Drygt 150 svenska konstnärer inom de mest skilda områden garanteras efter ett statligt beslut en årsinkomst på minst fem basbelopp (214 000 kronor). Även i kulturbudgeten har konstnärslönerna varit av felräkningskaraktär (knappt tre promille i år). Men nu är det slut på livstidsgarantin från staten, nu ska pengarna istället omvandlas till tidsbegränsade stipendier. Livstidsgarantin har stuckit i ögonen på en regering med arbetslinjen som credo.
Det är ett beslut som är olyckligt av flera skäl. Konstnärliga processer följer inte alltid den logik som finns i övriga arbetslivet. De kan vara långsamma, röra sig längs slingriga vägar och inte alltid resultera i det som var tanken från början. Men ett samhälle som identifierar ett spretigt och mångfacetterat kulturliv som något nödvändigt, som hyllar tanken på pluralism, som ser konsten som något omistligt, måste orka stå för ett system som garanterar förekomsten av högkvalitativ konst även om det inte ligger i linje med den övriga politiken. Det är dessutom en åtgärd som helt går emot den långsiktighet kulturministern hyllat så ofta annars. Stipendievärldens slumpmässighet är knappast en gynnsam biotop för framkomsten av ny konst.
Just så. Byström uttrycker saken väl.
Mest pinsamt kändes det däremot att lyssna på debatten mellan folkpartisten Mathias Sundin och ordföranden i Sveriges författarförbund Mats Söderlund i P1-morgon igår. Pinsamt för att Sundin drog upp sitt eget spirande författarskap som ett slags kulturpolitiskt argument. Det är otroligt, men det är faktiskt inte helt ovanligt att man från det håll där Sundin befinner sig på fullt allvar åberopar sig av sina egna eventuella kulturella förmågor som om de hade någon som helst relevans. "Titta, jag kan också skriva dikter" eller "Jag målade en gång en tavla som min lärare tyckte var jättebra" är barnsligheter man kan få höra när man försöker diskutera kulturpolitik med vissa "anti-elitister". Ingen hindrar ju Sundin från att skriva hur många böcker som helst och köra ut dem på nätet utan att någonsin söka ett enda bidrag för sin verksamhet. De kanske blir fantastiskt bra, de kanske blir usla; det är liksom inte det viktiga. Frågan är varför hans personliga verksamhet ska utgöra måttet för de författare och andra konstskapare som har en annan syn på sin verksamhet, som har den som en heltidssyssla och har andra mål för ögonen än herr Sundin.
-------------
Rekommenderas också, på ett helt annat tema: Fataneh Farahani i Svenskan om iranska bekännelser.
tisdag, september 22, 2009
Gabriel Byström med mera
Upplagd av Charlotte W kl. 11:56 22 kommentarer
söndag, september 20, 2009
Nej, Ahmadinejad har inte sagt något nytt
Ali Esbati hävdar idag att det förintelseförnekande som Mahmoud Ahmadinejads tal på den s k Qodsdagen innehöll skulle representera något nytt. Så är det förstås inte alls och det är en närmast osannolik blindhet Esbati visar upp när han hävdar att den iranske presidenten tidigare skulle ha varit utsatt för en kampanj som orättfärdigt stämplat honom som antisemit och förintelseförnekare.
Det är i sanning svårt att förstå varför man på vissa håll inom vänstern är/har varit så angelägen att bortförklara tidigare uttalanden av Ahmadinejad. Vad tror man egentligen var meningen med den förintelsekonferens som hölls i Iran 2006? Varför, tror man, innehöll originalmanus till det tal som hölls i Geneve i april en formulering som "the ambigous and dubious question of holocaust"? Och varför bryr man sig inte om att försöka se det tal som faktiskt hölls som en helhet, där "sionismen" betyder något helt annat och mer än den israeliska regimen?
Visserligen är det skönt att Esbati inte bortförklarar även detta senaste Ahmadinejadövertramp. Men varför har inte fjällen fallit för ögonen lite tidigare?
Upplagd av Charlotte W kl. 21:26 7 kommentarer
Etiketter: antisemitism, politik
lördag, september 19, 2009
Högerlikriktning
Inkomstgarantin för vissa, sedan länge kämpande konst- och kulturutövare har länge utgjort en slags särfallsinrättning för människor inom ett specifikt fält där dominerande regler för lönsamhet och försörjningsmöjligheter helt enkelt inte gäller. När man nu av allt att döma kommer att ta bort denna inrättning så tas ytterligare ett steg i en högerlikriktning där alla förväntas kunna lyda under samma ekonomiska lagar. Det är förstås ironiskt. Högern är ju den politiska kraft som påstår sig slå vakt om individen, mot alla former av kollektivism.
Upplagd av Charlotte W kl. 11:41 19 kommentarer
torsdag, september 17, 2009
Vid mitt overkliga köksbord
Det är en fascinerande verklighetsbeskrivning Göran Hägglund levererar. En där "folk" trakasseras av "kulturvänstern" och den politiska makten, av den enda anledningen att de är vanliga.
Ja, Hägglund kör alltså på i "verklighetens folk"-spåret, nu utvidgat till att omfatta attacker också mot den rödgröna oppositionen (som han kallar den "politiska makten" trots att det är han, inte Sahlin & co, som befinner sig i regeringsställning). Reclaim the streets, "konstnärer", kultursidesskribenter och Yvonne Ruwaida m fl utgör i den hägglundska världen en förtryckande överhet som bara precis inte vill lämna den vanliga människan ifred.
Alltså, säga vad man vill om Reclaim the streets. Jag kan nog hålla med om att i just deras fall, liksom när det gäller en del konstnärer som inkluderar omgivningen i sin konst, kan man verkligen tala om att de inte lämnar folk ifred (fast varför detta icke-ifred-lämnade folk nödvändigtvis skulle vara att betrakta som "vanligt" och absolut inte kunna inkludera ex människor som tillhör "kulturvänstern" är ju s a s lite märkligt tänkt). Men nej, de tillhör verkligen inte "överheten". Konstnärer, kultursidesskribenter, forskare inom humaniora och annat löst normifrågasättande folk kan ha hög kulturell status (men inte i allas ögon), de kan ha en offentlig plattform att verka ifrån och en viss form av (begränsad) makt, men ska man verkligen kalla dem för "överheten"? Och är de verkligen en förtryckande kraft i samhället? Hägglund skulle minst sagt behöva skärpa sina analytiska verktyg.
Men i alla fall. Det är lustigt att Hägglund åberopar sig av köksbordet som den verklighetens arena där det viktiga i tillvaron dryftas:
"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."
Lustigt därför att Gudrun Schyman, denna gamla vänsterdrake i kulturtantdräkt, på sin tid också alltid brukade hänvisa till köksborden som viktiga politiska platser. Även hon brukade ge plånboksfrågorna en särskild plats i köksbordsdiskussionerna; i övrigt var hon mer inne på att försöka lyssna av (nej, inte avlyssna) än att förutsätta sig veta vad de där "vanliga" talar om. Själv sitter jag inte sällan vid mitt köksbord och ondgör mig över just sådana som Göran Hägglund. Men jag antar att jag är exkluderad från "verklighetens" skara och att mitt köksbord därför är att betrakta som overkligt.
Många har säkert inte tid att förhålla sig till alla konstigheter som Hägglund kommer med. Men många har tagit sig tid och ska man säga något positivt om herr Hägglund får man ge honom det att han tycks locka fram det bästa hos en hel del bloggare: t ex Huvudrubrik, Cold Lazarus, Badlands Hyena, Latexnuckan, Dvärghundspossens dagbok, Maria Jinx Larsson, awickedone's Blog m fl.
Upplagd av Charlotte W kl. 17:09 6 kommentarer
Etiketter: kultur, politik, självbiografi
tisdag, september 15, 2009
Försäkringskasseblues
(Fortfarande har inte Malmö/Lund City-tidningen nån fungerande nätsida, så jag fortsätter lägga ut mina krönikor här. Detta är den senaste.)
Allt fler förlorar sin sjukpeng. Vi har läst rubrikerna och artiklarna. Många är drabbade av det nya regelverket, ännu fler känner någon som drabbats. Själv har jag en god vän med diabetes, epilepsi och depression – och numer också njursvikt. Han anses inte kvalificera för att få stadigvarande sjukersättning. Man har gjort bedömningen att han ”befinner sig i rehabilitering” och alltså kan förväntas bli tillräckligt bra för att inom en snar framtid inte längre behöva någon ersättning alls.
Det är bara det att min vän egentligen inte befinner sig i någon behandling. Han befinner sig i ett limboland där han är för sjuk för att orka mer än sitt halvtidsarbete, men bara precis snäppet för frisk för att påbörja en dialysbehandling. I den stund som hans värden har sjunkit ännu lite något kommer han att börja med dialys, och då kommer han också att sättas upp på väntelista för en njurtransplantation. Väntan på en ny njure beräknas ta omkring tre år. Under tiden kommer dialysbehandlingen att fungera rent livsuppehållande och inte innebära någon förbättring av min väns allmäntillstånd. Hoppet står alltså till den där transplantationen, som han för närvarande inte ens står i kö till.
Ändå kan han teoretiskt sett bli utförsäkrad inom mindre än ett år. ”Så sadistiska kan de inte vara”, tänker man förstås – och visst verkar det osannolikt att en så sjuk person bara precis, med sina många medicinkostnader och allt, skulle lämnas att försöka klara sig på ett halvtidsarbete som han i nuläget bara nätt och jämt orkar utföra. Men även om risken i praktiken kanske är liten måste han alltså leva med den. En redan djupt deprimerad människa måste leva med denna ovisshet för att vår nya försäkringskassa glömt sitt ursprungliga uppdrag och nu fungerar efter spara-pengar-principen, nödtorftigt maskerad till en klämkäck ta-sig-i-kragen-filosofi som låtsas vara till för de sjukas eget bästa.
Detta var en berättelse från min vänkrets. Jag tvivlar inte på att många av er därute har egna, liknande berättelser. Tragiska, upprörande, och dessvärre alldeles sanna.
Upplagd av Charlotte W kl. 14:57 4 kommentarer
Etiketter: politik
söndag, september 13, 2009
Några snabba söndagstips
- Jonathan Leman bevakar Donald Boströms fortsatta försvar av sin organstöldsartikel, och tar också upp hur Boström ljugit i Al Jazeera. (Själv undrar jag f ö över Boströms upprepade - i Svt Debatt och i Godmorgon Sverige - påståenden om hur annorlunda "resten av världen" reagerat på artikeln jämfört med Sverige. Jag har kollat runt på bl a CNN:s och BBC:s hemsidor och inte hittat något som ligger i linje med vad Boström hävdar. Om någon läsare sett något annat så kommentera gärna.)
- Jonathan rapporterar också om hur vi riskerar få ett "antisionistiskt" parti i Sverige, likt det som finns i Frankrike.
- Läs också Louise Perssons text om "kvinnojournalistik" på Second Opinion.
Upplagd av Charlotte W kl. 13:54 2 kommentarer
Etiketter: antisemitism, feminism, media
lördag, september 12, 2009
Det handlar (inte) alltid om något annat...
Jag läser i Göteborgsposten att R W Fassbinders pjäs Soporna, staden och döden nu planeras få premiär i Tyskland, efter år av diskussioner och ett uppsättningsförsök som förhindrades av arga judiska demonstranter som ockuperat scenen (Frankfurt am Main, 1985).
Kontroversen gäller den antisemitism som framför allt tyska judar funnit i rollfiguren "Den rike juden". Jag satte mig in rätt ordentligt i diskussionerna runt pjäsen under sjuttio- till mitten av nittiotalet i samband med att jag skrev en akademisk uppsats om mottagandet av den, och trots att jag inte kan tycka det var rätt att förhindra framförandet av pjäsen så har jag full förståelse för frustrationen hos de som riktade kritik men fann sig avfärdade av pjäsförespråkare som menade att antisemitismanklagelsen bara var ett svepskäl; ett villospår utlagt av de som inte ville diskutera det som pjäsen enligt dess försvarare egentligen handlade om, nämligen bostadsspekulation (något pjäsens "rike jude" sysslar med).
Och nu sådär femton år efteråt, efter att själv ha varit involverad i diskussioner om antisemitism i helt andra sammanhang tycker jag mig se ett klart mönster. Ständigt, tycks det, finns det de som vill styra in diskussionen på något annat, som avfärdar påvisanden av antisemitism med att de som påvisar i själva verket har en annan agenda, en dunkel och förkastlig sådan. Handlar diskussionen om förekomsten av antisemitism inom vänstern, ja då avfärdas den gärna med att de som vill diskutera sådant i själva verket är mer intresserade av att smutskasta vänstern än att motverka antisemitism. Handlar den om antisemitism som uttrycks i "antisionistisk" språkdräkt, eller som triggas av händelser i Mellanöstern, ja då vill förstås de som fokuserar på antisemitismen i själva verket förhindra "kritik av Israel". And so it goes. Högst märkligt, det hela.
Upplagd av Charlotte W kl. 21:16 1 kommentarer
Etiketter: antisemitism, kultur
torsdag, september 10, 2009
50-listan, 12: Örat
Ytterligare en av de östeuropeiska filmer som inte fått den uppmärksamhet den hade förtjänat.
Eftersom jag är lat idag tänker jag inte skriva något om filmen utan hänvisar istället till en postning av Hynek.
50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.
Upplagd av Charlotte W kl. 16:11 0 kommentarer
Etiketter: film
söndag, september 06, 2009
Dvd-recension: Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö
Inte få av Henrik Möllers filmer slutar med döden som förlösare. Eller med vansinnet som förlösare. Eller med både vansinne och död som förlösare. Slutar de inte på så sätt mynnar de gärna ut i en allmän hopplöshet. Därför är det med viss klentrogenhet jag tar del av det "lyckans klimax" som avslutar den sista filmen i den bortre nederdelen av den triangel med ämnesspetsarna ångesten-hatet-kärleken som utgör kortfilmsamlingen Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö. Men också med viss lättnad. För den ocensurerade svärta som kännetecknar Möllers anarkistiska och hemmagjorda filmkonst kan faktiskt vara svår att värja sig mot. Den är en värld där till och med kramdjur kan ta till orda och vräka ut hat och förakt mot sin nästa. Där fyllon i trista lägenheter bara avstår från att ta livet av sig genom utsikterna till en återförening av Ultima Thule eller en möjlighet att ge någon så totalt på käften att han dör. Eller där man stänger in sig på toaletten och hör Roy Orbison sjunga i vattentanken när klivet in i galenskapen till slut har tagits. Och så vidare, jag skulle kunna fortsätta länge.
Kaninhoran.... består av 23 filmer (varav en naturligtvis heter just Kaninhoran). De flesta är tecknade, d v s att de består av teckningar som kameran fångar in i hel-, halv- eller närbilder och någon enstaka gång rör sig över. Tekniken är, berättar Möller i bonusmaterialet, en hommage till sjuttiotalets barnprogram, och det inflytandet kan man också spåra i Möllers lek med olika berättarröster. Då och då finns det en synlig bakgrund bakom teckningarna, då och då blandas det in vanliga fysiska filmade miljöer i det tecknade. Det handlar om barnsligt enkla bilder, men något mer sofistikerat behövs verkligen inte. Den "primitiva" tekniken fungerar alldeles utmärkt väl. Några gånger byts den ut mot "vanlig" film, och även då handlar det om enkelhet - som i den briljanta Misantropi, till exempel, där bilden under femtio procent av tiden bara består av en svart ruta.
Ni har fattat att jag gillar det här. De finns mycket som är bra på den här disken, väldigt bra till och med. Somligt ligger mer åt det tjatigt repetativa hållet, någon enstaka grej är bara fånig. Men i det stora hela säger jag "ja" till Henrik Möllers kaninhore-dvd. Och här är ett smakprov:
Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö släpps den 30:e september, men man kan förhandsboka den här. (Nej, jag har inte fått betalt för att göra denna skamlösa reklam.)
Upplagd av Charlotte W kl. 17:30 0 kommentarer
fredag, september 04, 2009
50-listan, 11: Dubbelgångaren
Det är en trist svensk titel denna Fassbinderfilm har fått. Despair - eine Reise ins Licht ska den heta, där ljuset förstås symboliserar vansinnet.
Filmen är från 1978 och en europeisk samproduktion där alla talar engelska med olika typer av brytning. "Europudding" brukade man nedsättande kalla sådant, men detta är det strålande beviset på att även den här typen av film kan vara fruktansvärt bra. Här har vi Dirk Bogarde (igen!) som den alienerade Hermann Hermann, en rysk emigrant och chokladfabrikör i Weimarrepublikens Berlin. Hermanns ökande främlingskap inför tillvaron innebär total verklighetsflykt och identitetsförlust. Han är helt blind för det som är uppenbart för åskådaren - som att hustrun Lydia kopulerar med sin kusin Ardalion praktiskt taget framför näsan på honom, eller att den luffare Hermann uppfattar som sin dubbelgångare och vill byta plats i tillvaron med i själva verket inte ens är lik honom. Det är inte bara tragiskt, det är också och framför allt väldigt komiskt. Och Bogardes fiolsträngsspända spelstil förhöjer absurditeten sublimt.
Den lille mannens identitetsproblematik i ett massrörelsernas sekel, då vissa typer av identitet var lika omöjliga att leva med som fly ifrån medan andra kunde bytas ut som olikfärgade skjortor, kommer fint fram i det lilla tal som Hermann håller för en annan chokladfabrikör, vars fabrik han önskar förvärva, i klippet nedan. Fassbinder hade onekligen sina problem med den tysk-judiska historien, och det kommer fram på sina ställen också i Despair, men i det stora hela är filmen mer avslöjande än symptomatisk för hela den här problematiken.
Despair bygger på en roman av Vladimir Nabokov och Tom Stoppard har arbetat med manus.
Klippet nedan är textat på serbo-kroatiska - det var det enda som fanns att tillgå på YouTube.
50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.
Upplagd av Charlotte W kl. 12:07 2 kommentarer
onsdag, september 02, 2009
De förhoppningsvis sista orden....
...om Aftonbladetsoppan.
Jag antar att många upplever detta som väldigt tjatigt nu. Men det finns några punkter som ännu förtjänar att petas på.
Boström och hans apologeter hävdar om och om igen, med emfas, att det inte egentligen görs några påståenden om organstölder i artikeln "Våra söner plundras på sina organ". Den "ställer frågor", heter det, och tar egentligen inte ställning... Under en debatt mellan chefredaktör Helin och Roland Poirer-Martinsson, arrangerad av Timbro och utlagd på nätet, ställdes följande publikfråga till herr Helin:
Jag tycker att det känns både som att du hukar bakom yttrandefriheten och det här med att den skulle vara faktamässigt korrekt. Alla som har skrivit artiklar eller debatterat vet ju att det spelar inte så stor roll vad man säger om fakta om man antyder tillräckligt mycket så att läsaren eller mottagaren tror att man faktiskt säger någonting rakt ut. Och det är precis det den här artikeln lyckas göra. Den lyckas framställa för många läsare att det här är mer eller mindre ett faktum trots att det inte finns någon bas för att hävda något sådant. Visst, det är ok inom yttrandefrihetens ramar men du hukar ju mot den när du frånsäger dig ditt ansvar. Kommer läsaren här tro något som den inte har grund att hävda?
Ja, hur har artikeln fungerat i praktiken, kan man fråga sig? Tyvärr finns inte längre hänvisningen till Bloggportalens olika länkande blogginlägg kvar i anslutning till artikeln längre. Men man kan kolla på Knuff, som åtminstone listar de 200 senaste blogginläggen om saken. Där hittar man naturligtvis sådana som tar artikelns insinuationer för sanning. Krönikören Anna Ekelund till exempel:
Precis som det finns onda katoliker, protestanter, humanister, muslimer, ateister, nihilister, utilitarister, aleviter, buddhister, hinduer så finns det även - hör och häpna - onda judar. Fotograf Donald Boström har fått sina fiskar varma för den här artikeln om palestiniers ofrivilliga organdonation /.../
/---/
Boströms text får mig att dra paralleller till den svenska dokumentären Necrobusiness som handlade om polska ambulansförare i Lodz som av två konkurrerande begravningsbyråer blev mutade att mörda patienter och sedan tipsa.
I kommentarerna till inlägget "rättar" sig Ekelund och talar om anklagelser snarare än ett faktum. Men i själva postningen uttrycker hon sig alltså som om det handlade om något bevisat (och fnysningen om de där judarna som minsann inte ska tro att de är bättre än andra folk talar sitt eget lätt illaluktande språk). En annan bloggare som tagit till sig artikelns undermening är personen bakom Nattportierens liv, som skriver:
Så fort någon säger något negativt om Israel eller kritiserar Israel så är man antingen nazist eller antisemit. Att ens försöka att diskutera med israeler är totalt lönlöst! Tro mig jag har försökt!
Aftonbladet skrev i måndags en artikel om transplantationsskandalen /.../ och berättar också om hur han själv blev vittne till hur den Israeliska armen sköt ihjäl en palestinier och sen drog iväg med hans kropp. Efter 5 dagar fick man kroppen tillbaks. Den hade då blivit "obducerad". Man menar på att alla palestinier som blir dödade blir rutinmässigt obducerade av israeler...
Jojo... ingen rök utan eld, liksom. Det menar också bloggen Livet framför allt:
Ja, jag vet inte, men jag måste säga att det osar dåligt samvete om hela Israels reaktion. Ingen rök utan eld, eller hur är det man brukar säga?
Samma sentens tjänar som rubrik till ett inlägg av den i Israelfrågor synnerligen aktive Jinge, som lyckas bekräfta och dementera anklagelsen på en och samma gång - samt komma med ett nytt synnerligen märkligt och lika osubstantierat hävdande, och benämna den i New Jersey arresterade Rosenbaum "rabbinmaffia", in the process:
Igår skrev signaturen Ingrid i en kommentar här att hon tror att Israels våldsamma reaktion på kulturartikeln i Aftonbladet är ett tecken på att författaren Donald Boström gjort det som är allra farligast för landet, han beskrev sanningen.
Och det är inte utan att man undrar.
/---/
Israel anklagas ständigt och jämt för brott mot folkrätten, Genèvekonventionerna, de Mänskliga rättigheterna, krigets alla lagar och en mängd av FN:s resolutioner. Visst ropar de antisemitism då också som svar på anklagelserna, men först och främst är det ”liberaler” som ylar på sina bloggar, påhejade av suspekta organisationer som SKMA. Efter överfallet på civila i Gaza så har bloggosfären dessutom fått ett antal nya bloggar, skribenter som anonymt och på heltid förklarar hur antisemitiska alla är som överhuvudtaget andas kritik mot Israel.
/---/
Jag kände en viss tvekan själv inför Donald Boströms artikel. Mest beroende på formen, för anklagelserna har jag hört många gånger förut. Jag har också sett bilder på palestinier som skjutits ihjäl men trots detta ”obducerats” innan de lämnats ut till de anhöriga, något som jag inte förstod då och inte förstår idag. Och Israel svarar som bekant inte på frågan om varför man gör på det sättet. Något som givetvis ger en förstärkt grogrund för spekulationer. Utan svar så går det knappast att bli av med diverse konspirationsteorier. Min första tanke när jag hörde talas om den kriminella rabbinmaffian och det faktum att de sålde organ till medborgarna i USA var förstås hur de kunde komma över dessa organ, men min första tanke var definitivt inte att de togs från mördade palestinier, och det är den inte nu heller. Skulle en stat sanktionera den typen av brottslighet så skulle varenda politiker omedelbart behöva gripas och föras inför Haagtribunalen. Och israeliska politiker oroar sig för just detta redan idag, för när en israelisk ledande politiker ska åka till Europa så måste mottagande länder i förväg lova att vederbörande inte ska gripas. Så var det t.ex. när Tzipi Livni besökte EU förra gången.
Men som sagt, signaturen Ingrid har en klar poäng i sitt resonemang.
Konsten att tyckas behandla ämnet på ett nyktert sätt men samtidigt i själva verket både bekräfta anklagelsen och rentav förstärka demoniseringen tas dock till oanade höjder av det här inslaget på Al Jazeera, där en till synes allsidig diskussion om artikeln åtföljs av textskyltar (ca 4 1/2 minut in i inslaget och framåt) som inte bara återupprepar utan rejält spär på den beskyllning Boström oskyldigt hävdar att han inte alls för fram:
Nå. Nog om det.
En annan punkt att peta på är den syn på vad antisemitism är som kom till uttryck av Jan Helin både i Svt Debatt och i Timbrodebatten. Men det bemöter Jonathan Leman strålande i en debattartikel på Svt:s hemsida, så jag slipper peta vidare själv.
Upplagd av Charlotte W kl. 15:35 12 kommentarer
Etiketter: antisemitism, media
tisdag, september 01, 2009
Naivitet, cynism eller båda delarna?
Fortfarande finns det ingen Malmö/Lund City att läsa på nätet, så jag lägger ut även denna min senaste krönika här på bloggen. Det har ju den fördelen, dessutom, att man kan länka direkt till artiklar och hemsidor som man berör. Här är den:
Knappast någon kan väl ha missat historien med Aftonbladets olycksaliga artikel om israeliska organstölder. Den som på inga grunder alls kopplade ihop arresteringen av en judisk man i New Jersey med den israeliska arméns hanterande av palestinska dödsoffer under tidigt nittiotal. Och kom att användas av israeliska regeringsföreträdare i ett politiskt maktspel – men också att ådra tidningen Aftonbladet häftig och legitim kritik.
Nå, jag ska inte älta själva innehållet artikeln vidare, inte heller frågan om pressfrihet. Det har liksom gjorts. Men jag vill peka på en slags aningslöshet, eller naivitet, som man kan se på sina håll i debatten.
Det är nämligen inte ovanligt att judars – och för den delen även icke-judars – reaktioner mot artikeln viftas bort med hänvisning till att antisemitism idag skulle vara ett icke-problem, i synnerhet i fina Sverige. ”Jag vågar påstå att Sverige av i dag är ett av Europas absolut minst antisemitiska länder. Några svenska förintelseförnekare är inte lätta att hitta”, skrev till exempel Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad (”Också om Palestina må vi berätta”, 29/8). Han kan ju verkligen inte ha letat. Han hade bara precis behövt googla på ordet ”förintelseförnekare”. Eller så hade han kunnat gå in på Mohamed Omars hemsida med tillhörande blogg, där samsas en hel klase av dem – Lars Adelskogh, Ahmed Rami, Israel Shamir med flera. Herr Omar tillhör för övrigt själv förnekarnas skara.
Visst, det är möjligt, till och med troligt, att Sverige idag är ett av Europas minst antisemitiska länder. Men det betyder inte att antisemitismen inte finns. Att den gör det och att judar i Sverige också märker av den är väl känt inte minst i Malmö. Ann Heberlein pekar på detta i en krönika i Sydsvenskan (”Förtal föregår förföljelse”, 30/8). Heberlein ser cynism i sättet som vissa debattörer närmar sig Aftonbladetgate – judar ses som överkänsliga, självmedlidsamma och förblindade av det förflutna. Ja, kanske handlar det egentligen mer om cynism än om om naivitet och aningslöshet. Eller så bor kanske cynismen och naiviteten i själva verket granne med varandra.
Upplagd av Charlotte W kl. 14:49 23 kommentarer
Etiketter: antisemitism, malmö, media