Tveksamt

Torbjörn Elensky ifrågasätter i DN idag bruket av ordet "islamofobi", så som det brukats i Andreas Malms artikelserie om - islamofobin idag. Det är, skriver Elensky, ett "skrämord" som hålls upp "för att sprida hat, isolationism och intolerans":

Det ironiska är att personer som Andreas Malm i dag använder "islamofobi" på exakt samma sätt som de anklagat Israelvänner för att missbruka ordet "antisemitism": de använder det för att tysta kritik av religiösa och politiska organisationer och institutioner genom att svepande kalla dessa "rasistiska".
Det måste gå att hålla isär begreppen, den nuvarande sammanblandningen tjänar inte någon god sak, vare sig i det ena eller det andra fallet - minst av allt judars eller för den delen troende muslimers individuella rättigheter.

För i själva verket finns det ingenting som skulle kunna heta islamofobi, menar Elensky, som inte helt enkelt i stället och mer rättvisande kan kallas för "rasism":

På vilket sätt är islamofobi ett relevant och användbart begrepp för att ringa in en viss typ av rasism? Den rasism som drabbar människor med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika drabbar oavsett om de är muslimer, kristna, druser, alawiter, araber, kurder, berber, ateister, liberaler eller kommunister - oavsett vilken etnisk grupp, gren eller parti de tillhör. Sydöstasiater kan i gengäld mycket väl vara muslimer, men de omfattas knappast alls av samma slags fördomar som sina arabiska och afrikanska trosbröder- och systrar.
Var går gränsen för islamofobi? Får man säga att Saudiarabiens regering hänvisar till Koranen när den förbjuder kvinnor att ta körkort? Får man påvisa ens de kopplingar de själva gör, eller måste man utgå från att det finns en god islam, som är den sanna, och att alla som gör avsteg från den per definition inte är muslimer och således inte på något sätt kopplas till islam, oavsett vad de själva säger? Är Hizbollah muslimskt? Är Irans regering?

Och så hänvisar han till ett upprop mot islamistisk extremism, undertecknat av bland andra Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali och Taslima Nasreen. Uppropet tar avstånd från begreppet islamofobi eftersom det, skriver Elensky, "sammanblandar kritik av religionen islam med rasism mot troende människor". Men noga räknat är det som står i uppropet ordagrant detta: "We refuse to renounce our critical spirit out of fear of being accused of 'Islamophobia', a wretched concept that confuses criticism of Islam as a religion and stigmatisation of those who believe in it." Stigmatisering alltså, inte rasism. Det kan tyckas vara en petitess, och det är möjligt att de som skrivit under verkligen tycker som Elensky att ordet "islamofobi" enkelt och bättre skulle kunna bytas ut mot "rasism". Men jag för min del är tveksam. Även om Malm med sin artikelserie litegrann blåst upp begreppet, och därmed devalverat det, genom sitt märkliga sätt att blanda in Norberg och Demirbag-Sten i diskussionen så visar den ändå, inte minst i den respons Malm fick från Jimmie Åkesson, att det finns en fientlighet mot muslimer just som muslimer. Att det finns en rädsla för islam som säkert är sammankopplad med "vanlig" rasism men där själva religionen är en viktig del av hur rädslan och fientligheten yttrar sig. Före Jimmie Åkessons explicita uttalande att just muslimer inte passar in i Sverige (som om inte islam redan vore en svensk religion, en del av Sverige, i det att det nu finns många svenska muslimer) hade vi exempelvis Ny demokratis Vivianne Franzéns ryande om att våra barn skulle komma att tvingas vända sig mot Mecka. Uppropet av Rushdie och andra får kanske ses i sin speciella kontext, och i ljuset av den situation han och en del av de andra undertecknarna befinner sig i. Den situationen ska vi visa solidaritet med - men det är ju skillnad, Elensky, mellan det Malm skriver om och det som den iranska eller sudanesiska regimen kallar islamofobi. De använder tveklöst begreppet på ett helt odemokratiskt sätt, som ett förtrycksinstrument - men gäller detta i en svensk kontext? Malm komprometterade sig förvisso moraliskt när han för några år sedan valde att marschera med Hizbollahanhängare i protester mot Israel, och en annan skribent hade nog haft lättare att framstå som trovärdig. Men ingen har presenterat några uppgifter som skulle tyda på att själva den problematik han pekar på inte skulle finnas. Och de få islamistkramare som finns (eller kanske framför allt fanns?) inom vänstern innebär verkligen inte att det skulle finnas ett klimat i Sverige som gör att kritik av islamism inte kan framföras. Möjligen har begreppet islamofobi använts ett par gånger för mycket, och det är sant att det alltför länge funnits en flathet inför sådant som hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap - företeelser som egentligen inte är specifika för islam, men som kommit att bli förknippade därmed - men att komma dragande med påståenden om att det finns saker som "inte får sägas", och sedan samtidigt säga dem, det är ju bara barnsligt. Vill du diskutera islamism, sätt igång! vetja. Det är möjligt att det diskuteras för lite. Och det är fullt möjligt att skilja mellan en kritik av islamistiskt tankegods och yttringar av islamofobi som de vilka herr Åkesson och hans gelikar vräker ur sig. Det är eller borde också vara möjligt att rätt och slätt tycka illa om religionen islam utan att för den skull hävda att närvaron av muslimer utgör ett hot och utan att frånkänna muslimer deras rätt att utöva sin religion - kanske är det här nånstans den skiljelinje som efterlyses i artikeln går?

För övrigt: en annan som säger "sätt igång och diskutera!" idag är Ingrid Bosseldal i GP. Hon har skrivit ett
mycket klokt svar på en annan kverulansartikel med påstått beskuret yttrandeområde som ämne.

Uppdatering: Gustav Fridolin svarar Elensky, bra. "Vadå konstruktion?" undrar han. "...självklart är det så att olika utanförskap multipliceras. En afrikansk, muslimsk kvinna är sannolikt mer utsatt än en svensk man som konverterat till islam. Men vem är egentligen betjänt av att man för den sakens skull avfärdar fenomenet islamofobi och vägrar se strukturer i rasismen?"

Dessa eviga hjältelegender

Senaste numret av tidskriften Filmrutan damp ner i brevinkastet igår. Sista numret för 2007, närmare bestämt. Filmrutan är en filmtidskrift som kommit att utvecklas till en slags sista utpost för den gamla auteurkritik-och-68-generationen, tycks det mig. Inget ont i det, i och för sig. Men det finns en sak jag tycker är svårsmält med den här gruppen av skribenter, om jag nu tillåter mig att generalisera, och det är dess tendens till att vilja heroisera, upphöja sig själva och sin generation eller de av dem utsedda hjältefigurerna till mytologiska höjder. Nu är det väl betydligt mer graverande om Björn Kumm heroiserar revolutionären Che Guevara i en bok än om Stig Björkman gör något likartat med regissören Michelangelo Antonioni i det här numret av Filmrutan. Antonioni hade till att börja med till skillnad från Guevara inget blod på sina egna händer. Men tendensen på skribentsidan, ja den är ju ändå helt enkelt den samma i båda fallen.
Jag vet inte om den artikel om Antonioni av Björkman som finns med i tidskriften ("Det oförutsedda. Några nedslag i Michelangelo Antonionis filmkonst") utgör ett avsnitt i den bok om Antonioni som Björkman lär ha skrivit eller om den är något slags sammandrag eller så; jag vet inte ens om boken kommit ut och i så fall på vilket språk (det var tydligen Cahiers de Cinema som beställde boken av honom). Filmrutan hade gott kunnat upplysa om de här sakerna. Men i alla fall. När Antonioni märkligt nog avled mer eller mindre samtidigt som Ingmar Bergman i somras skrev jag såhär i ett blogginlägg:

"I de svenska minnestexterna till den på samma dag som herr Bergman avlidne Michelangelo Antonioni talas det tyst, eller inte alls, om dennes komprometterande förflutna som filmkritiker i den fascistiska italienska tidskriften Cinema. DN tar visserligen upp det faktum att Antonioni var verksam där, men nämner i övrigt inget om hur hans verksamhet närmare bestämt såg ut.
/---/
Dagens Nyheter förtäljer att regissörskollegan och vännen Stig Björkman precis färdigställt en bok om Antonioni. Det ska bli spännande att se hur, eller om, författaren valt att behandla den här sidan av historien."

Och vad som står i den eventuellt tryckta boken vet jag alltså inte. Men det som står i Filmrutans artikel är detta:

"1940 flyttar Antonioni till Rom och blir medlem av redaktionen för den då ledande filmtidskriften, Cinema. Den var ett av de publicistorgan som kontrollerades av fascistregimen, och chefredaktör var Mussolinis filmintresserade andre som Vittorio. Antonioni skriver utifrån mer estetiska principer. Hängivet och didaktiskt propagerar han för en modernism som ställer konstnären, filmskaparen i centrum. Antonioni sökte vinna förståelse för en omskrivning av fascisternas kulturslogan "andare verso il popolo" (rikta sig mot folket) till "portare il popolo verso di noi" (bringa folket till oss). Det vill säga ge människor vägledning, undervisa dem, skänk dem bildning. Antonioni kan vid den här tiden sägas stå för en liberal konstsyn, distanserad från samhällsproblem och det pågående kriget. Konsten var i hans ögon autonom och skild från alla eventuella politiska och sociala implikationer."

Ja men det låter ju ganska fint, eller hur? Men förklarar inte alls varför han hyllade den antisemitiska propagandafilmen Jud Süss just i egenskap av propaganda. Eller en högst politisk film som Hitlerjunge Quex. Med all respekt för att Björkman kan sin Antonioni bättre än jag kan min: ska jag verkligen lita på den här obefläckade bilden? Den tycks mig alldeles för behaglig, för bekväm.
Lite senare i artikeln heter det om huvudpersonen i Yrke: reporter:

"Lockes längtan tycks finna sitt mål när han råkar på en ung kvinna i Barcelona. Det kan kanske synas vara ett konventionellt val för en man i yngre medelådern, men med sin robusta kvinnlighet och sin uppfordrande sorgfrihet förkroppsligar hon på ett lockande sätt drömmen om ett annat liv för den melankoliske huvudpersonen. Hon framstår som sinnebilden för det naturliga."

Nej herr Björkman, det syns inte vara ett konventionellt val, det är det. Och bilden av den sorglösa unga kvinnan som "står för naturen" är en konventionell bild. Låt oss vara lite ärliga och kalla gubbsjuka för gubbsjuka. Man måste inte nödvändigtvis se gubbsjuka som något föraktligt (säger hon som själv känt av en släng gumsjuka) men nog har den gjort sig skyldig till att förmedla både ett och annat mer än lovligt platt kvinnoporträtt i filmhistorien.
Jag menar inte att jag vill att du ska dra Antonioni i smutsen. Men jag hade nog föredragit en inte lika fullt så blankpolerad byst.

Likadant känner jag inför Ingela Broviks artikel "1968 och film". Även om det är lite tröttsamt med sextiotalister som jag själv som retar sig på 68-or som Ingela Brovik så måste jag säga att den så ofta slentrianmässigt utslungade anklagelsen om sextioåttagenerationens egenkärlek är berättigad i det här fallet. Artikeln är en uppvisning i oreflekterad nostalgi. Och Brovik har förstås sina hjältar hon också. Här är det (surprise! NOT) Rainer Werner Fassbinder som än en gång poleras gyllene. Författarinnan för vidare en vanligt förekommande myt, nämligen att denne regissörs bidrag till episodfilmen Tysk höst skulle vara ett stycke spontant fångad spontan verklighet:

"I Tysk höst (Deutschland im Herbst, 1977) sitter Fassbinder naken framför filmkameran med skuggor som döljer det mest intima, och gråter över de döda i Mogadishu och Stammheimfängelset trots att han är emot RAF:s politiska terrorism.
Vilken annan regissör hade vågat sitta framför kameran och gråta, som Fassbinder?
Han inkarnerar Tysk höst 1977 när alla utopier är döda, i sin triptyk av filmen. En dokumentär som även visar hans egen privata uselhet gentemot den man han älskar, och mot sin mamma i animerat politiskt gräl vid köksbordet. Ingen går fri i Fassbinders film."

Det är bara det att det "animerade politiska grälet vid köksbordet" är uppspelat, iscensatt. Fassbinders bidrag till filmen är ingen "dokumentär". Om det kan man läsa i flera böcker, bl a intervjuboken Das ganz normale Chaos. Broviks misstag är ganska ironiskt om man ser det i ljuset av (ett för övrigt väldigt bra) inslag hon gjorde i radioprogrammet OBS! 21/1, där hon undrar "om den senaste tidens alla låtsasdokumentärer håller på att konkurrera ut de autentiska, de som vill lära oss att bättre förstå en komplicerad värld". Ja, världen är allt bra komplicerad, det är verkligen sant.

Nå, efter detta gnällande kanske jag ska tillägga att jag ändå tycker man ska läsa Filmrutan om man är filmintresserad. Numret innehåller en västernartikel av Jan Aghed och en intressant dubbelintervju av Louise Lagerström med de två filmdistributörerna Mikhail Busnyuk och Martin Sörnäs, bara det. Men ännu gladare är jag för nya tidskriften flm - och det är förstås pinsamt, eftersom jag själv medverkar i den. Det måste ändå sägas, jag fick nya numret idag och har inte hunnit läsa hela men är redan glad för en oerhört intressant artikel om filmterapi och ett givande samtal om sex på ny svensk film. (Nån gång vräkte jag ur mig här på bloggen att jag ogillar artiklar i samtalsform, men va fan, ibland blir det bra.) Kan varmt rekommenderas.
--------------
Förresten, i min lilla opinionsundersökning om vad som är bra radio så vann fantastiskt nog Curt Carlsson på CD-revyn! Grattis Curt, äran är din i all evighet amen.
Snart nog dyker det upp en ny liten opinionsundersökning i högerhörnet.

Det senaste från Svenskt Näringsliv...

...är att vi ska uppluckra anställningstryggheten för det kvinnliga företagandets skull. På DN Debatt idag:

"En förvånansvärt liten andel kvinnor lämnar en anställning för att starta företag. Sannolikheten för att en kvinna utan arbete ska bli företagare är mer än tre gånger högre än för en anställd kvinna. Den trygghet som är förknippad med anställning bromsar snarast kvinnors företagande."

För bara några månader sedan propagerade de på samma plats för att vi ska uppluckra anställningstryggheten för arbetsplatsmobbningens skull. Nu som då hänvisar man till "en ny undersökning" som, mirakulöst!, tycks visa på att receptet för att öka kvinnors företagande (liksom alltså för att minska problemet arbetsplatsmobbning) bl a handlar om att minska anställningstryggheten. Det är ju fantastiskt. Finns det något problem överhuvudtaget som inte går att lösa med detta universalmedel?
Då som nu är Svenskt Näringslivs egen lille favoritbudbärare Stefan Fölster en av undertecknarna. En av de andra jepparna kommer också därifrån. Att den tredje, som man låter stå först, är VD för Womens business research institute är inget som förändrar huvudintrycket: att detta handlar om den gamla vanliga högerpropagandan, och att intresset för kvinnors företagande kommer i andra hand medan intresset för att förespråka en klassisk högerpolitik kommer i första.
Intressant är också följande stycke:

"Bland de kvinnor som uttryckt intresse för att starta företag uppger tre fjärdedelar att de tror att de skulle ha svårt att klara sig ekonomiskt den första tiden. Två tredjedelar anger att 'jag har för lite besparingar för att kunna starta företag'.
Man skulle kunna tänka sig många olika åtgärder som försöker att ta itu med det hindret. Allt från sänkta skatter och avgifter för företagare, avdragsgillt sparande för dem som vill bli företagare, eller möjligheten att använda en del av premiepensionssparandet till att starta företag. Inspirationskampanjerna ersätter också på detta område verkliga åtgärder."

Höjda kvinnolöner skulle ju annars kunna vara ett lösningsförslag. Men det nämner man förstås inte ens. Däremot uttrycker man naturligtvis en önskan om att det ska bli lättare att konkurrera inom den sociala sektorn ("Många kvinnor arbetar i kommun- eller landstingssektorn. För att komma i gång som företagare måste de normalt vinna en upphandling. Upphandlingarna görs ofta mycket mer komplicerade än vad de enligt lagen skulle behöva vara."). För det är ett försvagande av det sociala samhället man önskar sig.

För övrigt tycker jag det är skräp att de båda kvinnor som när de var minderåriga utnyttjades av samhällets stöttepelare, vilka sedan skyddades av andra samhällets stöttepelare, inte ens kan få en ursäkt.
Se Isabella Lunds kommentar.

Omkringslirandet i dyn

Inte hade jag förväntat mig att någonsin se en artikel signerad Jimmie Åkesson på DN:s kultursida. Men det är alltså vad som sker idag. Shit pommes frites. Jimmie har läst Malms artikelserie om islamofobi och finner den "trångsynt". Ja det förvånar mig inte precis, det hör ju till - Sverigedemokraterna anser att det är de som är offer för stigmatisering och diskriminering och att tolerans, det handlar om att vara generös mot dem. Det där syndromet ingår väl i själva deras grundproblem - de kan inte låta någon annan spela huvudrollen i scenariet eftersom de helt enkelt inte förstår att se verkligheten från andra perspektiv än sitt eget, är helt stängda för "dem" i sin "vi & dem-världsbild".
Det resonemang som sedan följer i Åkessons artikel innehåller ett slirande mellan begreppen "islam" och "islamism" så att de kommer att bli synonyma ("Det är mycket beklagligt att vi inte kan ha en saklig debatt kring farorna med radikal islamism och vad islams påverkan på det svenska samhället är och kan bli i framtiden" t ex), en märklig föreställningsvärld där ett föregivet geografiskt avstånd görs till en oöverstiglig kulturell distans, och så just den hotbild Malms artikelserie handlat om att avtäcka: den där rädslan för Eurabien, eller mer specifikt "Sverabien". Han skriver:

"Man kan tycka att vi i våra skrifter använder överord och målar fan på väggen. Ingen skulle vara gladare än jag om det låg något i det, för vi vill verkligen inte ha den utveckling som vi varnar för. Men på samma sätt som man blev idiotförklarad för 20 år sedan om man talade om att vi i dag skulle ha etniska enklaver i storstäderna till vilka ambulanspersonal och brandmän inte vågade åka till utan polisbeskydd eller att vi av hänsyn till muslimer skulle tvingas överge gamla traditioner som kyrkliga skolavslutningar och sjungandet av 'Den blomstertid nu kommer', så blir man i dag idiotförklarad om man varnar för att fler svenska seder och bruk kan få komma att ge vika för muslimska, att svensk boskap kommer att halalslaktas och att sharialiknande lagar kommer börja införas.
Än mindre blir man betrodd om man påtalar det matematiska faktum att den muslimska minoriteten inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att utgöra majoritet på allt fler håll i Sverige om nuvarande utveckling fortsätter. Malmö är ett tydligt exempel där svenska barn redan är en minoritet. (Se t ex Financial Times 2008-01-18) "

Det där sista är ett typiskt exempel på Sverigedemokratisk retorik: ett påstående som verkar alarmerande och en mystisk, vag referens (vilken artikel handlar det om? varför en utländsk tidning när det finns svensk befolkningsstatistik?). Det tycks mig inte heller vara sant. Såhär skriver svenska Wikipedia om Malmö under rubriken "demografi": " 70 590 eller 26% av hela kommunens befolkning var 2006 födda utomlands. Samma år hade 99236 personer eller 35.9% utländsk bakgrund, dvs var själva födda utomlands eller hade utomlands födda föräldrar, bland barn upp till 17 år var andelen 42,8 %." Visst, det är ju teoretiskt möjligt (men är det troligt?) att andelen av dessa barn ska ha stigit till över femtio procent sedan 2006. Men även om så vore kvarstår det faktum att de sex av de tio största invandrargrupperna i Malmö utgörs av övervägande "icke-muslimska" nationaliteter (t ex danskar, polacker, tyskar). Så varför koppla en eventuellt ökande mängd barn med invandrarbakgrund i Malmö till ett hot om kommande sharialagstiftning?
Och vad gäller detta med kopplandet av islam till avlägsenhet: läs din historia lite bättre Åkesson. Det finns redan ett muslimskt inflytande i den europeiska kulturen, det sträcker sig långt bakåt. Och det handlar också om en rent fysisk närvaro.
Mest absurd av allt, dock, är Åkessons anklagelse om att den muslimska invandringen leder till ökad antisemitism. Visst, det finns en utbredd antisemitism i mellanöstern, visst, den letar sig i viss mån hit. Men herregud människa, det var faktiskt inte så längesedan judar ansågs precis så "folkfrämmande" i Europa som du idag anser muslimer vara. Och för mindre än hundra år sedan hörde ett antijudiskt/antisemitiskt föreställningskomlex till den svenska likväl som den tyska eller franska kulturen. Man kan därför inte säga att antisemitism idag skulle vara något "typiskt svenskt" - men man kan inte heller hävda att det skulle vara något osvenskt.

Naturligtvis låter DN Malm svara Åkesson direkt. Skam vore det väl annars. Och jag tycker han svarar bra - oavsett de misstag han nu gjort sig skyldig till under artikelseriens gång.

Diktaturens mobbningsmekanik

Jag är säkert inte den enda som brukar reagera över likheten mellan redogörelser för dissidenters möte med repressionens verktyg i totalitära stater och berättelser eller minnen av skolgårdstrakasserier, vanlig helvetisk mobbning.
Senast tänkte jag på det när jag läste Herta Müllers Kungen bugar och dödar. Det här stycket:

De båda civila männen meddelade mig, att jag inte skulle fara vidare, på sin höjd åt helvete skulle jag fara. Att jag skulle sova bättre i cellen än på nattåget, därför att sängen inte skakade, utom om det blev jordbävning, skrattade de. De resande tog sitt bagage, gick långsamt ut på perrongen. De båda civilklädda viskade med varandra, sedan pekade den ene med utsträckt pekfinger på golvet. Från det stället skulle jag inte röra mig ur fläcken, sade han, inte en centimeter sade den andre, här skulle jag vänta - och så gick de iväg.
/---/
Jag lutade kinden mot väggen och slöt ögonen en stund för att hålla nervositeten i schack. När jag öppnade dem igen, glänste en kackerlacka framför näsan på mig. Den kröp utmed vägglisten bort från mig. Vid hörnet där listen tog slut störtade den till marken. Den var inte förberedd på att listen tog slut. Jag såg på den utan nyfikenhet, jag var likgiltig för den, för mig själv också, mitt huvud var en död vinkel. Sedan jag fått syn på kackerlackan tänkte jag inte på någonting mer. Sedan lyfte jag upp min väska, sköt upp den på armen och lämnade detta stycke golv. Utan biljett och pass gick jag mot dörren, mina fötter reagerade men inte mitt huvud. Ute på perrongen väntade de båda civilklädda på mig. I det ögonblicket förstod jag hur deras plan såg ut. Det var som alltid ett smutsigt och listigt agerande: De hade satt mig på prov för att se, hur mycket jag vågade efter befallningen att inte lämna hallen och dessutom utan biljett och pass, som man var tvungen att visa upp för konduktören i sovvagnen. De hade räknat med att jag skulle bli stående som fastvuxen i hallen, att tåget skulle gå utan mig. Att de efter tågets avgång skulle komma tillbaka och säga, att det var mitt eget fel att jag missat tåget, jag hade ju kunnat resa, om jag velat. Det hade inte med dem att göra, att jag stod kvar i hallen. Ingen skulle ha hindrat mig från att resa, de hade ju inte ens varit där. Det fanns ytterligare en variant: Efter tågets avgång skulle de ha kommit in i hallen och "förvånats" över att jag uppenbarligen hade ändrat mig och inte längre ville resa vidare. De skulle ha påstått att de klart och tydligt hade sagt, att de väntade på mig på tåget, att jag inte hade begripit det för att jag var för dum för att begripa de enklaste saker. Båda varianterna hade varit en rolig lek för dem, hotelser späckade med svordomar, vulgära glidningar, självbelåtna elakheter. Men nu stod jag där på perrongen och de hade en tredje variant redo också för detta tillfälle: De tog mig i mitten, knuffade mig omväxlande mellan sig med armbågarna och klev på mina skor. Jag vinglade fram och tillbaka mellan dem, de sade ingenting och jag bet mig i läppen och var tyst för att inte ge dem tillfälle att göra ett fall av ett ord och behålla mig här. Det föll inte ett enda ord mellan oss under detta knuffande, som om varken de eller jag hade något språk. Ett fint lager snö låg spritt på marken som mjöl, inga lampor lyste, perrongen var svart som i en säck och tom, alla hade redan stigit på. Jag hörde mig själv snubbla och falla, som om det var någon annan. Jag reste mig upp igen och vinglade mellan dem utefter tåget, som om de båda männen inte hade funnits, tills jag äntligen var framme vid sovvagnen alldeles vid perrongens slut. Där ställde sig de båda, en till vänster, en till höger om vagntrappan. Mannen till vänster gav mig biljetten, den till höger gav mig passet. De önskade mig flinande "lycklig resa", det lät som "sista resa", jag steg på vagnen - de också. Denna påstigning hörde alltså även den till den tredje varianten. Jag var beredd på det värsta: de kommer att kasta ut mig på spåret i denna natt när alla sover. På dödsattesten kommer det som vanligt att stå "självmord". (s. 100-102)

Müller kallar plågoandarna i Ceausescus Rumänien för rädslomakare. De kryper in i det innersta och förgiftar självutrymmet, associationskedjorna. För vissa mobboffer smyger sig skolgårdsplågoandarna på motsvarande sätt in och förgiftar tillvaron - men om de har tur finns det en annan tillvaro utanför, ett hem där man kan känna sig trygg, andra människor som bekräftar att man ändå har ett värde. Är det att förminska, att trivialisera att jämföra Securitatemännen med skolgårdsmobbare? Diktaturen har till skillnad från klassens översittare ett helt samhälle i sitt grepp, den når naturligtvis mycket längre och har helt andra verktyg till sitt förfogande, kan ostört utarbeta långt mer förfinade undertryckningsmetoder, behöver inte göra halt ens inför dödandet. Men en av dess beståndsdelar kan alltså vara något så primitivt som ett par killar som knuffar en omkringsnubblande hackkyckling mellan sig på ett snötäckt stycke asfalt.

Bjälken i Pär Ströms öga

Så vare det då fjärde gången på mindre än två månader som herr Ström medverkar på SvD Brännpunkt. Han svarar direkt på fyra reportrar på Aftonbladet Kvinna som hävdar att Ström helt enkelt inte begriper det där med nyhetsvärdering och därför inte rätt förmått tolka de mediarubriker han gav sig på häromsist. Otroligt nog svarar Ström med att citera bibeln: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”
Det är verkligen smaklöst, som om Ström själv skulle vara i stånd till självkritik liksom. Han backar förstås inte en tum, han bryr sig inte heller nu om att överhuvudtaget ta in nyhetsaspekten i sin analys av nyhetsrapporteringen. Han har sannerligen inte visat något tecken på att vilja ta de utsträckta händer som räckts mot honom av feminister som gett honom rätt i vissa av de punkter han tar upp. Och han avfärdade totalt Maria-Pia Boëthius då hon gjorde ett försök att diskutera med mannen i SvD. (Hon skrev för övrigt bl a: "det är inte feminister utan makten och medierna som betraktar det interna mansmördandet som nästintill normalt och som föredrar att skildra kvinnor som offer, inte män".)
Nä, Ström är verkligen oförsonlig och hatisk i sin attityd mot feminism. I sin bok citerar han ju också Susanna Popova, som tydligen i boken Elitfeministerna gjort en oerhört grov liknelse av feminister som tror på kvotering vid nazisterna, som fråntog judar alla deras positioner i trettiotalets Tyskland. Det blir svårt att diskutera med en sådan smaklöshet. Men Brännpunkt lever förstås högt på Ströms låghet. Det är som The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman (underbart bloggnamn!) skrev - "DN Debatt har ju lagt beslag på tätpositionen bland landets debattsidor. Det är där alla vill in. Det är den sidan som får genomslag i övriga media, framförallt gammelmedian. Det är där de tunga beslutsfattarna publicerar sig när de vill nå ut, även om de är moderater och prenumerar på Svenskan. Så Svenskan har varit tvungen att profilera sig, att hitta sin nisch, och den nischen har blivit kontroversiella debattartiklar, sådana där som folka blir upprörda över."
Jepp, och jag går på det varje gång. För jag blir verkligen upprörd. Inte så mycket över Ström själv som över det genomslag han uppenbarligen har - hans anhängares ton i bloggkommentarer och läsarkommentarer i tidningen skrämmer mig. Graden av hätskhet och brist på vilja till reflektion är oerhört otäck. Det är tydligen i många människors ögon ett oerhört brott att kvinnor intresserar sig för deras egen samhällsposition i egenskap av just kvinnor. Visst finns det feminister som är egendomliga, som har en egendomlig syn på män och på samhället. Men herregud, de är ju så få - hur gick det till att de har fått symbolisera hela feminismen? Och visst finns det saker även jag är kritisk till inom den svenska majoritetsfeminismen, som det där med synen på prostitution till exempel. Men det är som jag tycker en slags missriktad humanism som är problemet i det fallet - inte att feminismen skulle vara anti-humanistisk. Feminismen behöver inte ersättas med humanism - feminismen är en form av humanism.

Detta sagt, visst borde vi vara mer uppmärksamma på att män också är offer, offer för våld inte minst. Att också män kan misshandlas i relationer, till exempel, borde uppmärksammas och tas mycket mer på allvar. Det har jag tyckt länge, det tyckte jag även innan jag plågade mig igenom Ströms bok. Och jag ser inte alls detta som oförenligt med att vara feminist, tvärtom. Min vän den Manlige Biologisten, däremot, vill inte tro att det kan finnas kvinnor som misshandlar annat än i försvinnande liten utsträckning - för det passar naturligtvis inte alls in i hans syn på könen.

Bloggare som bloggat bra om Ström idag: Visionären, jj.n.
-------------
Kamfertexts underbara läsarkrets har avgjort att studiosamtalen på Kuskapskanalen är det bästa som televisionen har att erbjuda. Hoppas Hamilton tar intryck.
Så småningom dyker det nog upp en ny spännande enkätfråga uppe i högerhörnet.

Har antisemitismen spelat ut sin roll?

Det intrycket kan man få av Andreas Malms DN-artikel "Olja på elden", om västvärldens islamofobi. Fast Malm säger det inte själv utan citerar den amerikanske professorn i antropologi och judisk historia Matti Bunzl: "Medan den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll i och med överskridandet av nationalstaten växer islamofobin snabbt fram som det definierade tillståndet för det nya Europa." Den traditionella antisemitismen, det är den där juden är "som främling i nationen, som medlem i en kosmopolitisk ras som svävade över alla gränser och upplöste nationen inifrån, till sitt väsen osund och illojal". Ja det är möjligt att det föreställningskomplexet är så försvagat att det inte längre har någon större betydelse i praktiken. Men liksom antisemitismen föddes ur en religiöst färgad antijudaism har en viss form av antisionism fötts ur antisemitismen, och fortfarande lever gamla myter om barnaoffer, strävan efter världsherravälde kvar.
Den som inte tror mig kan lyssna på ett inslag i P1-programmet Människor och tro från den åttonde februari (programmet finns kvar i trettiodagarsarkivet några veckor till). Där berättas det om hur det högerextrema tyska partiet NPD lierat sig med Iran i en gemensam antisionistisk agenda. Jag tror knappast den svenska antisionistiska vänstern vill känna igen sig i den typ av antisionism som NPD och Ahmadinejad står för, men jag tycker att det borde stämma en och annan av dem som bekymmerslöst skyller det mesta på Israel, till och med existensen av islamofobi, till eftertanke att den NPD-are som intervjuas i programmet konsekvent använder ordet "sionister" istället för "judar". I Leipzig försökte några ungdomar genom att iklä sig israeliska flaggor protestera mot högerextremisternas glada support av Irans fotbollslandslag under en VM-match. Ja, den tyska kontexten är annorlunda - något sådant hade vi näppeligen fått se här i Sverige.
Och de gamla myterna då? Ja, de sprids genom iransk satellit-tv. Och genom Hizbollahs tv-kanal Al-Manar. Det är tragikomiskt i sammanhanget att artikelförfattaren Andreas Malm för några år sedan gjorde det moraliskt tvivelaktiga ställningstagandet att hylla just Hizbollah i dess krigföring mot Israel.
Än islamofobin då? Ja visst finns den, i alla högsta grad. Så kan man i Göteborgsposten läsa om hur någon igår lade två avhuggna grishuvuden på den tomt vid Ramberget där en moské ska byggas.

Jaså minsann, vissa har tydligen klippkort hos Brännpunktsredaktionen

Det är ju lite lustigt. Feministelitens förkrossande mediala övertag är en av de saker herr Ström siktar in sig på i sin redan ökända bok Mansförtryck och kvinnovälde. Så hur förklarar han egentligen att han själv får så stort medialt utrymme? Han tar minsann plats i medierna, får man säga, och särskilt på Svenskans Brännpunktssida. Där är han idag igen - trots att han inte heller denna gång har något att komma med, egentligen.
Jag vet, jag hade ju lovat att inte skriva om Pär Ström nåt mer. Han är så tjatig, det blir så tjatigt. Men någon måste ju säga ifrån. Man måste säga ifrån när han kommer dragande med sin egendomliga konspirationslogik.
Ström har "granskat" fyra olika nyheter och hur de presentereras. Är det någon som är överraskad över att han anser sig finna att de sprider feministisk desinformation? De framställer, menar Ström, hela tiden kvinnor som offer, även när de inte är det. (Är det någon som hajar till lite, känns kritiken om att "media framställer kvinnor som offer" igen? I så fall är det nog för att den med jämna mellanrum brukar komma från feministiskt håll. Men det har naturligtvis inte herr Ström noterat.)
Såhär skriver Ström om en nyhet i tidningen Stockholm City:

Stockholm City utropade här­-om veckan över hela förstasidan: ”Tog sexbilder på sovande kvinna – frias”. Men i det finstilta framgick att förövaren inte friades utan fälldes. Visserligen inte för sexuellt utnyttjande, utan för sexuellt ofredande.
Men han fälldes, vilket är motsatsen till att frias. Tidningen vilseledde alltså, vilket felaktigt gav intrycket att rättsväsendet inte respekterar kvinnor.
Chefredaktören förstärkte detta med en krönika där han kallade domstolsutslaget för ”ett hån mot kvinnans integritet”.

Jaha, det måste vara samma nyhet som jag har framför mig på förstasidan av mitt exemplar av Malmö Lund City från den sjätte februari. I texten på förstasidan står det: "Det finns inget förbud mot att fotografera en person mot dennes vilja och eftersom mannen anses ha berört kvinnans könsorgan flyktigt fälls han bara för sexuellt ofredande." Kanske har man gjort ett slarvigt jobb i Stockholm, kanske har man inte återgivit hela artikeln där utan stympat den så att detta inte riktigt framgår (fast det kan man väl inte ha gjort, förresten, jag ser nu att den bild på City-tidningen som ackompanjerar artikeln är identisk med den tidning jag har framför mig). Men sakförhållandet som framställs i rubriken är alltså helt korrekt. Mannen fälldes inte för de bilder han tagit. Han friades för det. Vad han fälldes för var alltså att han ansågs ha berört kvinnans könsorgan. Även här åtföljdes artikeln för övrigt av en kommentar av tidningens chefredaktör, i detta fall en kvinna. "Domen är ett hån mot oss alla", skriver hon - den visar ju att lagen inte respekterar den personliga integriteten.

När jag nu ändå är inne på detta kära ämne, Pär Ström - är det någon mer av er som liksom jag faktiskt harvat igenom den där boken han skrivit som reagerar på att det finns ett avsnitt där han med glädje citerar genusorienterad forskning (sådan som han annars mer eller mindre på förhand avfärdar)? Det är i de stycken av boken som handlar om kvinnor och brott - misshandelsbrott och andra. Han hade kunnat tänka efter lite där om han inte varit så förblindad av vrede - men vänta nu, hade han kunnat tänka, det kanske inte är så att feminism och genusvetenskaplig forskning har det allt övergripande syftet att visa hur det ligger i "mannens natur" att slå kvinnor och att "helgonförklara kvinnan"?!. Men så tänkte han alltså inte, uppenbarligen. Ström påstår sig ha harvat igenom ett antal hyllmeter feministisk litteratur, ändå är den (väldigt ringa mängd) litteratur han redovisar för i boken till stor del av karaktären antifeministiska pamfletter. Ett undantag finns dock: Gärningsmannen är en kvinna av Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist. Den diskuteras uppskattande på nätfeministhaket Feminetik.

Men nu får det vara nog med detta, det finns roligare saker att ägna en söndag åt. Via Nittonde stolen ser jag att man kan roa sig med att rösta fram 2007 års bästa pocketomslag. Jag är i valet och kvalet - gillar jag Lotta Kühlhorns porslinshundar på omslaget till Tala om klass eller Jochum Nordströms sparsmakade till Edith Södergrans samlade dikter bäst? Snart måste jag bestämma mig. Pocketshopen vill ha min röst senast den 20/2.

Man kan också läsa bloggposter, förstås. Trotten skriver om kärlek. Mindre lustfylld men desto viktigare är Heja världens postning om burmesiska flyktingar i Thailand. Ytterligare en postning inom ramen för Agenda 2010+ är Uffe Bjerelds om huruvida Sverige bör erkänna Kosovo. Och så ägnar sig Thomas Svensson åt politikerförakt.

Till slut då, så ser jag att SVT beslutat lägga ner Filmkrönikan. Carl-Otto Werkelid på Svenskan kommenterar såhär:

Alltså: SVT:s kulturbevakning på filmområdet tar time-out. Beskedet är ynkligt och skandalöst. I all sin tafatthet blottar det ett kreativt kristillstånd inom företaget.
Som fall betraktat blir det ett exempel på hur vag och splittrad och i grunden omedveten företagets kulturuppfattning är: som tittare kan man idag inte skönja ens konturen av en samlad kulturjournalistisk idé på SVT. Den licensbetalande publiken vet i stort sett ingenting om hur SVT:s publicistiska ledning ser på sitt ansvar och sina skyldigheter på kulturområdet, vi vet ingenting om hur ambitionerna eller förnyelsetankarna ter sig. Vi vet egentligen inte ens om intresse föreligger. Utbudet är alltför splittrat, ojämnt, säsongs- och modebetonat för att säga något i sak, det har ingen linje eller kontinuitet.
Situationen är allvarlig, närmast att se som ett djupt bristtillstånd; det är min övertygelse att det bidrar till att själva kärnan i public service-tv håller på att erodera – och ett av de verkliga skälen till att publiken sviker, en stor och mycket kulturintresserad befolkning från norr till söder som inte ser sina behov och intressen beaktade i Sveriges Televisions utbud.
I det vakuum som råder har flera tv-kanaler, till exempel Axess TV och TV8, snabbt börjat profilera sig med kulturprogram. Också Kunskapskanalen och SVT24 har alltmer blivit tillflykter för samhällskulturellt intresserade tittare som söker allvar, kunskap, orientering, hög kvalitetsnivå – och att den publiken är stor, kanske rentav växande, tycks ha tagit SVT-ledningen på sängen. Svaret hittills, i stort sett, är att Kulturnyheterna får fem minuter längre sändningstid – och alltså att Filmkrönikan läggs på is i väntan på att något kreativt hjärnkontor skall öppna och börja jobba.

Och så, vill jag tillägga, finns ju i och för sig också Sveriges Radio, med nya programmet Kino (men nej, jag menar förstås inte att det skulle vara ett fullgott substitut för TV:s filmbevakning).

Strukturerna och det personliga ansvaret

Det är rätt fåfängt att ifrågasätta existensen av de mönster av över- och underordningar vi rör oss inom i samhället. De finns där och de påverkar oss fast vi inte vill det. Men de är föränderliga och de rör hela tiden på sig. Och knappast någon skulle väl hävda att de bestämmer oss så till den milda grad att vi inte har någon som helst personlig rörelsefrihet. Ändå kan jag ibland få det intrycket: att det finns en cykliskt återkommande kritik mot vissa företeelser i samhället som formuleras som om dessa vore så till den milda grad genomsyrade av bestämda maktstrukturer att man knappt kan röra sig inom dem alls.
Så känner jag idag inför det åter uppblossade ifrågasättandet av "strukturer" som "kärnfamiljen", "äktenskapet", "tvåsamheten". Eller för den delen inför den ständiga prostitutionsdebatten, där den syn på sexköp som förmedlas ofta är sådan att det inte synes finnas några som helst möjliga positioner utanför den slemmige torskens (som inte ens ges några mänskliga drag) och det exploiterade offrets (ett objekt som måste räddas).
När jag läste Maria Svelands intressanta Bitterfittan drabbades jag av en väldig ilska. Mot den man som bokens huvudperson lever med. Han lämnar henne och deras lilla barn när hon har så hög feber att hon i frossa sätter sig vid ugnen för att värma sig, när hon tigger och ber honom stanna, inte åka till sitt ack så intressanta arbete. När hon åter drabbats av mjölkstockning och tvingas övernatta på sjukhuset åker han hem över natten trots att han ges möjlighet att stanna, trots att hon bara gråter och gråter och till och med försöker kravla sig ut ur sängen och efter sin flyende man.
Jag tycker inte man ska bete sig så mot sin livskamrat (och eftersom jag är en naiv läsare som låter mig svepas med av mina känslor läste jag skildringen helt enkelt som en redovisning av något som verkligen hänt). Och jag tycker att det vore både möjligt och önskvärt att mannen i förhållandet skulle betett sig annorlunda.
Under sin ensamma veckolånga resa på chartersemesterort, bokens ramhandling, återkommer berätterskan till funderingar kring mäns och kvinnors skilda förhållningssätt i relationer. Att kvinnor med cancer oftare överges av sina män. Att kvinnorna i matsalen där hon sitter tycks tigga sina män om lite uppmärksamhet medan männen är inne i sitt. Samtidigt är det mannens förhållningssätt hon vill göra till sitt - hon vill "älska skuldfritt". Och hon tecknar ett kärleksfullt porträtt av en finlandssvensk kvinna som uttryckligen struntar i sin man:

Jag förstod precis var hennes irritation kom ifrån när jag fick syn på honom. Han såg dubbelt så gammal ut, med alzheimertomma, simmiga blå ögon. ’Ja, hej då, ha det så bra!’, sa han medan han klappade tafatt på hennes axlar. ’Ja, ja, du med’ svarade Åbokvinnan irriterat. Mannen stod kvar en stund och såg ut som om han väntade på tilltal, en nådig blick, någonting, vad som helst.

Tja, kärlekslöshet som kärlekslöshet skulle man ju annars kunna säga. Jag förstår liksom inte varför det ska uppmuntras i det ena fallet men fördömas i det andra. Och jag tycker man ska och kan ta ansvar för sitt eget beteende och för varandra, oavsett om man befinner sig i ett äktenskap eller inte, oavsett om man är man eller kvinna. Är män sämre på att ta ansvar för sina relationer än vad kvinnor är så är det kanske det man ska försöka inrikta sig på att förändra - om sedan formen för relationen må vara äktenskap, samboskap, knullkompisskap eller what have you.

Bli radiot - lyssna på SR.se!

Eftersom det är Alla hjärtans dag idag vill jag skänka en hjärteblomma åt Sveriges Radio och alla dessa underbara radioprogram man kan höra, i sin radio eller på webben.
Jag har en känsla av att Sveriges radio behöver lite extra support just nu, efter Juttans utspel på DN Debatt häromsist.
Min reaktion på artikeln var tudelad: å ena sidan tycker jag förslaget om att lägga en public service-avgift direkt på skattesedeln är bra, å den andra förslaget om en sammanslagning mellan SR och SVT dåligt. Det är hopplöst förlegat att hänga upp betalningsskyldigheten på TV-innehav idag, när ingen TV-apparat längre behövs (nätet...) och när det för den delen är fullt möjligt att ha en TV utan att någonsin titta på just SVT. Det där pratet om "betalningsvilja" är ju dessutom bara nys -.det är faktiskt så att TV-innehav innebär tvång att betala. Oberoendet gentemot politiker är också bara relativt, men kan förstås värnas mer eller mindre väl och jag har svårt att inse varför betalning via skatten måste innebära ett sämre värnande.
Men så var det det där med sammanslagningen då ja - jag har ju sett de ängsliga reaktionerna från radiohåll. Och nog hickar jag också till när jag läser: "Varför ska svensk public service, till skillnad från nästan alla andra liknande företag i Europa, behålla två medarbetaruppsättningar på varje programområde, två ledningar på alla nivåer och två styrelser också under nästa tillståndsperiod med start 2010?" Ja, jag kan inte jämföra med andra europeiska länder, men en uppenbar orsak till att hålla sig med två medarbetaruppsättningar torde väl vara att radio och television är två olika media. Inte alltid men väl så ofta spelar detta stor roll. Ta musiken till exempel. Musikområdet pekas ut som ett där radio och TV ska samordnas, samarbeta mer. Men det där funkar ju bara på vissa öar, områden där det både finns något visuellt och något auditivt av intresse. Som då det handlar om opera, eller mycket av P3-musiken, där det finns en uppsjö av musikvideos. Men ett lite stofilt och underbart program som Alltid på en söndag med Vassilis Bolonassos? Eller lördagens CD-revyn, ett gäng kunniga människor som pratar om och sätter betyg på nyutgiven klassisk musik, hur intressant är det att titta på? Det är, däremot, alldeles utmärkt att lyssna på.
Det är annars nyhetssidan som motreaktionerna främst riktat in sig på. Ove Joanson, styrelseordförande på SR, svarar Jutterströms idé om att det vore bättre med en enda stor nyhetsredaktion än med flera mindre som bevakar samma sak:

Det skulle innebära att lokalradion lades ned. Att SR i dag kan erbjuda lyssnarna över hela landet 27 lokala kanaler beror på att de få anställda på var och en av dessa kanaler (cirka 20 personer i snitt) producerar både nyheter och program i radiokanalen. Om, som SVT och Jutterström argumenterar för, dessa medarbetare också skulle producera tv-inslag så skulle resurserna inte räcka till att sända de lokala kanalerna.
Det andra som skulle utarmas är Sveriges Radios unikt breda och djupa utrikesbevakning. Från min egen korrespondenttid, då den Jutterströmska modellen gällde och vi korrespondenter rapporterade i både radio och tv, minns jag att tv med sina särskilda produktionskrav tog 80 procent av arbetstiden och att vi korrespondenter aldrig - bokstavligen aldrig - hade tid att medverka i andra radioprogram än Ekosändningarna. Så Jutterströms förslag skulle i ett slag beröva lyssnarna av God morgon världen, Studio ett, Människor och tro, Radiosporten och dussintals andra program med det internationella perspektiv och den närvaro i världen som korrespondenterna står för.

Mattias Hermansson skriver däremot i en kommentar, fortfarande i samma tidning, att ett

område där vinsten av en sammanslagning skulle vara markant är självklart webben. Här är SR och SVT i dag hopplöst efter i förhållande till den kraft de skulle kunna besitta. Det märks på innehållet, det märks på publiken. I sina traditionella medier är SVT tre gånger större än Aftonbladet - på nätet är publikstorleken den omvända. SR gör radio som når fyra gånger fler människor än DN gör som papperstidning - men på webben är DN.se femtio procent större än SR.se.

Men då undrar jag verkligen vad det är som egentligen gått snett. SR.se har helt enkelt massor att erbjuda, alla program finns utlagda på nätet under trettio dagar, man kan utgå från programmenyn som ett bibliotek där man kan klicka sig vidare i en mängd olika riktningar. Jag kan inte inse vad som skulle vara fel med SR.se vare sig innehålls- eller formmässigt - och i synnerhet inte vid en jämförelse med DN.se. På något sätt har SR.se tydligen inte nått ut, det är väldigt synd. Radion funkar änsålänge betydligt bättre än televisionen på nätet, det finns i princip inga uppspelningsproblem förutsatt att man har en dator som kan ge ljud ifrån sig. Jag är inte storhetsvansinnig, så jag inbillar mig inte att min lilla blogg skulle göra någon egentlig skillnad, men vem vet, jag kanske kan inspirera någon till att ta sig in och lyssna? Förutom de program som redan nämnts av mig (Alltid på en söndag, CD-revyn) och Joanson (Godmorgon, Världen!, Studio Ett, Människor och tro) så vill jag särskilt pusha för Konflikt (som tyvärr decimerades i längd vid den senaste tablåomläggningen), OBS! (lyssna på veckans inslag om "blå khmerer"!), Monitor (för alla som gillar elektronisk musik) och Klingan (för alla som gillar musik). Nio program som på olika sätt för in omvärlden i våra liv.

Glad Alla hjärtans dag kära radio, och alla andra också för den delen!
-----------
Febril aktivitet råder som vanligt på Agenda 2010+: Anna blir falsifierad av patriarkatet, Andreas knockas av Min middag med André, Anders kommenterar diskussionen om islamofobin och någon som kallar sig Vänstra stranden hoppas på en ny utrikespolitik.

Regeringen: människan har inget inneboende värde

"Är du lönsam lille vän?" Jag vet inte vem det var som myntade detta högst användbara uttryck, det var visst en progglåt innan det blev en fantastisk tavla av Peter Tillberg. Idag är det i alla fall också titeln på en krönika i Göteborgsposten av Petter Larsson. Och nu handlar det om regeringens invandrarpolicy: "Med ena handen motar statsmakten bort de olönsamma, med den andra vinkar man hit de lönsamma." Larsson kommenterar regeringens förslag till nya och hårdare anhöriginvandringsregler, vilka ackompanjerar en samtidig vilja att öppna upp för arbetskraftinvandring. Han hade också kunnat ta upp regeringen förslag till klargörande av papperslösa flyktingars rätt - eller snarare brist på rätt - till sjukvård. Per Wirtén skrev häromdagen på Dagens Arena att lagförslaget förvärrar en redan dålig situation - vi som hade hoppats på en förbättring, vilket det ju faktiskt givits vissa signaler om, kan alltså känna oss blåsta, och de som vistas här "illegalt" kan känna sig tämligen värdelösa i regeringens ögon.

I en så kallad lagrådsremiss, om "Lag om vård till asylsökande m.fl.", har justitiedepartementet smusslat in ett avsnitt där landstingen uttryckligen förbjuds att ge vård till migranter utan dokument - det vill säga flyktingar som gömt sig eller invandrade som jobbar utan tillstånd.Att inte ha rätt till skärps till förbud. En till synes liten men betydelsefull förändring. I den föreslagna lagtexten nämns några exempel, som att de inte ska få "mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning". Lagens exempel riktas direkt mot kvinnor och barn.
Jämfört med övriga Europa är migranter utan dokument fortfarande en liten grupp i Sverige. Men deras rättslösa läge har blivit nyckel till stora principiella frågor. Kan man acceptera att människor arbetar och lever helt utan rättigheter, som en mörklagd ö av tyranni, mitt i det upplysta välfärdssamhället?

Jag är rädd att svaret på den frågan är "ja". Så långt har det gått. Regeringen tåler och understödjer ett system som innebär att ett mänskligt liv inte har något värde så länge det saknar rätt pass och inte tycks lönsamt. För även om papperslösa fortsatt har rätt till direkt livräddande vård - men inte heller nu verkligen garanteras detta - så har de uppenbarligen inte rätt till livsuppehållande.

Nivån på sexköpsdebatten

Efter sexköpsdebatten i SVT:s Debatt skrev riksdagskvinnan och debattdeltagaren Josefin Brink en bloggpostning där hon ondgjorde sig över "de tyckare på bloggar och debattfora, som utan djupare kunskap i ämnet plötsligt ser sig som sexsäljarnas riddare". "Haltande debatt om sexköpslagen", var rubriken. Och idag flankerar Kajsa Ekis Ekman med följande salva i DN:

Var kan man föra en seriös debatt om sexindustrin och dess konsekvenser?
Ja, inte i SVT i alla fall. Och inte i TV8, TV4, Expressen, Sveriges Radio, Vecko-Revyn och alla de andra medier som det senaste året haft debatt på temat "Finns den lyckliga horan"? Det är på den nivån de befinner sig, och "naturligtvis är ni tittare med och skickar sms" som Stina Lundberg Dabrowski sa i "Debatt" förra veckan.
I vems intresse ligger det att vi får dessa debatter just nu? Varför, när vi kommit så långt, tar medierna ett jättekliv bakåt? Jag är fullständigt ointresserad av om "hon" finns. Jag vill veta varför kanal efter kanal anser henne vara debattens kärna och varför de har så dålig kunskap. De ifrågasätter sexköpslagen men verkar knappt känna till att den handlar om att bestraffa köparna, eftersom frågan som ständigt ställs är: "Varför ska inte en kvinna få sälja sex om hon vill?"

Visst, när debatten ligger på "Finns den lyckliga horan?"-nivån så är den låg, det håller jag med om. Men hur är det med den egna kunskapsnivån egentligen? Liksom Brink låtsas alltså Ekis Ekman om att bara den ena parten skulle vara drabbad av lagen (som ju också innefattar kopplerilagen, vilken gör det svårt för sexsäljare att kunna arbeta under trygga förhållanden), trots att Östergren, Lund och många fler gång på gång pekar på att så inte är fallet. Självklart drabbar lagen också sexsäljare. Röd libertarian uttrycker saken såhär i sitt utmärkta svar till Brink:

Den är inte bara dålig för de 'lyckligas' affärer utan för alla prostituerades affärer. Men det är inte främst affärerna som drabbas utan arbetsmiljö, säkerhet och livskvalitet. De isoleras från samhället, måste hålla sin verksamhet hemlig och kan därför inte ta hjälp vid hot och våld, är sårbara för utpressning, kan inte sammarbeta för att uppnå säkerhet och bekvämlighet, det är svårare att organisera sig. Det öppnar också möjligheter för kriminella att 'erbjuda' sina tjänster. Det stänger också dörren för samhällets insyn och öppnar dörren för trafficking.

"I vems intresse ligger det att vi får dessa debatter just nu?" undrar Ekis Ekman. Ja, att media förpackar dem som de gör är väl en sak - och förmodligen en konsekvens av att bilden av prostitution tidigare varit så entydigt svart - men att debatterna kommer ser för mig ut som ett resultat av att skribenter som Östergren, Dodillet m fl å ena sidan, samt å den andra sexsäljare som Lund med nätet som hjälp, slagit in en kil i den debatthegemoni som sexköpslagsivrarna tidigare haft. Man kan också se det som att den närmast världsomspännande sociala rörelse för sexarbetares rättigheter som växt fram under de senaste decennierna nu också börjar märkas här i Sverige. Och sådana som jag då, bloggare som "plötsligt" (ähum, jag vill be att få påpeka att sexköpsfrågan varit ett regelbundet uppdykande ämne på den här bloggen så länge bloggen funnits, och även om jag inte är "expert" så vill jag påstå att jag inte heller helt saknar kunskap i ämnet) dyker upp som en slags "sexsäljarnas riddare"? Ja, återigen finns det en välformulerad bloggare vars ord jag helt kan göra till mina - jag och andra som jag engagerar oss i dett eftersom vi ser att lagen
* försvårar och slår mot människor som redan ligger och behöver vår hjälp
* förstärker och legitimerar sexualmoralism och därmed indirekt stigmatiseringen av sexsäljare (och sexköpare)
* kriminaliserar vanliga hederliga svensson som inte gör någon illa

Röd libertarian till Josefin Brink igen:

Jag tror du drömmer dig tillbaks tills då diskussionen bara var fantasier och fin ideologi. Då prostitution bestod av objektifierade horor. Inte kvinnor av kött och blod som var där av lust och vilja eller desperata behov förankrade i den omslutande verklighten. Då prostitution bara var en ren ondska som på ett magiskt sätt sög upp oskyldiga kvinnor som varken hade behov eller vilja. Där torskar bara var onda djävlar som utnyttjade dessa kvinnor som inte var där av någon annan orsak än att tillfredställa torskarnas ondska. En fantasivärld där all denna ondska kunde avskaffas med ett enkelt dekret.

Ja, det ligger kanske något i det? Litegrann är det nog så, tror jag, att Brink och Ekis Ekman helt enkelt känner sig maktlösa av sin förlorade hegemoni, av att "deras sida" har förlorat kontrollen över debatten - och därför beklagar de sig över hur debatten ser ut.
Men ett prima exempel på urspårad debatt, det utgör verkligen Ekis Ekmans egen insats i DN idag. Hon avslutar sin artikel med en minnesbild från ett seminarium om trafficking hon besökt:

En tjej i publiken sa: "Det här handlar ju om oss alla, för jag jobbar i den offentliga sektorn och där har villkoren blivit mycket sämre. Ju sämre vi har det, desto mer lockande kan det te sig att börja i sexindustrin. Vi måste ju ha nåt slags välfärd där vi kan leva utan att sälja oss."
Och det är ju precis vad det handlar om: att skapa en värld där vi är så trygga att vi verkligen har ett fritt val.

Ja, tänk det håller jag och säkert väldigt många med mig med om, att lönerna och villkoren i den offentliga sektorn ska vara bra. Men att på det sättet blanda ihop sexarbete med tvångsarbete och den (svenska!) offentliga sektorns löneläge, det är ju bara löjligt och dumt. Ekis Ekman beklagar sig över ordet "trafficking", som hon menar relativiserar det helvete som sexslaveri är (och jag tänker då på att trafficking i gengäld kan täcka även andra typer av slavarbete - men visst, vi skulle helt enkelt kunna tala om olika typer av slaveri). Samtidigt gör hon sig själv skyldig till en enorm relativisering, då hon på detta sättet blandar ihop tjejer som frivilligt och utan någon hallick jobbar exempelvis som eskorter istället för att ta studielån eller för att dryga ut kassan - eller som huvudsaklig försörjning - med tjejer som hålls inlåsta eller sätts ut på gatan i ett främmande land och utan att själv kunna behålla pengarna.

Josefin Brink menar att kampen mot sexköpslagen är som att vilja att "samhället ska säga; 'Vi hade fel. Det är okej att köpa sexuella tjänster. Det är en rättighet som vi var dumma nog att inskränka. Kör igång.'" Och så är det meningen att man som läsare ska inse det absurda, det självklara i att man absolut inte kan göra ett ställningstagande som skulle kunna gynna den slemme torsken. Hon tror sig kanske kunna appellera till andra kvinnor och feminister på så sätt. Men den inlärda reflexen funkar inte längre på alla. Inte längre på det planet verkar den uppritade kartan stämma helt med terrängen.
Men det budskap jag för min del skulle vilja sända till de torskar som är i behov av det - och till alla andra också för den delen; till samhället helt enkelt - är ungefär att: "Sexsäljande kvinnor liksom sexsäljande män är människor som alla andra, som har rätt till samma respekt och tolerans från samhället som alla andra. De är inga offentliga toaletter, inga objekt man kan tömma sig i utan subjekt med rätt till en god och trygg arbetsmiljö, till att organisera sig och delta i samhället på samma villkor som alla andra. Det är inget övergrepp att ha sex med en annan människa, inte heller mot betalning, sålänge man håller sig inom ramarna för ett samförstånd och så länge det finns en ömsesidig respekt i situationen."

Ps. Nu ser jag att Isabella också svarar Ekis Ekman. Och hon är, naturligtvis och med all rätt, förbannad. Jag gissar att DN går på i sina vanliga horstigmatiserande spår, vägrar lägga upp twinglylänken till henne...

Landslagstränarutseendet

Idag avgörs afrikanska mästerskapen i fotboll, finalen sätter igång 18.00 (snart!) och visas på Eurosport. Det är Egypten mot Kamerun. Jag håller på Egypten. De har helt enkelt den coolaste tränaren, den med det bästa och mesta landslagstränarutseendet, en svårfångad men högst påtaglig egenskap.
Sven-Göran Eriksson har det. Lars Lagerbäck har det också, även om han hade haft det ännu mer om han oftare burit, och klätt i, kostym. De är ofta grå eminenser, fotbollslandslagstränarna, imposanta herrar, inte sällan med lätt mafiosoaura. Det är inga killar man vill bråka med, liksom. Man blir lite besviken när Sven-Göran öppnar mun och ut kommer den där snälla värmländskan - han hade ju annars närmast kunnat passera som en genuin cockneygangster. Han har den hökaktiga blicken, en stålblick som ickedestomindre ofta får något jagat i sig. En landslagstränare, han travar ängsligt fram och tillbaks under matcherna, sliter sitt gråa, spottar i gräset, tuggar tuggummi och bryter emellanåt ut i vredesutbrott som lika hastigt kan förvandlas till glädjeyttringar där landslagstränaren plötsligt blir till en i laget, en av grabbarna, men med värdighet, alltid med värdighet. En fet tjur som just nedlagt sin första matador. Ett lätt koleriskt drag är en oundgänglig del av landslagstränarutseendet.
Att ha det rätta landslagstränarutseendet har förstås föga med konventionell skönhet att göra, fast det hjälper om det finns någon slags stilighet med i det hela. Som hos tjeckiske Karel Brückner, till exempel, en fin äldre herre som oftare har kostym än träningsoverall och som hade kunnat misstas för att vara en typisk östeuropeisk intellektuell (fast nej, det finns förstås inget som säger att man inte skulle kunna vara en intellektuell fotbollslandslagstränare). Men en fager yngling som Jürgen Klinsmann har inte det rätta landslagstränarutseendet, hur lyckad som tränare han än må ha varit i praktiken. Nej, han är bara precis alldeles för "reläxed", för soligt ungdomlig. Hans efterträdare på posten som tysk landslagstränare, Joachim Löw, är betydligt mer lovande - han må vara förhållandevis ung, men han har redan något jagat i blicken, hans svarta hår kommer förmodligen att få en imposant stålgrå färg så småningom och han klär i kostym.
Det viktigaste ligger dock förmodligen i själva blicken, den som avslöjar de lika delar av besatthet och angst som utgör en sann landslagstränares innersta själ. Eftersom tränarna numer alltid sitter löst, får sparken så fort laget inte "levererar", så gissar jag att draget av angst kommer att bli allt tydligare framöver i fotbollslandslagstränarutseendet.
Ni reagerar säkert på att jag gör detta till en exklusivt maskulin affär, detta att ha det rätta landslagstränarutseendet. Ja, det återspeglar väl det faktum att manliga landslagstränare med manliga lag, det är vad jag oftast ser, helt enkelt. Jag är tyvärr inte så bra på att följa den så kallade damfotbollen som jag själv tycker att jag borde vara, men jag har ju lagt märke till att en hel del kvinnliga fotbollslandslag har manliga tränare. Jag gissar att den kvinnliga tränarkulturen helt enkelt inte hunnit så långt i sin utveckling än - men det kommer säkert, eftersom det inte finns någon anledning att det inte skulle göra det. Jag menar, Marika Domanski-Lyfors är säkert bara förnamnet till det som komma skall på det området. För jag är övertygad om att kvinnor också kan ha landslagstränarutseendet. Och den dag vi ser imposanta gråhåriga damer vanka av och an vid sidan av planen, spottande och svärande och åkallande guds vrede för att sedan explodera av glädje och bli en av grabbarna, då har vi kommit långt i jämställdhetsutvecklingen.
Nå, åter till matchen ikväll då - det är alltså Egypten under ledning av Hassan Shehata som gäller. Shehata är en äldre egyptisk herre med den precis rätta vilda glimten i ögat, och en synbar värdighet som går ända ut i valrossmustaschen. Kamerun däremot tränas av den lite blekfete tysken Otto Pfister. Det är inte schysst, jag vet, och det är synd om tyskarna, men jag kan inte låta bli att tänka att Pfister har det där "nazist i sydamerikansk landsflykt"-utseendet snarare än fotbollslandslagstränarutseendet. Och en sådan kan man ju inte hålla på. Men på engelska Wikipedia läser jag följande: "In Ghana the slang 'Otto Pfister' is often used to refer to trousers worn low on the hip, something Otto Pfister was known for long before it became fashion." Och ärligt talat, det där är ändå något som gör att hans anseende som landslagstränare stiger åtminstone i mina ögon. Jag blir väl ändå inte helt besviken om Kamerun skulle ta hem det här. Fast jag tror inte att de gör det.
Och jo, det är klart - naturligtvis ser jag först och främst fram emot några timmars god fotboll.
De har det! Från vänster till höger: Oleg Blokhin (Ukraina, f d), Sven-Göran Eriksson (England, f d), Joachim Löw (Tyskland), Lars Lagerbäck (Sverige), Luis Aragonés (Spanien), Hassan Shehata (Egypten), Luiz Felipe Scolari (Portugal).
---------
Många har reagerat på alliansens utspel mot skolkare igår. Bloggaren KAS är en. Johan Dahlberg är en annan. Och det finns mycket annat att hämta från Agenda 2010+, som vanligt. Anna Ardin uppmärksammar en ny blogg från Kuba. Kaj Raving skriver om gruvolyckan i Kiruna och gör en koppling till regeringens arbetsmiljöpolitik. Jimpan undrar om det verkligen inte finns något som är heligt. Och Cattis undrar över utvecklingen i Burma.

Retrotrenden i svensk politik

Som ni säkert sett vill major Björklund införa en femgradig betygsskala i skolan, med två olika alternativ för underkänt som tillägg: F för den som ändå försöker, streck för den som ger fan i allt. Ja, detta presenteras alltså som en ny grej - men en femgradig betygsskala är väl inget nytt, en sådan fanns när jag gick i skolan för ett par decennier sedan, fast då användes siffror istället för bokstäver. Och vi hade bara streck-alternativet (mycket ovanligt, jag kan bara påminna mig en tjej i en parallellklass i gymnasiet som tilldelades ett streck, annars fanns det liksom bara inte) som en slags "icke-godkänd"-variant.
Att man nu väljer att använda bokstäver istället för siffror, A-E där A är bäst, det ligger väl i linje med den allmänna retrotrenden i svensk politik. För bokstäver, det hade man ju förritiden, lilla a och stora A och AB och en massa sånt, på den tiden då klämmiga grabbar och fräna bönor gick på kondis och drack varm choklad efter skolan, beklagade sig för varandra över att ha kört i engelskan och över majjen, som de innerst inne älskade, och om helgerna unnade sig sådan rafflande läsning som "Håll i hatten, Lotta!" eller "Biggles möter major Feigenhelm". Numer är herr Adehlsson inte den ende i svensk politik som både talar och tänker som en trettiotalsfilm, vi har ett liknande syndrom i biståndsminister Carlsson, vars korta öppna A:n ackompanjeras av en vilja att belöna duktighet i biståndspolitiken.
Det senaste utspelet som för tanken bakåt i tiden, till ett renhetens tillstånd före det socialreformistiska tänkandets syndafall, är förstås det som presenteras på DN Debatt idag, hårdare tag mot skolkare. Det är två borgarråd i Stockholm som tänkt till, och som genast vunnit gehör hos regeringen.

De flesta skolkare har en mängd olika problem: De är mer kriminella än genomsnittet, de röker och dricker oftare och de har sämre kontakt med sina föräldrar och lärare. Deras betyg är sämre och de fuskar oftare på proven.
/---/
Socialtjänsten ska regelmässigt be föräldrarna om att få bryta sekretessen för att kunna informera skolan om de insatser som görs. Det är helt orimligt att rektorer inte garanteras rätt till information kring en elevs svåra sociala situation, eller rent av brottslighet.
/---/
Socialtjänsten måste få bättre verktyg för att hjälpa ungdomar som har ett destruktivt eller brottsligt beteende. Om inte föräldrarna kan hålla sina barn hemma på kvällar och nätter så bör polisen kunna köra hem dem.
/---/
För att kommunen ska kunna uppfylla sitt ansvar måste skolan och socialtjänsten få tillgång till skarpare medel. Vi vill få till stånd en lagändring som innebär att skolan eller socialtjänsten får rätt att åka hem till en skolkande elev och hämta denne till skolan.

Naturligtvis presenteras inte denna provkarta på repressiva åtgärder mot ungdomar som ägnar sig åt osunt, missriktat revolterande, som röker och dricker och har suspekt dålig kontakt med vuxenvärlden (det är bara uppgifterna om vad för slags fördärvlig musik de här ungdomarna lyssnar på och huruvida de ägnar sig åt osedlig dans på helgerna som saknas) utan att man samtidigt spränger in lite newspeakmeningar som ger vid handen att detta i själva verket handlar om att tillvarata ungdomarnas rättigheter: "Inga unga människor ska behöva missa sin skolgång på grund av otydliga regler och byråkrati." På något sätt görs också en koppling till dödsmisshandeln på Kungsholmen - ja det var väl ena riktiga skolkare det, de som gjorde sig skyldiga till det brottet får man förmoda.
Flera bloggare har förstås uppmärksammat DN-artikeln och kommer med skarpa iakttagelser. "Trots den långa artikeln saknades analyser, för övrigt, om varför ungdomar skolkar eller vantrivs i skolan eller hur man ändrar på det. Tonvikten var att de ska tvingas vara där oavsett, om jag fattar saken rätt", skriver Opassande. Och Vänstra stranden drämmer till med:

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna ska arbeta och flyktingar utan jobb ska tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen - oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

Hear, hear. Men jag tror inte de borgerliga politikerna egentligen begriper den här typen av kritik. De tror att alla trötta, deprimerade, arga, självdestruktiva eller revolterande kids med lätthet kan och bör förvandlas till rödkindade käcka gossar i äppelknyckarbyxor eller flickor med landstormens lilla lotta i blick. Man behöver bara med milt tvång få in dem på rätta banan! Är föräldrarna inte av rätta virket kanske man kan låta barnen åka till ett boot camp istället, eller varför inte låta dem bo på skolan, under överinseende av någon glad och fryntlig gammal fröken, någon tant Mittiprick som kan sätta gränser men som har ett hjärta av guld osv.

En annan som skriver om skolan idag är Patrik Svensson på Sydsvenskan. Han hänvisar apropå det nya betygsförslaget till en stor utredning som LO gjorde för några år sedan, och som handlar om klass och skolresultat:

Det finns bakgrundsfaktorer som i hög grad avgör en elevs förutsättningar att lyckas i skolan. Av dessa bakgrundsfaktorer är föräldrarnas klass, inkomst och utbildning de absolut mest avgörande, mer än exempelvis kön eller etnicitet. Till exempel är sannolikheten för att en elev med föräldrar med eftergymnasial utbildning får allmän behörighet nästan fyra gånger så stor som för en elev med föräldrar med endast förgymnasial utbildning.
Dessutom, ju tidigare den sociala skiktningen görs desto större konsekvenser får den. Varje gång elever delas upp och kategoriseras ser man hur de sociala skiktningarna cementeras.
Dessutom en gång till, klasskillnaderna ökar i skolan, i LO:s utredning kunde man identifiera en dramatisk ökning i betygsskillnaderna utifrån klassmässiga bakgrundsfaktorer.
Med andra ord, ingenstans existerar klassamhället i så ofrånkomligt krank blekhet som i skolan och ingenstans borde det vara viktigare att bekämpa det.

Björn Johannesson, som regelbundet skriver om skolfrågor på sin blogg, kallar spaden för en spade i sin kommentar till betygsförslaget: "Det tas för givet att allt som görs i betygsväg har att göra med att gynna elevers utveckling och lärande. Det är fel. Betygens främsta funktion, sett i ett större perspektiv är att rangordna elever. I grundskolan inför gymnasiet, i gymnasiet inför universitet och högskola." Och, kan man tillägga, i grundskolan inför varje hopp till en ny nivå. När jag gick i skolan fick vi, om jag inte missminner mig, betyg för första gången i tredje klass. Jag tror knappast betygen hade någon nämnvärd inverkan på min utveckling, jag var en typisk medelklassunge som varken tillhörde den resultat- och tävlingsinriktade klicken eller "problembarnen" (vems är problemet egentligen, är det deras eller är det det faktum att hela skolan bygger på en medelklassmall?). Vad gäller de som hade problem har jag väldigt svårt att se att de skulle varit "hjälpta" av att få betygen, bekräftelsen på det "egna" misslyckandet. Min klass som jag minns det bekräftade totalt det som Patrik Svensson beskriver. Vi hade de arroganta medelklasspojkarna och de tysta medelklassflickorna, som tidigt visste att de skulle bli ingenjörer respektive sjukgymnaster/lärare etc och förmodligen också blev det. Och de mer humoristiska men ofta bråkiga arbetarklasspojkarna som tidigt ansåg sig vikta för ett arbetsliv på traktens fabrik, där deras fäder arbetade (jag hoppas de klarat övergången till "kunskapssamhället" bra), samt de rökande arbetarklassflickorna som var döttrar till städerskor och kontorister och med få undantag tycktes vikta åt samma bana. Så fanns det trasproletärkillen, han som förgäves försökte få slippa de ständiga nutidsorienteringarna på högstadiet eftersom det inte fanns någon dagstidning hemma och det inte gick att se nyheterna på TV eftersom fyllepappan bråkade. Han såg sig nog tidigt som...ja vad då, egentligen? Som någon som hade det svårt och skulle komma att få det svårt, förmodligen. Om han nu sitter och skolkar i dagens Stockholm, och till slut blir tvångshämtad och avlämpad vid skolan, vad har skolan då att erbjuda honom? Annat än ett betyg som talar om för honom att han är dålig? Skolan kan förvisso inte ensam åtgärda samhällets mest grundläggande problem. Men den kunde väl åtminstone försöka låta bli att förvärra dem.

En "möjlighet"?

Tobias Billström presenterar de nya riktlinjerna för anhöriginvandring som vore de avsedda som en hjälp till ensamma flyktingar och invandrare att lättare kunna rota sig här. Man behöver inte se det som ett hinder utan som en möjlighet, sade han på Rapport igår, att den som vill kunna ta hit sin familj måste ha ett arbete och en egen bostad. På nägot sätt är det som att den möjligheten inte redan funnes, då, eller hur tänker Billström egentligen? Är det så enkelt att alla invandrare och flyktingar med lätthet skulle kunna slå sig ner på orter där det finns gott om bostäder och arbete som motsvarar deras kompetens, om de bara ville? Man måste få dem att vilja tillräckligt mycket, utsätta dem tillräckligt länge för tortyren att vara utan sin fru, sin make, sina barn...är det sådan tanken är? Nej jag har svårt för att tro att detta är motivet. Utan det handlar väl snarare om det gamla vanliga tuffare tag; man ska verkligen inte visa mer generositet än vad man är tvungen till.
Efter fyra år ska regeln inte längre gälla - har man inte lyckats få arbete och bostad under den tiden ska man till slut kunna få återförenas med sin familj ändå. Fyra år av ensamhet, längtan och fattigdom har man då måst genomlida, fyra bortkastade år. Det är en stor del av en barndom, fyra år. Göteborgspostens ledare tar upp barnkonventionen:, den "stadgar, och Sverige har skrivit under, att all lagstiftning som berör barn måste utgå från barnens behov. Ligger det alltså i barns intresse att leva åtskilda från sin pappa eller mamma i upp till fyra år?"

Att växa upp i en svensk miljonförort, inhyst hos redan trångbodda släktingar och med föräldrar som lever på bidrag är ingen bra start i livet. Självklart är det bättre att komma till ordnade förhållanden.
Men nackdelarna med försörjningskrav är också uppenbara. Vid sidan av barns längtan och behov finns föräldrars ångest och depression att ta hänsyn till. Den som får stanna i Sverige av humanitära skäl har ofta hemska upplevelser bakom sig. Att starta om livet i Sverige är svårt. Det blir inte enklare om familjen är kvar i landet där det hemska hände. Om traumatiseringen fördjupas under åren av väntan - finns då några fördelar kvar med försörjningskravet?
Frågorna som kan ställas inför utredningen är många. Uppväger fördelarna nackdelarna? Hur skall barnens rätt enligt FN:s barnkonvention skyddas? De har ju inte gjort föräldrarnas val, men får bära konsekvenserna. Hur lång skall karenstiden vara? Fyra år är en mycket lång tid. Om kravet avkortas till, låt oss säga, två år blir det lättare att urskilja eventuella fördelar med försörjningskravet.

Men man skulle kanske till och med kunna säga att det inte ska behöva finnas någon karenstid alls? Tär det verkligen så hårt på statens finanser att låta människor ha rätt till sina närmaste? Jag har svårt att tro det. Och jag har svårt att tro att det skulle finnas någon nödvändighet i att uppvisa den misstro mot människor som Billström gör i sin retorik.

Varför blir sexköpsdebatten alltid så tarvlig?

Tro inte på allt du ser och hör om den damen.Allt är nämligen inte vad det verkar att vara i detta fallet.Har duperat många och det verkar som om det fortfarande går hem i vissa led.Att hon sedan för de prostituerades talan må vara hänt men uppfattningen om det ute på fältet är av en helt annan art.Allt som glimmar och vill vara guld är ibland kattguld när man skrapar på ytan och finner den verkliga sammansättningen under skimret.En som sett,lett och vet hur många som tydligen svalt denna parodi till show både bland lokala bloggare och till och med viss media.

Ja så lyder en anonym (naturligtvis anonym) kommentar till En feministisk vänstertjejs bloggpostning om debattprogrammet med Isabella Lund som sändes häromveckan. Tidigare fanns det fler anonyma kommentarer i samma stil där, något om folk som ser debatten som genom "Isabella Lunds dyrbara rumpa" o dyl. Dessa hade bloggägaren dock den goda smaken att plocka bort - men tillsammans med dem rykte också nästan alla kommentarer som kritiserade hennes egen retorik, och själv har jag nu blivit portad - bloggägaren anser uppenbarligen dels att hon får citera mig och föra ett resonemang som alltså inbegriper även mina ord utan att jag ska kunna diskutera med henne, dels att hon utan vidare ska ha rätt att föra ett kränkande resonemang om en annan människa (Isabella alltså, inte mig) utan att någon ska kunna kritisera detta.
Visst, var och en är salig på sin blogg osv, men man kan vara mer eller mindre schysst. Man behöver inte kalla den man inte förstår för "sexmissbrukare" och beskylla henne för en fascistoid människosyn. ("Allt är bra. Världen är inte så hemsk ändå. Hororna är lyckliga. För det har den lyckliga horan sagt. Och därför är det så. Varför envisas alla att tjata om annat hela tiden? Varför lyssnar de inte? Varför tror de inte på den lyckliga horan? Det kan inte den lyckliga horan förstå. Världen är så obegriplig ibland. Mannen har inget ansvar heller, för han gillar sex lika mycket som horan gör. De knullar sig glada dagarna i ända, pengarna rullar. Livet leker. Och varför skulle de inte få det? Fan, att olycksystrarna ska förstöra lyckan för denna starka kvinnan, dessa svaga stackare förpestar med sin sexköpslag. Vilka avskum, vilken skit." Och i en kommentar: "Hon som är så problemfri gör sig gärna problem med den här sexköpslagen. Vad handlar det om egentligen? Menar hon att hon som inte tar knark mm är den bättre horan än den som gör det, därför ska inte sos mm kunna komma och skrämma henne med någon lag och ta hand om hennes barn. Varför är hon så mycket bättre människa än den trasiga? Vad gör hon som är så fantastiskt? Skriker när det går för henne i svindlande orgasmer? Gör det henne till en bättre kvinna än den som mår dåligt av att sälja sig?") Man behöver inte efter att man har betett sig illa sen dra sig ur diskussionen när den börjar bli jobbig och kräva att ingen annan heller ska kunna fortsätta den - så som Johanna Parikka Altenstedt en gång gjorde...
Men den här debattekniken är bara alltför vanlig i sexköpsdebatten. Vi har t ex Maria Carlshamres svartmålning av en finsk forskare med annan uppfattning om sexköpslagen än hennes egen (fru Altenstedt var involverad även i detta f ö). Vi har nätverket PRIS misstänkliggörande av konkurrerande nätverket SANS (man påstår att "SANS till stor del består av sexköpare", och i dagens debattklimat betyder det att man är styrd av den Onda Våldtäktstorsken, ungefär. Hur de fått tillgång till SANS medlemsregister och sedan via det kunnat luska ut att "en stor del" av namnen där är sexköpare (och därför inte bara suspekta utan också kriminella), det förtäljer inte historien.)
Visst, det är ett ämne som väcker känslor. Men varför dessa ständiga skamgrepp? Och hur kan det komma sig att de uteslutande tycks komma från den ena sidan - den som försvarar sexköpslagen? Är det för att det finns en större fanatism, en stelbenthet där? Eller är det jag som är blind för mina meningsfränders och mina egna felsteg, som bara ser "grandet i den andres öga"?

Ps. Eller kolla in det här då, apropå dålig människosyn... Är det på allvar, är ungdomar verkligen så ytliga idag? Eller är det nån slags metaironi jag är för gammal för att begripa?

Tiden är fortfarande mörk

Jag läser Ola Stenssons understreckare om Oliver Cromwell och den engelska reformationen. Framme vid följande mening inställer sig mer eller mindre ofrivilligt den försvarmekanism jag brukar ta till när jag läser om gamla tiders barbari och tortyr - den tröstande tanken att sådär gör vi inte längre: "Ett antal motsträviga präster dömda för förräderi hängdes vid Tyburn tills de var halvdöda, varefter de skars ner, kastrerades, fick magarna uppskurna och inälvorna uttagna och brända, varefter de slutligen halshöggs och styckades i fyra delar."
Så kommer jag till Margareta Zetterströms opinionsartikel om det amerikanska fånglägret Bagram i Afghanistan:

2004, när Bagram fortfarande var ett relativt litet fängelse, slog Human Rights Watch larm om att fångarna där utsattes för våldsam tortyr, ofta med dödlig utgång, att de fick otillräckligt med sömn, mat och dagsljus och att de kunde hållas totalt isolerade i långa perioder, kedjade vid handlederna och utsatta för regelbunden misshandel.
Men det var först 2005 som Bagram på allvar hamnade i rampljuset, i och med att tidningen New York Times, med en intern militär rapport som källa, avslöjade hur det gick till när två civila afghaner, 28-årige Habibullah och 22-årige Dilawar, 2002 bestialiskt mördades i fängelset.
De hade då blivit upphängda i taket och sedan misshandlade tills de dog, den ene av lungemboli, den andre av infarkt till följd av misshandeln.

Samtidigt, i Iran, har två systrar i domstol dömts att stenas till döds. Det har funnits skyldiga till otrohet mot sina män.
Visst finns det grader i helvetet. Men helvetet är fortfarande över oss.

Bla bla lyckliga horan bla bla extremliberaler bla bla sexköpslobbyn

Så jag hade egentligen tänkt bemöta Andreas Gustavssons ledare om sexköpslagen i ETC. Inte minst för att han citerar min blogg som en av de som gjort honom förbannad. Men igår hade jag annat för mig. Slängde ändå iväg ett mail till Andreas där jag undrade varför han inte länkade till mig och varför han skrev att jag skulle ha skrivit att "det var han och inte de sexköpande männen som har problem med respekt för kvinnor", som om jag skulle ha ställt honom emot den gruppen på nåt sätt. Och han reagerade faktiskt med att lägga in en länk och ändra på formuleringen. Så Isabella har nog rätt, Andreas tillhör inte de hopplösa fanatiker man inte kan resonera med. Men han har ändå inte riktigt förstått vad jag menade, han skriver fortfarande att jag skulle mena att han brister i respekt mot kvinnor. Det var inte riktigt min poäng - jag försökte komma åt den paternalistiska, inte nödvändigtvis patriarkala, hållning som sexköpslagens förespråkare ofta visar prov på gentemot sexsäljare. Det är en attityd man också kan finna hos socialarbetare (som ju ofta är kvinnor), alltid när någon uttrycker en attityd av "jag vet bättre än du själv vad som är bra för dig" eller när man självrättfärdigt anser sig ha mandat att tala för någon man inte ens bett om lov till det och utan att ha gått i den personens skor eller delat något som ens liknar dennas erfarenheter.
Anyhow. Jag blir blir så trött på diskussionen ibland, och egentligen tror jag inte heller jag kan tillföra något ytterligare.
Jag blir så utled på att LYCKLIGA HORAN aldrig överges som retorisk figur. LYCKLIGA HORAN, vad är det? Jag tycker inte ens det låter som en människa. Det låter för mig som en levande uppblåsbar docka, med en liten liten hjärna med ett fåtal celler och ett enda känsloläge. Är det den verkliga existensen av denna figur som måste bevisas för att sexsäljare ska kunna tillerkännas mänskliga rättigheter?
Jag blir så utled på vänsterhållets eviga snack om "extremliberalism". Enligt debattörer som Andreas finns tydligen inte personer som jag, personer som har hjärtat till vänster men ÄNDÅ tycker att sexköpslagen är fel. Eller om de inser att jag finns så förnekar de att jag verkligen skulle vara till vänster, jag får liksom högerliberalstämpeln på mig i vilket fall som helst.
Jag blir så utled på det konspiratoriska tänkande, ordet sexköpslobby. Och ärligt talat begriper jag inte riktigt hur den konspiration ser ut som Andreas tänker sig när han skriver såhär om Isabellas deltagande i debatten: "Det är ingen slump att hon gavs möjlighet att framträda som andra prostituerades representant /.../"
Isabella uppmanar Andreas och andra att botanisera bland hennes länklista, där andra sexsäljare kan finnas. För att underlätta för honom och andra tar jag mig friheten att låta några av dem komma till tals här.
Ur bloggen Down The Rabbit Hole:

Soc.tanterna såg inte speciellt glada ut när dem såg en framåt livsglad tjej som doftade gott och satt och sa att hon gillade både sex och pengar.
Det dem hade framför sig var inte det trasiga objekt dem ville se. Så de började rota efter andra saker istället nu när jag ändå var på besök i deras näste. Allt det positiva jag hade i mig, ville dem bryta ner. Hjärntvätta mig att tro att jag var ett svagt litet offer och att alla "äckliga torskar var svin" (deras ordval) och att alltihop var en konsekvens av barndomen. Dem började t.o.m fiska efter om jag verkligen var säker på att min egen far inte hade utnyttjat mig.

Ur Metrobloggen - bara en prostituerad som funderar, angående Debatt:

Brink tyckte det skulle sända konstiga signaler till männen om man tog bort sexköpslagen.
Men en sak som jag tyckte kom fram tydligt i debatten var i alla fall att alla sidor var eniga om att de prostituerade kvinnorna inte gjorde något olagligt.
Man kan ju i alla fall hoppas, att om lagen blir kvar, så kommer i framtiden folk att förstå skillnaden. Dvs att prostitution är lagligt och att sexköp är olagligt.

Ur bloggen En luders dagbog:

På vej til bordellet i morges hørte jeg på P1 Margrethe Wivel (R) og Steen Schapiro debattere prostitutionsforbud.
Jeg hørte MW sige, at prostitutionsmiljøet er blevet mere råt inden for de sidste par år, at prostitueredes grænser bliver overtrådt, at de mentalt skiller hovede fra krop og tænker på indkøbslisten når de ligger på lagenet og gør deres job.
Jeg tror hun beskrev hvad hun hvad hun ville gøre hvis hun arbejdede som prostitueret ... jeg tror hun tænkte på sine egne grænser, da hun talte om at vores bliver overskredet.
Jeg tænker nogen gange på, hvor mange grænser der blev rykket hos mig da jeg arbejde som sygeplejerske. Da jeg lige var startet på sygeplejeskolen og tænkte på, at jeg måske ville blive sat til at vaske lort af en syg krop, vendte det sig i mig og jeg var overbevist om at jeg ville brække mig ... og så måske besvime lidt af væmmelse. Så kom jeg i praktik og blev sat til at vaske en belortet syg gammel krop. Men det var jo elskelige Fru Hansens krop ... det var et arbejde der skulle gøres .... og langsomt rykkedes min grænse til det egentlig ikke rørte mig synderlig.
Siden kom der mange andre grænser til som måtte rykkes gevaldigt for at jeg kunne være i det job.
Mine grænser var ikke de samme som ikke-sygeplejerskers grænser. Mine grænser nu er ikke de samme som ikke-prostitueredes grænser.

Ur bloggen Mitt liv som hora:

Hur vore det om prostitutionsmotståndare inriktade sig på en nationell jourtelefon med en mobil och statlig hjälp och serviceorganisation för de prostituerade tjejer som mår dåligt i Sverige? Varför börjar man alltid i fel ände? Det är i 99% storstäderna som får alla kommunala resurser till dessa frågor. I övriga landet räknas väl en bordellrazzia av polisen som kontinuerliga hjälpinsatser. Vad en del människor är sjuka i huvudet.

Ur signaturen Greta Garbos blogg på Bloggspace:

Det kvittar totalt vad andra har att säga, när det gäller sexköpslagen. Motståndarna drar sina gamla argument och hittar även på något som låter bra och som de påstår sig har läst, för att ytterligare befästa hur rätt de har. Tänk att vara så helt perfekt och veta så precis hur allt ligger till. Det är riktiga övermänniskor. Speciellt med tanke på att de säkert aldrig i verkligheten har träffat mig eller någon annan frivillig sexsäljare.
Tänk att de ändå vet allting. Det är fantastiskt.

Och så en lite annan röst, från bloggen Sannas sanning:

jag och alla andra tjejer i min situation kommer aldrig få någon upprättelse...vi kommer aldrig kunna sätta dit dom, för gör vi det drabbar det bara oss själva och de största förlorarna är vi..männen kan prata sig ur situationen. Om du hade två vänner..en man som köpt sex ett par gånger men försvarar det med att han var svag och ensam och att han förkastar det nu...eller en tjej som sålde sig under ett år till främmande män..vem skulle du ha mest förståelse för? vem är troligast att allmänheten "förlåter" och accepterar tillbaka?