Riksteatern sprider rasistisk lögn

Made in India – Notes From A Baby Farm är på intet sätt bra teater. Humorn är krystad. Spelet stolpigt. Avsaknaden av en fungerande dramaturgi smärtsamt påtaglig. Men framför allt är det Amrita Pandes närvaro och sätt att agera som stör. Pande är sociolog och har doktorerat på surrogatmödraskap i Indien. Pjäsen bygger på hennes arbete och hon ingår alltså själv som en del av pjäsen. Genomgående figurerar hon som experten, som guidar oss genom problematiken och de människor som är involverade. Vi får höra delar av intervjuer som hon genomfört där blivande föräldrar likväl som surrogatmödrar kommer till tals, men allt ackompanjeras naturligtvis av Pandes kommentarer. Mest störande är dock hur hon tar på sig andras roller och spelar dels den doktor som leder verksamheten på den undersökta kliniken, dels en av surrogatmödrarna. Som doktorn är Pande arrogant, auktoritär och påfallande egenkär; som surrogatmoder barnslig, lite komisk och med starkare indisk brytning. Som sig själv ger hon, i kontrast, ett balanserat, eftertänksamt, intellektuellt och sympatiskt intryck. På så sätt placerar Pande sig själv på ett tydligt överordnat plan i förhållande till de figurer som är hennes ämne. Delvis ligger förstås detta i sakens natur; det är i alla fall väldigt svårt att undvika. Men här görs det så påfallande klumpigt och stötande.
Visst är ämnet annars behjärtansvärt. Eller rättare sagt viktigt. Pande har kloka synpunkter. Ett starkt inslag är de broderier som surrogatmödrarna bidragit med och som hängs upp längs väggarna i lokalen under pausen. Vackra, skickliga broderier med motiv som injektioner i livmodern, ägg, mobiltelefoner...
Sedan kommer det mot slutet. Pande håller ett litet föredrag om sin forskning, med en internationell överblick över hur surrogatmödraskap hanteras i olika länder. "Israel uppmuntrar surrogatmödraskap. Det är ett led i kampen att stärka den judiska befolkningens andel. Endast judar får lov att använda sig av tekniken."
Tja, det är samma typ av tongångar som i Judith Butlers föreläsning på Nobelmuseet förra året ("lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen"). Och lika lite som på Nobelmuseet var det här någon som ifrågasatte påståendet, i stället hörs indignerade suckar som talar om att detta bara var vad stora delar av publiken förväntade sig av förbrytarstaten Israel. Själv ville jag ha ordentligt på fötterna och föredrog att gå hem och kolla upp saken i stället för att konfrontera Pande under den avslutande frågestunden. Och, naturligtvis, källorna jag hittat är samstämmiga. Lagstiftningen i Israel angående surrogatmödraskap är inte så himla liberal, men nu öppnas det upp för möjligheter att även homosexuella ska kunna ta del av tekniken. Och vad gäller religiös/etnisk tillhörighet – naturligtvis finns ingen sådan begränsing. Det hade verkligen förvånat mig om så vore fallet. En sådan begränsning hade knappast kunnat vara laglig i Israel. Men eftersom religionen har en framträdande roll i landet är det så att

Since the Israeli population consists of multi-ethnic and multi-religious groups, including Jews, Moslems, Christians and others, the attitude of the various religions was considered. According to Judaism, the religion of the child is determined by the religion of the mother. Therefore, the surrogate mother should be of the same religion of the CC, although if all the parties are not Jewish, the Committee may allow an interreligious agreement following consultion with the clergyman from the Committee.

Den typ av påstående som Pande sprider passar in i en rasistisk, demoniserande syn på Israel där den judiska befolkningen ser sig som övermänniskor, undertrycker andra och för en raspolitik som för tankarna till Tredje riket. Det är modern antisemitism i dess prydno. Och att den sprids från teaterscener runt om i landet, med föregivet vetenskapligt stöd och Riksteatern i ryggen, är allvarligt.

(Föreställning: Made in India – Notes From A Baby Farm på Moriska Paviljongen i Malmö 19/10 2012)

Litterär saloon

Recenserar i dag danska författarinnan Helle Helles senaste fina roman, Detta borde skrivas i presens.

Om årets nobelpristagare i litteratur tycker jag intet, eftersom jag inte läst honom. Men jag är å ena sidan väldigt glad att detta innebär ett uppsving för bokförlaget Tranan, ett av de viktigaste vi har, som specialiserar sig på icke-västerländsk litteratur. Och jag är å andra sidan väldigt irriterad på att människor som inte läst Mo Yan har synpynkter på valet av honom. Per Svensson är en sådan människa. Jag trodde inte att han skulle ta sig för något så ointellektuellt som att diskutera valet av en författare han inte läst. Man ska över huvud taget aldrig diskutera författare man inte läst, filmer man inte sett osv. Jag vet att det är svårt att avhålla sig från att tycka till ändå, när något verkar trycka på en nerv. Men då får en åtminstone se till att nöja sig med att lufta sina förutfattade meningar i slutna sällskap. Inte låta dem tryckas i riksmedia.
Svensson tycks också ha en ytlig syn på vad det innebär att vara författare i en diktatur. Det är inte så enkelt att alla låter sig inmutas i inhägnaderna "oppositionella" respektive "regimens megafoner". Exemplet DDR, och allt vad som fortfarande framkommer om hur svårt det var även för starkt regimkritiska att hålla den moraliska flaggan fläckfri, borde ha varit ett lärostycke. Just det där uttalandet av Mo Yan som Svensson hånar, att censuren "stimulerar den litterära kreativiteten", är för övrigt ett som känns igen från östtyska författare och filmare. De har då menat att censuren tvingade fram en uppfinningsrikedom när det gällde att beröra tabubelagda områden utan att göra sig till föremål för censursaxen. Deras uttalanden har alltså visat på en kritisk hållning och ett försök att hävda sin subjektivitet i en snäv miljö, inte på ett simpelt medlöpande. Kanske är det samma sak med Mo Yan.

Helt orelaterat: intressant läsning om ett råsexistiskt "skämt" som obegripligt nog blivit populärt. Vad är det egentligen som har gått snett? Vi har årtionde efter årtionde av feminism och sexualupplysning bakom oss. Ändå blir det såhär. Å andra sidan uppmärksammas det ju och kommenteras helt okej på hipstersajten möllan.nu. Inte visste jag, förresten, att Möllan var så hippt. Ändå.

Malmö och våld

Det brukar inte vara någon bra kombination. Man tänker på Sevedsplan, hatbrott, Mangs, kvinnomisshandel med dödlig utgång, brinnande bilar, polisiära övergrepp, mc-gäng, krogmaffiosos och sånt. Men det finns ett positivt undantag – wrestling. Jag skrev om det i gårdagens Kvällsposten.

Hatbrott däremot, som sagt, ingår i den stora negativa geggan. Ett av de senaste exemplen är sprängladdningen vid judiska församlingen. Som bekant har vi en kommunledning som inte precis lyckas motarbeta antisemitism utan snarare förvärrar den. Återigen ser vi ett exempel på detta i den kyla och nonchalans och det konspiratoriska tänkande som uttrycks då vår politiska ledning ställs inför oro och frågor från judiskt håll.
Det konspiratoriska tänkandet kommer från folkpartisten Björn Lagerbäck, som är uppenbart olämplig för sitt uppdrag att vara samordnare för det Dialogforum som ska arbeta för större tolerans i staden. "Det kan finnas en dold agenda som gör att man aldrig kommer att erkänna att Malmö stad gör positiva saker", säger han. Vad skulle det vara för dold agenda? Från vilket håll, och varför? Är Lagerbäck så okunnig om antisemitism att han är omedveten om att föreställningar om "dolda agendor" och makt utanför offentlighetens ljus ingår i den antisemitiska tanketraditionen? Vad är han för person att leda en verksamhet som kommit till just på grund av en ökning av attacker mot judar? Det hela är fullständigt grönköpingskt, men med sorgkant.
I rättvisans namn ska dock sägas att vänsterns kommunalråd Hanna Thomé ändå visar en beredskap att vilja ta tag i frågan. Skam vore det annars, eftersom hon har ansvar för diskrimineringsfrågor.
Vi vanliga malmöbor kan också göra vårt, till exempel genom att gå med i den kippavandring som anordnas den 20:e oktober. Samling utanför synagogan klockan 11.45. Arrangör Sofia Nerbrand har på arrangemangets facebooksida gjort klart att de som försöker använda sig av den här frågan för att slå ner på någon annan minoritet – tyvärr finns ju de som använder sig av den ökande antisemitismen för att i sin tur spä på hatet mot muslimer, som om det funnes något antirasistiskt i detta – inte är välkomna.

Tacka vet jag porr

Femtio nyanser om honom är, menar jag, en väldigt förljugen och dessutom illa skriven bok. Liksom Ann Heberlein har jag svårt att se bokens jag som en feministisk förebild. Att betrakta boken som en gestaltning av feministisk kamp finner jag obegripligt, närmast absurt.
Heberlein tar upp två saker jag också borde ha nämnt. För det första översättningen. För det andra, om än bara antydningsvis, drömmen om flykten undan samtidens krav. "Drömmen om den dominante hannen tycks vara sorgligt aktuell för 2010-talets dubbelarbetande kvinnor", skriver Heberlein. Ja att bli ägd av en man som tar kontroll över alla aspekter av ens liv kan vara ett sätt att undkomma en arbetsmarknad som blir alltmer absurt krävande och svår att kombinera med livet utanför – det som kvinnor fortfarande tar så stort ansvar för. Det är intressant att Anastasia vid flera tillfällen liknar det slavkontrakt Christian Grey vill binda henne till vid en slags anställning. Det är som en form av arbetsbeskrivning i en alternativ, tryggt skyddad sfär – vilket säger en del om existensvillkor och mänskliga mellanhavanden i dag.
En annan intressant sak jag hade velat ta upp men inte fick plats med är hur författarinnan beskriver huvudpersonens undermedvetna respektive "inre gudinna". Den sistnämnda vill bara ha sex hela tiden och hoppar jämfota av förtjusning inför samtliga möjligheter och skamliga förslag som presenteras för Anastasia. Den förstnämnda är som en inversion av det undermedvetna som Freud en gång uppfann åt oss, och som jag trodde fortfarande var vad som gällde. Här finns det inget bråte och inga undantryckta, socialt oaccaptabla impulser utan tvärtom – Anastasia Steeles undermedvetna är en sträng glasögonprydd nucka som hytter med näven åt alla dumheter och allt som den inre gudinnan bejakar. I själva verket är väl detta undermedvetna snarare att betrakta som ett överjag. Men inversionen är intressant. Handlar det om okunskap från författarinnans sida eller om ett medvetet grepp eller bara precis om att Freud liksom inte är Freud längre? Det hela speglar den värderingsglidning som gör att sexualiteten här visserligen fortfarande, liksom i en av de romanen som utgör undertexten till Femtio nyanser..., nämligen Jane Eyre, är något mörkt och hotfullt och förknippat med ett instabilt psyke – men inte farligare än att det gökas friskt hela boken igenom, och hjältinnan njuter och förlorar sig själv i den ena jordskredsorgasmen efter den andra. Sexualiteten föregår och är ändå lättare att hantera än kärleken – det verkligt farliga (även om inget egentligen blir farligt på riktigt i boken eftersom den saknar djup). Den romantiska kärleken, detta öppet och officiellt deklarerade levnadsideal, är monstret, inte könet.
I alla fall inte kvinnans kön. Här finns en intressant kommentar till detta.    

Det ska fan vara kulturskribent

Vi har varit under attack på sistone. Vi anses ju inte tillhöra verklighetens folk. Vi vill ta ifrån folk deras livsglädje, säger Blondinbella (vars offentliga persona inte ger mig någon större livsglädje) i en intervju i Neo. I en artikel som inte borde ha tagits på allvar av någon överhuvudtaget, men ändå förorsakade debatt, anklagades vi för att skriva sämre än alla andra och använda ett främmande språk. Som exempel anfördes ord – till exempel "normalitet" – som skribenten Lars Melin menade vara omöjliga för gemene läsare att inte bara förstå utan att ens ta reda på betydelsen av via lexikon (en snabb kontroll gav honom naturligtvis fel i alla exempel). Det är som att en slags massiv missunnsam normopati (ja tugga på det ordet du Melin) stegrar sig inför kultursidornas möjligheter till något friare uttryckssätt, friare reflektioner och glimtar mot något som inte så enkelt låter sig inskränkas till olika materiella nyttoaspekter och vardagsrutiner. NEJ MEN FAN VAD KONSTIGT DU SKRIVER DIN KONSTIGA JÄVEL VARFÖR KAN DU INTE BARA VARA SOM ALLA ANDRA OCH INTE HÅLLA PÅ ATT SKRIVA EN MASSA JOBBIGA KONSTIGHETER.
Samme skribent (Melin alltså) for i en påföljande artikel ut mot all kulturbyråkrati och hävdade att ingen vet vad man egentligen sysslar med i exempelvis kulturnämnder, men att de i alla fall är tillhåll för fisförnäma fjantar som pratar konstigt. Det tycks klart att för vissa blir saker konstiga om man sätter prefixet "kultur" framför dem. Nå, jag har ju själv suttit i en kulturnämnd i ungefär ett års tid och kan försäkra Lars Melin om att vi varken pratade konstigt i den eller egentligen gjorde något som väsentligen skiljer sig fram annat arbete i någon annan politisk nämnd. Det finns en del att välja mellan. Faktum är att det finns offentliga protokoll som visar vad man gör i en kulturnämnd. Så är det nog med en del annan kulturbyråkrati också.
Den senaste attacken mot oss kulturprefixare, kulturskribenter återigen, kommer från Fredrik Segerfeldt som på slasksajten Newsmill öser ut ett sällan skådat förakt, vilket denna gång utlösts av att en och annan kulturskribent (jag vet inte vem, för det bryr han sig inte om att tala om) har yttrat åsikten att nedmonteringen av kultursidor är ett hot mot demokratin.


"Alla vet att den tekniska utvecklingen håller på att vända hela medielandskapet upp och ned. Människor vill inte längre betala för en papperstidning, och då måste redaktionerna anpassa sig. Men många kulturskribenter tycks ha en inneboende motvilja mot förändring, en reaktionär inställning som räds framtiden.
Det är ett vanligt historiskt fenomen. Ordet sabotör kommer från franskans ”sabot”, som betyder träsko. När maskiner introducerades i den franska textilindustrin på 1800-talet kände sig många arbetare hotade, eftersom de var rädda för att förlora jobbet. Därför slängde de in sina träskor i maskinerna för att förstöra dem. På så sätt trodde sabotörerna att allt skulle bli som förr. I Storbritannien kallades motsvarigheten ludditer.
Kulturskribenter är vår tids ludditer. Motståndet mot utvecklingen handlar i grunden inte om någon oro för demokratin, för att det kvalificerade samtalet skulle vara hotat eller för att det kitt som håller ihop samhället håller på att upplösas. I stället är det nog egenintresset som talar. De vill fortsätta kunna leva som de gör."

En rädsla för att förlora sin inkomst blir här till något löjeväckande. Men Segerfeldt har inte förstått att det knappt går att försörja sig som kulturskribent. De flesta kan det inte. Jag kan det inte. De arvoden som betalas ut till frilansande kulturskribenter är oftast direkt skamliga. På en stor tidning som Svenska Dagbladet kanske det fortfarande är möjligt att få anständigt betalt för exempelvis en bokrecension. Men för de flesta av oss täcker betalningen inte den tid vi lägger ner på läsning, bedömning och författande. Själv känner jag mig nästan dum som överhuvudtaget håller på med det. Jag vill inte "fortsätta kunna leva som jag gör". Jag skulle vilja ha det mycket bättre. Men jo, jag tycker att det är en viktig verksamhet oaktat de usla villkoren. De flesta yrkesgrupper – lärare, journalister, läkare, sjuksköterskor, fiskare, bibliotekarier etc etc – tycker att de sysslar med något de skulle slåss för om verksamheten skakas i sina grundvalar. Vi har sett detta från exempelvis fiskarnas håll åtskilliga gånger. De blir inte förlöjligade för det. Men när kulturskribenter talar för sin egen verksamhet, då görs det gärna till något suspekt. Vi ska inte komma här och tro att vi har något värde och något att ge. 
Vad gäller Svenska Dagbladet så är egentligen inte kulturen det hårdast åtgångna området – vad jag förstått ska hela sportredaktionen läggas ned.  Det som händer med tidningen återspeglar, precis som Segerfeldt säger, det problem pappersmedia överhuvudtaget står inför. Hur problemet ska hanteras är en svår fråga. Om medier med initierad bevakning av omvärlden, inklusive kulturen, och stor räckvidd börjar försvinna kan man mycket väl tala om ett demokratiproblem. Om bara kulturområdet skulle försvinna skulle vi fortfarande kunna leva i en demokrati. Naturligtvis. Och visst skulle vi kunna ha kultursidor som var författade på barnspråk och aldrig tog upp något som kräver eftertanke eller som färre än en bred majoritet av befolkningen redan känner till, så som herr Melin tycks önska. Men vad skulle det då vara för inkrökt liten skitvärld vi skulle leva i.