Några kommentarer angående dagens katastrof

- Blogginlägg av Rasmus Fleischer

- Anna Veeder på Newsmill

- Willy Silberstein om kollektiv skuldbeläggning av judar - något man kan se här (där f ö även hela gruppen muslimer antas bära kollektivt ansvar för vissa islamistiska gruppers agerande)

Uppdat:  Bloggat på SKMA blogg.

Adjö herr Hopper

Du var så fin.



Uppdatering: Hynek i Svenskan.

Antigayförföljelse i Uganda

En dokumentär om den hetskampanj mot homosexuella som pågår i Uganda kan ses via sajten QX.

Uppdatering: Tor på Antigayretorik har talat och skrivit om situationen i Uganda och en del andra afrikanska länder vad gäller synen på homosexualitet.

The end is nigh

Årets ESC är inte det bästa. De verkliga hitsen är få, och även om kitschfaktorn är hög så saknas den äkta känslan.
Men några pärlor finns ändå, framför allt den här Led Zeppelin-inspirerade domedagsschlagern från Ukraina:



Vi ska förstås inte heller glömma bort den lille godbiten från Israel:



...eller för den delen de underbara ryssarna:


 (Jag uppfattade först texten fel & trodde han sjöng "I hope not that you kill me" istället för "I hope now that you hear me". Om man ersätter det sista med det första blir det ännu bättre allting.)

"Du får inte skrämma bort honom"

Jag har ingen aning om vilken relation kvinnan på tåget från Stockholm kan ha stått i till den hon talade med. Men mitt bestående intryck: deprimerande. "Nej, du får inte... du måste vänta på att han hör av sig... han måste bevisa sig för dig... Vad är det du vill veta - om han kommer att lämna sin flickvän för dig? Men det kan du bara få reda på genom att låta honom höra av sig. Jodå, han kommer att ringa... jag lovar. Du kan inte hålla på så, och skicka 25... okej, 3. Men det är ju som 25... Du får inte skrämma bort honom nu!"

Och detta får mig osökt att tänka på den här vanvettiga ledaren om Mona Sahlin.
Nej okej, inte helt osökt kanske. Men "kvinnor som skräms" kan möjligen vara den gemensamma nämnaren.

"They call us DEATH!" (50-listan del 18)

Inferno är min favorit bland giallopappan Dario Argentos fina filmer. Jag vet att många Argentodiggare tvärtom ser den som en av de sämre verken men det är mig naturligtvis likgiltigt - jag älskar Inferno för dess långt drivna drömlikhet med ständigt skiftande perspektiv och drastiska inskott. Som så ofta med Argento är den också mycket operamässig. Opera är ett återkommande tema i Argentofilmer och hörs ganska mycket på soundtracket i Inferno, tillsammans med det vanliga pumpande syntetiska score som även det är så argenteskt, och opera är något den starka skräckmelodramatiken påminner om.
Vissa tycker förstås att over the top-grejen är något som har med larvighet och tafflighet att göra. De har fel! De förmår bara precis inte uppskatta...
Nu återger jag här de sista tio minutrarna av filmen och skiter i det här med att jag kanske spoilar något för någon.



Hela 50-listan här.  Tidigare delar.... äsch, se föregående inlägg.

50-listan, del 17: High Noon/Sheriffen

I'm on a roll här med min 50-lista nu...

En annan självskriven film här är Fred Zinnemanns High Noon, eller Sheriffen som den faktiskt egentligen heter på svenska, från 1952. Ogillad av vissa för att den är för artsy-fartsy för att vara en "riktig västern" - uppskattad av andra just därför. 
Med en europeisk vänsterintellektuell regissör och en ännu mer vänsterinriktad manusförfattare har filmen om en ensam man och hans kamp mot kollektiv feghet lästs som en allegori över McCarthy-eran. Ibland har man hellre velat se den som en sartreansk västern. Tydligt är hursomhelst att filmen bär på ett klassiskt expressionistiskt arv, med (vid sidan av "Do Not Forsake Me, Oh My Darlin'") dissonant musik, skeva vinklar och enkel symbolism. Man skulle också närmast kunna kalla den ett kammardrama, som bygger på rummets och (framför allt) tidens enhet.
Men framför allt är den jävligt spännande. Enligt en entusiast som vigt en hel nätsida åt den här filmen har den bara visats på svensk tv en enda gång. Hen skriver:

Jag var mycket ung när jag såg på den här filmen första gången. Den visades på tv. Vad jag vet om så har filmen visats i svensk tv endast en enda gång. Det var väldigt fascinerande att se filmen och extremt spännande. Jag gillade skarpt hur klockorna på filmen tickade ned mot den explosiva slutet. De actionscenerna som utspelas där står än idag.

Jag kan skriva under på varje ord, jag har också ett mycket levande minne av att som mycket mycket ung - samtidigt som den för mig okända skribenten då, kanske - ha suttit på nålar framför föräldrahemmets tv, fylld av stark oro för hur Gary Cooper skulle klara sig.

Dessutom kan man, och det tycker man är roligt som medelålders cineast, se en ung Lee van Cleef i Sheriffen.

Tyvärr får man inte dela med sig av filmen från Youtube. Man kan klicka sig fram till att se hela filmen på 
http://www.highnoon.se/
men jag tycker man ska köpa den på dvd istället. 

Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16

50-listan, del 16: Budbäraren

Fel klass, fel tid, fel ålder, fel allting... En kärlekshistoria med den klämda, osedda parten i centrum.
Jospeh Loseys känsliga socialpsykologiska betraktelse Budbäraren (The Go-Between, 1970) med manus av Harold Pinter har en självklar plats på min 50-bästa-filmer-lista.



Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

And his name is Ove Svidén

Visst kan man ha förståelse för att Rapport inte ville presentera den antisemitiske konspiracisten och mystikern på Centerns riksdagslista med namn - för att inte ge spridning åt hans idéer. Men eftersom det faktiskt handlar om en man som aspirerar på en riksdagsplats får det väl ändå anses ha ett visst allmänintresse vad karlen heter och var hans hemsida finns.
(Och jag är förstås ingalunda först på banan här utan det finns all over the nät.)
Jonathan tar upp mannen och hans idéer något utförligare.

Några nyheter

- På SKMA blogg återges en av texterna i det senaste nyhetsbrevet, Wolfgang Benzs "Antisemiter och islamofober - hatspridare med gemensamma drag".

- Attacken på Lars Vilks i Uppsala... så sorgligt på så många olika sätt. Vilks anger i inledningen av sitt föredrag David Irving som en möjlig representant för yttrandefriheten. Och med den här typen av attacker är det tveklöst så att han själv mer och mer blir till en sådan. Hade vi verkligen inte varit förtjänta av lite bättre symbolfigurer för vad som faktiskt är en absolut nödvändighet om den samhälleliga tillvaron överhuvudtaget ska vara uthärdlig?
Känns bra i alla fall att Karin Olsson på Expressen Kultur och Åsa Linderborg i Aftonbladet går hyfsat i takt här.

- I serien "Blame it on..." noterar vi att en katolsk präst i New York skyller katolska kyrkans pedofilskandal på "judisk media". Jaha, vilken surpris. Eller rättare sagt inte. Finns det nåt man inte kan skylla på judarna?

Så lätt

Det är så lätt att skapa ett offer... Man låser in någon i ett mörkt rum. De börjar lida. Man ger näring åt lidandet. Metodiskt, systematiskt och kallt. Upprätthåller det. Subjektet genomgår ett antal faser. Efter ett tag får deras trauma - den där lilla, lättöppnade sprickan - dem att se saker som inte finns.
("Mademoiselle" i Pascal Laugiers film Martyrs)

Blame it on...

Jag är inget äkta South Park-fan, även om jag tycker vissa avsnitt är fantastiska. Riktigt fan är däremot Fredrik Strage, som i en fyndig krönika för några dagar sedan parafraserade Churchill i uppmaning till kamp mot det hot mot demokratin som hoten mot serien utgör:

Vi ska slåss på internet, vi ska slåss på haven och oceanerna, vi ska slåss med växande tillförsikt och växande styrka med hjälp av bittorrentsajter, vi ska försvara vår tv-serie till varje pris, vi ska slåss i gammelmedier, vi ska slåss på bloggar, vi ska slåss på Facebook och på gatorna, vi ska slåss i bergen; vi ska aldrig ge oss.

Jag drar mitt lilla strå till stacken genom att här länka till de båda avsnitt som Comedy Central-fegisarna beslutat inte visa i Sverige. Tja, lätt för mig att tala om fegisar kanske som själv inte hotats, men ändå...
Samtidigt måste jag säga, efter att ha sett (de roliga) avsnitten, att det är nästan liksom för bra, det hela. Att hoten närmast låter sig användas som ett välkommet publicity stunt av nåt slag.
Men jag är säkert alltför cynisk.

Anyhow, i en lustig (eller ja...) twist på den här storyn noterar man hur vissa tar tillfället i akt att skylla allting på... ni-vet-vilka. "Det är kanske intressant att notera att den "muslimska" gruppen som hotar South Park är skapad av judar med bakgrund i bosättarrörelsen" står det i en kommentar till Strages krönika. Kommentatorn hänvisar till en postning på Hampus Eckermans blogg Motbilder. Det handlar alltså om en (1) man som tidigare varit jude och bosättare, och som också tidigare varit ledare för gruppen Revolution Muslim, vilken tydligen ligger bakom hoten mot serien. Mannen i fråga har alltså konverterat till islam.
Men för vissa är det väl så att vem som är jude, det bestämmer de.
Och på något mystiskt sätt tycks judar för dessa människor multiplicera sig ohejdat där bakom kulisserna där de manipulerar och håller på.

Dagens citat

Det fina med romantiska tragedier som utspelar sig på artonhundratalet är att karaktärerna får uttrycka sina känslor i vältaliga, vackra fraser som skulle låta psykotiska i en modern relation. Och eftersom romantik är en form av psykos så ger det – tvärtemot vad som ofta sägs – en sannare bild av kärleken än många moderna filmromanser.

(Kerstin Gezelius i recension av Effi Briest, DN. Filmen har jag inte sett men how very well put.) 

50-listan, del 15: Trasdockan

...sisådär ett halvår senare återvänder jag till mitt evighetsprojekt att presentera min 50-bästa-filmerna-lista här på bloggen. Det kommer naturligtvis aldrig att avslutas.
Men nu var det en fin understreckare om nyligen avlidna Alice Miller som kom mig att tänka på Charles Laughtons underbara film Trasdockan (Night of the Hunter, 1955). Mig veterligen den enda film Laughton regisserade och ett totalt mästerverk. En brutal saga i bröderna Grimms anda, försatt till depressionens USA och med ett foto som borde kunna användas som illustration av begreppet "djupsvart". En film noir ur barnperspektiv, kanske man kan kalla den.
Fast jag misstänker att Alice Miller inte fullt ut hade godkänt den kärva men godhjärtade kvinna filmens båda barn tar sin tillflykt till.



(Och som av en händelse har vi här också det alltför aktuella "zigenaren-som-syndabock"-temat.)

Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14

Den gamla veckelbjörnen och andra melankoliska figurer

En serie bilder, ett par dikter och ett melankolins A-W - här. På tyska.