Moralisk feghet

Although anti-Semitism continues to exist within sections of the right and far right, over the past decade it has also gained support amongst the left. A study titled Unfavourable Views of Jews And Muslims on the Increase in Europe, published in September 2007, found that 34 per cent of respondents who identified themselves as being on the political right and 28 per cent of those who said they were on the left had a generally unfavourable view of Jews. Those who were least likely to harbour such prejudices – 26 per cent – identified themselves as being in the ‘political centre’ /.../
Those who are active in left-wing politics are unlikely to hold coherent anti-Jewish prejudices. Nonetheless, one disturbing development in recent years has been the reluctance of left-wing anti-Israel protesters to challenge explicit manifestations of anti-Semitism. This accommodation to prejudice is often motivated by moral cowardice. Others try to justify their failure to challenge anti-Semitism by arguing that criticising the prejudices held by some Muslim youth will only let Israel off the hook. Some suggest that Israel’s behaviour relieves Europeans of any moral obligation to empathise with Jews or Jewish sensibilities. /.../
The most worrying dynamic in Europe today is not the explicit vitriol directed against Jews by radical Muslim groups or far-right parties, but the new culture of accommodation to anti-Semitism. We can see the emergence of a slightly embarrassed ‘see nothing, hear nothing’ attitude that shows far too much ‘understanding’ towards expressions of anti-Semitism. Typically, the response to anti-Jewish prejudice is to argue that it is not anti-Semitic, just anti-Israeli. Sometimes even politically correct adherents to the creeds of diversity and anti-racism manage to switch off when it comes to confronting anti-Jewish comments.

Sociologen Frank Furedi,

"After Gaza: what’s behind 21st-century anti-Semitism?"

Läs hela artikeln här.

Vänsterliberalism för mig - kanske för dig?

Jag fick ju i uppgift av Jimpan härförleden att skriva ett blogginlägg om vad vänsterliberalism är för mig. Och nu kan jag inte skjuta på det längre med hedern i behåll - även om jag egentligen fortfarande inte känner mig helt fokuserad på uppgiften, med allt annat som hänt på sistone och pockat på min uppmärksamhet. Men här följer i alla fall ett halvhjärtat försök. Eventuellt följer jag upp med någon ytterligare postning senare.

Jag tar min utgångspunkt i människans egenskap av att vara på en gång beroende av andra och av föda, värme etc för sin överlevnad - och en särskild individ med faktiskt eller potentiellt behov av egenmakt. Under hösten har det med anledning av Nina Björks avhandling Fria själar förts en diskussion där den förstnämnda egenskapen stått i fokus. Björks bild av den beroende människan är det lilla, hjälplösa barnet. Föräldraskapet hade, har hon sagt, gett henne en ny insikt i vad det innebär att vara människa. I sin diskussion av debatten kring Björks bok påminde Lars Westerberg i radioprogrammet OBS (bör ha varit 31/10 2008) om föräldraskapets andra erfarenhet: den där man tvingas släppa taget om det barn som vuxit upp till att bli en varelse med egna strävanden och behov att stå på egna ben. På ett lite annat sätt har författaren Amos Oz (jag har glömt var) beskrivit ungefär samma sak: människan som en halvö, en varelse som å den ena sidan är förbunden med "de andras" landmark, men å den andra sidan också är vänd ut mot havet, bort från "de andra".
En vänsterliberal politik måste, som jag ser det, tillgodose de basala behov som springer ur denna människans dubbelhet. Det innebär att den måste ta våra grundläggande materiella behov på allvar, och se det som en så långt möjligt ovillkorad mänsklig rättighet att få dessa tillgodosedda. Så är det inte idag. Idag lever vi ett ekonomiskt system som endast bygger på lönearbete kontra villkorade bidrag. Det medför stora problem för stora grupper människor, som har svårt att passa in i mallen för "anställningsbarhet". Också de som är anställda lever såväl i en ständig otrygghet i det att de är beroende av en arbetsgivare de inte har någon kontroll över. Också egna företagare är ständigt beroende av andra och av omständigheter mer eller mindre bortom deras kontroll: av ett kundunderlag, av kreditörers förtroende etc. Det bidragssystem den som går omkull blir beroende av fungerar i många fall dåligt, förnedrande, och skapar ingen trygghet. En grundbult i det vänsterliberala samhället är därför som jag ser det medborgarlön. En sådan måste av praktiska skäl ligga på en låg nivå, men ska tillgodose den enskilda individens mest basala behov. Jag tänker mig dock att den måste kompletteras med att individen förbinds att utföra samhällsnyttiga tjänster under en begränsad tid, för att tillförsäkra en fungerande samhällsgemenskap. Men samtidigt tänker jag mig att den som inte vill ingå i denna gemenskap ska kunna "kliva ur" (och överlåter med varm hand åt någon annan att fundera över hur det ska kunna gå till rent konkret).
Det vänsterliberala samhället bygger på en stark men desintresserad stat. Stark för att den måste kunna tillhandahålla sina medborgare all sådan service, vård och utbildning som inte kan läggas över på privata händer. Det är viktigt att det finns starka samhällsägda institutioner som tillhandahåller samhällsnyttiga verksamheter med anknytning till infrastruktur, public service-media, skola och högre utbildning etc. Jag ser andelen gemensamt ägande i mitt vänsterliberala samhälle som högre än i dagens. Men det ska också finnas en öppning mot andra former av ägande, och olika former av social ekonomi. Exempelvis genom inrättande av så kallade Public Interests Companies, såsom miljöpartisten Carl Schlyter på Brännpunkt i höstas föreslog tillsammans med tyska gröna EU-parlamentarikern Elisabeth Schroedter som en lösning för Vattenfall (istället för att de ostört tillåts fortsätta skövla tyska samhällen i sin jakt på brunkol etc).
Stark men desintresserad, alltså, och med det menar jag att det i det vänsterliberala samhället inte ska finnas plats för sådan moraliserande lagstiftning som utan rimliga skäl inskränker individens faktiska och/eller mentala frihet. Det skulle i detta samhälle inte finnas någon plats för den svenska sexköpslagstiftingen, och det skulle ha en narkotikalagstiftning som i första hand bygger på "harm reduction strategies". Det skulle inte heller finnas någon filmcensur och man skulle gå försiktigt fram i frågor om "könsdiskriminerande reklam" och annat som berör subjektiva tolkningar. (I övrigt skulle - och detta säger egentligen sig självt - detta samhälle naturligtvis ha en lagstiftning som garanterar individens rätt att inte bli överfallen, bestulen, mördad etc.) Den personliga integriteten skulle, vidare, självklart värnas, och det skulle sannerligen inte finnas något utrymme för den senaste tidens ödesdigra bokstavsförkortningar (FRA, IPRED, PNR...).

Staten skall dock inte vara så desintresserad att den inte strävar efter det övergripande målet att människors lika värde ska gälla också i praktiken, inte bara genom högtflygande retorik. Detta kan exempelvis avspeglas i statens institutioners lönesättning mm.
Och nån jäkla monark ska vi förstås inte ha.

Hm...jag misstänker att jag får återkomma med uppföljande postningar om det här. Detta är i alla fall en första ansats - take it or slit det i stycken.

Lovers of fine arts and culture

Det har varit EM i konståkning hela veckan, jag har suttit klistrad. Fast idag försvann större delen av den utlovade utsändningen på Eurosport i nån utdragen tennismatch. Frustrerad ägnade jag tiden åt att leta upp det här klippet från YouTube - de gamla isdansmästarna Grischuk/Platov från OS 1998:



Det här paret är till stor del ansvarigt för att den skrikigt pippigula, rumbadansande vulgära isdansen så smått och i all ro börjar bli direkt artsy-fartsy. Det fanns de som tyckte att de inte tillräckligt mycket sysslade med traditionell dans, och att det här numret, där de ju använder musik av den minimalistiska kompositören Michael Nyman (musik som användes i arthousefilmen Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare) skulle vara för monotont och dystert. Men idag hörs inte mycket av sånt knarr. I år dansade två av de sex högst placerade paren på EM till brittiska altrockgruppen Muse, högst anmärkningsvärt.
Egentligen välkomnar jag den här utvecklingen, den ligger helt i linje med min egen smak.
Men samtidigt kommer jag på mig själv med att sakna det kanariegula vulgostuket.

Anklagelsen mot Jinges blogg är varken ny eller oberättigad

Reaktionerna på Dilsa Demirbag-Stens artikel i Expressen igår är lika förutsägbara som deprimerande. Obegripligt nog låter Expressen Jinge gå i svaromål*, och det (vad det verkar) oemotsagd. Jag hoppas att han inte får sista ordet.
Jinges angreppssätt mot Dilsas konstaterande att hans blogg gett antisemitismen en hemvist på nätet är det gamla välbekanta, att avfärda anklagelsen som ett sätt att undvika gå in på Israels förbrytelser. Men Dilsa har ju tydligt deklarerat att hon inte väljer sida i konflikten, så det blir svårt att förstå varför hon ska svara på de frågor om Israels agerande Jinge anser att hon ska svara på. Man kan förvisso önska att Dilsa skulle resonera på ett annat sätt vad gäller detta med att ta ställning till (d v s företrädesvis mot) kriget, men hennes intresse ligger alltså på ett annat plan, varför Jinges svar litegrann har karaktären av "Goddag yxskaft".
Vi är många som har uppmärksammat antisemitismen på Jinges blogg, och det också långt före Gazakriget. Jag har skrivit om den flera gånger här på bloggen, och den har uppmärksammats såväl av Sydsvenskans Niklas Orrenius som på SvT Opinion av mig och Magnus Sandelin. En av de som kommenterar på Expressen, signaturen Linda, känner uppenbarligen väl till Jinge.se:

Visst, att jinge tycker antisemtism missbrukas är knappast förvånande. Han vill ju få sin rasism till helt vanlig kritik. Jinges blogg är rasistisk. Hela tiden jämställs Israel och nazityskland i hans blogg. Bloggen innehåller ZOG-liknande konspirationsteorier om hur media styrs eller manipuleras av ni vet vilka och Lewinskyaffären har beskrivits som en "Mossadfälla". När det spreds rykten om att McDonalds skulle ge pengarna till Israel gav Jinge legitimitet åt ryktena. Det är samma unkna konspiratoriska antisemtisim alla som inte är helt historielösa bör känna igen.
Det är dags att ta avstånd från hatet!

Det ska dock påpekas att det var Jinges återkommande gästskribent Lasse Wilhelmsson som skrev det där om Monica Lewinsky. Wilhelmsson lyfter i samma text fram den franske presidentens och dennes utrikesministers judiska bakgrund, och skriver följande om Rahm Emanuel (Barack Obamas stabschef):
"Den föreslagne stabschefen är verkligen inte vem som helst, utan en sedan länge strategiskt placerad judisk sionist i det demokratiska partiet, som liksom sina gelikar regelmässigt sätter Israels intressen före USA:s."
Var och en som har så mycket som den allra minsta kännedom om de olika uttrycksformer antisemitism tar sig känner här igen myten om judens bristande lojalitet med varje annan gemenskap än den judiska. Idag när Israel finns antas lojaliteten ligga där; tidigare talade man om suspekta judiska "kosmopoliter". Den här postningen av Wilhelmsson är bara ett exempel av många på antijudiskt tankegods hos Jinge.se - och det finns naturligtvis också de exempel på sådant som författats av Jinge själv.
Vänsterinriktade antisionister brukar vara noga med att hålla isär begreppen "jude" och "sionist", och antar lite naivt (naivt eftersom det trots allt finns en tradition av att använda uttrycket "sionist" på ett antisemitiskt sätt) att sålänge ordet "jude" inte finns med i en text - som i övrigt exakt kan återge gamla ökända föreställningar om världsmakt och dolda agendor - så är den okej. Men hos Jinge bryts den där bodelningen allt oftare. Vid upprepade tillfällen är det tal om den mäktiga judiska lobbyn ("Igår läste jag vad Barack Obama sade på mötet med AIPAC, den inflytelserika judelobbyn i USA. Det var så skrämmande att jag faktiskt inte kunde skriva om det direkt. ") Men rasism, det projiceras på judarna själva, som inte bara själva väldigt ofta sägs bära skulden för en ökande antisemitism utan också porträtteras som bärare av dagens nazism ("Vissa bloggar har ägnat mycket energi åt att publicera ett antal 'Muhammedkarikatyrer', andra i sin tur gör gällande att muslimer och islam arbetar på att ta över Europa. Det är exakt samma rasism som mötte judarna århundradet före Förintelsen, fast nu är diverse judiska hemsidor indragna i hetsen mot muslimer. Dessutom länkar vissa av dem frekvent till rent nazistiska hemsidor. (!)")
Jinge får förstås starkt stöd idag av sina kommentatorer, som säger sig "aldrig ha sett något kritiskt mot judar" vare sig i postningarna eller bland kommentarerna. Men det är just i kommentarsfälten som antisemitismen hos Jinge.se verkligen får fäste. Där finns, tyvärr, en stor uppsjö av rent hatiska kommentarer som är författade av återkommande gäster såsom signaturerna Sara G, fofo eller alandalus. Här är en som hänför kriget till den judiska religionen:

När vissa börjar jämföra palestinierna med Amalek så bör man minnas vad som står om Amalek i Toran:

“Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.”

(1 Sam 15:3)

Jämförelserna är alltså minst sagt skrämmande. Må omvärlden aldrig lämna palestinierna ensamma i Israels händer.

Antisemitiska anstrukna kommentarer finns naturligtvis också i fältet till den postning som berör Demirbag-Stens artikel:

Expressen har fått ännu en medarbetare som de förtjänar!
Liksom den svenska sionistmaffian!

Alla som brytt sig om att se och undersöka detta det minsta (som ex jag själv) inser nog nu att propaganda maskinen nu går för högvarv för att återupprätta ”offer status” vilket blir svårt med dessa massiva övergrepp gjorda nu, gjorda tidigare och pågående.

Just detta med en konspiratorisk bild av "judisk makt" (nej, det blir inte bättre för att man kallar den "sionistisk") är särskilt återkommande. Några av många övriga exempel:

Median styrs av Israel runt om i världen och därför försöker de dölja deras mord mot det palestinska folket . Och median i Sverige är väldigt feg när det gäller att visa vad Israel verkligen håller på med…


Svensk = anglosaxisk media har i stort sett alla judiska ägare eller styrelser med stort judiskt inflytande. Gäller samtliga Tv. radio och tidningar, vilket är det enda Svensson har tillgång till. Den svenska myndigheten ”Levande Historia” bara bekräftar detta missförhållande i svensk politiks prozionistiska amerikanska hållning. Detta stryper totalt en allsidig belysning och diskussion i frågan. (Letar fortfarande efter vilka som bestämmer mitt kanalutbud i Telias Tv-nät. All Public-Service inom EU borde vara en självklarhet). Radio Islam ( Googla själv) som belyst detta har fått plikta för denna handling genom brännmärkning med den antisemitiska stämpeln. En i mina ögon orättfärdig åtgärd. Att samla och redovisa information kan inte få vara fel.

Obama - “den svarte Messias”(?) - få människor i historien har haft ögonen på sig så till den grad som honom. Men hans “val” av idel sionister i sin stab innebär att jag inte gör mig en endaste illusion. Skulle han gå emot sina sionistiska herrar så lär ett attentat inträffa omgående.

Ja, man skulle kunna fortsätta i evighet. Men det får räcka för idag. Som ett sista påpekande vill jag bara lyfta fram Jinges val av illustratör på bloggen: Carlos Latuff, pristagare vid den iranska propagandatävlingen

International Holocaust Cartoon Competition.

Vilket bara ytterligare understryker vad det är för karaktär bloggen i fråga har.

Uppdatering: se också Jonathans postning.

* Det är möjligt att jag förhastade mig här. Det kan tyckas självklart att man, som Mattias menar i en kommentar, får gå i svaromål efter en sådan anklagelse - jag för min del tycker nog inte det är självklart, men okej, det är i alla fall inte heller självklart att man inte ska få göra det.

Mer av samma

Min senaste krönika i Malmö Lund City handlar om att antisemitism inte är något som hör det förgångna till.
Just nu har vi det överallt omkring oss. Låt mig återigen påminna om namnlistan mot antisemitism som man kan skriva under på nätet. Den är inte en markering mot muslimer, den är inte ett ställningstagande för Israels (nu avslutade, törs vi tro på det?) krigföring i Gaza - den handlar enbart om judars rätt att inte bli attackerade i egenskap av att vara judar. Dessa självklarheter måste, att döma av diskussionen på namninsamlingens forum, tyvärr påpekas.

Om antisemitism handlar också Magnus Sandelins artikel på SvT Opinion - rekommenderas! Läsare av denna blogg anar nog vilka som ligger bakom de antisemitiska yttringar Sandelin tar upp, men för att vara riktigt säker kan man läsa författarens egen uppföljningspostning på dennes blogg.

Se även Sakine, "Gaza blottar tröttsamma fördomar".

Debatten blir alltför ofta låst, eftersom man inte lyssnar på varandra utan hellre projicerar fiendebilder. Här är ett tråkigt exempel på det.

Dags att börja tänka på EU-valet

År 2008 var kanske mer än något annat de ödesdigra bokstavsförkortningarnas år. FRA, IPRED1, IPRED2, ACTA, PNR.... Vi kan inte detta år luta oss tillbaka och försöka glömma bort alla dessa odemokratiska och integritetskränkande politisk-juridiska hydror – tvärtom måste vi i än högre grad försöka sätta oss in i vad de handlar om.
Efter elfte september-dådet och upprättandet av USA:s Department of Homeland Security har säkerhetstänkandet blivit ett hot mot demokratin också utanför USA. Inom EU utkristalliserar sig detta i form av ständigt nya direktiv med det ena vansinniga förslaget efter det andra. Det handlar om allt från idén att i stora databanker spara uppgifter om enskilda individers resande i tretton års tid (PNR) till det antagna direktiv som säger att SMS, telefonidata och uppgifter om IP-adresser ska sparas i upp till två år (Datalagringsdirektivet). Vi har att göra med en utveckling som drivs av å ena sidan (vad jag förstått) direkta påtryckningar från amerikanskt håll och å andra sidan Följa John-mekanismer – men framför allt, naturligtvis, av terrorattacker och skräcken för dylika. Parallellt härmed har ett nytt politikområde växt fram, IT-politik, där den individuella friheten och rätten att ta del av den interaktiva nätteknologin står på spel. Även på detta område är det som händer inom EU av central betydelse.
När vänsterpartiets Eva-Britt Svensson i höstas på egen hand lyckades förmå parlamentet att säga nej till ett förslag om att låta internetleverantörer stänga av enskilda individer från nätet visades vikten av att vi skickar rätt personer till Bryssel i vårens EU-val. Den individuella parlamentsledamoten kan, faktiskt, göra skillnad. Även för den som vill att Sverige lämnar EU finns det all anledning att rösta och att följa EU-valet med intresse. Att noga höra sig för om hur kandidaterna ställer sig till den utveckling bokstavsförkortningarna beskriver. Hur de kandidater som redan sitter i Bryssel konkret agerat under sin mandatperiod.
Möjligen sker det ett politiskt trendbrott med återverkningar till Europa i och med att Barack Obama tar över tyglarna i USA, men vi kan inte räkna med det och egentligen finns det (utöver löftet om att stänga Guantanamolägret) inte mycket som entydigt pekar på den saken. Naturligtvis finns det också andra politikområden som är viktiga. Miljöfrågorna, till exempel. Och det betyder bara att det finns än större anledning att engagera sig i valet till EU-parlamentet den sjunde juni i år.

Noterat från sjuksängen

Egentligen är jag inte så sjuk längre, mest trött. Men noterat ha jag i alla fall. Att det faktum att Jinges blogg fungerar som en grogrund för antisemitism och ryktesspridning observerats av Sydsvenskans Niklas Orrenius. Det gäller en postning om bojkott av israeliska produkter, där en diskussion uppstår i kommentarsfältet om huruvida ryktet att McDonalds skänker en del av vinsten till Israel kan tänkas vara sant eller inte (sic...). En kommentator skriver: "Nä. Ryktet om McDonald’s är vad ja vet falskt (det jobbar väl för många muslimer där numera). Däremot går en fast summa av all försäljning av bonniertidningar till IDF (=Israels militär)."
En annan godbit i tråden är SKP-bloggaren Astrid Bomans hävdande att "Frukt som påstås komma från USA är också israeliska." Det är ju som en motsvarighet till det paranoida hävdandet att Israel i själva verket står bakom och styr amerikansk politik, fast på fruktnivå. Tänk om hela USA i själva verket bara är en enda stor potemkinkuliss uppbyggd av mossads bläckfisksarmar?

Lättare att hålla sig för skratt får man när man läser om den senaste (?) attacken mot Malmös judiska församling. "En burk med texten 'Zyklon B' hittades uppsatt på en vägskylt utanför judiska församlingen i Malmö på torsdagskvällen. Ett hakkors gjort av pärlor fanns även på platsen", skriver Sydsvenskan. Samtidigt kan man på annan plats läsa om hur en facklig organisation i Italien manat till bojkott av judiskägda butiker - ja, judiskägda, inte israeliska. En svensk bloggare drar till med rubriken "Kauf nich beim Juden" på ett inlägg som manar till bojkott mot Israel - och förklarar rubrikvalet med att han vill "väcka uppmärksamhet". Bland de varor bloggaren tror att man bör se upp med är smycken - inte för att han vet något om huruvida Israel exporterar många smyckesvaror eller ej utan för att "stereotypen säger att judar handlar med guld och diamanter".

Som om det inte skulle gå, och det väldigt enkelt till och med, att kritisera, eller helt enkelt fördöma, den israeliska krigföringen utan att kollektivt skuldbelägga judar och utan att förfalla till antijudiska klichéer och tankemönster. Karin på Heja världen är en av de som klarar av det.

Uppdatering: Det finns en namninsamling på nätet mot vågen av antisemitism. Klicka och skriv på!
-------------
Observerat i bloggosfären (och som vanligt blir det en vild blandning):
- Anna V återger en rörande appell från Sapir College, som ligger i det israeliska gränsområdet till Gaza.
- David N ger oss en introduktion till musikgruppen Dalapolisens spelmän.
- Greta läser en norsk artikel som hon gillar.
- Jacob protesterar mot göteborgska rivningsplaner.
- Löwenstein lyssnar på Morgonpasset.
- Magnus L ger tips på hur man kan hjälpa befolkningen i Gaza med förnödenheter.
- Niklas H tycker till om satsningen på elitklasser.
- Emma funderar kring hur kontrollsamhället kan påverka vår kommunikation.
- Rut skriver en dagsedel.
- Tanja fortsätter att tipsa om animé.

Vet alla det?

Medan jag så smått går och grunnar på hur jag bäst ska beskriva vad "vänsterliberalism" innebär för mig (en uppgift jag fått av Jimmy Sand) kan jag inte låta bli att kort kommentera Göran Rosenbergs ledare i DN från den 8:e. Även om den inte längre är fullständigt färsk.
Jag har egentligen inget att invända mot det han vill få fram om Gaza och Mellanöstern - att det borde vara så enkelt men ändå är så svårt och verkar så hopplöst. Men när han skriver att "alla vet" vad som behövs göras tror jag faktiskt inte att han har helt rätt. Rosenberg skriver:

Alla vet vad sans och vett kräver (till att börja med); en ömsesidigt framförhandlad och internationellt säkrad delning av den smala jordremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden i två självständiga stater.
Alla vet vad alternativet är; garanterad ömsesidig förstörelse.

Vet alla detta? Är det inte så att det istället finns en opinion som egentligen aldrig trott på en tvåstatslösning - och som gör sig hörd varje gång Israel begår övergrepp eller involveras i krigshandlingar? Minns någon författaren Jostein Gaarders vidriga krönika i norska Aftenposten sommaren 2006? Jag skrev en bloggpostning då som är lika aktuell idag: "För staten Israel gäller dödsstraff. Nej, det är förstås inte alla som tänker så. Men en hel del. Här i Sverige och i andra trygga länder. 'Tvåstatslösningen är död' heter det här och var. Eller så säger man öppet att israelerna betett sig så illa att de förverkat sin rätt till nationen."
Gaarder fick mycket hård kritik för sin artikel, som smaklöst nog bar titeln "Guds utvalgte folk". Idag förs tankar som talar emot tvåstatslösningen fram inte bara av Jan Myrdal utan också en mer allmänhumanistiskt orienterad debattör som Torbjörn Tännsjö - och inga starkare svallvågor uppstår; här och där instämmande hummanden. Kanske för att många som normalt skulle reagera förstummas av det israeliska övervåldet i Gaza, kanske för att den starka judefientlighet Gaarders artikel andades inte verkar framträda. Jag undrar hur många det egentligen är, som öppet eller i hemlighet aldrig accepterat Israels existens. När jag var medlem i Vänsterpartiet - det är inte många år sedan - var attityden hos dem jag diskuterade med att man såg tvåstatslösningen som en nödvändig kompromiss, något man lite motvilligt accepterade. I fjärran såg man ändå ett gemensamt land hägra för alla israeler och alla palestinier. Det vill säga: man kunde bara acceptera "staten Israel" som något övergående. (Kanske är det detta Rosenberg tänker på med parentesen "till att börja med"?)
Det finns förvisso de som har högst hedervärda skäl för att tänka så. Och vem vet, de kanske får rätt någon gång i framtiden. Men är det inte ändå ett problem i nuläget, om det nu finns en hyfsat stor opinion som inte riktigt kan, på allvar, trots att det gått sextio år, ta Israels existens till sig? Jag inbillar mig att extremister i Mellanöstern som inte vill erkänna Israel tar näring av den här hållningen - och att israeler som å sin sida redan känner sig hotade kanske också känner av den och förstärks i sin bunkermentalitet? Kanske läser jag in för mycket i ett par artiklar och en och annan blogg. Men jag tror inte jag är ensam om att med jämna mellanrum under livets gång (fast mest i ungdomen) råkat in i mycket hetsiga nattliga spritindränkta diskussioner om "Israels rätt att existera". Och då har jag alltså aldrig ens besökt Mellanöstern en enda gång i mitt liv (och inte mina fyllediskussionspartners heller). Är det inte hög tid att vi, som befinner oss på behörigt avstånd och borde kunna se nyktert på det hela, på allvar börjar gilla läget nu? Och då menar jag förstås inte att vi inte ska protestera mot massakern i Gaza (vilket jag dock inte tycker man ska göra i sällskap med Hamas, om man nu vill ha fred). Utan att vi rent allmänt börjar visa det Göran Rosenberg kallar "sans och vett".

Uppdatering: en som definitivt inte visar sans och vett är Blogge Bloggelito, som bland annat kallar Israel för "en cancersvulst på den europeiska kroppen" - eftersom "Europa skapade det judiska problemet". Ja, det är precis samma språkbruk som det nationalsocialistiska. Det är tydligen inte bara så att "Judefrågan" har blivit "Israelfrågan" här (vilket den uppenbarligen blivit för många förkrympta tänkare), utan den lever helt enkelt dessutom kvar i sig själv i denna text. Att författaren lägger in en brasklapp om att (den för honom så förhatliga) kristendomen skapade antisemitismen, det hjälper inte upp den kompakta hatspya Blogge själv riktar mot både Israel och det judiska folket. Vidrigt.

Goda initiativ

Istället för att bara negga tänkte jag peka på vad jag ser som goda röster och initiativ i den våldsutgjutelse som är - även om dessa kanske i sig inte förmår åstadkomma så mycket. Först och främst vill jag då peka på det upprop som Dror Feiler tagit initiativ till och som publiceras i DN idag. För några dagar sedan kom i Göteborgsposten ett annat positivt upprop för fred som var undertecknat av religiösa företrädare. Och den bästa artikeln på Newsmill tycker jag har varit den som Adel Abu Hamdeh publicerade den femte januari, "Hur når vi en realistisk lösning?" Abu Hamdeh tillåter sig att drömma:

Jag efterlyser demonstrationer och manifestationer där judar, muslimer och kristna från både den politiska högern och vänstern tillsammans visar sin solidaritet med freden och där israeliska och palestinska flaggor vajar sida vid sida. Den långdragna debatten kring det som har varit och vem som bär skulden har uppenbarligen inte fört fredsprocessen framåt. Istället har oenigheten bidragit till att elda på de hatiska stämningarna. Om pro-palestinier och pro-israeler kan visa upp en samstämmighet kring vad som måste göras kan vi kanske sätta press på Israel och palestinierna för att komma vidare i fredsprocessen.

Dags att byta taktik. Dags för engagerade runt om i världen att enas om att fred är den enda lösningen. Ett Palestina och ett Israel sida vid sida. Möjligtvis är detta en naiv dröm, men det är kanske just naivitet som saknas i debatten.

Tyvärr lär väl inte de demonstrationer som hålls idag vara riktigt av denna utopiska art.

Jag vill också påminna om Avaaz namninsamling för ett stopp på stridigheterna, den är (naturligtvis) fortfarande igång....
---------------------
I skuggan om dessa icke-utopiska demonstrationer hålls just nu i Göteborg en manifestation mot övervakningssamhället, med bl a Erik Josefsson som talare. Också detta ett gott initiativ.

En våg av antisemitism

Det var ju väntat. Men icke desto mindre är det bedrövligt. Det händer varje gång det finns anledning att kritisera israelisk politik (och det var väl ett understatement i förhållande till vad som nu pågår i Gaza). Men det är förstås inte så att israelisk politik i sig förorsakar vågor av antisemitism. Nej, det är snarare så att Mellanösternkonflikten används som en projektionsskärm mot vilken gamla beprövade föreställningskomplex får ett till synes invändningsfritt spelrum. För inte utlöser väl exempelvis Robert Mugabes politik i Zimbabwe motsvarande vågor av hets mot svarta. Nej, Israel är världens enda judiska land och samtidigt som anklagelserna mot Israel om att de missbrukar den judiska historien, gömmer sig bakom en "offerstatus" etc, duggar tätt är det väl att märka att om det är någon som tjatar om historien och judiskheten så är det kanske inte så mycket israelerna själva. Israel är på ett negativt sätt sammansvetsat med judenheten, tycks det, i det populära medvetandet. Eller åtminstone i de mindre trevliga delar av det populära medvetandet som ger sig till känna vid tidpunkter som den här.
Judiska byggnader sätts i brand, medlemmar av judiska församlingar hotas. I Ring P1! talar en man om de "stinkande judar" som tagit Mellanöstern som gisslan, alltmedan en handfallen programledare sitter förstummad. En bloggare hallucinerar fram en fantasi om specifikt israelisk sexterror som utförs under skydd av det judiska folkets martyrstämpel - och länkar till Svenska Dagbladets artikel om den uppflammade antisemitismen. En annan bloggare fördömer attentaten mot judiska församlingar men anser också att man ska motarbeta "konstiga uttalanden" som "underblåser motsättningar mellan olika befolkningsgrupper i Sverige" - och menar att detta är vad Jonathan Leman gör när han för Svenska Dagbladets reporter berättar om den förefintliga antisemitismen. Ytterligare en skyller på "den svenska israellobbyn" som borde "tänka både en och två gånger när de hela tiden refererar till Israel som en judisk stat" - för, menar bloggaren med en totalt förvriden logik, "är man då motståndare till Israels gärningar blir man ju då per definition motståndare till 'judendomens gärningar' - och så går det inte gärna att tänka" (ja detta är förvriden logik - Israel är en judisk stat för det första, det är inget som "israellobbyn" hittat på, men nej, att vara kritisk mot Israel implicerar i sig inte att man är kritisk mot judendomen, lika lite som det att vara kritisk mot exempelvis en muslimsk teokrati som Iran i sig implicerar att man är kritisk mot islam). Och naturligtvis har vi här också den mer eller mindre öppet antisemitiska bloggen Dumheterna, som kallar Svenskans artikel för "välplanerad propaganda" - och besannar vad som står i den:

– ­ Det handlar i en del miljöer inte bara om att kriget är fel, utan det sker tillsammans med en demonisering av det israeliska folket. Till detta följer gamla schabloner om judars föregivna hämndlystnad och makt. En mäktig sammansvärjning påstås kontrollera tidningar, företag och politiker och hindra "sanningen" från att komma fram, säger Jonathan Leman och fortsätter:

– En legitim kritik mot israelisk militär och övergreppen mot den palestinska civilbefolkningen blandas med antisemitiska klichéer, och då får vi den här kompotten som syns i bland annat artiklar, kommentarer och på bloggar.

En annan pervers ådra bland reaktionerna på denna artikel - och på konflikten i Mellanöstern - är de islamofoba kommentarerna. De som skyller den nu grasserande judefientligheten på, som en blogg uttrycker det, att vi tar emot "'flyktingar' som sedan belönar oss med att ta sina konflikter hit". De som själva är rasister men låtsas som att rasismen, den står någon annan för. Och som ställer sig på Israels sida enligt principen "min fiendes fiende...." Vilket tacksamt tas emot av de som talar om "NationalSionismen" och å sin sida, och projicerar all ondska och intolerans som överhuvudtaget finns på Israel. På Kommunisternas blogg återges en text av Gilad Atzmon, som bland annat gjort sig känd för att tolka finanskrisen som ett led i sionisternas onda världshärskarplaner - här skriver han att israelerna inte tillhör mänskligheten. Detta citeras med gillande av Rawia Morra, vars blogg enligt Aftonbladets Åsa Linderborg är den allra bästa (lite lustigt eftersom Linderberg sitter på en maktposition inom den medievärld Morra beskrivit som fullständigt sioniststyrd).
Snälle Carl Bildt, kan du inte ta fram en klok fredsplan för våra plågade medvetanden här på hemmaplan också.

Ps. Läsvärda postningar om den antijudiska vågen: Leman, Gurgîn, Nima, Sandelin.

Uppdatering: Det samtal till Ring P1 jag hänför mig till ovan sändes i måndags, 6/1, och kan lyssnas på om man klickar på länken till 9.20-sändningen av programmet detta datum i sändningsarkivet (ligger kvar 30 dagar efter utsändningsdatum). I samma sändning förekommer en kvinna som menar att texter i Talmud ligger bakom konflikten - också detta en klart antijudisk retorik, om än mer sofistikerad än den som talar om "stinkande judar".

Drömmen om Den Stora Folkresningen och synen på Mellanösternkonflikten

Sovjetunionen stödde befrielserörelser från Sydafrika till Centralamerika till Vietnam, liksom den islamiska republiken har stött Bosnien och Gaza. Så kan det se ut i världspolitiken: en regim som är djupt reaktionär och repressiv hemmavid kan ha en progressiv funktion utomlands.
Det verkliga skälet till att alla västerlandets makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot Hamas är just att denna rörelse insisterar på palestiniernas rättigheter och fortsätter kämpa för dem. Det är det som skiljer styret i Gaza från det i Ramallah: Mahmoud Abbas har funnit sig till rätta i rollen som Israels och USA:s marionett. Hans klick av korrupta Fateh-politiker är i dag en rehabiliterad israelisk satellitklass, vars uppdrag är outsourcad kamp mot alla former av motstånd. Så har nu också demonstrationer till stöd för Gaza förbjudits av Abbas myndighet och civila palestinier på Ramallahs gator fått smaka dess batonger.
Än värre är kollaborationen i Kairo. Den egyptiska diktaturen fruktar Hamas av samma skäl som sina amerikanska och israeliska vänner: en genuin folklig motståndskraft riskerar att spränga status quo. Den södra gränsen mot Gaza vaktas från Egypten, och dagarna innan Israel inledde sin offensiv höll Hosni Mubarak salong för Israels utrikesminister Tzipi Livni; samförståndet var gott. Men även Egyptens strategi kan slå fel.Massdemonstrationerna till stöd för Gaza har sköljt över de egyptiska gatorna och flutit in i den tidvattenvåg av missnöje som under flera år stigit allt högre och förhoppningsvis dränker diktaturen inom kort. Det är kanske palestiniernas största hopp: en social revolution i arabvärldens kärnland, i bästa fall under den fria arbetarrörelsens ledning.

Så skriver Andreas Malm på Newsmill, i en artikel med den lätt surrealistiska titeln "Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik". Ja man känner ju igen sig. Det är samma Andreas Malm som för några år sedan ägnade sig åt lika patosfyllda uttryck för stolt solidaritet med Hizbollah sommaren 2006. Vi har en lätt igenkännbar fiende, imperialismens instrument, som bedriver hetsjakt mot en lika lätt igenkännbar protagonist, bäraren av folkviljan - d v s Hamas. Att denna organisations starkt antijudiska prägel (något annat den har gemensamt med Hizbollah), vägran att erkänna Israel samt dess reaktionära och odemokratiska islamism skulle kunna spela in i västmakters skepsis mot den finns inte med i den här ekvationen - för det är ju faktorer som grumlar den klara, svartvita bilden. Att sitta hemma i pojkrummet - eller kanske snarare i de små vänsterextrema rörelsernas världsfrämmande mötesrum - och försöka identifiera de progressiva rörelserna i konflikten har förstås också något sorgligt välbekant över sig (ironiskt nog finns det en slags likhet mellan detta tänkande och USAs utrikespolitik, som ju också handlar om att liera sig med djävulen om djävulen verkar vara den kraft som bäst tjänar ens egna intressen vid en given tidpunkt; ett system som sällan fungerar eftersom djävulen trots allt lever sitt eget liv). Och man skulle kunna tycka att Malm borde dra sig till minnes vad som hände förra gången vi hade situationen "Iran + revolution + vänsterförhoppningar + islamister". De som till att börja med var lierade med arbetarrörelsen (exakt vad är den där dagens "fria arbetarrörelse" som Malm skriver om egentligen?) mot högerdiktaturen i Iran kom snabbt att bli vänsterns främsta förföljare. Nej, jag vet - historien upprepar sig sällan exakt, situationen är något annorlunda etc... Men det finns anledning att lyfta ett varnande finger mot demagoger som i all upphöjdhet tycker sig kunna urskilja vem som fyller en "progressiv funktion" i en situation som just nu handlar om att människor slaktas. Jag vet, det är den israeliska armén som står för den absoluta huvuddelen av slaktandet, inte tu tal om den saken - och jag tycker att den som hävdar att Israel fullt ut dragit sig tillbaka från Gaza 2005, varför allt bråkande från den palestinska sidan egentligen är helt onödigt, har en rätt tung bevisbörda på sig. Men vad som gäller just nu måste väl ändå vara att få slut på detta slaktande och, som David Munck skriver i sin andra artikel om Gaza på Newsmill, få igång den nödvändiga dialogen. Därför så framstår dessa slutord av Andreas Malm för mig som enbart vidrigt cyniska:

Till den dag styrkeförhållandena i regionen förändras är det motståndets uppgift att hålla grytan kokande. Det vet Hamas och de andra fraktionerna i Gaza. De segrar enbart genom att härda ut, genom att överleva och fortsätta kampen: det garanterar att de finns kvar den dag styrkebalansen skiftar. Ingenting tyder hittills på att Israel kommer att lyckas utplåna deras motstånd den här gången heller, med mindre än ett totalt folkmord.

Vad gäller ordet "folkmord" så används det ju redan, och har på många håll använts länge för att beskriva israelisk politik mot Gaza och Västbanken. Därutöver är naturligtvis nazireferenserna legio. Torsten Kälvemark skrev häromdagen en artikel på Aftonbladet Kultur där han i all oskuldsfullhet refererar till en israelisk bok som hävdar att "(o)m vi judar bara stirrar oss blinda på Förintelsen så ser vi inte omvärldens olyckor", och att det är dags för Israel och judenheten att resa sig ur Förintelsens skugga. Det är möjligt att detta är ord som är synnerligen träffande i en israelisk kontext; om detta vet jag intet. Men besattheten av Förintelsen kanske inte är något som är specifikt för "judarna" (det var en fin generalisering han gjorde där, Kälvemark, utan att behöva ta eget ansvar för den) utan något som i minst lika hög grad gäller oss, när vi tittar på Mellanösternkonflikten? Det är som om det bara funnes ett enda raster att se den igenom, och det är det raster som gör israeler till nazister, de forna offren som borde veta bättre till bödlar ("har de inte lärt sig något av sin historia" utropas det i kommentarsfälten, som om Förintelsen vore en slags learning experience). Jag vet inte, ärligt talat, om det är rätt att som Munck gör tala om "tendenser till folkmord" i det förhandenvarande situationen. Att dividera om den saken är hursomhelst måhända väl kallsinnigt. Men ungefär samtidigt som den konflikt som nu är bröt ut hade Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, en artikel inne på DN Debatt angående situationen i Tschad, dit folk flyr undan Darfur. "Konflikten, som nu går in på sitt sjunde år, har hittills orsakat över 300 000 döda och miljontals flyktingar", skriver Gabelic. Detta är dock, av någon anledning, en konflikt som inte väcker, och aldrig väckt, vårt intresse i ens tillnärmelsevis lika stor utsträckning. Kanske också något som är värt att fundera över.

Ps. Nej "svensk vänster" vill inte "utrota judar" - men jag vill ändå rekommendera Bloggen Bents båda inlägg som positivt provocerande för vänsterläsare: "Andreas Malm sätter tillbaka national i socialismen" och "Vänstern sår en draksådd i Gaza".

Penisavund

Knappt hade jag skrivit gårdagens inlägg om min avundsjuka på högerliberalerna, med utgångspunkt i resultatet för tävlingen om "Årets politiska blogg 2008", förrän jag plötsligt insåg det uppenbara. Det är så uppenbart att ingen ser det. Nämligen att en annan ojämnhet bredvid den mellan höger- och vänsterbloggare är, ehum, tämligen markant: den mellan kvinnliga och manliga. Faktum är att endast en kvinna befinner sig i tio-i-toppen: Opassande-Emma (som jag och en del andra med mig egentligen velat se som vinnare) på fjärde plats.
Så vad betyder då det och varför överhuvudtaget ta upp saken? Förra året vann ju en kvinna, och därtill en prostituerad sådan, så inte kan jag väl mena att "Årets politiska..."-tävlingen i själva verket skulle vara en orgie i sexism? Nej, det menar jag förstås inte och alla som tror att jag hävdar en medveten konspiration för att trycka ner kvinnor kan med fördel försöka byta tankespår. För detta med att kvinnor mer sällan ses som tunga politrukiska röster har naturligtvis med betydligt mer subtila mekanismer än så att göra; mekanismer som såväl kvinnor som män styrs av och som dessutom sällan opererar på det medvetna planet.
Men låt oss till att börja med backa bandet lite. Förra året vann en kvinna, det är sant; därtill en kvinna som tillhör en starkt ringaktad grupp i samhället, och som, enligt min mening, på sitt sätt för en tydligt feministisk kamp. Men det finns två saker att tillägga här: den första är att Isabella liksom i år Opassande var ensam kvinna bland de tio i topp; den andra är det faktum att en del av de som stöttat Isabella gjort så av avgjort icke-feministiska, rentav anti-feministiska skäl - alla som följt Isabellas blogg vet att den är full av slängar mot det feministiska etablissemang hennes kamp gått på tvärs mot, och att detta tacksamt har tagits emot av sådana som inte kan sägas stå för en annan typ av feminism utan snarast stärkts i sin allmänna rabiata anti-feminism. Vissa av dem som lagt sin röst på henne kan, med andra ord, sägas ha gjort en markering "mot kvinnor" snarare än för dem. (Jag vet att många inte ser feminism som något som med nödvändighet är "för kvinnor" - jag ber att få avvika mot den uppfattningen, men den bakomliggande diskussionen är för omfattande för att jag ska kunna eller vilja gå in på den här och nu.)
Men är det då så enkelt som att det finns lika många kvinnor som män att välja mellan, och att männen hela tiden ges förtur? Nej, sannolikt inte. Jag gick snabbt igenom de bloggar som nominerats i årets tävling, och konstaterade - med visst förbehåll för att några faktiskt är så anonyma att bloggarens könstillhörighet inte framgår, och att ytterligare några är kollektivbloggar där både män och kvinnor skriver - att mer än dubbelt så många manliga som kvinnliga bloggare nominerats. Det man frågar sig då är förstås om detta speglar könsfördelningen bland politiska bloggar i stort eller om kvinnor helt enkelt inte nominerats i "tillräcklig grad". Det är en fråga jag inte orkar ge mig på att försöka besvara seriöst (den som känner sig hugad skulle förstås kunna börja räkna kvinnliga respektive manliga bloggare inom kategorin "politik" på Bloggtoppen, eller nåt). Men ja, mitt intryck är onekligen det att kvinnor mer sällan än män väljer det renodlade politiska fältet. Och ja, jag måste faktiskt tyvärr medge - mitt intryck är att kvinnor i oroväckande hög grad hellre sysslar med fluffiga kattungar, dagliga fotografier på den egna kroppen i läckra outfits och andra ting som kan hänföras till kategorierna smått och gott samt självbespegling.
Verkar jag föraktfull nu? Ja det gör jag säkert. Jag vet att det idag anses anti-feministiskt att kritisera kvinnor som ägnar sig åt det där med mode och stil och konsumtion och rosa fluff och sånt. Men helt ärligt - jag känner att jag börjar få nog. Jag börjar känna mig som Julia Roberts i filmen Mona Lisas leende - den som handlar om en flickskola på femtiotalet, där Roberts förtvivlat kämpar för att få sina elever att upptäcka sina egna intellektuella gåvor och sina möjligheter att ägna sig åt annat i livet än man och barn. Det är en film som i sig inte är särskilt radikal utifrån dagens horisont - eller åtminstone tyckte jag det fram till dess att jag började fundera lite mer på vad tjejer och kvinnor faktiskt ägnar sig åt idag. Nej, kvinnor idag lever inte för andra människor på samma sätt som femtiotalets hemmafruar gjorde det. Men många av dem är, tycks det mig, instängda i ett äktenskap med sig själva som Kropp och Kvinna. Och jag skulle då och då vilja krossa den spegel som dessa tjejer och kvinnor ständigt tycks ha framför sig. Jag skulle vilja dundra mot dem som Julia Roberts gör i filmen: "I demand excellence from you!" Sätt igång och upptäck världen utanför H&M! Ni kommer inte omedelbart att belönas, för som kvinna blir man fortfarande alltför ofta ignorerad, skuffad åt sidan. Men belöningen kommer på lång sikt, och den kommer inte bara att komma från andra utan också inifrån. Det är jag övertygad om.


(Gled jag ut i en väl orättvis och generaliserande avvikning nu..?)

Några andra möjliga förklaringar till den extremt ojämna könsfördelningen i toppen av politrukbloggtävlingen kan, hursomhelst, vara sådana som också använts som förklaring till vänsterbloggarnas taskiga resultat: att kvinnor inte tycker det är så viktigt med den här typen av tävlingar, och att de inte förmår göra särskilt bra reklam för sig själva. Den sistnämnda delförklaringen tror jag det ligger en del i. Jag kan ju iaktta detta hos mig själv. Jag skulle egentligen vilja skylta med att man kan rösta på den här bloggen i Björn Wadströms tävling "Årets Blogg 2008 - alla kategorier", men klarar inte av att göra det utan att samtidigt påpeka att man också kan rösta på Jimpan (som jag nominerade) och på Opassande... Ni ser.... jag kan inte göra reklam för mig själv.

Lite sotis på högerfilen

Som de flesta av er säkert redan vet var det ju bloggaren HAX som vann titeln "Årets politiska blogg 2008". Han är såklart förjänt av det men personligen är jag lite besviken på att inte Opassande-Emma, som tippat, tog hem spelet. Blogge kom tvåa för andra året i rad och det vore förstås kul om han kunde få bli etta nästa år. Oscar Swartz som kom trea fick också ett högt betyg av mig, och Opassande blev faktiskt fyra vilket är en hög placering så jag har väl egentligen inte så mycket att beklaga mig över. Men en sak grämer mig mer än Opassandes uteblivna vinst, och det är den totala högerdominansen bland de högst placerade. Jag är förstås inte den enda som reagerar på detta, och förklaringar har framförts som att vänstermänniskor - med vilket de flesta menat sossar; en synonymisering jag ber att få protestera mot - inte tycker det är så viktigt att rösta i den här typen av jippon, eller att de helt enkelt inte är så bra på att blogga. Björn Pedersen, som med Bloggen Bent är den som ligger bakom Årets politiska blogg-omröstningen, kommer som jag ser det sanningen närmast när han i ett inlägg betitlat "Lite bloggråd till S från motståndarlaget" skriver såhär om majoriteten av sossebloggare (och resonemanget gäller, skulle jag vilja påstå, även för vänsterbloggosfären i stort):

De håller ett tal, säger de “rätta sakerna”, och går sedan hem till sig och sitt utan att engagera sig mycket i responsen på det som sagts. Tvärt om, om responsen blir "fel" så är instinkten att projicera skulden på den som reagerar, för bloggaren tycker ju "rätt". Det får till resultat att bloggaren ofta tar bort inlägg i kommentarsfältet eller att bli arg. Och där kantrar bloggen till att bli megafoneri.
Viktigast av allt, att blogga handlar om att vara personlig. Det betyder inte nödvändigtvis att man är privat, men man måste vara personlig därför att en blogg är individuell. Alla inslag av att vara megafon för någonting, snarare än att vara uppriktig och stå för sina egna åsikter gör att bloggen misslyckas.
Ska bloggosfären må bra och utvecklas till att bli det debattfora som alla med självklarhet söker sig till, så är det viktigt att sossebloggarna också nätverkar och deltar. Det mår alla politiska bloggar bra av därför att ett vasst och skärpt motstånd sporrar mig och andra till att bli bättre.
Alla som bloggar politiskt har gjort sig skyldig till att skriva partipamfletter. Det har jag gjort, det har de flesta andra gjort. Vi har skrivit saker som är "viktiga" partipolitiskt snarare än att vi egentligen har någon åsikt i frågan, eller att vi vill engagera oss i det. Men när det kommer till kritan, när det gäller, så måste bloggaren helt enkelt vara sin egen först och främst. Jag kan till exempel peka på mitt eget engagemang, liksom Erik Hultins, för integritetspolitiken. Jag är säker på att det inte har gjort oss mera älskade av vårt partis ledning alltid. Men i valet mellan att megafona för Centerpartiet och att stå för det vi tycker, så är valet självklart. Socialdemokraterna måste också våga släppa taget och sticka ut hakan - bli personliga.

Jag kan tycka att det problem Björn beskriver på sätt och vis gäller för hela vänstersfären, inte bara för vänstern - och som sagt framför allt inte bara för socialdemokratin - i bloggosfären. Alltså att det saknas en driven idédebatt som förs av hakutstickande människor med personlig integritet (sic!). Visst finns det bra och intressanta vänsterbloggare (jag tycker jag har de bästa i min länklista), och visst finns det starka vänsterdebattörer utanför bloggosfären. Men det finns, tyvärr, desto mer av förutsägbarhet, av papegojeri, av förstamajtalande och av demoniseringar av motståndare hellre än individuella risktaganden och konkret nytänkande.
Jag kan bli lite avundsjuk på den förhållandevisa vitalitet man just nu kan se på högerkanten. Visst är vänstern hyfsat bra på stora IRL-arrangemang såsom ESF här i Malmö i höstas, men det är arrangemang som trots det stora demonstrationståget (vilket fungerar mer som en möjlighet att visa upp de egna leden än som ett sätt att nå ut till den omgivande befolkningen) vänder sig till de redan frälsta. Jag saknar en vänsterististisk motsvarighet till en sammanslutning som Liberati, ett gäng som faktiskt vitaliserar den politiska debatten i stort, som är befriande konkret i sina utspel och som lyckas vara löst knutet till ett visst parti (Folkpartiet) samtidigt som det framför självständiga, oortodoxa idéer. Jag har förvisso observerat att även Liberati har sina utstötningsmekanismer och jag menar (naturligtvis) inte att jag tycker att de ställningstaganden Liberati gör alltid är lyckade. Vad jag säger är att de för mig framstår som ett nytt, och positivt, fenomen inom svensk politik och idédebatt. Skulle något liknande kunna härbärgeras av exempelvis Vänsterpartiet? Med tanke på hur Vägval vänster kördes ut ur stan framstår det som mindre troligt. Vi inom vänstern har en rejäl mognadsprocess framför oss, som vi måste genomgå om vi på allvar ska kunna återta initiativet.
--------------------------------
Helglektyr på bloggosfären: Anna Veeder på Al Hamatzav återger israeliska fredsorganisationers fredspropåer, En dröjande blick dröjer vid Stockholms filmfestival 2008, Heja världen fortsätter att påminna oss om Burma, Hynek sammanfattar filmåret, Kulturbloggen ber om hjälp med att nominera till Stora Bloggpriset (och idag är f ö sista dagen att nominera till Björn Wadströms "Årets Blogg 2008 alla kategorier), Jerry Silwer gästbloggar hos Opassande och bedriver oblyg piratpartistisk propaganda, Sjölander undrar över Göran Skyttes vänkrets, Tanja tipsar om manga, TomTom har gjort en årsbästalista och Vänstra stranden inleder en diskussion om sociala medier.