. Än får jag se ett fisförnämt vinprovningsprogram med skrattretande tydlig adress till besuttna eller wannabebesuttna, än ett bordssamtal med Calle Bildt som guru och Åke Ortmark som underdånig page; här är det en talkshow med ingen annan än Bert Karlsson som värd, där ett schulmanskt familjetrauma som spelas upp under Fredrik Virtanens glada tillrop. Men väldigt ofta är det något helt annat som erbjuds -- något som tar oss direkt till världens brännhärdar och berättar för oss om de senaste decenniernas viktigaste politiska skeende.
Utrikesbevakningen är helt enkelt bättre på tv 8 än vad den är på SVT. Och det bör Eva Hamilton, en kvinna med vad det verkar goda ambitioner, oroa sig för. Tänk på det förkortade sändningstillståndet Eva! Tv 8 har månadsteman, till exempel "Ryssland efter Sovjet" eller, som nu, "Islam och arabvärlden". Och på dessa teman sänds mängder med dokumentärer, ofta mycket sevärda sådana som tar åskådaren på allvar. Dessutom har tv 8 utrikesmagasinet "Världen i fokus" som sänds nästan varje vardagskväll och leds av kunniga personer. (Min favoritprogramledare av dem är Grim Berglund, som kan säga "Tack snälla för att ni ville komma hit till 'Världen i fokus' idag" till inbjudna gäster på ett alldeles hjärtskärande varmt sätt.)
Nu vet man väl aldrig riktigt hur det utvecklar sig, tv 8 verkar kameleontartat byta skepnad med jämna mellanrum. Men på sätt och vis var det lättare när man kunde avfärda kanalen som någonslags medieskola för Timbronissar (vilket den delvis fortfarande är). Lättare för mig alltså, som är en hängiven public service-diggare.

ungdomen visar vägen

Just som man trodde att den personliga integriteten inte var någonting folk var beredda att gå i demonstrationståg för att skydda gick fyra politiska ungdomsförbund ihop med Piratpartiet & arrangerade manifestationer i fyra städer igår (17/2) mot det nya telefontrafikavlyssningsförslaget. Grön Ungdom, LUF, Ung Pirat (visst är det ett underbart namn?) och Ung Vänster var det som visade detta goda omdöme. Bilderna från Malmö i Rapport visade på en ganska liten skara deltagare dessvärre - men det kan möjligen förklaras av bristande annonsering. Jag för min del hade i alla fall inte sett något om arrangemanget.
Detta handlar ju inte bara om FRA-förslaget utan om en nödvändig attitydförändring vad gäller integritetsfrågor överhuvudtaget. Upplevd otrygghet och en mediekultur som gjort gränsen mellan offentligt och privat mer än lovligt oklar har samverkat till att skapa en stor acceptans för olika former av övervakning. Något som kan komma att slå tillbaka mot oss alla, men som idag främst torde hota de minoritetsgrupper vars medborgerliga rättigheter sitter löst i "kampen mot terrorismen". Att ta ställning mot kontrollsamhället är därmed också en fråga om solidaritet.

mansoffer

Debatten om "nya P1" är i full gång. Jag för min del instämmer fullständigt i kritiken mot programsatsningar som Lantz i P1 och Stil. Anklagelserna om förytligande borde inte vara så svåra för radioledningen att förstå.

Men efter detta gnäll vill jag berömma en programserie som tyvärr precis tagit slut. Fyra av fem delar finns fortfarande att lyssna på i sr:s 30-dagarsarkiv på nätet - man kan klicka sig fram från programmet MANNENs hemsida. Man får skynda sig lite för att höra del 2, den sändes 21/1 med rubriken "Mannen som förbrukningsvara" och innehåller bland annat ett fascinerande samtal med genusforskare Per Folkesson om män som offrar sig i krissituationer och män som blir offrade i krig. "Kvinnor och barn först!" är mönstret för hur man agerar i nödlägen. Männen förväntas offra sig för andras säkerhet, i en utsträckning som inte står i paritet till kroppstyrka och eventuell större lämplighet att agera vid katastrofer. När männen inte fick sätta sig i Titanics livbåtar berodde ju inte det på att de skulle haft bättre möjlighet att klara sig därute i ishavet inuti en sjunkande båt.
Att män i stor utsträckning också utgör civila offer i militära konflikter och krigsliknande situationer är ett faktum som ofta förbises. Alltför slentrianmässigt talar vi endast om kvinnor och barn som de ständiga förlorarna. Det ter sig logiskt eftersom män i överväldigande utsträckning är de som utför, utlöser och dirigerar våldet. Men män väljs inte sällan ut som offer just i egenskap av män. Att en anfallsstyrka tömmer ett samhälle på män och avrättar dem är ett återkommande fenomen. Det var män som var offer i Srebrenica; i Tjetjenien har det förekommit att byar tömts på män. En förkrossande majoritet av alla civila offer för våldet i Irak sedan 2003 är män -- det har inte minst handlat om män som sökt polistjänst eller någon annan typ av arbete med anknytning till ockupationsmakten.
Att män väljs ut som offer i situationer som dessa handlar förstås om att man vill oskadliggöra fienden. Männen är de som skulle kunna utgöra ett hot mot aggressorerna -- sådan är i alla fall rollfördelningen. Därmed, menade Folkesson i P1-programmet, kan det inte sägas att antalet mansoffer skulle motbevisa en syn på mannen som överordnad i samhället. Snarare är det så att män i vissa lägen blir till bondeoffer i en kamp där vissa överordnade mäns makt står på spel. Deras offer bevarar snarare än ruckar på en patriarkal ordning -- men de utgör ett mycket högt pris att betala för denna, ett oskäligt pris för den stora majoriteten av män.
Jag vet inte om jag är beredd att följa Folkesson hela vägen i hans analys. Men det var mycket givande att lyssna på honom. Det är alltid viktigt att fakta som stökar till vår gängse bild av män och kvinnor tas på allvar. När vi hör talas om en grupp av män som dödats och dumpats på en soptipp i Irak, och som har det gemensamt att de alla heter Omar vilket avslöjar deras religiösa tillhörighet, då kan det vara värt att tänka på att de är offer för det sekteristiska våldet i Irak i egenskap av att vara sunniter men också, högst sannolikt, i egenskap av att vara män.

gåtfull torsk II

Eftersom det är "Alla hjärtans dag" idag kan det vara lämpligt att spinna vidare på torsktemat utifrån ett allmänt dejtnings- och köttmarknadsperspektiv. Det finns kärlek och romantik här i världen, ja det gör det, tack och lov. Men det finns också en hänsynslös raggningsverksamhet därute, en systematisk exploatering av framför allt kvinnor vars hjärtan målmedvetet krossas av män som under falska förespeglingar lockar dem att ha sex utan ersättning. Män som dessa är sannerligen föraktliga i förhållande till en hederlig vardagstorsk. Det lär till och med finnas internationella nätverk som skolar in unga män i denna kvinnoföraktande syssla.
Jag är ironisk men menar också allvar. Efter min förra postning om Torsken, det gåtfulla djuret, skrev Isabella ett inlägg med titeln "Har jag kunder eller hemska könsköpare" på sin blogg. Och bland annat påpekar hon där att "om en man anlitar våra tjänster kan han betraktas som en svag man av andra män och kvinnor. Jaha så du måste köpa sex!" Jag tycker det är ett viktigt påpekande. Det finns nog inte bara en enda enhetlig manlighetskonstruktion, det finns nog en hel del olika parametrar, variablar & förhållningssätt & allt det där. Men uppenbarligen är raggningsförmåga någonting som gör att en karl kan uppfattas som extra karlakarlig på sina håll. Eller ska jag använda ordet "grabb" istället kanske? För nog är det väl en kotlettkammad sprätt i tjugofemårsåldern som idag bäst förkroppsligar Jägaren på singelsavannen. Och ja, att "behöva betala" för något som han kan få gratis utan att kärlek behöver involveras, det ter sig förstås enbart löjeväckande för den här snubben.
Jag minns att ett gäng arga unga kvinnor här i Malmö någon gång under nittiotalet var inne på att fotografera torskar för att hänga ut bilderna på stan. När jag tänker på den känslomässiga exploatering av kvinnor som helt ostraffat, ja till och med i viss mån påhejat, äger rum helt öppet omkring oss undrar jag hur de kunde vara så säkra på att verkligen fånga de värsta mansdjuren med sin aktion. Nej, jag vill inte gullifiera torsken -- jag inbillar mig inget annat än att tillvaron för gatuprostituerade är mycket besvärlig, ofta full av förakt kommande från både Onda torskar och Onda icke-torskar (minns en artikel där en kvinna beskrev detta förakt, okända människor, även andra kvinnor, kunde spotta på henne helt öppet). Men jag undrar, liksom Isabella och Louise, varför sexhandeln så konsekvent får bära hundhuvudet för allt förtryck & all skit inte minst kvinnor utsätts för i denna vår tillvaro? Petra Östergren framför i sin omtalade men egentligen inte särskilt omdiskuterade bok tesen att utomstående kvinnor tenderar projicera in sina egna upplevelser av förtryck och sexism i deras föreställningar om den värld prostituerade, porraktriser och strippor rör sig i; en värld de egentligen inte känner närmare till. Jag tror det ligger mycket i det. Och därmed gör vi det så enkelt, bara alltför enkelt, för oss.

den gåtfulle torsken I

Jag känner ingen sexköpare. Åtminstone tror jag inte att jag gör det. Det kan förstås när jag tänker efter vara så att någon jag känner köper sex utan att jag vet om det - det är väl inget man skyltar om precis, det är både olagligt och skambelagt. Ja kanske inte skambelagt i de ökända nätfora där arroganta män betygsätter sexuella tjänster de erhållit av utländska kvinnor vars kroppar beskrivs på ett minst sagt respektlöst sätt. Men skambelagt kanske i sådana sällskap där den mer matnyttige torsken kan tänkas gömma sig?
Hur som helst. Min erfarenhet av torskar är nog densamma som så många andra kvinnors: man har befunnit sig på ett s k horstråk och upplevt hur män i bilar betraktat en, någon gång tilltalat en på ett sätt som inte känts bra alls. Jag bodde inte långt från ett sådant stråk i min ungdoms dagar, och jag minns hur en påstridig torsk följde efter mig nästan hela vägen hem -- mina "dra åt helvete" verkade bara elda upp honom, han flinade liderligt.... Kanske trodde han att jag var en domina? Jag för min del kände mig inte som en sådan i den situationen direkt.
När jag nyligen läste Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister blev jag ånyo varse om att det är just med torsken jag har mina problem i den toleranta syn på sex och sexpolitik jag vill ha. Där jag hajar till mest under läsningen är inför de kvinnor, också gatuprostituerade sådana, som talar på ett varmt sätt om sina kunder, som berättar om kamratskap med stammisar och till och med om ömsesidig sexuell njutning. Ungefär samma sak har jag upplevt vid läsning av Isabellas blogg Att arbeta som eskort.
Risken när man utsätts för en sådan "chock" är att man ersätter en tidigare svart bild med en vit. Som om fjäll hade fallit från ens ögon, om en dålig ordvits ursäktas. Låt oss istället säga att det, vilket tycks sannolikt, finns såväl Ond som God, och därutöver genomsnittligt grådaskig torsk. Förtjänar då all torsk att hotas av utrotning? Låt oss tänka på handlingen som sådan: att köpa sexuell tillfredsställelse med hjälp av mänsklig, kroppslig assistens. Nej, jag kan inte med bästa vilja i världen se något förkastligt i det, givet att det finns så många andra mänskliga behov som kan tillfredsställas med hjälp av ekonomiska transaktioner - vi är alla, tyvärr, slavar under det monetära systemet och att kämpa mot detta måste vara en annan kamp. Att se just sexköp som förkastligt i sig, det förutsätter att det oavsett övriga omständigheter är skadligt att tillhandahålla en sådan tjänst. Nej, det är inte skadligt alls, finns det då en del kvinnor som säger (för det är hela tiden kvinnorna som ska räddas undan detta). Då brukar argumentationen förflyttas till att handla om skadan på hela samhället, och på kvinnokollektivet i synnerhet, som sexhandeln innebär. Men vilar det inte en ganska egendomlig "organisk" och samtidigt exkluderande samhällssyn under det här: vissa företeelser blir till oacceptabla "bölder" på samhällskroppen -- de måste skäras bort för att inte sprida sin sjukdom vidare i systemet. Dylika operationer är vanskliga. Risken finns att vitala organ ryker med av bara farten.
Så menar jag då att det ska ses som "naturligt" att vissa män herrefolksaktigt åker runt och väljer ut kvinnor att tillfredsställa sig med på ett sätt som kränker deras människovärde? Nej verkligen inte. Men kanske att detta handlar om ett kvinnoförakt endemiskt i detta samhälle men inte specifikt för sexköpsfenomenet -- och att förbudet mot sexköp inte kommer åt det här utan kanske rentav bara gör det svårare för de mest utsatta sexsäljande kvinnorna att välja bort den Onda torsken. Vittnesmålen om att prostitutionen blivit farligare efter förbudet är för många för att ignoreras. Gatuprostitution var inte någon trygg verksamhet tidigare heller -- men även då handlade detta delvis om att verksamheten förvisas till otrygga platser utom synhåll för den "ärbara offentligheten". Här i Malmö lobbade barnfamiljer och andra boende framgångsrikt under nittiotalet för att slippa ha prostitutionen på den egna bakgården. Hur förståeligt detta än är måste man också inse vilka konsekvenser det kan föra med sig. Morden i Ipswich är det ultimata, om än extrema, exemplet på vad som kan hända när prostitution sopas undan från gatubilden utan att ansvar tas för de bortsopade.
Om den bästa strategin är att försöka få in prostitutionen inomhus genom inrättande av "minibordeller" där sexsäljare kan gå samman och hjälpa varandra skapa en säker miljö (något man tydligen talar om i England nu) eller om det är bättre att, som på vissa håll i Tyskland, försöka skapa trygga zoner i gatumiljö som är övervakade av ordningsmakten, det vet inte jag. Och jag vet överhuvudtaget inte vad som är den bästa linjen i sexköpsfrågan -- full legalisering eller endast avkriminalisering. Det är komplicerade frågor mina kunskaper inte räcker till för att ta ställning i. Vad jag absolut tycker däremot är att vi måste överge en syn på den prostituerade kvinnan som någon som inte kan vara annat än en slasktunna för den Onda torskens allra vidrigaste behov. En sådan syn, det är att fullständigt ge upp. Att ge upp inför en syn på mannen som ett hopplöst äckel (en syn många chauvinistiska män på ett perverst sätt faktiskt delar) och på kvinnor som madonnor och horor -- där madonnan idag är en modern "jämställd" kvinna med ett "hälsosamt" sexliv medan horan är på en plats där hon aldrig kan aspirera på vare sig jämställdhet eller hälsa. Hon är ett sjukdomstecken, ett symptom på mannens äckel och hennes individualitet, hennes subjektsstatus är fullständigt fråntagen henne.