Okunskapen som dygd

Det vimlar av absurditeter i organsoppehistorien, och de blir bara fler. Igår avslöjade Jonathan Leman hur Aftonbladet i sin ursprungliga översättning av artikeln till engelska silat bort vissa inslag för att göra det hela lite mer aptitligt. Detta togs sedan också upp i SvT Debatt där Aftonbladets chefredaktör avslöjade sin totala okunskap om vad antisemitism är och brist på förståelse av vad som gjorde artikeln problematisk. Nu har emellertid översättningen ändrats så att originalingredienserna ingår (vilket man naturligtvis inte behövt göra om Helin haft rätt i att översättningen i sin ursprungliga form var helt okej).
Tv-debatten i sig bjöd på en hel del andra absurditeter, men allt det där överträffas nog av Åsa Linderborgs slå-vilt-omkring-sig-försvar i dagens Aftonbladet. För det första åberopar hon sig av Gideon Levy i sitt självförsvar/sin attack mot de motståndare hon menar omöjliggör en bevakning av mellanösternkonflikten (som om vi alla befann oss helt i mörker angående den...). Valet av Levy är liksom lätt absurt eftersom detta är en person som varit hård i sin kritik mot Aftonbladets publicering av Boströmartikeln, såväl på Brännpunkt i SvD som i israeliska Haaretz. För det andra - och detta är väl det mest absurda av allt - intygar Linderborg återigen sin okunskap om den antijudiska ritualmordsmyt som många med rätta påpekat att artikelns dunkla associativa banor leder tankarna till, och hon förstår alltså inte att den egna kunskapsbristen är ytterligare en omständighet som gör att hon borde lyssna på kritiken snarare än vifta bort den.
Linderborg har luftat sin okunnighet en gång tidigare, i ett uttalande i Expressen. Hon har haft tid på sig att tänka efter, och råda bot på denna okunnighet, sedan dess, men detta verkar inte vara vad hon ägnat veckan åt. Som så många andra dessvärre gör i den här soppan kallar hon myten rätt och slätt "uråldrig", som om den saknade förankring i vår tid. Det gör den inte. Jag skulle vilja föreslå Linderborg att noga läsa den här diskussionstråden, den här bloggkommentaren och sidorna 13-15 samt 45-46 i skriften Om antisemitism som finns att ladda ner i pdf-form via Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida.

Uppdatering: Mikael Tossavainen inne på samma spår.

50-listan, 10: Döden i Venedig

Luchino Visconti gjorde sin filmatisering av Thomas Manns roman 10-15 år innan det att pedofilhysterin började gripa omkring sig. Och frågan är om dess skamlösa romantisering av en angelisk pubertetspojke, som hämningslöst och omedvetet grymt lockar och frestar filmens åldrade professor Aschenbach ("askbäck"), hade varit möjlig i en film gjord under de senaste trettio åren eller så.
Trots det psykologiska dramat rör det sig inte om någon psykologisk realism här direkt. Parterna faller in i sina tragiska roller med ett slags sömngångaraktigt nödtvång, alltmedan en koleraepidemi breder ut sig i Venedig. Den unge Tadzio måste uppmuntra den äldre mannens intresse; den gamle Aschenbach (Dirk Bogarde!) måste följa efter pojken trots att han inser sin egen förnedring. Jag grät när jag som tonåring såg den här filmen för första gången och jag har gråtit varje gång jag sett den sedan dess.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.

Läsvärt i Aftonbladetdebatten

Några av alla de inlägg som gjorts, och som jag inte redan tagit upp:

- Johan Wennström på SvD:s ledarblogg (en av få som berör det faktum att öppna ritualmordsanklagelser mot judar förekommer även idag)

- Henrik Bachner i DN

- Cordelia Edvardsson i SvD

- Blogginlägg av Jonathan Leman angående alltför vanlig begreppsförvirring

- Björn Wiman på Expressen kultur

- Blogginlägg av Magnus Sandelin

- Mats Eriksson på Brännpunkt om hur organdonationer går till

- Blogginlägg av Magnus Betnér

- Blogginlägg av Anna Veeder

- Dilsa Demirbag-Sten i Expressen om Avigdor Lieberman

Uppdatering: Jonathan Leman om Aftonbladets översättning av artikeln till engelska.

Män runkar, kvinnor onanerar

Jag får förstås skylla mig själv. Om man ställer frågan "Vad gör en kvinna som onanerar?" (se högermarginalen) och har med "Hon onanerar" som alternativ, då kommer folk naturligtvis att välja det alternativet. "Duh!" liksom.
Men ändå. Det är ju lite trist. Mest besviken är jag över att hela 26 personer av 108 valde alternativet "Hon pullar". Jag ber att få hänvisa till den här bloggkommentaren:

Ordet pulla har för många kommit att betyda nästan uteslutande (någon annans) ”fingrar i fittan”. Få kvinnor torde se några större paralleller mellan detta och den självtillfredsställelse som ryms i ordet runka…

...och den här:

Alltså, pulla för mig är mer att föra in fingrar än att smeka klittan?

Ja, oavsett om det är ens egna eller någon annans fingrar så...
Nu var det iofs faktiskt en man som skrev den där översta kommentaren, men jag är ändå frestad att göra saken till en könstillhörighetsfråga rätt & slätt. Kan det ha varit 26 män som föll för pulla-alternativet?

Rätt svar var naturligtvis "You tell me - det finns ju inget bra ord".

Man ska inte vara sån, men....

Linus Thörnblads 2,23 i en VM-final ligger faktiskt närmare damernas världsrekord (Stefka Kostadinov, 2,09) än herrarnas (Javier Sotomayor, 2,45).

Förnedra en man - gör honom till kvinna.

50-listan, 9: Dawn of the Dead

Det finns något så ovanligt som en bra remake på den här filmen, Zack Snyders från 2004. Men George Romeros original från 1978 forever holds a special place in my heart.
Numer springer zombies omkring, de låter också allt mer och högre. Med sina knappnålspupiller liknar de mer desperata monkey-backpackande heroinister (se inte minst brittiska tv-serien Dead Set från häromåret) än de allmänt apatiska metaforer för depressiv innehållslöshet som de är hos Romero. Snyders film verkar vara central i den här utvecklingen. En artikel om saken finns här, "The Running Dead" av Josh Levin på nättidningen Slate. Levin ser ett slags allmänt förfallssyndrom i denna förändrade zombiebild, själv skulle jag inte vilja gå så långt. Men Romeros omkringvacklande levande döda är utan tvivel mina favoritzombies.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.

50-listan, 8: Darkman

Sam Raimi, 1990. Jag förstår egentligen inte varför inte detta är allas favoritfilm.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.

Ständigt dessa jobbiga judar

Det är ju inte klokt vad de håller på.
Dödar folk och stjäl deras organ.*
Utövar åsiktskontroll och vill krossa den svenska demokratin.
Tvingar alla att dansa efter deras pipa.*
Som tur är finns det rättrådiga riddare som Donald Boström, Mohamed Omar och Ahmed Rami, som vågar sätta sig upp mot deras perverterade maktvälde. Eller...eh...

Nä, allvarligt talat. Kanske har Anna en poäng när hon skriver att det är Boströms (anti)journalistiska metoder som framför allt bör belysas, samt det redaktionella (o)ansvaret för att en artikel som "Våra söner plundras på organ" (Aftonbladet, 17/8) - en artikel som innehåller rätt horribla anklagelser vilka inte understöds av någonting överhuvudtaget, såvida man inte ska kalla ryktesspridning och suggestioner för bevisföring - släpps igenom. Så fort man talar om antisemitism kommer den pistolskottssnabba motreaktionen - "Vadå, man måste väl få kritisera Israel?" Men samtidigt - vadå, man måste väl kunna få tala om antisemitism? Särskilt som vissa tror att antisemitism, det är när man vill "döda alla judar". Okunskapen är fortfarande stor.

*Vettiga reaktioner på Aftonbladets artikel: Ape reft of his tail, Mats Skogkär, SKMA, Aron Flam, A Blog of Two Cities.

*Jag menar inte att DN-artikeln nödvändigtvis är antisemitisk. Men rubriken är ju konstig - på vilket sätt böjer sig Sverige för "israeliskt myndighetspåhopp"? Att den svenska ambassadören i Israel instämmer i den israeliska kritiken mot Aftonbladet är väl inte liktydigt med att "Sverige böjer sig" precis? Och varför skriver man (liksom Boström) om organhandlande rabbiner i plural, när det av allt att döma bara är Rosenbaum som anklagats för detta? (Rosenbaum betecknas f ö ibland som rabbin, ibland inte.)
Tycker också att beskrivningen av den israeliska reaktionen är lite... tendentiös, kanske?

Uppdatering: Fantastiskt nog så har twinglylänken till detta blogginlägg plockats bort på DN.se, medan följande ligger kvar - Guds utvalda folk får inte kritiseras, Styra världen med hjälp av sitt eget folks lidande och Israel, den ofelbara nationen?

Uppdatering 2: Läsvärt på Newsmill - Niklas Ekdal, Anna Veeder. Angående Per Gahrtons inlägg, se detta.
Lite åt det bisarra hållet ligger Cecilia Gyllenhammar, som frågar sig om Sverige är "det nya nazityskland" och menar att "De tunga vågorna av antisemitism från 30-talets arbetarkultur är tillbaka." Ja kära nån. Inte fanns/finns det väl nån antisemitism i den klass Gyllenhammar själv tillhör? Att uppmärksamma antisemitism i all ära, men gärna utan den typen av överdrifter och egenartade vinklingar.

Kulturföraktet

Första Citykrönikan efter sommaruppehållet - sedan Stockholm City försvann som företag har också Malmö Lund Citys hemsida försvunnit (det kommer en ny så småningom), så texten finns inte att läsa på nätet, men jag kom på att jag kan ju faktiskt lägga upp den här på bloggen i alla fall. Såhär ser den ut i mitt eget skick, före eventuella redigeringar:

Det sparkas gärna på kulturen i tider av ekonomisk kris. Under sommaren har välbekanta idéer om att dra in på stödet till kulturella verksamheter fått ny luft under vingarna. Men inte bara med ekonomin som svepskäl rackas det ner på kulturen. Under Almedalsveckan höll KD-ledaren ett salvelsefullt tal där konstutövande och kulturskribenter beskrevs som fiender till den s k ”verklighetens folk”. För Göran Hägglunds befinner sig kulturfolket i en slags egen sfär, ovanför de vanliga människor de tittar ner på och hånar, medan de där nere gör sådana vanliga saker som att arbeta hårt, bilda familjer och bekymra sig för sin ekonomi.

När Hägglund talar om familjebildningar lär det vara heterosexuella, tvåsamhetsbaserade sådana han tänker på. Som vi vet ogillar kristdemokraterna andra former. Och mycket riktigt är också ”dekonstruktionen av könen” en av de fördärvliga idéer han menar förfäktas av kultureliten i dess overkliga reservat. Bakom bilden av den lilla vanliga och förföljda människan finns ett normtänkande där vissa andra människor definieras ut. Människor som inte har några riktiga familjer. Människor som inte arbetar på riktigt. Människor som knappt ens verkar vara några riktiga människor.

I en kolumn i lördagens Expressen (”Varning för smakdomarna”, 15/8) lyckas Sakine Madon kombinera bilden av den tärande kultursektorn med en liknande utdefinieringsretorik. Under förevändning att vilja kritisera alla möjliga former av översitteri, såväl kristdemokraters moralism som elitistiska smakdomare på kulturarenan, passar Madon på att liksom Hägglund sätta sig själv i den ”vanliga människans” högsäte gentemot de där kulturtyperna. Av någon anledning ses det, skriver hon förtrytet, ”som en oantastlig rättighet att somliga kulturarbetare får lön för sådant de flesta av oss ser som en hobby”. De flesta av oss, vi, de vanliga, ”verklighetens folk”... Och bakom beklädnaden av hyvens vanlighet: vilket enormt förakt och vilken tanklös nonchalans måste inte ligga till grund för ett sådant avfärdande av just kulturellt/konstnärligt, till skillnad från allt annat, arbete. Vem är egentligen översittaren?

50-listan, 7: Sedmikrásky

Ännu ett förbisett mästerverk: Věra Chytilovás Sedmikrásky (Tusenskönorna/Daisies) från 1966. Jag slipper skriva något om den eftersom det finns en utmärkt text av Hynek Pallas på Weird Science att hänvisa till.
Tidigare fanns hela filmen på YouTube men nu är bara småbitar kvar.



Hela 50-listan finns här, och jag har plöjt igenom delar av den här1, här2, här3, här4 & här5. Och här.

50-listan, 6: Frihetens vindar & Avlyssningen

Den ungerske regissören Miklós Jancsó är sorgligt förbisedd i Sverige. Man ser sig förgäves om efter cinemateksretrospektiv (eller har jag missat nåt i Stockholm?), tv-visningar, artikelserier och andra specialare på temat Jancsó. Ändå har han gjort viktiga, formellt djärva och skarpt maktkritiska filmer sedan sextiotalet. Såhär beskrivs hans 60- och 70-talsverk helt kort i inledningen till Kinoeyes specialnummer om Jancsó:

In his most famous works from the 1960s and 70s /.../ Jancsó used events from Hungarian history and worked them into incisive portraits of the nature of power and its abuse. In terms of his cinematic language, he created (with first Tamás Somló and then János Kende as cinematographers) a distinctive visual style with stunning use of widescreen composition and zoom lenses, long takes with elaborately choreographed camera movements and a backdrop of the open skies and seemingly infinite space of the Hungarian puszta (plain).
Recurrent motifs include water, horses, nudity, uniforms, humiliation, ritualistic sadism met with passive compliance and, later, candles and fire. Narratively, these films are composed of sparse dialogue, unravel elliptically and made no attempt to identify with their protagonists (who are frequently unnamed).

Frihetens vindar (Fényes szelek/The Confrontation) från 1968 finns, vad jag kan se, tyvärr inte på YouTube. Den är en formellt intrikat gestaltning av hur en klosterskola intas av ungkommunister, och spelet mellan de båda kollektiven gestaltas inte minst med hjälp av sång och dans - ungkommunisternas förkärlek för att använda ungerska folkvisor och -danser i syfte att dominera och ringa in sina "offer" bildar stommen i en slags rituellt koreograferade, symboliska stridsscener.
Kanske var Jancsó helt enkelt, liksom Bergman med Skammen, "fel i tiden" med sin kyliga blick på kollektiva rörelser och deras tendenser att lätt perverteras. Kanske är det därför han kommit att bli så förbisedd; någon som filmstudenten i bästa fall känner till namnet på men inte har något levande förhållande till. Jag vet inte, men det skulle kanske kunna vara en förklaring.

Det finns flera filmer av Francis Ford Coppola som skulle kunna platsa på en "50 Greatest Films"-lista: Rumble Fish, Gudfadern, Apocalypse Now. Jag valde Avlyssningen från 1974 inte minst p g a Walter Murchs fantastiska ljudarbete. Gene Hackman spelar en avlyssningsexpert som får allt svårare att leva upp till sitt motto att det är inspelningens kvalitet, inte innehållet i det som avlyssnas, som ska räknas för den gode medlemmen av hans yrkeskår. Här är de inledande tio minuterna av filmen:



Hela 50-listan finns här, och jag har plöjt igenom delar av den här1, här2, här3, här4 & här5.

Kyrkorummet och danskjävlarna

Okej, med en sådan rubrik är det bäst att köra en disclaimer direkt: nej, jag tycker egentligen inte illa om danskar överlag. Jag menar inte riktigt allvar med att tala om "danskjävlar". Det är bara det att med de stämningar som råder i Danmark sedan en tid tillbaka är det svårt att inte ibland identifiera sig litegrann med Järegårds Stig Helmer i de där scenerna i Riket där han står uppe på Rigshospitalets tak och skriker.

Efter att för några kvällar sedan ha sett ett nyhetsinslag på dansk tv där det talades om förtidspensioneringar (som ett ekonomiskt problem alltså förstås), och man faktiskt gick igenom antal förtidspensionerade 50-60-åringar i olika invandrargrupper (x procent irakier, si och så många bland ex-jugoslaver etc etc) är jag förstås inte ett dugg förvånad över stormningen av kyrkorummet. Fast okej, det hade jag förstås inte varit ändå - Kjaersgaard och hennes gelikar har ju ganska länge nu satt tonläget s a s in all matters concerning flyktingar och invandrare i Danmark.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur bisarrt det är att just kyrkan är den enda plats där människan enligt vitt utbredd uppfattning självklart ska kunna åtnjuta frihet från förföljelse; kanske den enda plats där den enskilda människan självklart anses ska i praktiken få lov att ha det där okränkbara värdet vi gärna talar så högstämt om som ett fundament i den demokratiska världen. Detta trots att de flesta av oss idag faktiskt inte tror på en gud i den gängse kristna meningen. Det finns liksom någonting i det här som säger något mindre smickrande om det där samhället vi är i.
Men att fundera över sådana saker hjälper förstås inte de berörda irakiska flyktingarna.
------------
Lästips bara sådär: Jonathan om Rami, Omar och Uppsalamoskéns vänner; Porr-Mariah om en bra film av Catherine Breillat; Nima Dervish om ett viktigt evenemang för stockholmare.

Föredömliga bloggar

Med anledning av dagens deprimerande nyhet att SD nått rekordstöd i en - visserligen möjligen, som Ulf Bjereld påpekar, missvisande opinionsundersökning, är det läge att uppmärksamma ett par bloggar som gör allvar av parollen "Ta debatten mot de främlingsfientliga". Först och främst bloggen Vi i Sverige, som sprider "information om invandring och integration i en konstruktiv och positiv anda". Vi i Sverige riktar sig inte mot något specifikt parti utan vill utgöra en motvikt till främlingsfientlig retorik rent generellt. Riktar sig specifikt mot Sverigedemokraterna gör däremot bloggen Banjo. Här granskas Sverigedemokraternas politik och ideologi inför riksdagsvalet nästa år. Det är en viktig uppgift Banjo-bloggen tagit på sig.


Uppdatering: Den senaste Skopmätningen visar tackochlov något helt annat. Enligt den har SD fortfarande en bit kvar till riksdagsspärren. Jag väljer att tro mer på denna mätning.

Uppdatering 2: ....och då tänkte jag alltså bara på resultatet för SD. Att allianspartierna skulle vara mer populära än de rödgröna oppositionspartierna, det väljer jag att inte tro på.
------------------
...och så en helt annan blogg i ett helt annat ämne, som också kräver uppmärksamhet: Heja världen, som jag trodde var nerlagd, är uppenbarligen fortfarande igång om än sporadiskt, och fortsätter förse oss med information om Burma och repressionen där.

Invandrarfientlighet i Skånskan - igen

För andra gången på kort tid publicerade Skånska Dagbladet igår en ledare med SD-argument mot flyktingar och invandring. Det är Lars J Eriksson som är i farten och som för ett minst sagt grumligt resonemang angående svensk flyktingpolitik. Vi har hört det förut: fel människor får asyl, det kostar för mycket etc etc. Eriksson kommer med det absurda påståendet att eftersom kristna irakier förföljs av muslimer så borde Sverige ta emot kristna irakiska flyktingar (och ja, det borde vi förstås) men inga flyktingar från den förföljande gruppen... som om varje enskild irakier som råkar tillhöra en grupp där det finns personer som gör sig skyldiga till förföljelse skulle bära ansvaret för detta. Och som om det inte skulle kunna vara så att även irakier som tillhör andra grupper än den kristna skulle kunna ha/ha haft oöverstigliga problem i det kaos som är tvåtusentalets Irak.
Bloggen Vi i Sverige kommenterar klokt Erikssons argumentation, och har tidigare haft orken att kritisera de grodor som hoppade runt på SkD:s ledarsida då man (med en osignerad ledare, dock vad jag förstått även den författad av Eriksson) i mitten av juli tog sig för att måla upp ett skräckscenario av ett Europa med alltför öppna gränser.

Uppdatering: Som Jonathan skriver i en kommentar nedan har också Sydsvenskan tagit upp detta. Ledare här och radiodebatt mellan Eriksson & Avellan här.

Orgasmer och komik

Den här responsen på den här texten är verkligen komisk - frågan är om komiken är avsedd eller ofrivillig (det verkar så osannolikt...)
Jag har inte läst Kinseyrapporten men sympatiserar starkt med Svelands åkallan av Hiterapporten där på slutet. Visst har vi liksom ett allmänkulturellt problem med synen på kvinnlig orgasm. Annars hade det varit uteslutet att "pulla" av någon överhuvudtaget skulle betraktas som ett fullgott ord för kvinnlig onani (se t h). Annars hade inte kvinnor i spelfilm ständigt nått klimax helt utan att klitoris verkar vara involverad, medan kvinnor i mainstreamporr - det är mitt intryck i alla fall - hellre och oftare tar emot manssprut än själva orgasmerar. Annars hade det inte tjatats så mycket om g-punkten trots att de flesta av oss helt enkelt inte har den. Osv.

Originalet

....och det är så otroligt mycket bättre än Elvis.

50-listan, 5: Kommissarien

Okej, här finns det moders/kvinnoromantik. Här finns det ett porträtt av en judisk familj som är lika idylliserat/exotiserat/gullifierat som en aftons klezmerunderhållning på en turistrestaurang i Kazimierdistriktet i Krakow (men ett porträtt som således i och för sig, som väl alla vet eller borde veta, var nog så kontroversiellt i det sena sextiotalets Sovjet, då filmen skulle ha släppts men istället lades på hyllan i tjugo år). Schnittkes musik är stundtals schmäktande, väldigt smäktande, rena publikfrieriet, något annat än den Schnittke man hör som operakompositör t ex. Fast jag vet inte riktigt om det är självklart negativt, det där sista. Och hur som helst: trots allt är detta en av de vackraste filmer som gjorts. Alexander Askoldovs Kommissarien 1967/1987.
Läs en essä om den här.
Se ett avsnitt ur den här:



Min 50-lista existerar inte bara i mitt eget huvud utan också här. Tidigare delar i den här serien: 1, 2, 3, 4.

Mindre fruktbart ställa grupper mot varandra

(Refuserat inlägg i Antichrist-debatten)

Maria Svelands och Katarina Wennstams angrepp på Lars von Triers Antichrist är på sätt och vis uppfriskande. Särskilt sett i ljuset av Peter Bryngelssons egendomliga, sentimentalt kvinnoromantiska von Trier-tolkning, där huvudantagandet tycks vara att en stereotyp på film skulle bli mindre stereotypisk om den åtföljs av inkännande musik.
Samtidigt är det en väl grovhuggen analys paret Sveland/Wennstam presenterar, såväl av filmens innehåll som av dess mottagande. De ger bilden av att Antichrist skulle ha hyllats på grund av filmens misogyni snarare än på trots av den. Djupt orättvist citerar de brottstycken ur Carl-Johan Malmbergs recension i Svenska Dagbladet (4/6) och lyckas närmast vända de resonemang recensenten för till deras motsats, samtidigt som de bekvämt undviker att ta upp negativa recensioner av filmen (som Michael Tappers i Sydsvenskan 9/6 eller Maria Domellöf-Wiks i Göteborgsposten 4/6). Själva filmskildringen blir lika endimensionell och ger inget utrymme för åskådarens subjektivitet. En alternativ tolkning – som förstås i sin tur går att ifrågasätta – bidrar Maaret Koskinen med 30/7.

Men vad som är verkligt problematiskt med Svelands och Wennstams text är att de i sin iver att peka på misogyni inom konstvärlden tar till en bara alltför vanlig argumentationslinje. Jag talar om fenomenet att ställa just den representationsproblematik eller den form av diskriminering man själv vill bekämpa mot diskriminering eller fördomsfulla bilder av andra grupper, vilka utmålas som mer priviligierade. Inte sällan är det judar och frågan om antisemitism som framställs som priviligierade storheter. I samband med diskussioner om islamofobi, t ex, hävdas ofta att antisemitism skulle anses mer oproblematiskt att ta upp (så gjorde exempelvis Andreas Malm i debatt i Malmö 1/6) – något den som i likhet med mig då och då faktiskt ägnar sig åt att diskutera antisemitism i samtiden har lite svårt att känna igen.

För Sveland/Wennstam är det alltså så att just kvinnohat, till skillnad från andra typer av fördomsfulla attityder, skulle vara accepterat inom kulturen. När det gäller antisemitism tycks de däremot till och med mena att det finns en alltför stor uppmärksamhet på detta problem. ”Filmen Borat kritiserades hårt för sina antisemitiska scener, trots att Sacha Baron Cohen själv är jude och gjorde filmen delvis för att skapa debatt kring hur judar betraktas”, skriver paret lite indignerat. Men den naivitet som de uppvisar genom att använda Baron Cohens etnicitet som ett argument mot att diskutera eventuella antisemitiska inslag i hans filmer visar ju snarare på en bristande medvetenhet just i denna fråga – jag har svårt att tro att Sveland/Wennstam på motsvarande sätt skulle använda könstillhörighet som ett argument mot att diskutera tveksamma kvinnobilder i en film av någon kvinnlig filmskapare.

Även i förhållande till andra fördomskomplex blir det snett att peka ut just kvinnohat som något allmänt tolererat eller rent av bejakat. Det är ju inte som att Antichrist, för att hålla sig till exemplet i fråga, inte alls skulle ha ifrågasatts med avseende på dess kvinnobild. Intressant kan dessutom vara att jämföra med Sam Raimis skräckfilm Drag me to hell. Raimi har förvisso inte samma kulturella status som von Trier men också hans film har fått övervägande bra kritik. Liksom i fallet Antichrist har den stereotypa framställning filmen bär på – i det här fallet av en ”dolsk zigenerska” som kastar förbannelser omkring sig – av vissa befunnits för överdriven för att egentligen tas på allvar. En bedömning man kan ha (och som jag personligen har) förståelse för – samtidigt som det kanske ändå finns något märkligt med den kompakta tystnaden om vad filmens hopkopplande av romskhet med abjekt kroppsäckel egentligen kan betyda för en publik som, åtminstone i den salong jag besökte, skrek av skräckblandad förtjusning åt varje slemklump som kom upp ur ”zigenarhäxans” hals. Vi lever trots allt i ett Europa där romer i detta nu förföljs med full kraft.

Svelands och Wennstams sätt att, i kampen för att föra upp frågan om konstnärliga kvinnobilder på dagordningen, implicit ställa grupper mot varandra måste ifrågasättas. Det måste finnas utrymme för att diskutera frågor om antisemitism, antiziganism, islamofobi, misogyni och andra fördomsstrukturer bredvid varandra, utan att föra fram någon specifik fråga på de andras bekostnad.

Ps. Även om den inte direkt har med min text att göra & kom in efter det jag skrivit den måste jag bara kommentera Mikael Pedersens "miljövänliga" tolkning av filmen... med en enda lång SUCK. Kvinnan som natur, mannen som kultur ja just det... det var väl litegrann det som var problemet, liksom?

50-listan, 4: Ceremonin

Frankrike, land of Pierre Bourdieu... här görs det filmer som kan kallas "kultursociologiska betraktelser". Agnès Jaouis I andras ögon och Se mig är förstås några - väldigt bra - exempel från detta århundrade. Ett annat, och ett som briljant kombinerar en fint utmejslad skildring av klassrelationer med en konventionellt berättad spänningsorienterad ramberättelse, är Claude Chabrols La cérémonie från 1995. Sandrine Bonnaire och Isabelle Huppert medverkar och är precis så bra som man kan förvänta sig. Allt glänser. Chabrol använder en thriller av Ruth Rendell som underlag (Stenarna skola ropa) och anpassar den till franska förhållanden. En modern överklassfamilj med ett överflöde av såväl materiella som kulturella tillgångar anställer en hushållerska vars tillvaro styrs av hennes behov att dölja sin analfabetism. När hushållerskan blir vän med byns dominant aggressiva och ressentimentstyrda postkassörska så slutar förstås allt i katastrof. Men analfabetismen är bara något som ytterligare tydliggör ojämlikheten i Sophies (hushållerskans) förhållande till sina arbetsgivare. Man måste inte vara analfabet för att drivas till vansinne av att stå som en möbel i bakgrunden medan herrskapet diskuterar Mozart.



Obs! Detta är en serie! Tidigare delar: 1, 2 & 3.