Människa 1.0?

Läste Zadie Smiths intressanta essä om "Generation Facebook" och översköljdes av osorterade, motsägelsefulla tankar. Å ena sidan: hur rätt hon har. Hur platt och patetisk blir man inte på Facebook. Jag känner inte till "Facebook Connect" som hon skriver om men det verkar ligga i linje med de röster som höjs för att vi alltid borde vara igenkännbara och öppna på nätet - en utveckling som tycks öppna för en slags total "normalitetskultur" där vi ska vara genomskinliga: motsägelsefria och behärskade, utan skamhärdar man kanske vill eller måste ha kvar men bevara för sig själv.
Å andra sidan: undervärderar inte Zadie Smith individens förmåga att använda FB efter egen vilja? Man måste inte ange "relationsstatus", till exempel. Och visst finns det de som hellre visar fram sin smak i "arkitektur, idéer eller växter" än "filmer, musik, böcker och tv-program" även om det till skillnad från det sistnämnda inte finns färdiga mallar för det förstnämnda. Inte alla jagar efter maximalt antal "vänner" - vissa vill bara vara "vän" med sådana de faktiskt också känner in real life medan andra i princip är öppna för alla. Inte alla håller heller på med konsekvent gullenuttsnuttande i sina statusuppdateringar. Jag har några FB-vänner som är modiga nog att tala om på sina sidor när de inte mår så bra. Och några som är tämligen ambitiösa och lägger ut diktrader eller länkar till längre texter de vill ha kommentarer på.
Men visst finns det, å tredje sidan, ett dominerande sätt att kommunicera på som återspeglar flockmentalitet och livssnuttifierande. En väninna noterade med lätt bitterhet att det inlägg som gett henne mest reaktioner var när hon meddelade att hon köpt ny soffa, och bifogade en bild på densamma. Medan inlägg om ångest och depp ger betydligt mer begränsad respons (trots att det kanske är då responsen som mest behövs).
Samtidigt - innebär inte, å fjärde sidan, FB-kontot ett bejakande av vissa djupt mänskliga svagheter och behov? Som handlar om beroendet av omvärlden, av att "vara med och leka" ibland? Inte alla behöver eller vill bejaka det och vissa har det helt enkelt inte lika mycket. Men det är, som sagt, mänskligt. En av de många kommentarerna till artikeln säger: "Folk som inte använder FB försöker ständigt hävda sig genom just detta, som de är starka individer, som insett att FB bara är en tecken på hur dum människan är i dess behov att hålla kontroll, att de inte är datanrödar osv." I Smiths fall verkar det (ursäkta att jag psykologiserar) främst handla om rädslan att vara/verka ytlig. Att berövas föreställningen om exklusivitet och själsdjup. Hon skriver: "Jag drömmer om en webb som tillgodoser behoven hos en människa som inte längre finns. En privatperson, en människa som är ett mysterium för omvärlden och – viktigare ändå – för sig själv. Människan som mysterium: det är en idé om individen som förvisso förändras, kanske redan har förändrats." Ja, det är svårt (för mig) att inte attraheras av den bilden - men jag undrar om en sådan människa någonsin funnits. Vi är sociala varelser och jag instämmer med att vi rimligen förändras med de miljöer vi rör oss i, men undrar om det kan ha skett en så djup och radikal förändring på så kort tid. Smith talar till och med om olika människotyper. Och hon gör det på ett ganska obehagligt sätt. Facebook är, menar hon, "internets Vilda Västern, tämjt för att passa småstadsfantasier hos en småstadssjäl." Vissa är mindre än andra, och när hon talar om Människan 1.0 vs Människan 2.0 får det hela lite A- och B-lag över sig.
Å ena sidan å andra sidan... jag följer alltså inte med Smith fullt ut men ska erkänna att jag känner en viss oro för den galopperande normopati som nätet inte i sig bär skulden till men sannerligen underlättar för. Jag tycker dock att den blir tydligare i twitterflöden, där folk kommunicerar med varandra kretsvis och visar upp sina glatta ytor inför öppen ridå s a s. Är inte Twitter egentligen mer aktuellt att prata om än Facebook, och borde det inte vara en fantastisk gruva för gruppsociologisk analys? Även där är det dock (å femte sidan) att notera hur vissa sticker ut och av. Även där finns det de som vågar visa när de mår dåligt, att de har svagheter o s v. Tack och lov.

Iranspecial

Kristianstadsbladets kultursida är idag tillägnad Iran - jag recenserar en bok av Hooman Majd, Emilia Söelund skriver om en serieroman som publiceras på nätet och John Palm konstaterar att "Allting som är kul är förbjudet".

Uppdatering: Lite konfunderad blir jag av Per Jönssons recension av Majd. Jag undrar nästan om vi läst samma bok. Ja delvis har vi ju förstås inte det, eftersom Jönsson också skriver om uppföljaren The Ayatollah's Democracy, vilken jag ännu inte läst. Men när nu Jönsson skriver om Ahmadinejads inställning till judar och "sionism" (ett ord Majd till skillnad från Jönsson konsekvent sätter citationstecken runt), och tycks måna om att framställa denna som acceptabel, undrar jag varför han förbigår de avsnitt som handlar om förintelsekonferensen. Eller från ett stycke som detta, om Majds besök på utrikesdepartementet (s. 96f i boken):

En varm vinterdag 2007 snöade det lätt när jag från ett soligare stadscentrum kom till denna anläggning tjugo minuter för tidigt till mitt sammanträffande med vice utrikesministern för forskning och utbildning och den man som är huvudansvarig för att pränta in Mahmoud Ahmadinejads ideologi i Irans diplomathjärnor. Jag beslöt att stanna strax utanför ingången några minuter och ställde mig i skydd under tak utanför en stor bokhandel som var tillgänglig för allmänheten men ännu inte hade öppnat för dagen. I skyltfönstret fanns exemplar av varje tänkbart politiskt verk från öst till väst, både av persiska författare och många översättningar till farsi som låg ordnade i konstfulla travar på samma sätt som de skulle ha varit i vilken kommersiell bokhandel som helst i väst. En framskjuten plats, nästan mitt i skyltfönstret, intogs av översättningen till farsi av Mein Kampf, med ett fotografi av Adolf Hitler på framsidan. Det var en upprörande bild som jag inte kunde låta bli att stirra på medan jag undrade om president Ahmadinejad personligen hade instruerat ministeriet att ställa fram boken så att alla kunde se den eller om en anställd själv hade förutsett presidentens smak när det gällde politisk litteratur.

Kungaboken

Recenserar den idag för Kristianstadsbladet.
Camilla Henemark har ju nu bekräftat de uppgifter som berör hennes relation med kungen, och det stärker förstås bokens trovärdighet.
Jag tyckte som framgår inte precis om boken. Men en del av de situationer som beskrivs dröjer sig kvar hos mig och fyller mig med en växande vrede. De som följer min blogg vet att jag inte förfasar mig över sexköp, inte heller över strippklubbar. Men jag förfasar mig över ojämlikhet. Boken om kungen säger verkligen något om vådan av enkönade miljöer, där man bekräftar och upphöjer varandra. Och de frånvarande blir något radikalt annorlunda, som till slut riskerar förlora sin mänsklighet. Den middag som beskrivs i boken där damsällskapet kommer iklädda endast pälsar, som glider av varpå damerna blir dekorationer snarare än sällskap, beskriver detta så tydligt. Här handlar det också om damer som herrarna känner personligen, inte om efterskickade "tjejer från förorten". Det gör saken varken mer eller mindre förkastlig men är ändå ack så talande: de dekorativa kvinnorna är personer som herrarna redan känner och som borde vara deras kamrater.

Om antisemitism

Andreas Lovén, journalisten bakom Skånskans artikelserie om antisemitism i Skåne, skriver en avslöjande text i DN om de reaktioner han fått på ämnet. Jag känner ju i viss mån igen detta att man blir misstänkliggjord, i alla fall ifrågasatt, när man engagerar sig just i frågan om antisemitism. Och eftersom jag själv är vänster så vet jag ju att det är sant, att det finns en särskild blindhet för denna fråga just där. Men riktigt så dåliga erfarenheter som Lovén har jag inte gjort. Jag tycker faktiskt att han borde ha namngett de två socialdemokrater som han tar upp. Det äger ett visst allmänintresse vilka de är.
Man måste dock framhålla de goda krafter som också finns inom vänstern. Här är en sådan. De vänstersympatisörer jag själv umgås med - som dessutom är malmöiter - är också tänkande människor som är medvetna om problematiken. "Vänstern" är inte monolitisk. Det vet naturligtvis alla innerst inne, men vi tenderar att, för enkelhets skull, generalisera, det är mänskligt men ack så lätt att den underförstådda överenskommelsen om att generaliseringen inte ska tas bokstavligen till slut bleknar bort.
Det råder ett slags, inte absolut men ändock, tabu mot att tala om antisemitism. Aron Flam uttrycker saken elegant. "När får man antyda att någon styrs av fördomar mot judar? När får man kalla någon för antisemit? Måste en person paradera upp och ner för gatorna iförd nazistuniform för att någon ska reagera?" frågar han retoriskt. Det är inte bara på vänsterkanten som vanföreställningen härskar att antisemitism är något som endast kan handla om mordiskt, nationalsocialistiskt (och övervunnet) glödgat hat. Jag såg den senast hos den liberale debattören Fredrik Segerfeldt: 
"Anklagelser om antisemitism är ett vapen med vass klinga, vars svingande blad får den mest luttrade debattör att ducka. Vem vill liknas vid en industriell massmördare i nazistuniform? Det är orättvist och ohederligt. Och en grov förolämpning."
Så skrev Segerfeldt nyligen i en artikel på Newsmill. Och visst är det grovt att likna någon som ser sig själv som antirasist vid en industriell massmördare i nazistuniform. Det är bara det att det är i den "anklagades" huvud denna liknelse uppstår - den finns inte nödvändigtvis hos den "anklagande". 

Fotbollsporr

Alla mina tre favoritfotbollslag har vunnit fantastiska segrar i år.

Att läsa är att tolka

... och man kan göra det mer eller mindre väl.
För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".
Nu är det förstås så att de relevanta avsnitten i texten lyder som följer - och jag stryker under vissa partier för att understryka dem, samt använder mig av den engelska texten eftersom den faktiskt är något tydligare:

Contemporary examples of antisemitism in public life, the media, schools, the workplace, and in the religious sphere could, taking into account the overall context, include, but are not limited to:
 - Calling for, aiding, or justifying the killing or harming of Jews in the name of a radical ideology or an extremist view of religion.
- Making mendacious, dehumanizing, demonizing, or stereotypical allegations about Jews as such or the power of Jews as collective — such as, especially but not exclusively, the myth about a world Jewish conspiracy or of Jews controlling the media, economy, government or other societal institutions.
- Accusing Jews as a people of being responsible for real or imagined wrongdoing committed by a single Jewish person or group, or even for acts committed by non-Jews.
- Denying the fact, scope, mechanisms (e.g. gas chambers) or intentionality of the genocide of the Jewish people at the hands of National Socialist Germany and its supporters and accomplices during World War II (the Holocaust).
- Accusing the Jews as a people, or Israel as a state, of inventing or exaggerating the Holocaust.
- Accusing Jewish citizens of being more loyal to Israel, or to the alleged priorities of Jews worldwide, than to the interests of their own nations.
 

Examples of the ways in which antisemitism manifests itself with regard to the state of Israel taking into account the overall context could include:

- Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.
- Applying double standards by requiring of it a behavior not expected or demanded of any other democratic nation.
- Using the symbols and images associated with classic antisemitism (e.g., claims of Jews killing Jesus or blood libel) to characterize Israel or Israelis.
- Drawing comparisons of contemporary Israeli policy to that of the Nazis.
- Holding Jews collectively responsible for actions of the state of Israel.

(Man kan ladda ner texten härifrån)

Ja, som ni ser - det talas alltså om taking into account the overall context, att ta hänsyn till sammanhanget, och om en lista på exempel som skulle kunna (could) utgöra exempel på antisemitism.
Vad gäller utställningen ifråga har jag inte sett den men jag kan ju se att det finns de som riktat kritik mot inslag i den på ett fullt rimligt sätt: genom att tolka utifrån innehåll och kontext.

Helt annorlunda förhåller det sig med Björn Wimans beslut att efterhandscensurera en Rockystrip som enligt honom skulle "spela på antisemitiska budskap", ja rentav "innehåller ett helt omisskännligt antisemitiskt uttryck". Man kan se serien här. Istället för att vara antisemitisk driver den snillrikt med antisemitiskt syndabockstänkande. Efter kritik ändrar Wiman sin motivering med att ta bort stripen och säger nu att den kan missförstås "utanför kontexten av införstådda DN-läsare som kan sin Rocky". Ja, väldigt mycket kan ju missförstås. I det här fallet tycks det mig dock rätt osannolikt att missförståelsen skulle delas av särskilt många, givet att hela premissen "det är familjen Bonnier som ligger bakom att jag träffar så elaka brudar vilket gör mig mer produktiv i Bonniers media" (detta är alltså det resonemang Rocky för) är absurd och tämligen osannolik förmodligen även för de flesta av de läsare som i övrigt är lagda åt konspirativt tänkande.
Men framför allt tycks det mig märkligt att en kultursideschef inte vill slå ett slag för texttolkning, utan istället förespråkar simplifiering.
Nu blir istället hans eget agerande föremål för egendomliga tolkningar. På Kulturnyheterna undrar man "varför DN plockar bort en seriestrip från DN:s webb som driver med judar" (här har innehållet alltså förändrats) medan man "med självklarhet publicerade profeten Muhammed som rondellhund". Här uppstår en helt ny kontext för stripen - plötsligt befinner den sig i ett sammanhang där det finns en föreställning om att judar är en priviligierad grupp i förhållande till muslimer.
Och där finns det en rejäl grogrund för antisemitismen att växa i.