50-listan, 3: En blondins kärleksaffärer

Av Milos Forman, Tjeckoslovakien 1965. En film som håller längre än Amadeus. Tjeckisk nya vågen på temat sexuella erövringar och det ojämlika spelet mellan könen. Blondinens kärleksaffärer slutar alltid med henne som förlorare, och den ultimata förnedringen sker när hon förförs och blir övergiven av en pianist från storstan som hon sedan helt sonika belutar sig för att söka upp i hans föräldrahem. Allt skildrat med en rätt osentimental distans men med en solidarisk hållning gentemot huvudpersonen.



(Denna postning ingår i en serie. Tidigare delar i serien: 1 & 2)

50-listan, 2: The Big Lebowski & Bleak Moments

Jag fortsätter med att gå igenom min "50 Greatest Films"-lista från The One-Line Review.
Det kanske kan tyckas lite ytligt att ta med bröderna Coens The Big Lebowski - men det är ju helt enkelt omöjligt att låta bli att älska den. Man kan se den här filmen hur många gånger som helst och det gäller för varenda scen. Oavsett var man kommer in i filmen går det inte att sluta titta.



En helt annan typ av film är Mike Leighs långfilmsdebut Bleak Moments från 1971. Den är en studie i ensamhet, undertryckta känslor och, framför allt, oförmåga att kommunicera. Tyvärr finns filmen inte representerad på YouTube men man kan läsa om den t ex här eller här. Det är nästan outhärdligt att se den självutplånande sekreteraren Sylvia försöka interagera med sin omgivning och inleda en relation med den genomneurotiske översittaren Peter. Det görs inga försök att underlätta för åskådaren som tvingas igenom alla tystnader, klumpiga rörelser och misslyckanden utan några befriande skrattögonblick. "Truly this is a landmark work in the cinema of embarrassment", skriver Channel4-kritikern Matthew De Abaitua och påminner om den senaste utvecklingen i form av Ricky Gervaise. Skillnaden är alltså att bara den allra mest känslomässigt avtrubbade publiken kan se Bleak Moments och ha roligt. "You're entering a world of pain", som Walter Sobchack sade i The Big Lebowski.

Nya tider

Jag har äran att sedan igår betecknas som "en sionistisk aktivist med en lång meritlista av trogen tjänstgöring åt apartheidregimen i Israel" på den högerextremistiske islamisten Mohamed Omars blogg. Det känns förstås skönt att få en sådan bekräftelse på att min artikel om antisemitism på internet (se senaste Expo) träffat rätt.
Det krävs ett helt annat tålamod än det jag har för att gå igenom och bemöta alla vansinnigheter Omar (i en postning som direkt följer på en inkännande intervju med "Israelkritikern" Ahmed Rami) vräker ur sig angående Expo, mig och "den judiska rasismen". Det enda jag känner att jag måste kommentera är just det där sistnämnda; hur Omar framför allt väljer att uttrycka sitt judehat i en antirasistisk språkdräkt och hur han kritiserar den (faktiskt antirasistiska och) demokratiska tidskriften Expo utifrån en på ytan gemensam terminologi. Den engelske överrabbinen Jonathan Sacks beskriver det här fenomenet på följande sätt i en intervju i The Times:

“In the post-Holocaust world the single greatest source of authority is human rights — therefore the new anti-Semitism is constructed in the language of human rights /---/ ...the old myths are recycled they are alive and well but they are done in a new kind of vocabulary.”

Världen ser inte riktigt likadan ut idag som den gjorde 1933. Rasismen, den extrema högern och högerpopulismen använder inte nödvändigtvis samma uttryckssätt, klär sig inte nödvändigtvis i ett symbolspråk dominerat av sådant som blod, järn, eld och monotona trumslag. Nationaldemokraterna, i vars tidning Omar nyligen lät sig intervjuas, har visserligen kvar den bruna färgen men låter sig i övrigt representeras av en gullig ring vita blomblad. Sverigedemokraterna följer i samma anda Blåsippans väg och låter nästan som vilka svensktoppsmjukisar som helst. Båda organisationer har namn som innehåller ordet "demokraterna". Omar - själv en försvarare av den brutala diktaturen i Iran - åberopar i sin kritik mot mig en av det demokratiska samhällets grundpelare, nämligen yttrandefriheten (som han menar att jag i grund och botten skulle vara emot). Det gäller att orka skrapa lite på ytan för att känna igen dagens bärare av antisemitiska, antidemokratiska, rasistiska och extremistiska värderingar. Man kan och bör inte förbjuda dem att yttra sig men man behöver inte, som Svt, ogrundat bjuda in dem till riksmedias morgonsoffor som om de hade något värdefullt att tillföra.

Efterlyses: feministiska runkrullar

Och då låtsas jag alltså som att ordet "runka" inte förde tankarna till manlig onani specifikt. (Att det inte ens finns ett särskilt vardagsuttryck för kvinnlig onani är förstås annars egentligen en del av hela jävla problemet. Bloggerskan Malin använder ordet "tokonna" för vad hon vill göra när hon tittar på porr, och det kan man förstås använda men vadå, "onna" är ju inget eget ord utan bara en förenkling av "onanera".)
Nu uttalar jag mig egentligen om något jag inte är en större kännare av, ja ingen kännare alls faktiskt (och det är inte som jag hycklar) - jag tar risken att göra bort mig. Mängden porr jag har tittat på i mitt liv är ganska liten, men jag kan ju lugnt säga att utifrån det jag har sett har fokus väldigt mycket varit på manlig njutning. Och då talar jag inte om stönanden och kåthet utan om rena orgasmer. Den senaste porrfilm jag såg involverade tre kvinnor och en man - klimax var när kvinnorna likt tre gapande, krävande fågelungar tog emot varsin andel av mannens sats i munnen; ingen kvinna fick orgasm. Visst vet jag att det anses svårare att visa kvinnors orgasm - den är inte lika påtaglig som mannens - men inte ens fejkvrål a la Meg Ryan i När Harry mötte Sally hade man alltså bemödat sig om. "Jag provar med lesbisk porr istället" tänkte jag, väl medveten om att sådan också tenderar att rikta sig till män men med tanke på att det i alla fall inom denna genre bara skulle finnas kvinnor i bild. Och surfade in på en nätsida där jag blev direkt avtänd genom texten som tog för givet att jag var en manlig läsare (typ "Där sitter du med kuken i handen din kåtbock höhö").
Så okej, jag vet att det finns queer porr och en del feministiskt inriktad porr men det är inte precis så att den kastar sig över en. Man måste leta efter den, vara särskilt motiverad, känna till ingångarna. När jag läser om Mia Engbergs feministiska porrprojekt i DN, och förstår att det inte egentligen handlar om porr i reguljär mening, blir jag besviken. Ungefär som Malin, när hon skriver:

Mia Engberg säger ”- Att jämföra “Dirty diaries” med vanlig porr är ungefär som att likställa en konstinstallation med en dokusåpa. Vi har velat göra konstnärligt intressant film som också kan vara sexuellt upphetsande.”

“Dirty Diaries” har fått 350 000 kronor från Svenska filminstitutet. Hade velat se en man få det stödet för ett porrfilmsprojekt! Men, Mia Engbergs film saknar ju tydligen inte “konstnärlig höjd” bara för att den handlar om sex och sexualitet. Och det är ju jävligt tur, för vem fan vill att Svenska filminstituetet ska betala 350 000 spänn för en simpel “runkrulle”?

Jag. För ska jag kolla på porr ska jag fan tokonna. Inte analysera min sexualitet och gå på konstutställning samtidigt.

"Om man köper den här dvd:n och tror att man ska få en vanlig runkrulle så blir man nog besviken", säger nämligen också Engberg i DN. Nu vill jag väl egentligen inte tala om för henne vilken typ av film hon borde göra - hon ska göra det hon själv har lust med, naturligtvis. Men jag tror att det för den sexuella jämställdhetens skull finns ett större behov av runkrullar med annat fokus än spruta-i-ansiktet än vad det finns av gränsöverskridande konstprojekt. Där har vi under lång tid nu sett kvinnor undersöka sina kroppar och sin sexualitet, och provocera omvärldens förhållande till desamma, så till den grad att det blivit trivialt. Den konstnärliga är en trygg arena som knappast längre utmanar på det här området.
Den lilla filmen nedan, som visar en rekonstruktion av en legendarisk performance av Valie Export - ursprungligen utförd i en porrbiograf men nu återupprepad inom en konsthalls trygga, avväpnande ramar - illustrerar, tycker jag, min poäng. Tyvärr talar speakerrösten tyska så alla kan inte förstå, men jag kan ju berätta att det är just skillnaden i verkan beroende på plats och tidpunkt som tas upp.

50-listan, 1: L'Avventura

Medan jag varit borta har Iain Stott på The One-Line Review samlat ihop, lagt ut och bearbetat resultatet av alla "50 Greatest Films"-listor han fått in av 187 cineastnördar - såväl professionella filmvetare och filmarbetare som fria diggare - från 34 olika länder. Jag är en av deltagarna, och min lista kan ses här. Titlarna följer i bokstavs-, inte rangordning, och jag kan berömma mig av att ha en hyfsat självständig smak med ett dussintal filmer jag varit ensam om att inkludera men bara fyra som kom med på den ultimata 50-listan, d v s Iains sammanställning av de femtio filmer som fått flest "röster" sammanlagt.
Den ultimata listan är rätt förutsägbar, med Citizen Kane i toppen och Antonionis L'Avventura i botten. Iain kommenterar själv:

They say that doing something over and over again in the same manner yet expecting differing results is a sign of insanity. Now whilst I haven’t undertaken a poll of this type before, I have seen enough to know that the results seldom differ. Yet, I still set out hoping to achieve something that I really should have known not to expect – surprises. But if I’m honest with myself, I never really expected anything other than what we have ended up with. After all, if you ask people to list the 50 greatest films, you can’t really be disappointed when that’s exactly what they do. Well, consensusly speaking anyway – because the individual lists themselves are teeming with diversity. And after all, isn’t the real pleasure of these polls derived from perusing the individual lists, rather than from the results.

The only real surprise, and it’s not much of one really, is that Do the Right Thing has made the top 50.

Inte förvånande men ändå värt att notera, apropå ett tidigare inlägg här, är också att inte mindre än 31 av de 50 ultimata titlarna kommer från USA.

Ett givet projekt för bloggen, fast ett som jag inte vet om jag kommer att ha uthållighet att fullfölja, är förstås att gå igenom min egen lista med åtföljande YouTube-klipp i den mån såna finns. Jag börjar från början så får vi se hur långt jag kommer. Min lista inleds med L'Avventura, som alltså faktiskt kvalade in på ultimat-listan (om än på sista plats). Filmen har också en svensk titel: Äventyret. Den är en modernistisk klassiker från 1960, och hur osannolikt det än kan te sig idag var den tämligen populär när den kom: många såg den, den var en s. k. "snackis" (hatar det ordet). Det revolutionerande med Äventyret var/är att filmens ursprungliga huvudperson, Anna, helt enkelt försvinner och ersätts av väninnan Claudia, som inte bara blir filmens nya centrum utan också övertar rollen som partner till Annas älskare Sandro. Alla är utbytbara. Allt är futtigt och intigt.

Fanvideos till Boards of Canada

Utav, i tur och ordning, nonameno5, Neil Krug och derekzoolander.







...och nu stänger bloggen igen några veckor. Trevlig semester/sommar!

En liten uppvisning i intellektuellt ohederlig argumentation

Det är vad Zaida Catalán åstadkommer i den här debatten mot Magnus Betnér på temat sexköpslagen:



Hon använder alla de gamla vanliga utnötta och undermåliga retoriska tricks som brukar dyka upp i varje debatt på det här temat. Man är antingen "för" prostitution och tycker det är "bra", eller så ser man problemen och då är man "mot", och en av de allra mest relevanta frågorna är förstås huruvida man skulle vilja att ens egen dotter säljer sex. Nu trotsade Betnér förväntningarna på sitt sätt och undvek att hamna i den klibbiga gropen. Men det är beklämmande att en politiker med särskilt intresse för sexköpsfrågan lägger sig på en så låg nivå.
Catalán verkar helt enkelt sakna intresse för verkligheten. Hon låtsas som att vi inte vet att det finns en försvarlig andel män bland de som säljer sex. Och hon använder sig av den utvärdering av den tyska (legaliserande) lagstiftningen som gjordes för några år sedan på ett fullständigt ohederligt sätt. "Den visar att kvinnorna inte alls har fått det bättre!" triumferar hon. Man kan ju undra om hon överhuvudtaget läst den tyska utvärderingen (och har hon läst den har hon hursomhelst bara läst mellan raderna, men då endast plockat upp de signaler hon själv velat varsebli). För den som är intresserad av att verkligen läsa den finns en sammanfattning på engelska i pdf-format HÄR. För tyskläsande finns HÄR en annan pdf-fil som ger exempel på hur diskussionen efter utvärderingen fortfarit i Tyskland. Det finns olika åsikter i Tyskland om hur man ska kunna gå vidare för att åstadkomma faktiska förbättringar för sexsäljare (något som, tro det eller ej, hela tiden varit en målsättning), men dominerande slutsatser som dras är att den formella situationen för sexsäljare visserligen förbättrats men att den behöver kompletteras med fler konkreta insatser, och att det finns ett problem i att vissa förbundsländer inte följer den nya lagstiftningens intentioner. Att legaliseringen i sig skulle utgöra ett misslyckande är inte den allmänna meningen och inget man kan utläsa ur utvärderingen från 2007 såvida man inte hyser en stark vilja att så ska vara fallet. Däremot kan man utläsa att den nya lagstiftningen i sig inte varit tillräcklig för att på kort tid åstadkomma en bättre och tryggare arbetsmiljö för sexsäljare - vilket är något helt annat.
Att det sedan alltid bara är Tyskland och Holland som förs fram som alternativ till den svenska förbudslinjen är en annan tråkig aspekt på debatten i Sverige. Men det får bli en annan diskussion.

Men hur var det då, egentligen?

I Jersilds värld ligger, såvitt jag nu förstår, ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos mottagaren. I min värld ligger ansvaret för hur ett yttrande kan komma att uppfattas hos den som yttrar sig.

Så skriver Göran Rosenberg i sitt svar till P C Jersilds svar på Rosenberg-Larsmo-kritiken mot Humanisternas kampanj. Ett svar som också sätter punkt för debatten i DN.
Båda de synsätt Rosenberg presenterar på var ansvaret för en tolkning ska förläggas är förstås alldeles för grovhuggna. Särskilt som det i fallet ifråga inte handlar om vardagliga yttringar utan om visuella uttryck som faktiskt kräver visst tolkningsarbete från betraktarens sida. Ja, mottagaren har ett visst ansvar för sina tolkningsmönster, den som tvivlar på det får också hävda att skulden för de ideologiska kapningar t ex Nationaldemokraterna gör av olika filmer, konstverk och annat i deras lilla tidning Nationell idag ligger helt på avsändarsidorna. En i sin förlängning omöjlig ståndpunkt.
Rosenberg m fl har pekat på ett sätt att tolka Humanistkampanjen som möjligen skulle kunna vara utbrett. Men inte visat på att så faktiskt varit fallet. Vi vet lika lite idag om hur kampanjen faktiskt mottagits av den breda allmänheten som vi visste när debatten om den startade.

Hon har hår

Jag älskar omslagsbilden till Patti Smiths album Easter. Idag har bilden på den linneklädda och uppenbart behålösa Smith en helt annan laddning än vad den hade då skivan kom 1978 - och det som skapar laddningen är förstås inte så mycket behålösheten som det faktum att hon flashar sin håriga armhåla mot betraktarens öga som vore det en medveten provokation.
Hur många kvinnor vågar sig på att låta exponera sin kroppsbehåring på detta sätt idag? Hur många vågar ha synlig kroppsbehåring överhuvudtaget - utanför den pornografiska subscen som riktar sig till män med särskilt intresse för hår? Hur många, utom de som är villiga eller redan vana vid att betraktas som kommunistfeministsuggehäxor, vågar förresten vara behålösa? Jag vet att det inte är alla kvinnors innersta önskan att låta bli allt vad hårborttagningsmetoder och behåar heter. Men jag tror mig också veta att inte så få kvinnor styrs mer av panik inför möjligheten att de skulle kunna framstå som äckliga och omöjliga än av faktiska personliga preferenser.
Smith fortsätter för övrigt att vara hårig på ett olämpligt sätt än i denna dag. I dokumentären Dream of Life syns det tydligt att hon förvärvat ett av klimakteriehaggornas mest hatade attribut: den lilla mustaschen. Och att hon inte verkar vara intressad av att till varje pris försöka dölja den.
Hon har säkert alltid struntat i det där med bikinilinje också.