Kan inte ni i de etablerade medierna sluta slå på oss bloggare nån gång?

Någonting litet var nära att brista inom mig när jag lyssnade på Lars Westerbergs krönika i radions OBS! idag. Westerberg är vanligtvis något av en idol för mig inom den svenska offentligheten -- han brukar på sitt knarriga och gnälliga sätt kunna blottlägga kärnfrågorna inom de flesta av de ämnen som avhandlas i tidningar och tidskrifter. En annan bloggare som också gillar honom är Isabella -- hon har flera gånger citerat honom och en gång, med hans tillåtelse, återgett en av hans radiokrönikor i dess helhet. Men frågan är om den respekt vi hyser för honom kan vara besvarad. Vi är ju bloggare. Ett ord Westerberg med tydlig avsmak upprepade i OBS! idag då han kom in på det offentliga samtalets förflackning och den nutida kulturens sjukligt grasserande narcissism. Bloggare och tyckare ställdes mot "de seriösa opinionsbildarna", de som får betalt av tidningar, och framställdes som ett hot mot dessa. Angående Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som Westerberg inte läst men ändå tar sig friheten att mer än ytligt diskutera diskussionen omkring, heter det: "Att ha Strindberg som förebild får en egendomlig klangfärg i bloggarnas och dokusåpornas tid". Här, i bloggarnas tid, pågår minsann inga nödvändiga tabubrott längre, självutlämning är en kliché och ett säljbarhetstvång. "Man tror att man är en August Strindberg, men man är kanske bara en Linda Skugge". Detta med tydlig adress till en författare Westerberg alltså inte ens läst -- och till bloggosfären, kanske, som han alltså verkar föreställa sig vara en enda stor ormgrop av mentala såväl som reella avklädningar, egomasturbation, dumt tyckande och meningslöst skvaller. Ja, spåret lades ju av Lundgrenförläggaren Eva Bonnier när hon rättfärdigade utgivningen av Myggor och tigrar på följande hjärndöda vis: "Samhället har blivit tuffare. Människor hängs ut på bloggar och i dokusåpor. Den här boken är en konstnärlig del av denna trend."
Det är tjatigt. Vi bloggare görs nästan till nån slags offentlighetens paria genom att "bloggandet" i stort görs liktydigt med dess sämsta sidor -- sidor som, dessutom, egenligen inte är specifika för just bloggosfären. Bloggen framstår, även om de bådas attityder skiljer sig åt, hos Westerberg och Bonnier som en pesthärd, en smittspridare som injicerar hårdhet, exhibitionism och omoral i samhällskroppen. Linda Skugge framstår som dess förgrundsgestalt. Men, herr Westerberg, vad kom egentligen först? Skugge, Schulman et consortes -- var det bloggandet som gjorde dem till det de är, eller var/är det inte snarare ett visst medieklimat, en viss kröniketrend som skapats i de tryckta mediernas värld? Är inte Skugge en betald skribent, etablerad sedan lång tid före bloggens inträde, som publicerat böcker och artiklar inom etablerade medier och stöttats av sådana mer eller mindre etablerade intellektuella, seriösa opinionsbildare, som Per Svensson, Karolina Ramqvist och Per Wirtén? Och hur var det med dokusåpan -- vem var det som gjorde den till en dessvärre respekterad företeelse om inte det gamla kvalitetsmediaföretaget SVT, då Sverige blev det första landet där offentlig media köpte in en dylik till lördagskvällens familjeunderhållning?
De som ser bloggandet som ett hot mot betalmediernas och de offentliga samtalens kvalitet borde kanske fundera några varv till över det där med orsaker och verkan. Men framför allt borde det snart bli ett slut på vanan att tala om bloggarna som en enhetlig grupp. Det är så himla trivialt, men eftersom polletten inte trillat ner så måste det upprepas gång på gång: bloggosfären är en oändlig plats, där författare, professorer, konstnärer, politiker och etablerade skribenter existerar sida vid sida med oetablerade intellektuella kulturskribenter, pensionärer, allmänna exhibitionister, populärkulturfantaster, sjukskrivna, modefetischister, hemmafilosofer, skvallerskallar m fl m fl m fl. Det tomma pladdret existerar sida vid sida med de pretentiösa utläggningarna och de skarpa kommentarerna. Självutlämning och fåfänga vid sidan av total anonymitet. Fiktiva historier vid sidan av berättelser ur det levande livet. Det går alltså helt enkelt inte att reducera bloggandet på det sätt som Westerberg gör. Anledningarna till att man bloggar är också väldigt skiftande. Jag för min del kände, ironiskt nog, väldigt mycket igen mig i det Westerberg själv beskrev i en intervju för några år sedan -- om jag inte missminner mig var det i Sydsvenska Dagbladet. På frågan om vad som driver honom att skriva och att delta i debatten svarade han, som jag minns det, att han alltid har en känsla av att ingen lyssnar på honom, därför behöver han det utrymme han kan få som skribent och debattör. Precis den känslan har också jag -- och precis som Westerberg är jag en besserwisser (han sade sig nog inte vara det i intervjun, alltså, men det är tydligt för den som brukar lyssna på OBS! att han är det). För mig har lösningen just nu blivit den här bloggen. Det är möjligt att varenda en av de texter som den innehåller kvalitetsmässigt är sämre än tryckta och betalda sådana (fast som ni nog kan gissa så tror jag inte det) -- men jag skulle vilja, om jag nu låtsas att han läser detta, uppmana Lars Westerberg att noga kolla igenom de fyrtio olika bloggar jag har i min länklista, och sedan återkomma i bloggfrågan. De innehåller nämligen väldigt lite av skvaller, uthängningar och egouppblåsningar.
Som Lars Westerberg borde veta är det också så att de etablerade medierna inte alltid ger utrymme till relevanta perspektiv. Sällan är detta så tydligt som då det gäller sexköpsfrågan -- en fråga Westerberg skrivit och talat mycket om. Sexsäljare ges sällan plats att uttrycka sig om den egna verksamheten, medan väldigt låga krav på kunnande ställs på utomstående med åsikter om den. Bastionen DN kan inte ens sänka sig till att tillåta en sexsäljerskas blogg synas bland twinglylänkarna i nätupplagan. Allt detta måste herr Westerberg vara medveten om -- han har ju varit i kontakt med Isabella Lund, vars blogg måste vara ett av de främsta exemplen på hur bloggosfären kan användas för seriös opinionsbildning. Ändå är det uppenbarligen inte Isabella han tänker på när han talar om "bloggare", utan snarare Linda Skugge. En kvinna som öppet talat om bloggen som en bra möjlighet att göra reklam för sig själv. Men en kvinna som sedan dess faktiskt slutat blogga. Hon upptäckte nämligen till sin fasa hur djupt impopulär hon är. Läsare betedde sig illa mot henne. Visst finns det brutalitet inom bloggosfären. Men det är, faktiskt, långt ifrån det enda som den rymmer.

Bergman Horror

När jag kort tid efter Ingmar Bergmans bortgång satt och spelade bordsspelet Arkham Horror, som bygger på författaren H. P Lovecrafts litterära universum, slog det mig att ett liknande spel skulle kunna göras med utgångspunkt i Bergmans filmvärld. Spelarna skulle då till exempel kunna representeras av regissörsbaskrar som rör sig på en spelplan där de ständigt konfronteras med bergmanska dämoner, till exempel kvinnan utan ansikte i Vargtimmen, biskopen i Fanny och Alexander, clownen Rigmor i Larmar och gör sig till osv. Spelets mål blir att försöka hålla sig kvar på plan så långt som möjligt, fram tills dess att liemannen tar ut sin vinst. Hade jag varit en driftig person hade jag genast satt igång med att tillverka ett sådant spel. Nej, jag är förstås inte så naiv att jag inbillar mig att jag blivit rik på det. Och, vid närmare eftertanke, spelet skulle kanske kräva en tydligare egen profil -- ingen större mening med att bara precis omarbeta Arkham Horror förstås. Fast jag förblir övertygad om att en kreativ person på ett spännande sätt skulle kunna använda Bergmanvärlden till ett data- eller bordsspel. Kanske finns det förresten redan något åt det hållet. Men det var inte det jag tänkt skriva om egentligen. Det var Birgitta Steenes understreckare i Svenska Dagbladet jag ville pusha för (hehe, som om den här bloggen skulle ha fler läsare än SvD).
Steene har skrivit en av de bästa bergmanböcker jag läst, Måndagar med Bergman (Symposion, 1996). Den är en receptionsstudie som fokuserar på personer ur publiken till biografen Fågel Blås måndagsvisningar av bergmanfilmer (de höll på hur länge som helst, tyvärr har biografen (känns det igen?) lagts ner nu) och tar fasta på åskådarnas sätt att uppfatta filmerna som en form av personlig kommunikation de i sin tur tar till sig och svarar på på ett personligt sätt. Trivialt kan tyckas, men Steene kopplar till Bergmans specifika filmspråk, där ett frontalt och närmast aggressivt kontaktsökande tilltal till åskådaren ingår, och hon visar hur mottagandet präglas av detta. Hon visar också på ett annat sätt att umgås med filmaren Bergman än de ofruktbara som handlar om att upphöja till en gudom man antingen kryper inför eller profanerar; nämligen att umgås med filmerna "ansikte mot ansikte" -- på ett sätt som gör åskådare, regissör, skådespelare och andra involverade till närmast jämbördiga parter i ett utbyte av mänsklighetsyttringar. Och idag skriver Steene i samma banor att "undersökningar visar att det utländska mötet med hans filmkonst framför allt kännetecknats av ett starkt personligt gensvar, ja i många fall verkar det ha tjänat som en avgörande upptäckt. I vissa fall kan det ha påverkat biobesökarens yrkesval."
Steenes artikel, "Kritiken mot Bergman tar ny fart", manar till eftertanke i en situation där ikonoklasmen redan börjat inta den scen där den vördnadsfulla gravläggningen just ägt rum. Ja, egentligen tog den fart redan då kroppen knappt hunnit kallna, med Jonathan Rosenbaums märkligt sextiotalsdoftande kritik i International Herald Tribune -- "Scenes from an overrated career". Mest bisarr av den kritik som börjat sippra fram här i Sverige tycks (den annars så förnuftige personen) Rickard Lomans lika ålderdomligt luktande i DN förra veckan, där välkända men för den som verkligen tagit sig an filmerna märkliga anklagelser om "otidsenlighet" och ofruktbart narcissistiskt svårmod dukas upp. Loman går så långt som till att anklaga Bergman för att ha bidragit till att "suga livsglädjen och livsviljan" ur svensk 1900-talskultur. Här får verkligen den gamle dämongubben övernaturliga krafter.
Men som Steene antyder så hänger upphöjandet och demoniseringen ihop som två sidor av samma mynt. Att Bergman ges epitet som "Mästaren" eller "Den Store" (hur larvigt är inte det?), det bereder ju verkligen marken för ett våldsamt nedstörtande av honom som konstnärsikon. När jag återigen tänker tillbaka på det tillfälle då jag råkade befinna mig decimeter ifrån honom, på det seminarium i Fårösund som jag i en tidigare bloggpost beskrivit med ljusa färger, så minns jag nu det pinsamma snarare än det nöjaktiga i situationen. Att den enda i publiken som, trots att ordet var fritt, vågade yttra sig utöver herr Bergman och biskop Koskinen var en egenartad kvinna som deltog i närmast alla evenemang under Bergmanveckan, alltid satt längst bak i salen och ofta och gärna talade fritt ur hjärtat vid seminarierna -- och att det sedan sågs snett på denna kvinna och talades om henne bakom hennes rygg. "Vilken hemsk människa"..."Hon skulle inte ha avbrutit INGMAR." Att alla flockade sig omkring "Den Store" på ett lismande sätt efter evenemanget, att kamerorna blixtrade på högvarv. Att det äcklade mig.

Utanför bilden

Igår afton visade TV2 dokumentärfilmen Se min nakna blick, en skildring av den öppet homosexuella filmens frammarsch. Den var helt klart sevärd. Men med Thomas Lisinski i DN vill jag utbrista

vart tog den homosexuella kärleken mellan kvinnor vägen? Det är närmast en gåta att regissören André Schäfer nästan helt går förbi det ämnet. I slutet av det långa reportaget får vi dock se en liten scen ur den svenska "Fucking Åmål" av Lukas Moodysson, en film om kärlek mellan två tonårstjejer i lilla urtråkiga Åmål. I en annan kort sekvens beskrivs filmer om lesbiska förhållanden som i stort sett tråkiga och misslyckade. Det är allt.

De lesbiska filmerna filmer som tas upp är inte bara väldigt få, de är också påfallande "kyska" i förhållande till bögfilmerna, vilka skriker ut kåthet och passion. Undantaget är en catfight ur Francois Ozons 8 Kvinnor -- men i den filmen fyller ju de kvinnliga stjärnor som befolkar den rollen av att vara gayikoner, alltså ikoner för bögar, först och främst. Fucking Åmål i all ära, men när filmens Elin och Agnes kommer ut ur skoltoaletten tillsammans och hand i hand glatt utbrister att "Nu ska vi gå och knulla!" så är känslan mera flickhyss än ångande sexualitet.
Det hela är desto mer mystiskt som Se min nakna blick uppehåller sig ganska mycket vid sjuttiotalets Västtyskland, där filmare som Rosa von Praunheim och Rainer Werner Fassbinder med flera skapade banbrytande bögfilm (även om sistnämnde inte gillade stämpeln). Har inte Schäfer kunnat se att det vid sidan av männen gjorts kvinnlig queerfilm, ett decennium eftersläntrande men ändå långt innan queer blev ett internationellt och rätt allmänt utbrett begrepp, i samma landskap? Namn som Ulrike Ottinger, Elfi Mikesch och Monika Treut hade varit perfekta att ta upp. Och, för den delen, en svensk film som varit lämpligare för ändamålet än Fucking Åmål kanske vore Mia Engbergs Selma & Sofie?


Vänner! Romaner! Countrydiggare! Nu tar jag smester från nätet i ungefär tre veckor. Möjligen dyker jag upp litegrann i kommentarer eller på Frihetligt forum. Vill ni mig något så har ni mig HÄR.

Än de unga männen då?

Nu går skam på torra land! (Ett härligt uttryck, eller hur? Kommer Skammen upp ur havet som en av de gamla gudarna i H P Lovecrafts apokalyptiska mytologi eller hur är det tänkt egentligen?) Ett förment kunskapsbaserat inlägg i abortfrågan, vars vederhäftighet tycks garanteras av att författaren tituleras sjuksköterska och inlägget presenteras som "ett sammandrag av ett examensarbete i ämnet folkhälsovetenskap vid Uppsala universitet under vårterminen 2007", står att finna i SvD idag. Som The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman (i serien "minnesvärda bloggtitlar") kan förtälja handlar det i själva verket om en kristdemokrat från Knivsta. Bloggaren vi tidigare kände som Ensamma mamman har googlat på artikelförfattarens namn, Ann-Lis Söderberg, och kommit till uppropet Bevara Äktenskapet. Det är förstås äktenskap mellan samkönade uppropet till varje pris vill förhindra. Bland de fyrtio översta namnen på listan hittar jag, lite chockad, Anna Maria Corazza Bildt, Christina Doctare, Jan Myrdal och Gun Kessle (de står som ett namn) och Paolo Roberto vid sidan av the usual suspects i form av Anders Arborelius, Stanley Sjöberg, Siewert Öholm and the likes.
Nåja. Vad skriver då kristdemokraten från Knivsta?

Det behövs en utökad socialförsäkring för unga mammor som inte har en stödjande omgivning. Ingen ska behöva göra abort på grund ekonomiska orsaker.
Skolans läroplan bör omfattas av kontinuerlig, kvalitetssäkrad sexualundervisning och abortförebyggande information från och med senast årskurs sju. Frågor som etik, moral, värderingar, livsfrågor och människovärde måste få ett ökat utrymme i skolplanen.
Även religionskunskap bör få en mer central plats i grundskolans undervisning för att återgå till en mer holistisk syn på människan. Vårt samhälle bygger på kristna värderingar och de bör vara grundläggande i ämnet.
/---/
Det här kan skolan göra:
•Temadagar där problematik kring abort lyfts fram. Metoder för undervisning kan vara grupparbeten, drama, rollspel med mera.
•Bjuda in personer med erfarenhet av abortproblematik; barnmorska, kurator, skolhälsovård, en ung kvinna som valt att föda sitt barn eller en kvinna som genomgått abort.
•Temadagar och diskussion kring fördelar med att vänta med sex. Ungdomar som själva valt att vänta med sex till äktenskapet kan bjudas in till skolorna och berätta om sina val samt svara på elevers frågor.
•Föräldramöten där föräldrar uppmuntras till att prata med sina tonåringar om sexualvanor. Föräldrar behöver stödja sina tonåringar i att våga säga nej till tidigt sex och förmedla stolthet över sin tonårings ställningstagande. Detta ansvar kan inte läggas över på skolan.
•Undervisning som leder till insikt och ansvarskännande i relationer. Undervisningen måste beröra ungdomarna på ”djupet” och inte enbart ge faktakunskaper.
/---/
Kyrkan når många ungdomar genom konfirmationsundervisning. Frågor som etik, moral, värderingar, livsfrågor och människovärde är av intresse för många ungdomar och kan diskuteras i konfirmationsundervisningen.
/---/
Barnmorskans förhållningssätt ska vara objektivt och utgå ifrån att graviditet är något positivt och barnmorskor bör stödja kvinnan i hennes eventuella ­beslut att fullfölja graviditeten.
Uppföljning av kvinnor som gjort abort. En studie (Läkartidningen 2004 nr 50, Lotti Hellström) visar att hälften av de abortsökande kvinnorna hade gjort en abort tidigare, vilket tyder på att de är en riskgrupp för nya oönskade graviditeter.
/---/
Det här kan socialtjänsten göra:
•Utveckla adoptionsmöjligheter för de kvinnor som väljer att föda sitt barn, men som ändå anser att de inte kan ansvara för barnet.
•Stödjande boendemiljö, en ung mamma kan få bo i ett hem för att få råd och hjälp den första tiden efter förlossningen.

Det är inte precis svårt att se vad det är för värld Ann-Lis Söderberg tror att vi lever i. En vision av en ljushyllt kristen amerikansk förort där ungdomar ingår kyskhetsavtal med den lokala kyrkan framträder för mig. Lösaktiga kvinnor (sådana som gjort abort och därför "är en riskgrupp för nya oönskade graviditeter") ska övertalas att lägga in sig i särskilda boenden där de mot ekonomisk ersättning framföder barn de konformistiska och ekonomiskt trygga heterosexuella kärnfamiljerna gärna tar hand om (vad detta kan förorsaka för känslomässig problematik är tydligen rätt ointressant).
Framför allt framträder inte de unga männens roll i abortproblematiken här alls. Att unga kvinnors oönskade graviditeter också kan ha att göra med ett könsmaktstillstånd föresvävar inte Söderberg verkar det som, och det är förstås talande att hon inte frågar efter de män vars befruktade spermier aborterats kanske mer än en gång. Bloggaren guero skriver klokt: "Hon missar helt sexualiteten som drivkraft. Varfor inte satsa resurser på att resonera kring sexualitet som bygger på självkänsla och lust? Det ar inte okunskap som gor att man blir gravid. Det är samlag under berusning, samlag under stress, samlag där tjejen inte vågar ställa krav." Darn tootin', som de säger i amerikat. Att genom avhållsamhetspropaganda hjälpa till att skapa hysteri och rädslor omkring sexualiteten, som ju i allmänhet finns där vare sig man vill eller inte, det kan välan aldrig vara hälsosamt -- eller tänkte sig fru Söderberg att "undervisningen" skulle kompletteras med spridande av kunskap och fina vibrationer omkring det som i den kristna världen benämnts självbefläckelse, så att kidsen får tillgång till någon form av skambefriad behovstillfredsställelse i alla fall?

Variationer på samma tema

Daniel Sandströms lördagskrönika i SDS går i samma spår som min föregående postning. Det är Bergmans nazistsympatier, så som de beskrivs i Laterna Magica, som tas upp. Sandström påpekar att den öppenhet som till synes präglar Bergmans självbiografi i själva verket är en skapelse, en effekt frammanipulerad av dämonregissören som också regisserade berättelsen sitt eget liv. Också benägenheten att inte kunna, eller vilja, skilja mellan lögn och sanning är något Bergman öppet redogör för inför läsaren, ett avväpnande drag vilket gör det desto enklare för honom att fortsätta manipulationen (så är också, för övrigt, illusionisten/konstnären vars hjälpmedel exponeras men som ändå lyckas trollbinda, lyckas skapa magi, ett vanligt Bergman-tema).
Ur filmvetarsynvinkel är Sandströms påpekanden triviala, inte minst Maaret Koskinen har grundligen behandlat den här aspekten av Bergmans verk och persona. Och möjligen är resonemanget, förresten, trivialt överhuvudtaget -- vem lägger inte bilden av sitt liv i någon mån tillrätta? Men det finns en poäng ändå, förstås:

Försöker inte Bergman, som faktiskt var en vuxen man 1945, i alltför hög grad göra nazistsympatierna till en ungdomsförseelse? Och var det verkligen så att han bara ”dunkelt” insåg att ”ett världskrig rasade inpå knutarna”? Varje bekännelse väcker nya frågor som förblir obesvarade.
Jag är inte ute efter att anklaga Bergman, men man vill veta, gräva djupare på de ställen där han utelämnar samtidigt som han berättar.

Ja, det vill man. Inte minst med tanke på att han satte upp Köpmannen i Venedig, av alla pjäser, år 1940, av alla tidpunkter, som studentteaterregissör. Samtidigt ska man ha i åtanke att Laterna Magica inte är det enda forum där Bergman berättar, tillrättalagt eller ej, om sina nazistsympatier. Han lät sig också intervjuas om detta i Maria-Pia Boëthius bok Heder och samvete, och uppträdde därpå rentav i kvällspressen där han, med sig själv som det dåliga exemplet, varnade ungdomar för att gå ned sig i nazistträsket. En liknande öppenhet, självregisserad eller ej, hade det varit önskvärt att också andra ur Bergmans åldersgrupp förevisat.

Blottan

I de svenska minnestexterna till den på samma dag som herr Bergman avlidne Michelangelo Antonioni talas det tyst, eller inte alls, om dennes komprometterande förflutna som filmkritiker i den fascistiska italienska tidskriften Cinema. DN tar visserligen upp det faktum att Antonioni var verksam där, men nämner i övrigt inget om hur hans verksamhet närmare bestämt såg ut. Såvitt jag har sett -- och jag kan ha missat något, jag har inte tittat i pappersupplagorna utan bara på nätet -- är det ingen av de fyra svenska största (DN, SvD, GP & SDS) som gör det.
Och kanske gör de rätt. Det finns kanske ingen anledning att börja hojta om de värsta blottorna i en människas liv när denne precis har avlidit. Bättre då att visa respekt för de vördnadsvärda gärningarna. Så möjligtvis borde jag inte komma dragande med detta.
Men nog ska vi väl tåla att se det motsägelsefulla hos människan, det fula vid sidan av det vackra, det dumma och fega vid sidan av det djärva och radikalt kreativa? Det kan, till yttermera visso, dessutom vara nyttigt, lärorikt, att lyfta fram människans förmåga att utvecklas, och att vara flera gestalter i en och samma hud. Att någon kan stå för avskyvärda åsikter, ge stöd åt en politisk rörelse som gjort obotlig skada, men ändå några årtionden senare kunna skapa nydanande filmiska mästerverk. För nej, jag tror inte att den direkt fascistoida hållning som Antonioni en gång uttryckte i sin filmkritik behöver ha någon direkt förbindelse med en film som Äventyret, annat än den att samma biografiska person stått bakom bådadera.
Tyska dödsrunor förtiger inte lika envist Antonionis dans med det tyska nationalsocialistiska propagandamaskineriet. Så tar också tyska wikipedia upp hans hyllningar av filmer som Hitlerjunge Quex och Jud Süss -- men med tillägget att detta senare kom att ge upphov till "en mängd ilskna (böse) kommentarer", som om det vore fråga om ett lämpligt svepskäl för vissa taskiga typer att ge sig på Konstnären snarare än något verkligt klandervärt. Ett stycke ur Antonionis överväldigat positiva utlåtande om Jud Süss citeras också, men inte följande mening: "Vi tvekar inte att säga att om detta är propaganda, då välkomnar vi propaganda" (citat taget ut Erik Rentschlers The Ministry of Illusion -- Nazi Cinema and its Afterlife, s. 153f). Det är annars en mening som gör att man måste ifrågasätta det påstående som görs på nätsidan Fünf Filmfreunde -- där sägs nämligen att Antonioni "lösgjorde filmerna från deras politiska budskap för att betrakta dem enbart ur en rent filmisk synvinkel". Rent löjlig blir viljan att rentvå den Store Mannen när Bayerische Rundfunk online rätt och slätt skriver att "under Mussolini arbetade Antonioni på tidningar där det antifascistiska motståndet samlades".
Ingen är perfekt. Även Bergman hade ju, för övrigt, sin tid som nazi-anstruken ungdom. Men då handlade det om en tonårsförvillelse, och dessutom om något mannen vid flera tillfällen talat öppet om (vilket hedrade honom). Dagens Nyheter förtäljer att regissörskollegan och vännen Stig Björkman precis färdigställt en bok om Antonioni. Det ska bli spännande att se hur, eller om, författaren valt att behandla den här sidan av historien.

En annan sida av Antonioni jag personligen har lite svårt för, när jag nu ändå är inne och klampar runt med leriga stövlar i helgedomen, är hans kvinnobilder. Jag uppfattar både Identifikation av en kvinna och Blow-Up som lätt misogyna filmer. Däremot är jag helt med i hyllningskören när det gäller det tidiga sextiotalets filmer. Äventyret är verkligen en av mina all-time favourites. Att låta filmens protagonist försvinna efter halva filmen för att ersättas av en i sin tur utbytbar rollfigur, och sedan låta allting plana ut i ett typiskt antonioniskt icke-slut, det är bara så....befriande. Antonionis filmer är som regel långsamma -- till skillnad från Bergmans, trots en utbredd uppfattning -- och fyllda av tomhet, samtidigt som de är precist komponerade. Ingen har uttryckt det så snyggt som lundaprofessorn Erik Hedling gör i skriftsamlingen Mannen med filmkameran: "Michelangelo Antonioni: Filmer om ingenting -- med precision!" Det är med viss nostalgi, fast också viss förhoppning och tillförsikt, jag tänker på att dessa filmer en gång ändå kunde fylla biografer runtom i världen. Nostalgi för att den situationen känns så fjärran idag när de biografer och filmhandlare som erbjuder film med tuggmotstånd bara går och kursar till höger och vänster. Förhoppning och tillförsikt för att det faktum att filmer som Antonionis en gång kunnat vara hyfsat populära faktiskt visar på att de kan bli det igen -- det finns inte någon naturlag som säger att bara det s. k. lättsmälta kan gå hem hos publiken.

Helt fel, Adaktusson!

För inte så länge sedan fick jag till min egen förvåning anledning att hylla Lars Adaktusson för en krönika han skrivit i SvD. Nå, nu är saker och ting back to normal. Nu har karlen istället skrivit en helt idiotisk krönika (fortfarande i SvD). Rubriken, som ger en rättvisande bild av innehållet, lyder (suck)

Vilseledande tala för ”de lyckliga hororna”

Det är så himla tjatigt.
Och så här går det:

Distinktionen mellan påtvingad och frivillig prostitution är en uppfinning av sexindustrin för att dölja det faktum att det i grunden handlar om ett brutalt utnyttjande av trasiga människor.
En av initiativtagarna till den ideella föreningen Talita, som stödjer personer som vill lämna ett liv i prostitution, bekräftar bilden:

”Vi har träffat hundratals kvinnor och män som när de säljer sexuella tjänster aldrig skulle hävda annat än att de gör det av egen fri vilja. De säljer sex med ett leende – men när ingen ser…”

Det är i det perspektivet man bör ta del av det märkliga som nu pågår i den offentliga debatten. När författaren Petra Östergren gör en ”kritisk genomgång” av prostitutionsmotståndet och talar om att föra ”de lyckliga horornas” talan, är det en förvrängd bild av verkligheten som förmedlas. När prostitution framställs som vilket jobb som helst eller en fråga om sexuell läggning är det i själva verket sexköpare, hallickar och människohandlare som applåderar.

Kära Lars Adaktusson och hela journalistkåren. Varken Petra Östergren eller någon annan som debatterar för att slopa sexköpslagen gör så på grundval av en föreställning om lyckliga horor. Det är i media som frågan om horans lyckohalt är stor. Inte inom sexarbetares egna organisationer eller för de forskare och debattörer som tar frågan om sexköpslagen, dess grunder och konsekvenser på allvar.
Kära Lars Adaktusson och hela journalistkåren. Varken Petra Östergren eller någon annan som debatterar för att slopa sexköpslagen gör så på grundval av en föreställning om prostitution som vilket jobb som helst. När Expressen valde att sätta rubriken "Se sex som vilket jobb som helst" till en debattartikel av nätverket SANS handlade det mindre om att hitta en passande beskrivning av textens budskap än om att följa medias agenda i den här frågan.
Det är som bloggaren Isabella brukar påpeka: detta är ett område där man inte behöver kunna något för att få utrymme att uttala sig, och där de som torde besitta mest kunskap, de som själva befinner inom sexköpsbranschen, absolut inte får komma till tals om det kan undvikas. Undantag görs när de kan användas för att i kvällstidningsanda fungera kittlande på tidningsköpkretsens fantasi.

Den som istället vill läsa en bra artikel i SvD bör kolla in Hynek Pallas kloka kommentar på temat filmpolitik.

Ps. Isabella har förstås bemött Adaktusson på sin blogg. Läs!