Att låta humöret rinna över är att erkänna att man blivit sårad. Men jag blir mer skrämd av kontrollerade teflonpersonligheter som låtsas som att ingenting någonsin bekommer dem.
Nu råkar detta handla om någon jag kanske inte håller högst av författare och ibland kan känna mig rentav förbannad på i den mån man kan bli förbannad på någon man inte är personligen bekant med. Men det spelar ingen roll, jag tycker blogginlägget som citatet kommer från är så bra att jag vill rekommendera det vidare. Det är Clara Törnvall på kulturradions Nya Vågen som skrivit.
Och så tycker jag man ska lyssna på det senaste Nya Vågen-programmet, som handlar om SD och deras kultursyn. Lyssna och fundera vidare över detta med hatet mot den där spöklika "kultureliten". Jag håller inte med de som säger att kampen mot "kulturetablissemanget", d v s själva föreställningen om ett förtryckande sådant snarare än något reellt förtryckarmaskineri, inte riskerar få samma fäste här som i Danmark, med en allt hätskare ton i offentligheten som resultat. Nästan alltid när kulturfrågor diskuterar i ett större sammanhang väller hatet och föraktet fram. Och det inte alls bara från SD- och KD-håll. Och inte är det så stor skillnad mellan det som sades i den här Sydisartikeln inför valet och sådant som ofta sägs från högerliberalt håll - minus det där med "skånskt kulturarv" då alltså.
Jag rekommenderar idag Per Wirténs nya bok Där jag kommer från. Kriget mot förorten. Den är en (trots smärre överdrifter) skarp analys av den hierarkiska relationen mellan centrum och periferi, och de föreställningskomplex som styr uppdelningen.
Det är intressant att se hur väl vissa av reaktionerna på SD:s valframgångar låter sig förstås i ljuset av Wirténs reflektioner. Alice Teodorescu är en av dem som i ett missriktat försök att visa tolerans ondgör sig över den sorg och vrede många känner inför valresultatet. Hon förlägger också orsaken till det i "miljonprogammens" verklighet. Det är det gamla välbekanta vi-och-dem-mönstret hon använder sig av, där SD och deras väljare blir de stackars martyriserade "andra" vi minsann inte ska känna oss förmer än.
Vi som sannolikt inte bor i vandaliserade mångmiljonprogram, som inte har våra barn i skolor där svenska är exotiskt, vi som alltid vet bättre. Det är vi som nu utbrister att ni antingen är med oss, eller med rasisterna, vi som gillar olikhet men bara om man röstar ”rätt”.
Att ogilla intolerans blir alltså en form av inskränkthet i denna analys. Men hur man än vrider och vänder på det - SD och deras politik står för främlingsfientlighet och bygger i sig på ett vi-och-dem-perspektiv. De röster som nu söker vrida perspektivet till att offerstämpla de intoleranta glömmer att de därmed sparkar på en tredje part. Men det var nu inte vad jag ville peka på, utan på hur Teodorescu tycks tro att SD-väljare faktiskt bor i vandaliserade mångmiljonprogram, och/eller att det är där som roten till det onda bor. Tja, vi hade samma resonemang redan efter förra valet. Och jag ställer mig lika frågande nu som då.
En framtida analys får visa vilka som röstat på SD och var de bor. Snart kommer Valmyndighetens hemsida att innehålla det nödvändiga grundmaterialet. Bilden kommer säkert att bli komplicerad. Men en lärarvän till mig berättade att SD erhållit över 50 procent av rösterna vid valet på en skola i Ystad. Jag kollar resultatet för skolvalet i Ystad kommun - SD nära 26%. Ystad, alltså. En helt annan typ av periferi än den Teodorescu skriver om, en periferi vi inte ens ser som periferi. En kommun med låg andel invandrare. En liten stad med gullerosutseende. Att bekämpa intolerans innebär inte att, som artikelförfattaren vill hävda, att naivt stämpla ut människor som onda. Däremot är det naivt att inte vilja se verkligheten, och de tankemönster SD-framgångarna är sprungna ur.
I övrigt: Lisa Bjurwald levererar en genomtänkt bredsida mot Neudings/Lundbergs förutsägbara "vi måste våga diskutera"-debattinlägg. Jonas Gardell skriver roligt om valnattens SD-musik.
Ps. Det står i ingressen till min recension att Wirténs bok är en essäsamling. Det stämmer dock inte. Den är en enda lång essä i bokform.
Nej, jag kan inte påstå att jag ser fram emot söndag. Jag är direkt rädd för valresultatet. Mycket tyder ju på seger för alliansen och SD i riksdagen. En mardröm. Men visst, jag har naturligtvis gjort min medborgerliga plikt. Jag har spridit mina rödgröna gracer och röstat på alla de tre rödgröna partierna. Tre olika val, tre olika partier. Och naturligtvis finns hoppet kvar. De rödgröna kanske vinner. SD kanske ändå inte kommer in. Fast dystert ser det ut, mycket dystert.
Hela valrörelsen har känts absurd för mig. Som om verkligheten har råkat på sniskan. En och annan tycker säkert det är på tiden och bara rätt att vi mer eller mindre gamla vänstermänniskor får vår verklighetsbild ifrågasatt. Ja men det är ju inte på nåt bra sätt kan jag då tycka. Det började med 1) Fp:s stora affischer på Marit Paulsen och texten "Kärnkraft. För klimatets skull." Marit Paulsen - en gammal vänstermänniska som tänkt om. Som nu tillhör de många som knäböjer inför kärnkraften. Nej, jag kan inte se det positiva. Jag ser bara en brist på omsorg för framtiden och jorden. Känslan av absurditet tilltog såsnart jag förstod att 2) moderaterna kör på samma linje som i förra valet, fast nu än mer extremt. Alltså att de snor socialdemokraternas identitet. Det "enda arbetarpartiet" kallar de sig nu. Nej, finns inget positivt i att man tar klassperspektivet och perverterar det till en "alla ska tamejfan jobba!"-piska.
Men det värsta är ju att det 3) tycks fungera. Alltför stora delar av väljarkåren köper alliansens verklighetsbild. "Vi företräder inga särintressen" säger moderaterna. Men de förvandlar varje enskild människa till ett litet särintresse som sätter sin egen plånbok, sitt eget bostadsklipp och sina egna barns bästa möjliga skolgång framför det allmännas bästa.
Och vad gör då socialdemokraterna? Ja de går 4) ut med ett vansinnigt förslag om "butlers" i tunnelbanan. Finns det inte viktigare att ta itu med? Och kunde de inte åtminstone valt ett annat ord? Trodde de att detta skulle attrahera massorna? Jag förstår att de har svårt att nå ut i Stockholm.
Jaha och så sitter man här och får 5) inte bara ett utan två nummer av SD-kuriren i brevlådan. Tiden då enskilda brevbärare kunde vägra dela ut sådant är förbi. Ja vad ska man göra - tiga ihjäl dem fungerade aldrig och att särbehandla dem gör dem till martyrer. Men nu är brunsörjan plötsligt en nästan normal del av det politiska landskapet. Nej, en halvgammal vänstermänniska som jag trodde aldrig att det skulle hända. Och det är inte bra att det har hänt.
De är inte bara normaliserade utan 6) enligt en av alla dessa opinionsundersökningar det tredje största partiet. Större än t ex vänsterpartiet. Vars partiledare, den gamle kommunisten Ohly, 7) desperat försöker vinna sympatier genom att fria i direktsändning. Vafan, liksom.
Det finns mer. Saker som skulle kunna vara roliga, som jag önskar att jag kunde skratta åt. Som 8) danskarnas önskan om att skicka valobservatörer till det odemokratiska Sverige. Eller att det kanske tredje största partiet har en pressekreterare som på mer än ett sätt lever i 20/30-talet (jag tänker på 9) gatustridandet). Vissa försök att motarbeta detta parti är också 10) rätt absurda.
Varje valrörelse har förstås sina pajasartade inslag. Men den här gången...
Önskar ändå att jag blir positivt överraskad på söndag. Att inte hela landet gripits av irrationellt Sahlinhat och främlingsskräck. Hoppet lever, fast det är svagt.
Nya dubbelnumret av FLM dök upp lagom till helgen och innehåller diger läsning om bland annat klasskildringar i svensk film och fatsuits i amerikansk. Dessutom får man med detta nummer en dvd med spännande kortfilmer av nordiska "auteurer". Det finns med andra ord ingen ursäkt för att inte prenumerera på denna den enda riktigt stunsiga svenskspråkiga filmtidskriften.
Själv medverkar jag med en text om Adèle Hugo, Truffaut och den obesvarade kärlekens vansinne.
...och här finns det en föga överraskande, beklämmande och intressant betraktelse över hur olika flickors och pojkars sexdebut skildras i the movies. Uppdat: hos Mariah finns ett ps till det här.
Politik. Gräl. Film. Kritik - självkritik. Det lilla i det stora. Snicksnack. Böcker. Musik. Illustrerade tvångstankar. Bilderna på bloggen är som regel egna kompositioner.
Inlägg
