50-listan, 5: Kommissarien

Okej, här finns det moders/kvinnoromantik. Här finns det ett porträtt av en judisk familj som är lika idylliserat/exotiserat/gullifierat som en aftons klezmerunderhållning på en turistrestaurang i Kazimierdistriktet i Krakow (men ett porträtt som således i och för sig, som väl alla vet eller borde veta, var nog så kontroversiellt i det sena sextiotalets Sovjet, då filmen skulle ha släppts men istället lades på hyllan i tjugo år). Schnittkes musik är stundtals schmäktande, väldigt smäktande, rena publikfrieriet, något annat än den Schnittke man hör som operakompositör t ex. Fast jag vet inte riktigt om det är självklart negativt, det där sista. Och hur som helst: trots allt är detta en av de vackraste filmer som gjorts. Alexander Askoldovs Kommissarien 1967/1987.
Läs en essä om den här.
Se ett avsnitt ur den här:



Min 50-lista existerar inte bara i mitt eget huvud utan också här. Tidigare delar i den här serien: 1, 2, 3, 4.