Expo nr 2 2012

Det senaste numret av Expo är osedvanligt viktigt då det fokuserar på förföljelsen och diskrimineringen av romer. Antiziganism brukar nämnas pliktskyldigt vid sidan av islamofobi och antisemitism som ett av våra stora dominerande fördomsmönster. Men vi talar egentligen väldigt lite om det, samtidigt som det rör en minoritet som är enormt utsatt. Kunskapen är låg om massmorden på romer under tredje riket, och till skillnad från i fråga om judar, där det i alla fall funnits en ytlig förhärskande anti-antisemitism sedan krigsslutet, har det knappast bildats något tabu mot att diskriminera och uttrycka fördomar mot romer eller gjorts något försök att göra upp med dessa fördomar. Bara Katitziböckerna har väl riktigt nått ut vad gäller att skapa intresse för romers historia och situtation. Kanske är det som Daniel Poohl skriver i sin ledare, att "Det ligger i rasismens logik att de mest utsatta grupperna är de som har svårast att bli hörda. Antiziganismen är så normaliserad att den inte ses som ett problem."
Anders Dalsbro och Erik Sidenbladh medverkar i numret med både ett långt reportage från Kosovo och en artikel om romers situation i Sverige. Fokus är inte bara på hatet mot romer borta i sydöstra Europa, utan också på här och nu. Det är bra.
En annan läsvärd artikel är Henrik Arnstads om den fascistiska ideologin. Författaren menar att det råder en anmärkningsvärd okunskap om den, trots att den så hårt präglat stora delar av nittonhundratalet. Okunskapen är så stor att vi inte känner igen fascismen ens när den kommer i form av Anders Behring Breivik. Vilket gör honom själv förtvivlad -- han och hans försvar har nu slitit färdigt i rätten för att Breivik inte ska anses psykiskt sjuk utan ses som en ideologiskt motiverad gärningsman och dömas till fängelse. Dom faller vad jag förstått senare i sommar. 
Själv medverkar jag med en recension av Gregor von Rezzoris En antisemits memoarer.

Uppdatering: Jo, Breivik åberopar tydligen fortfarande "nåt konstigt nödvärn", som reportern på Rapport uttryckte saken, och därmed i första hand frikännande. Hans försvarare tror dock så lite på detta att han fick påminnas om att ta upp det i slutpläderingen. Hur som helst är det Breiviks ideologiska övertygelse som är i fokus för dem.

Fotbollsälvor

Fotboll, den stora ångest- och smärtregleraren, är vad som gäller i dag. Äntligen första matchen i fotbolls-em.
FLM spinner vidare på temat och ställer upp regissörslandslag. Temat är outtömligt. I min strävan att ge borderlinediagnosen ett mer attraktivt ansikte har jag satt ihop ett borderlinelag, bestående av kända personer som, ibland till följd av vad som tycks moget övervägande, ibland kanske i viss mån till följd av önsketänkande, tillskrivits diagnosen. Men jag lägger till ytterligare en person som jag inte sett förknippas med borderline men som jag tycker verkar vara en självskriven kandidat: den yngre Iggy Pop. Han hade självskadebeteendet, aggressiviteten, de dramatiska gesterna, drogerna. På äldre dagar har han blivit lugnare men fortsatt produktiv - på det sättet är han, antar jag, en "bra förebild". (Det är ju också så att många borderlinare, dock inte undertecknad, lugnar ner sig med åren.) Jag tycker att den förtvivlade intensititet man kan höra i exempelvis den här låten talar sitt tydliga språk (fast kanske drivs jag av önsketänkande när jag vill göra honom till "en av oss"):

Anyways. Ett borderlinelag spelar naturligtvis på anfall. Försvaret är desto svagare, men det kompenseras av den uppfinningsrika aggressiviteten i främsta linjen. Första anfallsspelare i mitt lag är Britney "You want a piece of me?" Spears. Hon assisteras av en kedja bestående av Iggy "Open up and bleed" Pop, Amy "Rehab" Winehouse och och Janis "Kozmic Blues" Joplin.
Mittkedjan består av stabilt instabila borderlinarna Kurt "Rape Me" Cobain, Sylvia "Lady Lazarus" Plath och Courtney "Asking for it" Love.
På backlinjen har vi de tunga spelarna. Marilyn "Misfit" Monroe kanske inte är så lång men har en rejäl kroppsbyggnad. Och Jim "Lizard King" Morrison som vi alla vet en överkropp många flickrum besmyckats med. Längst ut till höger har vi, i all sin kungligt imponerande längd, Lady "Heart on my sleeve" Di.
Så vem ska då stå i mål? Enkelt. Naturligtvis Ian "Love tore me apart" Curtis. Hans dymaniska förmåga att använda armar och ben är vida känd.
Men, undrar man kanske, vem i hela friden ska det här laget spela mot? Tja. De kan förstås turnera mot andra diagnoser. Men mest troligt är kanske att de helt enkelt spelar mot sig själva.

Skamstaden

Jag lyckades missa den debatt om antisemitism i Malmö som hölls på Moriskan förra veckan, såsom jag brukar missa så mycket man inte borde missa. Jag hade verkligen velat gå, men efter att ha läst Rakel Chukris artikel om debatten såg jag inte precis fram emot att höra de inspelade delarna i radioprogrammet Konflikt.
Nu har jag förmått mig lyssna och kan bara säga att jag skäms över att bo i en stad där den politiske ledaren, Ilmar Reepalu, efter att gång på gång uttryckt sig antisemitiskt, inte bara framhärdar i sitt självmedlidsamma dravel om hur han i själva verket är en missförstådd antirasist utan också lyckas riva ner kraftfulla applådåskor med det. Över att medvetandenivån här i Malmö är så låg. Över att man aldrig kan tala om antisemitism utan att fenomenet ifrågasätts. Över de ständigt frammanade bilderna av döda barn i Gaza, som alltid vägs mot och befinns tyngre än judars rätt till trygghet och frihet från trakasserier oavsett om de nu känner en samhörighet med Israel som land eller inte -- i en debatt som ska handla om antisemitism i Malmö. Över att Mellanösternkonflikten inte bara ständigt blir allt överskuggande och Israel på något försåtligt sätt blir den fiende alla (utom den lilla klick vars röster skulle vara centrala men i grund och botten inte anses vara värda att höras) i alla fall när kvällen är slut kan sluta sig samman i avsky mot, som sinnebilden för dagens ondska. Utan också över att denna konflikt (vilket förvärrar saken ytterligare) får framställas på ett felaktigt sätt (en man påstår oemotsagd att det aldrig förekommit några massakrer på judar från arabiskt håll). Och jag skäms över min egen passivitet, jag känner att jag borde vara aktiv i att jobba för att motverka den nyväxande antisemitismen på ett sätt jag nu inte är.
Det finns förstås en del positivt att lyfta fram, inte minst snubbarna i "Unga muslimer mot antisemitism". Men. Inte ens den gladaste optimist lär kunna påstå att vi kommit långt sedan den nya antisemitismen i Malmö började uppmärksammas. Rundgången rullar i stort sett vidare. Den som bland annat också yttrar sig i att Dror Feiler anmäler sig att delta i debatten som den "gode juden" som alltid är beredd att förneka förekomsten av antisemitism i Sverige och i stället misstänkliggöra de judar som har mage att beklaga sig. Det är bland annat debattörer som han som möjliggör att medvetandet om förekomsten av antisemitism i dag, och förmågan att skilja mellan denna och "Mellanösternfrågan", ligger på så låg nivå.