Mörka kokonger

"Vi är inte fria att välja ståndpunkt, äger inte en fri tankevärld, bundna i vårt samhälles tankestrukturer som vi är, en snärjande mörk kokong som så smart spinner in oss. Utan att själva varsebli detta agerar och tänker vi alltid som makten vill."

Det verkar ju förfärligt. Varifrån kan ett sådant citat komma? Invasion of the Bodysnatchers? Nä, det är dagens debattör i Aftonbladet som med dessa ord beskriver vår - de maktlösas - allmänna belägenhet. Vi hjärntvättas, menar skribenten, med rasistisk och politisk propaganda från De Styrandes håll i en sådan omfattning att man måste fråga sig hur hon, skribenten själv, kunnat genomskåda de onda planerna så pass att hon kunnat författa sitt inlägg. Man skulle också kunna fråga sig hur det kan vara så att Sverigedemokraterna, vars framgångar i opinionsmätningarna skribenten tillskriver den envetna rasistiska populärkulturella propagandan, trots allt inte tilltalar fler än omkring fyra procent av valmanskåren. Men där har författarinnan en förklaring: "verkligt framgångsrik blir inte en sådan rörelse förrän den får ekonomiskt stöd från landets kapital­ägargrupper, som hände i Tyskland på tjugotalet."
Det är en verklighetsbeskrivning som är så platt att den skulle kunna komma direkt från DDR. Ja visst fick NSDAP till slut ett visst stöd från "kapitalägargrupper" - men detta först efter det att partiet redan visat sig vara populärt, och dessutom handlade det aldrig om något ensidigt eller ens särskilt gynnande av nationalsocialismen från kapitalets sida. Alla utom kommunisterna erhöll dess stöd.
Visst, jag är föralldel också trött på att se araber planlägga olika typer av terrordåd i olika tv-filmer och -serier. Men för det första är detta inte den enda bilden av "araber" jag får mig till livs via media (fullt så ensidig är inte ens den mest patriotiska amerikanska våldsunderhållning), och för det andra är jag hyfsat kapabel att skilja mellan den fiktion som televisionen ger mig till livs och den bild av verkligheten som ligger till grund för mina personliga moraliska och politiska riktlinjer. Jag menar inte att det skulle vara helt betydelselöst vilka värden och bilder som förmedlas av vår till stor del amerikanskproducerade populärkultur. Men det går helt enkelt inte till så att vi hjärntvättas av den. Under nittiotalet var det populärt att bedriva receptionsstudier inom film- och medievetenskap, med sikte på att kartlägga alternativa eller "subversiva" sätt att läsa dominerande fiktioner. Även om man i glädjen över att göra revolt mot tidigare decenniers ideologikritik säkert överdrev möjligheten och betydelsen av olika slags "motståndsläsningar" så finns det tillräckligt med forskningsresultat som visar på att det aldrig helt går att bortse från de olika personliga eller gruppspecifika intressen som kalejdoskopiskt splittrar upp en publik snarare än färgar den i enlighet med avsändaradressens eventuella önskemål. Inte ens i diktaturer som Tredje riket eller DDR lyckades man helt i sin iver att forma massorna med hjälp av korrekt konst och uppbygglig underhållning. Folk tänker rätt mycket själva, helt enkelt, och ibland tänker de dumt och fel, ibland bara idiosynkratiskt, men de är sällan fullständigt förutsägbara.
Ärligt talat är jag just nu mer rädd för det konspirationstänkande som verkar bre ut sig än vad jag är för "maktens språk". De som i likhet med dagens skribent är snara att tala om för oss att vi är lurade riskerar att underminera vårt förtroende för den egna omdömesförmågan. Om vi är lurade utan att veta om det, vem kan vi då lita på? Ja risken är att olika karismatiska figurer som påstår sig ha skådat för populasen dolda sanningar börjar vinna reellt inflytande. Och då riskerar vi spinna in oss i verkligt svarta kokonger.
Fullständig självständighet finns inte och kommer förmodligen aldrig att finnas. Ingen tänker helt fritt, inte ens i ett samhälle utan kapitalägarintressen. Men vi måste ändå lita till oss själva, vår egen tanke- och omdömesförmåga, i första hand. Ideologier och teorier av olika slag är bra när de hjälper oss att sortera bland och bättre förstå våra egna intryck, vår egen situation. Men de får aldrig ersätta det egna inre rättesnöret och den egna synen. Och framför allt ska vi akta oss för demagoger som påstår sig kunna hjälpa oss se in i det fördolda.

Köpta historier

Beslutet att sätta upp Pretty Woman som pjäs i Köpenhamn med en riktig prostituerad som Julia Robertsrollen stöts och blöts. Vissa förfasar sig över att en med offentliga medel understödd teater använder pengar till att köpa prostituerade på Istedgade, andra ser en möjlighet att lyfta fram den elända tillvaron som sexsäljare i scenljuset.
Gång på gång bekrivs konceptet som att pjäsens "Richard Gere" i början av varje föreställning beger sig ut med en kamera på axeln, väljer ut en gatuprostituerad och återvänder med denna - en ny kvinna varje kväll - till teatern där hon får berätta om sitt liv och sin tillvaro. - Att en prostituerad får 2 000 kronor för att stå på scenen måste vara bättre än att hon tvingas sälja sex på en bakgård för 500 kronor. Stycket är en viktig provokation, det ifrågasätter moralen när det visar riktiga prostituerades sorgliga liv, säger en av de som beslutat ge projektet pengar. Alltså, är slutledningen vi läsare inte kan annat än dra, förutsätter man att vilken prostituerad som helst kommer att darrande av tacksamhet ta emot pengarna och möjligheten att få berätta sin sorgliga historia - och denna historia kommer inte att skilja sig avsevärt åt från kväll till kväll utan i allt väsentligt vara en vi egentligen redan känner till.
Men i Berlingske Tidende kan man läsa följande (och jag översätter från danskan):

De två regissörerna och konceptutvecklarna har ingått mycket detaljerade avtal med de prostituerade som visat intresse för att låta sig köpas till att spela huvudrollen i stycket, och det pris de betalas är detsamma som de skulle fått ute på gatan för att utföra en sexuell tjänst.

"Vi anser inte alls att vi använder skattebetalarnas pengar till att köpa prostituerade. Det vi köper är en skådespelartjänst, inte en sexuell tjänst", säger Jeppe Kristensen. "Vi anser inte heller att det vi gör är socialporr eller något som överhuvudtaget innebär att kvinnorna blir mer utsatta och exponerade än vad de är under en vanlig kväll på Istedgade. Det kan upplevas som provocerande att visas en riktig prostituerad i en romantisk komedi, men vi insisterar på att undersöka om inte också en riktig prostituerad kan förvandlas inför våra ögon och charma oss", tillägger Tue Biering.

Frågorna hopar sig nu bara ännu mer. Och de enorma grodor som hoppar ur Bierings mun gör inte min skepsis inför intention och verkan av den här idén precis mindre. Mycket riktigt menar också en f d gatuprostituerad som intervjuats i Politiken att detta är en slags förnedring av prostituerade kvinnor: "Kom till zoo och se ett livs levande luder. Ärligt talat, detta påminner mig om den tid då man kunde se skäggiga damer och personer med lyten på cirkus. /---/ Det är förödmjukande för kvinnorna att sätta upp dem på scen inför en välbärgad och välmående publik." Man måste inte dela den här kvinnans (idag fördömande) syn på prostitution för att fatta hennes poäng. Och Jeppe Kristensen, den ene av regissörerna, trasslar i mitt tycke bara in sig ännu mer när han i en uppföljningsartikel bemöter kritiken:

"Hade vi använt oss av en vanlig skådespelerska hade samma sak hänt som i Pretty Woman. Berättelsen hade förlorat sin klangbotten. Det är oerhört svårt att få det till att filmen handlar om prostitution, och vi är intresserade av att skapa den slags förlösning som ett lyckligt slut innebär. Och detta kräver att de involverade befinner sig långt ifrån varandra i utgångsläget", förklarar Jeppe Kristensen och förtydligar:
"Vi vill vara Richard Gere, en gentlemannakund som ger den prostituerade hennes betalning, aldrig försöker lura henne och är tydlig med sina önskemål. Det är inget zoo vi skapar men ett möte som är gränsöverskridande för henne, för publiken och för medspelarna. /---/ Flickorna i vår container (teatern, red.) blir plötsligt sedda som något annat än den funktion de fyller genom att sälja sex. Nu ses de plötsligt som människor, eftersom vi leker leken att en prostituerad kanske kan ha en framtid. Att något fantastiskt kan hända."
/---/
Man kan lätt få intrycket att det handlar om en kritik av den romantiska komedin om horans lyckliga slut, men detta är inte avsikten. Gränser ska överskridas och publiken ska lära sig något.
"Jag tror att de som förväntar sig kritik av Pretty Woman kommer att bli besvikna. Vi tycker faktiskt att den är en fin och viktig berättelse, som inte handlar om att göra Julia Roberts god nog för Richard Gere, utan om två människor som försöker lära känna varandra. Det är en mycket mänsklig historia."

Det är inte utan att det klyschiga inneordet andrafiering kommer för mig här. De gatuprostituerade - som alltså anlitats på förhand men ändå, ska vi åtminstone tro, agerar spontant och berättar egna, icke tillrättalagda livshistorier - förutsätts befinna sig på milsvids avstånd från oss normala i publiken och på scen. Men kanske kan de förvandlas och charma oss, rentav lära oss något, medan vi leker att det skulle kunna hända något bra i deras liv.
Regissörerna är uppenbarligen dessutom sprickfärdiga av självbelåtenhet med den goda gentlemannagärning de gör när de låter dessa stackars kvinnor få bli sedda som människor genom deras försorg ett tag. Den där fantasin om en transformering från det abjekta tillstånd den riktiga prostituerade befinner sig i till en charmerande riktig kvinna för tankarna till pygmalionkomplexet, och den manliga dröm om att skapa sig en kvinna som ju finns inbyggd redan i själva Pretty Woman-historien. Inte krävs det någon riktig gentlemannakapitalist i rollen som "Richard Gere", trots att vi nog lär vara en del som inte träffar på den sorten dagligdags och rentav känner att den är oss ganska främmande.
Och trots regissörernas smäktande försäkran om motsatsen finns förstås också ett motbjudande drag av grov buskis inbyggd i konceptet - för den som vill ha det så. Så lyder också reklamen för förhandspremiären såhär: Vi har Richard Gere, vi har hans lille, halvskallige vän Stuckey, men vi saknar en Julia Roberts. Varje kväll går vi ut och köper en prostituerad på Vesterbro och får henne att spela med i vår romantiska komedi!

Nedslående

Jag är sen, men tycker att jag till sist ändå måste kommentera den där nyheten om svenskars stöd för sexköpslagen. Trots allt är jag en av dem som efterlyst en sådan undersökning som Jari Kuosmanen vid Göteborgs universitet nu ska ha gjort. Men eftersom inte mycket mer än de knapphändiga uppgifter som nyhetsartiklarna förmedlat är känt så står frågetecknen som spön i backen. Hur många deltog i undersökningen? Hur ställdes frågorna? Hur gjordes urvalet? etc etc etc.
Det vi får veta om resultaten verkar, förutsatt att de är tillförlitliga, i alla fall nedslående. Inte bara visar de på att en majoritet stödjer lagen, utan också på att många, i synnerhet många kvinnor, anser att även den sexsäljande parten ska vara kriminaliserad. So much for, konstaterar Kuosmanen, könsmaktsperspektiv. Eller ja, han uttrycker sig inte just så. "Jari Kuosmanen tolkar resultatet som att människor uppfattar prostitutionen som ett allmänt problem och inte främst som ett uttryck för könsmaktsförhållanden", står det i TT-texten. Och visst kan man fråga sig vad som avses med "ett allmänt problem" egentligen. Men den oklarheten kan förmodligen förklaras med svårigheten att snabbt och kort förklara sina forskningsresultat för en otålig journalist. Jag ser heller ingen anledning att som Blogge börja skjuta på budbäraren, i alla fall inte sålänge det inte står klart att han gjort en undermålig forskningsinsats. Att det verkar finnas en motsägelse i att opinionen å ena sidan tycker att sexköpslagen inte fungerat, men å andra sidan vill ha den kvar är inte heller något man nödvändigtvis ska vända mot Kuosmanen. Bakomliggande kan t ex finnas en insikt om det absurda i att ena parten av verksamheten, men inte den andra, är kriminaliserad. Det kan vara denna ojämnhet i lagstiftningen man vill komma åt genom att uttala stöd för att båda parter bör vara kriminaliserade. Jag utgår från att vi så småningom kommer att kunna ta del av en forskningsrapport som kan ge några lite mer uttömmande svar både om själva opinionsundersökningen och om hur opinionen egentligen ser ut.
Än så länge nöjer jag mig med att konstatera att den attityd vi tycks ha gentemot sexköp och sexsäljare är både osolidarisk och ogenomtänkt.

Se också Greta Garbos kommentar.

Uppdatering: Via G G ser jag att det går att ladda ner forskningsrapporten Prostitution i Norden - projektet som Kuosmanens undersökning ingått i - som pdf. Den ger dock inte stort mycket mer information om opinionsundersökningen vid handen. Jag noterar att formuleringen om synen på prostitution som ett "allmänt problem" snarare än ett utryck för könsmakt återfinns i rapporten. Anmärkningsvärt att man inte bemödat sig om att förtydliga detta.

Nattens kläder

Det händer inte så ofta att jag är ute och spankulerar tidigt om morgnarna, men de gånger jag är det blir jag alltid lika förvånad över de övergivna klädesplagg som ligger utslängda här och var på marken. Vid övergångsställen, längs gångvägar, i busksnår. En barnsocka här, där ett par strumbyxor, en ensam sko vid övergångsljuset, en grå kofta som ligger och fryser utanför stadshuset. Var kommer de ifrån? Hur kom de dit? Finns det en här av osynliga jättar som sticker in sina armar genom tvättstugefönster, lägger vantarna på de kvarglömda plaggen för att sedan strö ut dem i staden om natten? Eller signalerar kläderna att det pågår något fruktansvärt medan vi sover? Vad är det egentligen som händer de där timmarna före gryningsljuset?

..och epilogen

Jonathan har skrivit en klok och intressant debattartikel om "Birro vs Zytomierska plus elitism-judsim-historien" på Newsmill. Marcus Birro har kontrat med ett svar som visar att han inte förstått Jonathans frågeställning. "...vad gör egentligen referensen till judiskhet eller 'judism', som Birro vill kalla det, i bloggen och i det sammanhanget om han inte vill säga något med det? Det har vi inte fått svar på" skriver Jonathan, och även om Birro rätt avväpnande medger att ordet "elitism-judism" var ett smaklöst utslag av bristande omdöme så har vi med hans replik till Jonathan fortfarande inte fått svaret.
Birro vill hellre övergå till att diskutera "medias och Internets spelregler, om vi vill ha ett cyniskt, mobbarklimat där människor gör sig en karriär på att utan hänsyn, heder eller moral verbalt trakassera och avrätta unga människor med storslagna drömmar". Visst, det kan vi gärna för mig diskutera. Men ärligt talat, har det inte pratats ganska mycket om den här saken redan, utan att någonting överhuvudtaget förändrats? Och ärligt talat igen, hur uppträder egentligen Birro själv när han kallar Zytomierska en "jävla amöba från helvetet"? Har hon tappat allt människovärde eftersom hon agerat fel? Birro som berömmer sig av att vara en sjusärdeles humanist kan väl knappast tycka det.
Men okej som sagt, låt oss föralldel fortsätta diskutera mediaklimatet och den ton som alltför ofta råder. Det finns dock ingenting som säger att vi inte samtidigt skulle kunna diskutera varför bröderna Schulmans elakhet bland annat resulterar i ett ord som "elitism-judism". Att de faktiskt inte är judar är som Jonathan påpekar i sig egentligen inte särskilt intressant. Men är det inte ändå lite intressant att man utgår ifrån att de är det? Vi kan med fördel vidga diskussionen så att den inte specifikt fokuserar på Birros personliga fördomsprofil. En närbesläktad fråga är varför så många utgår från att familjen Bonnier är judar? (Det är de alltså mig veterligen inte, såvida man inte använder samma definition på vem som är judisk som nazisterna gjorde. Men jag kan ha fel.) Framför allt måste vi överhuvudtaget börja prata om antisemitism och fördomar om judar som något som finns idag - och det inte bara i marginella, extrema kretsar. Med risk för att vara tjatig citerar jag Jonathan igen:

En märklig föreställning är att de enda som kan bära fördomar och hysa fientlighet mot judar är hatfyllda högerextremister. Det är få som inte tar avstånd från judehat när det kommer från de grupperna, men när antijudiska fördomar och attityder i vår tid uttrycks av etablerade tyckare i seriösa forum tycks det plötsligt vara ett tabu att överhuvudtaget diskutera det. Att tala om att det, på samma sätt som mot andra grupper, finns folkliga fördomar om judar leder hos alltför många till mental kortslutning.

Uppdatering: Leman avslutar debatten på Newsmill med en replik till Birro. Samtidigt har den nationalsocialistiska hemsidan "Den svenske" uppmärksammat ordväxlingen. Byt konsekvent ut ordet "judisk" mot "sionistisk" i den nazistiska artikeln och du får en text som inte ligger långt från vad som uttrycks på sina håll inom den vänstra delen av bloggosfären.

Uppföljning av gårdagen

Det känns lite kymigt att gå in i hela den här Idolsoppan, jag är inte så intresserad av den egonas kamp som utspelar sig i grund och botten, men det blir tydligt att det ändå finns flera bottnar i den här historien, att nya turer ägt rum i den och att jag inte återgett den på ett helt rättvisande sätt i gårdagens postning.

- För det första verkar det ha handlat om en påtvingad time out snarare än om att Zytomierska fått sparken.

- För det andra är det visst programledare hon är/var, inte jurymedlem som jag skrev igår. Och det till något som kallas "Eftersnack" och som jag inte vill veta vad det är.

- För det tredje är enligt TV 4:s presschef det där med anklagelsen mot Birro bara ett av skälen till att Zytomierska tvingats dra sig tillbaka, och inte heller det tyngst vägande. Hon har inte bara kallat en deltagare för "bögig" utan en annan för "tjock" (och som sagt - varför fick hon jobbet in the first place?).

- För det fjärde har Zytomierska nu bett herr Birro om ursäkt, och helt tagit tillbaka anklagelsen om antijudaism - och Birro har godtagit ursäkten.

- För det femte har Birro tydligen övervägt polisanmälan....

- ...och samtidigt, för det sjätte, passat på att under gårdagen ta bort för att sedan åter lägga ut - men nu inklistrade i en postning så att kommentarsfälten fallit bort - de postningar han skrivit som ger bakgrunden till Zytomierskas anklagelse - den bottnade alltså inte bara i Birros angrepp på henne. Signaturen Patrik har dock varit god nog att, bl a i en kommentar till mitt inägg igår, förse oss med länkar till originalinläggen: här och här.

- För det sjunde är det alltså "Elitism-Judsim", ett nytt ord!, som Birro anklagar familjen Schulman för - jag städade omedvetet upp det till det lite mer "begripliga" Elitism-Judaism, men det skulle alltså egentligen vara "Elitism-Judism" och det enda skälet för Marcus att skriva något sådant var, hävdar han i en kommentar, att det rimmar så fint.

- För det åttonde visar Marcus Birro upp en märklig tolerans för antisemitiska uttryck i kommentarsfälten till de båda inläggen.

- För det nionde är inte detta något media intresserar sig för, uppenbarligen. Egonas kamp är och förblir intressantare. Och även om det nu fanns fler skäl för petandet av Zytomierska, och hennes anklagelse (som plockats bort från hennes blogg) verkar varit grövre än att påpeka att Birro uttryckt sig på ett klart olämpligt sätt på sin blogg, så är jag böjd att hålla med Jonathan, som skriver såhär: "Nu tycker förstås inte jag att Birro ska få foten som sidekick från TV4:as kvällsöppet men det verkar onekligen vara så att påtalande av antisemitiska uttryck verkar vara mer provocerande än grumliga påståenden om judar."

- För det tionde är och förblir Idol en - för att låna av det språkbruk Kalle P brukar använda om mediamekanismerna och, ja, lite av varje i vår sociala verklighet really - smittohärd som helt okontrollerat sprider ut förnedringsvirus åt alla berörda håll. Se det sublimt motsägelsefulla i att Expressenkrönikören Maria Brander skarpt fördömer TV 4:s cyniska förnedringskoncept, där Zytomierska "förvandlats till den viktigaste kuggen", och sedan avslutar sin text med följande lista:

Veckans stilfiasko:

Johan Palms för stora kavaj. Det var inte bara låten som den unge artisten behövde växa i.

Veckans falsksång:

Lars sjunger alltid falskt. Med flit. Kan bli en ny Håkan Hellström, men utan sambatakt och eufori.

Veckans sågning:

"Gör något, stånga mig!" Andreas Carlsson känner sig som matadoren i "Tjuren Ferdinand" efter Yazminas sömniga show.

Reaktioner på Katrin Zytomierskas avsked

Jag tittar inte på Idol. Jag läser inte Zytomierskas blogg, inte heller Birros. Men jag har förstås lagt märke till rubrikerna omkring Zytomierskas "bögighets"-uttalande, liksom tidigare rubriker omkring andra elakheter från det hållet, och jag är inte förvånad. Att man får sparken när man uppträder som medial mobbare är helt rätt; det är bara det att just läggningen åt elakhetshållet torde vara skälet att Zytmierska fick jobbet som jurymedlem i Idol överhuvudtaget, varför TV 4:s agerande - vilket ett par andra bloggare också är inne på - inte är något annat än totalt hyckleri.
Icke desto mindre är det intressant att det slutliga skälet till att hon får sparken inte är den där förkastliga "bögighets"-slängen, utan att hon kallat Marcus Birro för judehatare. Jag har inte hittat någon annan information om detta (okej, jag har inte letat särskilt länge) än att hennes enda bevekelsegrund tycks vara att bortförklara Birros kritik av henne själv (Zytomierska är alltså "av judisk härkomst" som Aftonbladet skriver - tänk att så många har så svårt med orden jude och judinna). Någon antisemitism på Birros blogg har jag inte sett (som sagt, jag brukar dock inte läsa den och har bara kollat in några sidor) och det är förstås inte bra att missbruka antisemitismbegreppet i egna syften, så som Zytomierska tycks ha gjort.
Men naturligtvis har bloggare som inte är främmande för att ge utrymme för antisemitiska tankemönster på sina bloggar i sin tur använt saken i sina speciella syften. Bloggen Dumheterna, som jag berört här och här, förklarar direkt Zytomierskas beteende med att det är betecknande för "den krets (hon) rör (sig) i" - och detta är, utgår bloggskribenten ifrån, en krets av judar. Särskilt förkastliga judar som beter sig fräckt:

Ni kanske inte är respresentativa för judar varken i Sverige eller annorstädes men ni ger en synnerligen fadd eftersmak och detta är något ni borde betänka istället för att tro att ni kommer undan med vad som helst bara för att ni är just judar.
Är det någon som sprider hat så är det sånna där som Katrin Zytomierska. Underhållande också att se när Birro och Zytomierska tävlar om vem som är mest jude och alltså minst mottaglig för kritik. Med denna arrogans är det inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Judars arrogans förstör hela världen, tycks det som. Intressant också att Dumheterna (ett synnerligen passande namn på bloggen) utgår från att Marcus Birro är jude. Är han det? Vad som framgår av Aftonbladets artikel är att han har släktingar som har suttit i koncentrationsläger och att han tycks ange detta som någon slags alibi mot antisemitism. Som sagt, nu har jag inte sett något som helst "bevis" för att Birro skulle vara antisemit, jag är inte alls ute efter att misstänkliggöra honom och det är självklart upprörande att bli anklagad på det sätt Birro blivit. Men att någon har släktingar som suttit i koncentrationsläger är givetvis inte något som automatiskt innebär att denne någon är jude. Släktingarna kan ha varit politiskt oppositionella, s k "asociala", romer, homosexuella e dyl. Och nej, det är faktisk inte så enkelt som att denne någon är immun mot antisemitiska tankemönster bara för att släktingar förföljts av nazister/fascister (oavsett vad vissa tror). Antisemitism är ett djupt liggande kulturellt och politiskt problem, inte något som koncentrationslägrets fasor en gång för alla gjort alla rättänkande människor immuna mot - inte ens, nödvändigtvis, om de har släktingar som själva bevittnat dem. Tyvärr.
Även Jinge - vars blogg och dess antisemitiska innehåll jag bl a skrivit om här, här och här - använder sig av den här historien. Inte oväntat passar han på att sätta sig på den gamle käpphästen "man får inte kritisera Israel" (enligt mottot att om staten Israel inte är på tapeten så får man se till att sätta dit den):

Det framgår inte vad Birro eventuellt skulle ha sagt för elakheter om judar, om inte bisatsen att judar styr för mycket är ett citat av Birro. Annars kan jag konstatera att ordet – antisemitism troligen måste vara det mest missbrukade ordet i det svenska språket. Som bekant så används det så fort någon människa kritiserar Israel, och även om det rör sig om en fullt berättigad och adekvat kritik.

Jag skrev nyligen i en kommentar på någon annans blogg att jag anser Jinge vara en ren antisemit - en stämpel som jag tidigare inte velat sätta på honom, och som jag nu vill ta tillbaka igen. Det var dumt av mig att skriva så & jag har raderat kommentaren. Jag kan inte skåda in i Jinges medvetande och tycker egentligen att det han uttrycker framför allt är en skriande brist på konsekvens i sin föregivna antirasism. Hur som helst åtgärdas inte problemet med antisemitiska tankemönster genom att man identifierar "antisemiter" och tystar dem - utan att man lär sig identifiera just dessa tankemönster, oavsett var de dyker upp. De är, som Henrik Bachner skriver i sitt efterord till pocketutgåvan av Återkomsten (2004), "historiskt och kulturellt betingade och reproduceras sannolikt ofta omedvetet. De behöver således inte bottna i en personlig motvilja mot judar." (s. 578)

Uppdatering: Okej, det visade sig faktiskt finnas något annat än bara ilska över att ha kritiserats bakom Zytomierskas anklagelse. Birro har skrivit ett blogginlägg om Schulmans (Katrin var tidigare gift med en av Schulmanbröderna tydligen) med den ärligt talat fullständigt vidriga titeln "Elitism-Judaism Hatar Med En Bödels Brist På Empati". Han har skrivit en hel del om Schulmans verkar det som och det är tröttsamt att läsa allt - den där typen av munhuggning mellan mediakändisar är inte ens en hundradel så intressant att ta del av som de tror. Men att en person som aspirerar på att ingå i vår kulturella parnass vräker ur sig något sådant som "Elitism-Judaism" när han blir angripen av folk som råkar vara judar(?) (och sedan skyller på dem istället för på sitt eget dåliga omdöme), det är helt enkelt inte okej.
Och...vad gäller Jinge, alltså. Det är t o m ännu värre ställt där än vad jag trodde. Läs detta och detta så förstår ni vad jag menar (såvida ni inte tillhör den grupp människor som avfärdar allt som kommer från "Israelvänners" (OBS! kodord) håll som någon slags lögner eller propaganda).

Lite till om Durban

Apropå detta, detta, detta och detta.

Ni kan höra en intervju med den svenske regeringsdelegaten Jonas Sundberg, live från Durban 2001, genom att klicka HÄR.

Ni kan läsa en principförklaring från den antirasistiska organisationen Magenta Foundation, som är underskriven av 98 olika NGO:er och som är inriktad på att undvika att historien ska upprepa sig - klicka HÄR. Brödtexten:

In 2001, more than three thousand people participated in the Non-Governmental Forum of the United Nations third World Conference against Racism, Discrimination, Xenophobia and Related Intolerance (WCAR) to chart a course for future generations to eradicate racism, discrimination and intolerance. Participants pledged to adhere to established international human rights standards and operate with transparency and respect for democratic discourse.Many civil society representatives were disappointed, when the NGO process, which raised the profile of important contemporary racism problems and the historic wounds of slavery and discrimination, was discredited. UN High Commissioner for Human Rights Mary Robinson spoke out against what she called the "hateful, even racist" antisemitic atmosphere that plagued the NGO forum.She refused to commend it to governments for their consideration. Leading international human rights organizations called some of the human rights language in the declaration inaccurate, inappropriate and even counterproductive. They regretted that progress on vital issues such as discrimination against Roma and caste discrimination was thereby diminished.
Observers were shocked by violations of procedure in the preparatory and drafting processes, the racist treatment including violence, exclusion, and intimidation against Jewish participants, and the misuse of human rights terminology in the document related to the Israeli-Palestinian conflict.

With a few notable exceptions, the vast majority of groups was silent or refused to speak out. In the years since, many have reflected that the result was a regrettable vacuum of moral leadership.

The organizations below pledge to reject hatred and incitement in all its forms, including antisemitism, to learn from the shortcomings of the 2001 WCAR, and to work together in a spirit of mutual respect.

En lista på fem punkter följer, varav nr 3 & 4 lyder:

3. (T)he global effort to eradicate racism cannot be advanced by branding whole peoples with a stigma of ultimate evil, fomenting hateful stereotyping in the name of human rights.
4. The UN and its human rights fora must not serve as a vehicle for any form of racism, including antisemitism, and must bar incitement to hatred against any group in the guise of criticism of a particular government. We pledge to prevent this from happening again.


Vissa anser att man istället bör bojkotta hela Durban II-konferensen (som kommer att äga rum i Geneve, inte Durban, men ändå är mest känd som Durban II). Den som läser tyska kan läsa om saken i den tyska vänsterpublikationen Jungle World (den tyska vänstern har en betydligt mer seriös och nyanserad bild av hela problemkomplexet antisemitism-antisionism, men rubriken till texten är lite egendomlig, minst sagt). Den som vill gå direkt till att läsa uppropet kan klicka HÄR. Bland de som skrivit under finns namn som historikern Benny Morris och författarna Ralph Giordano och Peter Schneider. Man kan om man vill också underteckna uppropet själv.

Ett groteskt ps: Mary Robinsom blev tagen på orden när hon under Durbankonferensen utbrast "I am a Jew" som respons på antisemitiska flygblad. I alla fall av okänd skribent på sajten Mid-East Realities. MARY ROBINSON COMES OUT JEWISH utropar hen, och fortsätter: Talk about humiliation. When the U.N.'s top human rights official was in occupied Palestine last year her car was shot at by Israeli settlers -- the Israeli army doing nothing to stop them. Now we learn that the very same Mary Robinson is herself Jewish and has been using her position to head off the urgently needed world censorship of Israel for its racist and apartheid-like policies.
/---/
The problem is not that she is Jewish. The problem is that she has not revealed this in the past and that she can now be understandably accused of having a personal "conflict of interest" because of the way she has conducted herself and especially because she has been leading the charge to prevent Israel being vilified at the Durban Conference as so many others think is both fitting and necessary.

Uppdatering: Bultens desperata ifrågasättande av förekomsten av antisemitism på konferensen har nu tagit sig nya höjder. För det första tycker han det är nåt skumt med att kalla Sundberg "regeringsdelegat" när han inte var någon regeringsmedlem eller ingick i regeringens stab av tjänstemän. Att man inte behövde vara regeringsmedlem eller ha direkt anknytning till regeringen för att ingå i regeringsdelegationen har Bulten inte förstått.
Men det skummaste av allt är förstås att Sundberg, enligt vad Bulten luskat ut, medverkat i form av projektledare på EXPO - och dessutom har tentakler in till Svenska kommittén mot antisemitism. (Ja, han skriver faktiskt så - tentakler.) "Sålunda är vi tillbaka där vi började och vi kan därför inte utesluta att fördömandet av 'antisemitism' på Durbankonferensen i Folkradiointervjun kan ha grundat sig i ett pläderande av lösning av Palestinaproblematiken i form av en enstatslösning", skriver han. Ja. Det gör han faktiskt. Detta är alltså en kille som är högst respekterad av en hel del inom vänsterbloggosfären. Broderskaparen och statsvetaren Ulf Bjereld länkar t ex till honom. Bulten förnekar alltså att skanderande av "Kill the Jews!", utdelandet av Sions vises protokoll (ett antijudiskt hetsverk likväl som Mein Kampf, men Bulten & co har förstås helt riktat in sig på den eventuella förekomsten av sistnämnda), hotande av judiska NGO-delegater, utdelande av flygblad med budskapet att det hade varit bättre om Hitler vunnit kriget, prydande av konferenssalar med antisemitiska bildkonstverk (där judar har kroknäsor, huggtänder etc om man ska döma av bilderna på den här sidan) etc skulle ha med antisemitism att göra (för honom handlar det istället om helt normal "kritik av Israel" eller "pläderande för en enstatslösning"). Alternativt menar han att det inte är något att hetsa upp sig över, såvida man inte har något skumt politiskt motiv för det, såsom att ifrågasätta idén om upplösandet av Israel som en judisk stat (något som i Bultens värld tydligen är mycket ovanligt, och som gör den som är bärare av dylika ifrågasättanden totalt otillförlitlig i hans ögon). Han avslutar med en "liten fundering" om huruvida det kan vara så att EXPOs eller SKMA:s tentakler kan ha nått även Sakine & mig ("huruvida det är SKMA eller EXPO som varit Charlotte och Sakine behjälpliga med att lägga ut sitt arkivmaterial på den aktuella websidan"). För isåfall är vi ju också delar av den stora judiska, förlåt sionistiska, sammansvärjningen. Nej, det där sistnämnda är inget citat. Han skriver det inte rent ut. Bara nästan.
Ursäkta mig, jag tror jag måste gå in på toaletten och spy lite.

Uppdatering 2: Bulten klarar inte diskussionen längre, vilket i och för sig är ganska skönt men för det med sig att han tar bort mina kommentarer på sin blogg. Det är han förstås i sin fulla rätt att göra. Men jag får väl lägga in min sista här istället då:

Ännu fler röster om Durban på nätet, bara för dig Bulten:

"Some of the Jewish delegates are hiding their accreditation badge because it identifies them as from Israel or as Jewish. Some are considering leaving Durban altogether."


"The incidents are too numerous to count, activists say.
On the grounds of the U.N. conference itself, the Arab Lawyers Union distributed pamphlets filled with grotesque caricatures of hook-nosed Jews depicted as Nazis, spearing Palestinian children, dripping blood from their fangs, with missiles bulging from their eyes or with pots of money nearby. Attempts to have the group's U.N. accreditation revoked were refused."


"For me, having experienced the horrors of the Holocaust first hand, this was the most sickening
and unabashed display of hate for Jews I had seen since the Nazi period."

"...there was horrible anti-Semitism present - particularly in some of the NGO discussions. A number people came to me and said they've never been so hurt or so harassed or been so blatantly faced with an anti-Semitism."

Detta handlar inte om att flera källor skriver av samma stycken. Det handlar om att flera olika röster berättar om samma saker. Något helt annat.

Uppdatering ännu en gång: Bulten lät denna kommentaren stå kvar på sin blogg i alla fall (efter att ha tagit bort en annan), tack för det. Han kallar det för länkar till "3 propagandaartiklar och en BBC-intervju med en, som av diverse orsaker, var missnöjd med slutresolutionen från Durban." Att någon skulle kunna intressera sig för att ta upp antisemitismen på konferensen av andra skäl än att vilja använda den i eget politiskt syfte föresvävar inte Bulten. Inte heller att så många mer eller mindre samstämmiga röster bildar en rätt tydlig bild av vad som hände, oavsett talarnas politiska hållningar (som faktiskt, om man räknar in alla jag tagit upp i mina två postningar om detta, torde skilja sig åt rätt rejält).

Den vidriga reaktionen

Man tror knappt det är sant. Men efter gårdagens postning har signaturen Paolo Pissoffi skrivit ett inlägg med anledning av den bisarra diskussion som följde på bloggen Motbilder. Herr Pissoffis reaktion på Hampus vredesmål över att jag ifrågasatt hans nonchalanta attityd gentemot det som skedde under Durbankonferensen 2001 (fysiska och verbala hot mot judar, talkörer som skanderar "Kill the Jews", utdelande av Sions vises protokoll, flygblad som talar om att om Hitler vunnit kriget hade vi sluppit Israel etc) - är att anklaga västvärlden för en "ensidig fixering vid antisemitism" och att i princip upprepa den slitna klyschan att "kritik av Israel fördöms som antisemitism eftersom det är Israelvännerna som styr debatten"* (uppenbarligen tycker herr Pissoffi då tydligen att de incidenter som räknades upp i min postning och som jag räknar upp i parentesen ovan är legitim "kritik av Israel" - eller på vilket sätt är den argumentationen annars relevant i detta fall?).
Problemet är inte att alla andra typer av rasism tolereras medan antisemitism fördöms. Reaktioner som Hampus, Bultens & Pissoffis skvallrar om ett fullständigt motsatt förhållande. Nu är deras reaktion tack och lov kanske inte betecknande för samhällets attityder i stort, men den är alltför vanlig på vänsterkanten. Samtidigt intygar dessa personer vanligtvis naturligtvis att antisemitism självklart ska fördömas där det förekommer - problemet är bara att i deras ögon förekommer det ju aldrig. Samtidigt vittnar judar om att de utsätts för det gång på gång.
Och vi som försöker vara observanta på det angrips från vänster istället för att stöttas.

* Detta är alltså inte ett exakt citat utan min sammanfattning av vad Pissoffi skriver. Eftersom detta (naturligtvis) vänds emot mig så återger jag istället ordagrant en del av postningen. Pissoffi skriver att

"ett mycket allvarligt problem, och något som jag själv har påpekat många gångar, är det faktum att prioriterandet av anti-semitismen framför andra 'rasismer' är livsfarlig. Man tar det dessutom ur sitt historiska sammanhang och placerar det i det nutida. Man förminskar världens övriga problem. När dessutom Israel-vännerna använder anti-semitism-kortet i försvarandet av Israels politik gör man sig skyldig till väldigt allvarliga misstag: man trivialiserar anti-semitismen. Man förminskar anti-semitismen. Dessutom skulle man ge anti-semitismen en form av alibi, om det vore så att Israel-kritiken verkligen handlade om anti-semitism."

Det finns knappast särskilt många andra sätt att tolka detta än den tolkning jag gjort. Möjligen skulle man också kunna göra tolkningen att Pissoffi menar att trivialiseringen av det som hände i Durban, så som man kan se det hos Hampus & Bulten, är "Israelvännernas" fel. Intressant slutledning förvisso men....

Förnekelsen II

Vad är det egentligen som är viktigt i en text?
För ett par veckor sedan skrev Sakine Madon en ledarkrönika i Expressen på temat Durban 2001 och den kommande uppföljaren. Hon inledde såhär:

Bara några dagar före 11 september 2001 utvecklades en FN-konferens - "Durbankonferensen mot rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet" - till en freak show.
Mein Kampf och konspirationsböcker delades ut, det skreks "död åt judarna" på den inledande NGO-konferensen och människor hotades.
Man skulle kunna tro att rasistiska extremister plötsligt dök upp och sabbade för flower-power-människor i batikkläder. Men nej, rasismen kom inifrån och legitimerades av arrangörerna.

Vad är det huvudsakliga budskapet i dessa rader? Ja, jag och de flesta med mig är nog överens om att vad de talar om är först och främst att det absurt nog förekom antisemitiska, antidemokratiska och verbalt våldsamma inslag på internationell FN-ledd konferens mot rasism 2001 - och, för det andra, att konferensens arrangörer inte markerade mot detta.
Men när Bulten i Bo tar sig an texten är det bara ett inslag i den han koncentrerar sig på. Han skriver en bloggpostning med titeln

"Mein Kampf delades ut på FN-konferensen i Durban" - sant eller skröna?

och återger samma inledning som såhär:

Bara några dagar före 11 september 2001 utvecklades en FN-konferens - "Durbankonferensen mot rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet" - till en freak show. Mein Kampf ... delades ut, ... på den inledande NGO-konferensen ....

I kommentarsfältet till Sakines uppföljande bloggpostning om sin krönika skjuter Bulten också enbart in sig på förekomsten av Mein Kampf under NGO-konferensen. Han frikopplar den helt från det Sakines mening i övrigt berättar om - konspirationslitteratur och hot mot judar - och lyckas få in en släng mot Israel och ett försvar för förintelseförnekares åsikts- och yttrandefrihet i sin i övrigt skenbart av den heliga dårens oskuldsfullhet betecknade kommentar:

Jag kan inte riktigt begripa detta. Det borde väl ligga i yttrandefrihetens natur att NGO-organisationer har rätten att sälja vilken litteratur man önskar på detta inledande möte som inte var (vad jag förstår) en direkt FN-aktivitet.
Om jag vill läsa in mig på nazismens ideologi för att kunna förstå och bemöta den, är ju "Mein Kampf" ett relevant verk.
Det skulle vidasre inte förvåna mig om det även såldes böcker med innehåll av bl.a. instruktionsanvisningar i hur man etniskt rensar ett land som man har för avsikt ta över, Bibeln kallas visst den boken.
Hot om indragen ytrrandefrihet vill jag minnas att EU var på väg att genomföra för något år sen under det tyska ordförandeskapet, det var visst några historiska händelser som det skulle bli lag på att man måste tro på dem. Sverige svarade visst med att man ansåg att lagen om hets mot folkgrupp redan täckte upp detta påbud, och några veckor senare fick användes skattebetalarnas pengar till att köpa ut en Stockholmsk lärare för att han hävdade för låga siffror för förintelsens offer.

Därefter övergår han till att anklaga Sakine för ovederhäftighet då hon inte kan ange exakt vilken/vilka NGO(s) som delade ut Mein Kampf och i vilket syfte. Sakine svarar med att ange länkar till texter om konferensen som bekräftar den övergripande bild hon givit. Jag ämnar citera ur ett par av dessa länkar och låta dem ingå i min arsenal av källor som ger en samstämmig bild av den antisemitism som förekom på konferensen - med eller utan Mein Kampf. Först och främst anger Sakine Helene Lööws betraktelse över konferensen. Lööw deltog i den svenska regeringsdelegationen, och skrev om sina intryck i SKMA:s nyhetsbrev från november 2001:

Källa nr 1 - En grupp demonstranter omgivna av blåklädda polismän skriker antisemitiska slagord och viftar med plakat med texter som ”the absolute power is hidden behind Bush” och ”take Zionism out of people”. Platsen är konferenscentret ICC i Durban, Sydafrika september 2001, där FN:s världskonferens mot rasism pågår. Demonstranterna står direkt utanför ingången till konferensens huvudcentrum – de är ackrediterade att få delta i den samtidigt pågående världskonferensen för NGO:s (Non Governmental Organizations). Den världskonferens som skulle bli FN:s stora manifestation mot rasism, främlingsfientlighet och andra former av intolerans, blev i stället en tummelplats för antisemitism, rasism och hat.
/---/
Förhandlingarna om NGO-konferensens slutdokument var minst sagt kaotiska och hätska. På NGO-forum tilläts vidare distributionen av antisemitisk litteratur, flygblad, t-shirts och utställningar av antisemitisk ”konst”.
/---/
Det var inte bara vid NGO-konferensen som antisemitiska övertoner förekom – i en rad stora demonstrationer i anslutning till konferensen, förekom antisemitiska banderoller, flygblad och vid en stor demonstration, som från början gällde protester mot privatisering och globalisering, men som kom att tas över av aktivister, skanderade talkörer bakom antisemitiska banderoller ”Kill the Jews”, ”Kill the Americans”.
Även vid regeringskonferensen gjorde sig antisemitismen hörd. I plenarsalen talade ministrar från arabstater om de forna ”sionistiska” kolonialmakterna – och jublet ville aldrig ta slut från delar av NGO läktaren. I många av talen av arabiska och afrikanska ministrar förekom förringande uttalanden om Förintelsen. Meningar som ”ett visst folkslag lär ha utrotats i Europa under förra århundradet – och de fick kompensation”, var ett vanligt inlägg i restitutionsfrågan rörande slaveriet. För övrigt var det i stort sett endast det transatlantiska slaveriet som diskuterades. Det fanns givetvis talare från de här delarna av världen som avvek och protesterade, men deras röster drunknade. Kontentan av de stämningar som piskades upp i Durban var att allt ont i världen, allt lidande är judarna, européerna och amerikanerna skyldiga till.

Källa nr 2, ett uttalande av representanter för fyra olika svenska NGO-er (Rädda barnen, Svenska FN-förbundet, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter & Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) - Vi, fyra svenska organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, har reagerat med avsky mot de antisemitiska yttringar som har fått en framträdande plats under det NGO Forum i Durban, Sydafrika, som föregick den nu pågående Världskonferensen mot rasism. Det slutdokument från NGO-konferensen som igår överlämnades till FN:s Högkommissarie Mary Robinson är oacceptabelt för oss. Tyvärr har våra möjligheter att påverka innehållet varit näst intill obefintliga.
Tillsammans med tusentals andra organisationer kom vi till Durban med en förhoppning om att kunna arbeta fram ett framåtblickande och effektivt påtryckningsmedel och arbetsinstrument i den globala och nationella kampen mot rasism. Istället kom de positiva resultaten från NGO Forum att till stor del överskuggas av extrema och antisemitiska stämningar. Till exempel förekom judekarikatyrer i bokstånden på området. I så kallade antirasistiska demonstrationer skanderades ”Kill the Jews” utan att någon på allvar försökte stoppa det. Runt demonstrationståget distribuerades ökända antisemitiska skrifter och flygblad. Dessa stämningar fick också genomslag i det förslag till slutdokument som lades fram sista dagen under konferensen. Detta var något som vi i det längsta inte trodde skulle hända.
Dokumenten jämställer till exempel Israel med Sydafrikas tidigare apartheidregim, sionism likställs med rasism. I det slutdokument som presenterades igår har liknelsen omformulerats. Nu förklarar man staten Israel som rasistisk. Istället för att, som sig bör rikta en uppmaning till alla världens stater att respektera de mänskliga rättigheterna har särskilt en enskild stat pekats ut som rasistisk. Det ordval som då används är ägnat att föra tankarna till nazismens antisemitiska förföljelser och folkmord. Vi protesterar starkt mot det språkbruk som används och det sätt på vilket begrepp som folkmord, etnisk rensning och apartheid missbrukas i dokumenten. Det är respektlöst och går helt emot syftet med en världskonferens mot rasism.
Det vi har bevittnat i Durban under den senaste veckan kan paradoxalt nog öppna dörrarna för ökad antisemitism.
I det uttalande som vi, tillsammans med ett stort antal Öst- och Centraleuropeiska organisationer, har antagit framför vi också vårt missnöje med arbetsprocessen som varit oklar, med ständigt ändrade rutiner och begränsade möjligheter till fria diskussioner. Det existerar ingen konsensus kring slutdokumentet och det kan därför inte anses som antaget av NGO-Forum. Dokumentet innehåller många bra och konkreta förslag och skrivningar, som skulle kunna leda kampen mot främlingsfientlighet och rasism framåt men det förlorar tyvärr en stor del av sin legitimitet genom de odemokratiska arbetsmetoderna och sitt antisemitiska innehåll. Vi ställer oss därför inte bakom detta dokument.
Det negativa resultatet av NGO Forum gör det än viktigare att vi som frivilligorganisationer fortsätter att arbeta tillsammans, såväl internationellt som nationellt, med att driva frågor kring rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Låt konferensen vara en påminnelse för oss alla om att vi ständigt måste vara på vår vakt mot rasistiska yttringar. Ingen miljö är fri från rasism – inte ens en antirasistisk världskonferens.

Den tredje källan är en artikel av franske filosofen Pascal Bruckner, vilken faktiskt innehåller en hänvisning till att Mein Kampf delades ut under konferensen - Anti-Semitic cartoons were circulated, copies of "Mein Kampf" and the "Protocols of the Elders of Zion" were handed out. Beneath a photo of Hitler were the words that Israel would never have existed and the Palestinians would never have had to spill their blood if he had been victorious. A number of delegates were physically threatened, there were calls of "Death to Jews".

Här skriver Bulten den bloggpostning jag hänvisade till längre upp. Det är fortfarande bara själva förekomsten av Mein Kampf som intresserar honom; alla övriga hänvisningar till den hatiska stämningen och de antisemitiska yttringarna under konferensen struntar han i att kommentera. Han har på Sakines uppmaning googlat på "Durban" i kombination med "Mein Kampf" och förvisso fått en del träffar - men "man kan snart konstatera att det bara handlar om propagandasiter och att det är tunnsått med referenser till nyhetsartiklar. Man kan också konstatera att fler av artiklarna är avskrifter av varandra", hävdar han. Pascal Bruckner avfärdas som källa - för han är ju konservativ och ställer sig bakom invasionen av Irak. Bulten består oss själv med tre "källor" angående Durban som inte nämner Mein Kampf och som därför skulle bidra till att diskvalificera Sakines uppgifter. Den första är en artikel av Per Ahlmark, vilken i sin tur bygger på ett tal Ahlmark höll i Stockholms stora synagoga den femte september 2001 och inte på något sätt ger intryck av att Ahlmark själv skulle ha besökt Durban. Den andra är en artikel på Simon Wiesenthal Centers nätsajt - en artikel från den 15/8 2001, som alltså är skriven före konferensen och som inte heller handlar om vad som utspelade sig under den. Den tredje är en helt ospecifik hänvisning till Daniel Pipes och, via dennes hemsida, en artikel som inte handlar specifikt om Durban 2001.
Därpå finner Bulten en artikel från Jerusalem Post som är daterad 3/9 2001 och som innehåller följande meningar: "'We saw an NGO document that would have made Goebbels happy,' Samuel said. 'And now it is clear that we are going to see, at the end of the government conference, resolutions that can be called the UN's Mein Kampf.'" Av detta sluter sig herr Bult till att påståendet om att Mein Kampf delades ut på konferensen i själva verket är en vandringssägen som bygger på en slarvig läsning av just denna artikel. Och så hänvisar han till sin bloggkollega Hampus Eckerman, som ska ha "grävt vidare" i Durbanhistorien.
Den postning på Hampus Eckermans Motbilder, "Din vänliga kvartersblog", som Bulten hänvisar till bär den smaklöst raljerande rubriken "På FN:s konferens i Durban gasades judar och åts små barn". Hampus skjuter in sig dels på Sakines hävdande att konferensens antisemitism legitimerades av arrangörerna ("Arrangörerna? Så FN stod och legitimerade uttdelande av Mein Kampf och skrikande av 'Död åt judarna'?" raljerar han, och låtsas vara ur stånd att begripa vad Sakine menade med att rasismen legitimerades, vad som menas med ordet "legitimera"), dels - följande Bultens spår - på detta med förekomsten, eller frånvaron, av Mein Kampf på konferensen. Som om den eventuella frånvaron av Mein Kampf skulle innebära att ingen antisemitism förekom på konferensen. Sakine har "inte någon trovärdig källa alls för att detta ens ska ha skett. Hon hänvisar endast till att man söka på google samt till en artikel skriven sju år senare av en person som aldrig besökte konferensen. De som varit där tycks ha en helt annan bild", hävdar Hampus och bortser bekvämt från såväl Helene Lööw som de fyra svenska NGO-ernas uttalande. Istället citerar han den f d centerpartistiska riksdagsledamoten Lennart Bromander, som gav en positiv bild av konferensen och som även Sakine citerar i sin krönika som ett exempel på svensk blåögdhet.
"De som vill ha en mer sansad bild av Durban-konferensen kan titta på The Guardians specialsite.", skriver Hampus. Ja låt oss göra det. En av de artiklar man kan hitta där är Linda Grants "Hate-hate relationship. Toleration of anti-Jewish hatred can only undermine the Palestinian cause. " Artikeln är en rapport från konferensen och publicerad den 5/9 2001. Detta utgör min källa nr fyra -

Jews who have been active in movements such as Peace Now and Gush Shalom, engaged in what we hoped would be constructive debate about finding a just settlement between Israel and the Palestinians, have already come across some of the anti-Jewish racism which has been pervading the Durban racism conference all week.On Thursday, before the main conference started, members of organisations such as the UK based Holocaust Education Trust, which does anti-racist work in British schools, reported harassment from pro-Palestinian delegates; on Friday, a press conference held to address the concerns of Jewish members of NGOs was broken up by pro-Palestinian demonstrators, while ANC MP Pallo Jordan described the disruption of a discussion on anti-semitism in which he was taking part as "disgraceful". On Saturday, Mary Robinson was booed in a meeting in which she spoke of the Holocaust.Iran has objected to the conference dealing with anti-semitism at all, on the grounds that it is "not a contemporary form of racism" - that is, it doesn't exist, which may be news to the terrified Iranian Jews whom I met there in 1997, huddled behind the locked gates of their synagogue. Or my own family, when, at the stone-setting ceremony for my mother at a Bournemouth cemetery last year, the prayers were drowned out by a gang of teenage boys screaming "Die, fucking Jews, die". At the conference, the ground is littered with leaflets depicting crude, Nazi-era cartoons of Jews with hook noses and bloody talons, clutching money.

Nu uppdaterar Sakine sin postning med en länk till en årsrapport från Stephen Roth Institute for the Study of Contemporary Antisemitism and Rasism, och en hänvisning till att en av institutets medarbetare, Dina Porat, som själv varit närvarande, bekräftade uppgiften om Mein Kampf.
Källa nr fem är alltså själva institutets årsrapport - The Durban conference, originally assembled to address acute world problems of discrimination, xenophobia and intolerance, was transformed into a wholesale attack on Israel and the Jewish people. During street parades, demonstrators carried banners equating Zionism with all evil, and in particular, racism and apartheid. The Protocols of the Elders of Zion, Mein Kampf and similar materials depicting modern blood libels and abhorrent images of Jews were distributed freely, and Jewish NGO delegates were physically threatened.

Bulten svarar med en ny postning,

Nya turer i "Mein Kampf"-affären.

Nu är det Dina Porats bekräftande som Bulten gör till det centrala, det som allting hänger på. Man kan inte hitta någon artikel på nätet där Porat beskriver förekomsten av Mein Kampf på konferensen, klagar han. Inte ens i en debattartikel i Haaretz, där Porat kritiserar "den påstådda antisemitismen" på konferensen nämns Mein Kampf. Att artikeln "What makes an anti-Semite" inte specifikt eller ens i första hand handlar om Durban 2001 bryr sig Bulten inte om att nämna. Nej, han går vidare och underkänner Porat som källa och som trovärdig akademiker överhuvudtaget - något han gör med en lätthet och vårdslöshet som borde få varje professor att känna sig svimfärdig, men som för Bulten är vardagsmat i den dagliga kampen att förneka antisemitism.

Om någon fortfarande tvivlar så bifogar jag här ytterligare källor angående antisemitismen vid konferensen i Durban 2001:

Källa nr sex, "Open letter to the organisers of the Non Governmental Organisations Forum of the World Conference against Racism" -

To our great dismay the undersigned Dutch NGOs affirm that not all the participants of the NGO Forum have been treated in a respectful manner. In our opinion this is a flagrant breach of the principles that should guide a meeting of this nature.

The human and political tragedy that is unfolding in Israel and the Palestinian territories is beyond our comprehension. While we fully understand the emotions of people who feel involved with one of the two parties in this conflict, it is incomprehensible that such emotions should be translated into expressions of anti-Semitism and hate-speech.

We appeal to the organisers of the NGO forum to openly distance themselves from incidents of this nature, which occurred during the NGO Forum.

We believe that there is no place for anti-Semitism or related forms of intolerance at a World Conference against Racism.

Signing organisations / De brief is ondertekend door:
De Landelijke Vereniging van Antidiscriminatie Bureaus en Meldpunten
LBR (Landelijk Bureau ter bestrijding van Rassendiscriminatie)
RADAR (Rotterdamse Anti Discriminatie Actie Raad)
Stichting Magenta
Vrouwenbond FNV

Källa nr sju är ett tal hållet av advokat Erika Harriford under ett möte i Paris i december 2001 där Durbankonferensen diskuterades - I was appalled at the level of Anti-Semitism by the NGO community, and was even more appalled by the fact that the individuals most critical of Zionism and Judaism , never recognized their own Anti-Semitism. Accusations of the caucus being controlled by Jewish members were rampant. I was even asked – to my face- whether I had been paid to be a member of the caucus.

Källa nr åtta är, återigen, en artikel ur The Guardian och detta till på köpet en nyhetsartikel från 31/8 2008 - A pamphlet distributed at the United Nations anti-racism conference in South Africa equating the Star of David with a swastika has prompted the UN human rights commissioner, Mary Robinson, to declare at an official dinner: "I am a Jew".

The former president of Ireland, who is a practising Roman Catholic, spoke in response to a cartoon distributed by the Arab Lawyers' Union in advance of the conference, which opens today.

"When I see something like this, I am a Jew," she said.

/---/

Jewish delegates at the conference say that the protests and hate literature go beyond the criticism of Zionism, which led Washington to downgrade its delegation, and are virulently anti-semitic.

The police have had to protect Jews distributing leaflets at the conference. Protesters against Israel disrupted meetings at which Jews who were not Israelis were speaking.

Pallo Jordan, a prominent MP for the African National Congress, described the disruption of a discussion on anti-semitism in which he was taking part as "disgraceful".

/---/

A press conference given by a coalition of Jewish groups was brought to a halt by a group of Iranian women who shouted down the speakers. One protester shouted: "Six million dead and you are holding the world hostage."

The protest finally ended with the Jewish delegates singing John Lennon's Give Peace a Chance and their detractors chanting "Zionism is apartheid".

Karen Pollock, a representative of the British Board of Jewish Deputies, said that a number of disparate Jewish groups which had had no contact before the conference had been forced into a caucus to protect themselves.

"We felt we had to show solidarity. Not only have we been intimidated, but no official has stepped in to stop it," she said. "I never expected the hostility I've been confronted with. This says I don't have the right to express myself."

Det finns betydligt fler källor jag skulle kunna ange. Men om man ser det som en livsuppgift att förneka varje yttring av antisemitism för att istället vända allting till "befogad kritik av Israel" e dyl så finns det förstås inga fakta eller källor i världen som kan övertyga

Förnekelsen I

Min senaste inledare i Fria Tidningen handlar om antisemitism och förnekandet av förekomsten av densamma. En förnekelse som kan ta sig både absurda och skrämmande uttryck.
Den insändare i Barometern jag hänvisar till i textens början har sin egen, bisarra historia - förutom den bisarra historia den i sig berättar om. Dagen efter det att jag skrivit min text dök det upp en artikel i Kalmar Läns Tidning som hävdade att personen bakom insändaren inte fanns, och att den incident som beskrivs (en överförfriskad man kastar urin och skriker "Judejävlar" mot läktaren under en fotbollsmatch) aldrig ägt rum. Men det dröjde inte länge innan dess att en ny artikel dök upp, i vilken insändarskribenten som nyss antogs inte existera uttalar sig och bekräftar händelseförloppet på nytt. Han visade sig vara anställd på ett vaktbolag och inte, som jag och andra med mig uppfattat det som, brandman. Inte långt därefter försvann den förnekande artikeln från nätet.
Dagen därpå var även själva insändaren borta från nätet. Jag kontaktade Barometerns nätredaktör för att få ett begrepp om hur detta skulle tolkas. Var det hela trots allt ett falsarium? Redaktör Johansson meddelade att insändaren tagits bort på skribentens egen begäran, och att det inte skulle tolkas som att ifrågasättandet av den incident insändaren beskrev var rätt ute. Jag fick telefonnumret till debattredaktören som också hon talade om att insändarskribenten själv propsat på att texten skulle tas bort. Han hade nämligen "mötts av reaktioner som han inte kunnat tänka sig". Exakt vad detta var för reaktioner ville hon naturligtvis inte gå in på. Men hon underströk att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta sanningshalten i insändartexten.
Det hela är både mystiskt och obehagligt. Men att uttryck för judehat ifrågasätts, och att den som talar om dem smutskastas, är tyvärr nog så vanligt. Vanligtvis handlar det dock om mindre brutala uttryck. Och smutskastningen, eller ifrågasättandet, brukar inte få den typ av resultat man kan skymta här.

En som ägnar oerhörda mängder energi och tankearbete åt att förneka uttryck för judehat är bloggaren Bulten i Bo. De senaste veckorna har han och hans bloggkompis Hampus Eckerman ägnat sig åt att förneka den väldokumenterade antisemitismen vid det "antirasistiska" NGO-mötet under FN-konferensen i Durban 2001. Mer om detta imorgon.

We are not amused

Det finns många faror i den snarlika retoriken mellan höger och vänster. Hur ska väljarna egentligen kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som i grundläggande och principiella frågor lägger sig väldigt nära den sittande regeringen? Vad öppnar detta upp för när det gäller exempelvis ytterlighetspartier? Det börjar bli lite väl trångt i mitten.

Så skriver företrädare för fackförbunden Seko och Handels på DN Debatt idag. De pekar också på vikten av att få ihop ett samarbete mellan samtliga tre oppositionspartier. Ja, jag håller med och ansluter mig därmed till den grupp som är föga road av den igår presenterade s+mp-alliansen. Att den tänkta regeringskoalitionen inte riktigt förankrats i s-leden (kanske inte heller i mp-leden?) är förstås också bekymmersamt, men betecknande.
Möjligen kan man vara glad över att det i alla fall händer saker. Som när man lägger en treo i ett glas vatten så börjar det pysa, det fräser och bubblar på bland gräsrötter och i bloggosfären - där det redan inledda rosenkriget nu naturligtvis får nytt bränsle.
Mona & co anger v:s "bristande ansvarstagande" för ekonomin som skäl för att hålla dem utanför, och pekar på den nu pågående finanskrisen för att inskärpa vikten av att "ta ansvar för ekonomin". Men krisen visar ju snarare på vikten av mer vänsterpolitik. På att vi måste få ett slut på kommuner som placerar pengar, våra offentliga tillgångar, i aktier. På en pensionsuppgörelse som gör oss alla till spekulanter i ett ohållbart ekonomiskt system. Och hur var det nu, vad hände med Keynes egentligen?
Därmed inte sagt att v är den visionära kraft som har alla svar. Bristen på internationella visioner hos v är, t ex, beklämmande. Att vara glad över att mp övergett utträdeskravet i sin EU-politik är inte automatiskt att glädjas åt att de anpassat sig till den mittencentrifugala politiska normopatin. Miljöpartiet vill något med Europasamarbetet; där har v något att lära sig. Men mp har något att lära av v i sin ekonomiska politik. De kära miljömupparna (sorry Karin och andra) ser sig som en grönradikal kraft som "står över" (den "förlegade") vänster/högerdimensionen i politiken - men tar implicit ställning genom att anpassa sig till ett system där vänsterinriktade ekonomiska reformer är förbjudna. I kristider blir det, för vissa väldigt smärtsamt, tydligt att höger/vänsterdimensionen fortfarande spelar roll. Jag skulle vilja citera en kommentar i en diskussion om detta på Jimmy Sands blogg Strötankar och sentenser. Kommentatorn kallar sig "krigstid", vilket för tankarna till den i mitt tycke rätt osmakliga konfliktfetischismen inom den traditionella vänstern, men jag tycker att hen har rätt i sak när hen skriver att:

Man måste anta en viss position för att kunna kalla höger-vänster-distinktionen för “gammal och trött”. Det är, uppfattar jag det som, att utgå från att frågor om ägande och utjämningspolitik inte längre är relevanta. Okej för att det tillkommer nya dimensioner i politiska sammanhang i och med den tekniska utvecklingen och fördjupningen av miljöproblemen. Men innebär det att “gamla” frågor försvinner? Ett historiskt exempel: industrialiseringen ledde till ett omkastande av politiska problem och positioner när det gällde centrum-periferi-konflikter, men den upplöste dem knappast. Okej för att klassammansättningen i Sverige ser annorlunda ut idag än på 50-talet, men innebär det att det inte finns ojämlikheter?

Och svaret på frågorna är förstås "nej".


Läs också: Radar, Arvid Falk, Jonas Lundgren, SSK-bloggen, Danielssons lakejer.

Uppdatering: Medlemmar i SAP som vill protestera mot s+mp-grejen kan göra så genom att skriva på en protestlista på hemsidan http://namnlista.infoville.se/.
Få se hur långt den kommer.

Uppdatering lördag: Som ni säkert sett & hört har Sahlin gjort något av pudel, förmodligen under inflytande av partiets interna kritiker, och bjuder nu in Ohly till diskussioner. Bra. Bra jobbat, s-kritiker!

Fascinerande inblickar i sossarnas inre liv

En av de många roliga effekter som den politiska bloggosfären och nätkulturen i allmänhet har är att det öppnar upp sossefortet för allmän insyn. Ja litegrann i alla fall. Dess översta våningar förblir förstås slutna. Men här snackar vi om partiet med de fetaste piskorna, den tydligaste och mest välutvecklade munkavlekulturen med de snörrätaste leden. Jag menar, detta är ett parti vars representanter utan problem kan rösta på ett sätt i stadsdelsfullmäktige för att sedan köra en helt annan linje i samma fråga när den kommer upp i kommunfullmäktige - om de lokala partibossarna så bestämt. Visst generaliserar jag och överdriver litegrann. Men bara lite. Bilden av ett hårt disciplinerat parti är inte bara min, och även om det kanske ser annorlunda ut inifrån finns det en anledning till att vi härutanför har fått just den bilden. Det är en rätt stor grej att vi nu har ett gäng frisinnade sossar på nätet som öppet kör efter egen linje. Som inte alls känner behov av att dölja sina besvikelser när de tycker att partiet i stort tar fel beslut eller sänder fel signaler. Catti Ullström och Erik Laakso är två sådana sossar - sossar med egna huvuden och idéer och utan snitslade banor genom partiets karriärsvägar.
Just nu utspelar sig ett slags rosornas krig inom bloggosfären. Det är inte utan att den påminner om striden mellan "förnyare" och "traditionalister" inom vänsterpartiet för ett halvt dussin år sedan sådär. Fast förtecknen och maktbalansen inom partiet är helt annorlunda. Jag skulle dessutom vilja säga att de som här är "förnyare" ter sig helt väsensfrämmande i sin mittenorientering i alla fall för mig, som på den tiden var en av dem som spelade rollen av "högeravvikare" inom (v), liksom Jonas Morian nu gör inom (s). Jag förstår hans frustration över att bli brännmärkt med en beteckning han inte känner igen sig i. Men jag uppfattar honom ändå faktiskt samtidigt som, just, en högersosse - och ställer mig ofta frågande till hans faktiska politiska ställningstaganden.
Flera av de debatterande sossarna säger att striden som nu förs inte är ny. Jag får väl tro dem på orden. Men nytt är i alla fall att den förs så offentligt. Uppmaningar att "sluta med pajkastningen" eftersom den skadar partiet förkommer naturligtvis i den. Men jag undrar om det är så, att det som nu händer är till skada. Ja nu är jag själv inte sosse och ska kanske inte tala om för sossarna hur de ska hantera sina konflikter. Men nog tror jag att öppenhet och lite ideologiska bråk då och då bara är bra för svensk vänster i stort. Bara det att man faktiskt kan tycka olika inom (s) och visa fram det också skulle istället kunna ses som ett styrkebevis och uppmuntras istället för att lock ska läggas på. Ofrånkomligt är att vissa beter sig illa i den här typen av strider. Men det är svårare att bete sig illa och komma undan med det i en strid som till stor del utkämpas inför öppen ridå.
Kolla in: Bimpa, Sjölander, Bengt Silfverstrand (som skulle behöva gå en genuskurs), Elisabeth Sahlén Karlsson och andra bloggare man kan finna på portalen s-bloggar.

"Vi har inte diskuterat med dem"

Två riksdagsmotioner, som båda vill riva upp FRA-lagen och tillsätta en parlamentarisk utredning, har skrivits. Två saker finns att säga om detta.
Den första är att s och mp fortsätter mobba ut v, genom att inte ha inviterat dem att göra gemensam sak trots att man visste sig ha samma grundläggande inställning i frågan. "- Det här är en uppföljning av den uppgörelse vi hade med socialdemokraterna i Almedalen i somras. Då tyckte Lars Ohly att det var dåligt, men nu tycks de ha tänkt om. Men vi har inte diskuterat med dem, säger miljöpartiets språkrör Peter Eriksson till TT." Det Lars Ohly tyckte var dåligt, hördu Eriksson, var ju att bli lämnad utanför. Och nu lämnar ni honom utanför igen. Det är ogeneröst, barnsligt och illavarslande för livet efter nästa riksdagsval. Och det visar att man inte heller på oppositionssidan förmår se vad som faktiskt är viktigast: det partipolitiska spelet eller kampen mot en integritetskränkande och potentiellt farlig lagstiftning.
Den andra är att kampen mot FRA fortsätter, även utanför bloggosfären. Och det är bra. För trots att de femton punkter regeringen presenterat som preciseringar och förbättringar av lagen förvisso ter sig bra vid en första anblick så kvarstår, som många före mig konstaterat, en hel del frågetecken. Framför allt efter punkt nr fjorton, skulle jag vilja säga.

Som ett ps skulle jag vilja framföra önskemålet att slippa höra tjatet om "vanliga svenskar" framöver i FRA-diskussionen. Det är inte bara "vanliga svenskar" som kommunicerar med andra "vanliga svenskar" som behöver skydd undan integritetskränkningar och hotande övergrepp. Det är också lite ovanligare svenskar som kommunicerar mycket med folk utanför Sverige. Alla ska komma i åtnjutande av samma mänskliga rättigheter.

Läs också: Christian Engström, Kullenberg, Drottningsylt

Fruntimmersfotboll

Idag har jag sett LdB FC Malmö kicka AIK:s damröv med 1-0, trots omkringslirandet i regndyn. Vi var 417 pers som satt och frös på läktaren, glada för att vi var där. På Malmö idrottsplats. (Till skillnad från Stadion, där herrarna håller till.)
Man kan välja mellan två förhållningssätt. Antingen kan man sura och vara bitter för att damlaget är döpt efter och sponsras av ett företag som säljer skönhetsprodukter - sedan det sparkats ut ur MFF. Eller så kan man välja att bara precis supporta laget och försöka strunta i resten. Och eftersom det är värt sitt stöd så väljer jag det sistnämnda.
Men lite sur är jag ändå.

Bladen från munnen

Nu kommer de grundliga ifrågasättanden av vår rådande ekonomistiska överideologi i finanskrisens spår som jag och andra med mig väntat på. Det är Johan Ehrenberg som har några kreativa idéer i Aftonbladet och Carl Tham (oväntat!) som gisslar sitt eget parti på DN Debatt. Ingen av dem har väl egentligen något nytt att komma med utan det är klassisk vänsterpolitik som ventileras. Men att det inte är nytt behöver förstås inte betyda att det är fel. Vad jag saknar hos båda är dock en internationell utblick - kan vi lösa den här typen av problematik idag med hjälp av en nationell "stark stat"?
Hur som helst välkomnar jag båda röster. Det har länge funnits ett tabu mot det slags tänkande som Tham ger prov på, bra om det bryts. Hoppas att Sahlin & co också vågar sig på lite radikalitet. Men också att vi inte glömmer att det faktiskt även funnits goda skäl att ifrågasätta den "starka staten" i vissa av dess skepnader. För att inte tala om våra väldigt starka skäl att ifrågasätta nationalstaten per se... Fan vad komplicerat allting är.

Läs också: Kulturbloggen
...........................
Bloggosfären från a till v: Anna Veeder har läst en intervju med Ehud Olmert, Anna-Lena tycker till om Nationaldemokraterna, Dina Iordanova skriver intressant om filmiska framställningar av "multietniska stadsmiljöer i marginalen" (och här kan man kanske anknyta till Hyneks understreckare om den s k beur-filmen från häromveckan), En dröjande blick tittar på actionhjältarnas namn, Isobel är utled på FRA-frågan (jag också!) men inser att hon måste skriva om den i alla fall (jag också...snart), Jonathan och SKMA-bloggen tipsar om ett par bra föreläsningar man kan se på sin dator, Kalle hypar norrmän, Löwenstein iakttar skejtare, Nittonde stolen känner doften av kolonialism, Nordic Dervisch läser Flamman, Opassande stretar heroiskt på, herr Swartz kollar in EU-parlamentarikerna, Vänstra stranden ser ett mittenträsk breda ut sig. (Puh!...nu var jag duktig.)

Vänster när det passar

"Vi är inte och kommer aldrig att vara vänster", skrev Maria Wetterstrand på Dagens Arena nyligen. Nähä. Lite annat ljud var det i Peter Erikssons skälla när han för fyra år sedan med en artikel på Vägval vänsters hemsida försökte (och i viss mån lyckades) locka till sig missnöjda vänsterpartister: "De gröna är en frihetlig rörelse som tror på individens möjligheter och ansvar. När det gäller frågor kring fördelning, solidaritet och global rättvisa är vi en radikal och modern vänster i bemärkelsen att vi vill utveckla politiken i en mer uthållig och solidarisk riktning."
Man kanske är vänster lite när det passar, trots allt?