Gränslöst oärligt

Jag hade inte tänkt bry mig om att ta upp de senaste förvecklingarna i Boströmhärvan. Andra gör det, och gör det bra. Men när jag läser Åsa Linderborgs vidriga retorik i Aftonbladet är det svårt att tiga still.

I söndags avslöjades i den israeliska Channel 2 att det israeliska militärsjukhuset Abu Kabir under 1990-talet systematiskt och olagligt har tagit organ från döda palestinier.

Jaha. Och lite längre ner står det att chefspatologen Yehuda Hiss "erkänner att man tagit organ från såväl palestinier som utländska gäst arbetare och israeler." Just det, man har alltså systematiskt och oetiskt tagit organ från döda människor av flera olika etniciteter. Men med sin retorik lyckas Linderborg ändå få det till att detta var ett brott som begicks mot, just, palestinier i egenskap av att vara palestinier.

Ingen kan längre avfärda familjernas oro med den rasistiska förförståelsen, att det vet man väl, att araber är lögnare.

Och vem har gjort detta?

Det är tjatigt och trist att, som Anna Veeder är inne på i sin artikel på Newsmill, hela den här historien används som ett vapen i kampen mellan "vänstern"/Aftonbladet och "liberalerna"/Expressen. Inte bara den utan överhuvudtaget hela frågan om antisemitism/"Israelkritik" hamnar i ett läge som gisslan i denna interna kamp. Samma mekanik ser man i det "islamofobi-bråk" som utkämpas mellan Aftonbladet Kultur och Expressen Kultur. Mina sympatier må i högre grad ligga hos Expressen, där man ger uttrymme för flera röster och inte sjunker lika djupt ner i oärlighet. Men nog vore det trevligt om båda tidningar - och i vidare mening "vänstern" vs "liberalerna" - kunde sluta fixera sig så till den milda grad vid varandra. Linderborg igen:

Man måste alltid positionera sig på den andra sidan, även om det betyder sammanbrott för grundläggande moraliska värden.

Men just det, människa. Visst är det sorgligt. Och varför gör du då alltså själv på det viset?
------------------------------------------------
Nu stänger den här bloggen igen för ett tag, kanske för gott. Eller närmare bestämt: antingen kommer jag tillbaka i februari eller så kommer jag inte tillbaka alls.
God jul på er ungdomar och glöm inte delta i den spännande filmomröstningen som ändå pågår i högermarginalen.
Den som är intresserad av äldre inlägg på bloggen gör klokt i att läsa dem snabbt, eftersom jag kommer att städa undan en hel del som jag betraktar som gammalt bråte.
Auf Wiedersehen, pets!

Kan inte låta bli - 00-listan

Alla andra gör det, det börjar bli tjatigt att läsa dem, men naturligtvis kunde jag ändå inte låta bli. Att göra en 00-talslista. Och ämnet är, förstås, film. Jag gör som flm-Jonas och låter listan gå upp till 20. Men jag kör bokstavsordning istället för hierarkisk. Som alla mina listor är den rätt spontant uppkommen och säkert har jag glömt något helt fantastiskt som borde varit med. Och säkert finns det filmer som borde vara med men som jag helt enkelt inte sett.

1. 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007)
2. Á ma soeur (2001)
3. Cecil B. Demented (2000)
4. Dark Water (Nakata, 2002)
5. De ofrivilliga (2008)
6. Den oberörbara (2000)
7. Dogville (2003)
8. Fem på eftermiddagen (2003)
9. Ghost World (2001)
10. Inglourious Basterds (2009)
11. Inland Empire (2006)
12. Lady Vengeance (2006)
13. Mulholland Drive (2001)
14. Mysterious Skin (2004)
15. Pianisten (Haneke, 2001)
16. Pianisten (Polanski, 2002)
17. Requiem (2006)
18. Swimming Pool (2003)
19. There Will Be Blood (2007)
20. Time Out (2001)

Så är det.

Uppdat. Nu kan Du Själv rösta på någon av de här filmerna i en skojsig omröstning t h.

Uppdat. 2: Helvete! Jag missade att ha med Nakatas Dark Water i omröstningen! Varför kan ingenting nånsin bli helt perfekt?

Sagan om "fint" och "fult"

Mediepolitiken är en lekstuga för de minst pålästa, skrev Gabriel Byström i en krönika i GP nyligen. Ja, vad ska man då säga om kulturpolitiken? Fast rättare sagt: det är väl i diskussionen omkring den som lekstugan finns, inte så mycket i dess utförande. Hittills i alla fall.
Men den där diskussionen alltså, den har alltmer urartat till en endimensionell konfliktretorik där en viss typ av liberaler ständigt reducerar hela politikområdet till en berättelse om "fint" och "fult" och dumma människors elitism. Ja för det vet vi väl alla hur det är liksom. Att det finns en massa mossiga idioter på kulturinstitutioner som ser ner på populärkultur och anser sig förmer. Som noga vaktar sina mossiga privilegier och inte förstår dynamiken i att öppna sig mot det nya och unga och spännande och "låga". Etcetera. Detta är en berättelse som upprepas och upprepas och för länge sedan blivit till sanning trots att den inte är det. Att det (naturligtvis) redan finns korsbefruktning, att Malmö Symfoniorkester t ex arbetar med dataspelsmusik, det passar inte in i berättelsen och förtigs. Igår drogs valsen på Brännpunkt i SvD och den åtöljdes av en plädering för "en enhetlig momssats på kultur".
Visst kan man diskutera momssatser på kultur. Men då kan man ju sätta sig in litegrann i frågan först istället för att inte orka tänka längre till antagandet att det hela handlar om den där (ondsinta) uppdelningen i "fint" och "fult". "Är en konsert med Malena Ernman finare än en helkväll med Lars Kristerz?" undrar artikelförfattarna indignerat. Nej minsann detta är ju förjävligt! tänker läsaren som kopplar ihop hela resonemanget med ekonomiska privilegier för "de fina". Men när man läser Skatteverkets pdf-fil om "Moms inom kulturområdet" står det på sidan 7: "För exempelvis en dansorkesters spelning är hela ersättningen momsfri."
Tja, verkligheten är ju som bekant inte svartvit. Det förstår de flesta. Varför kan inte också ideologiskt förblindade dogmaliberaler försöka fatta?