
De som ser bloggandet som ett hot mot betalmediernas och de offentliga samtalens kvalitet borde kanske fundera några varv till över det där med orsaker och verkan. Men framför allt borde det snart bli ett slut på vanan att tala om bloggarna som en enhetlig grupp. Det är så himla trivialt, men eftersom polletten inte trillat ner så måste det upprepas gång på gång: bloggosfären är en oändlig plats, där författare, professorer, konstnärer, politiker och etablerade skribenter existerar sida vid sida med oetablerade intellektuella kulturskribenter, pensionärer, allmänna exhibitionister, populärkulturfantaster, sjukskrivna, modefetischister, hemmafilosofer, skvallerskallar m fl m fl m fl. Det tomma pladdret existerar sida vid sida med de pretentiösa utläggningarna och de skarpa kommentarerna. Självutlämning och fåfänga vid sidan av total anonymitet. Fiktiva historier vid sidan av berättelser ur det levande livet. Det går alltså helt enkelt inte att reducera bloggandet på det sätt som Westerberg gör. Anledningarna till att man bloggar är också väldigt skiftande. Jag för min del kände, ironiskt nog, väldigt mycket igen mig i det Westerberg själv beskrev i en intervju för några år sedan -- om jag inte missminner mig var det i Sydsvenska Dagbladet. På frågan om vad som driver honom att skriva och att delta i debatten svarade han, som jag minns det, att han alltid har en känsla av att ingen lyssnar på honom, därför behöver han det utrymme han kan få som skribent och debattör. Precis den känslan har också jag -- och precis som Westerberg är jag en besserwisser (han sade sig nog inte vara det i intervjun, alltså, men det är tydligt för den som brukar lyssna på OBS! att han är det). För mig har lösningen just nu blivit den här bloggen. Det är möjligt att varenda en av de texter som den innehåller kvalitetsmässigt är sämre än tryckta och betalda sådana (fast som ni nog kan gissa så tror jag inte det) -- men jag skulle vilja, om jag nu låtsas att han läser detta, uppmana Lars Westerberg att noga kolla igenom de fyrtio olika bloggar jag har i min länklista, och sedan återkomma i bloggfrågan. De innehåller nämligen väldigt lite av skvaller, uthängningar och egouppblåsningar.
Som Lars Westerberg borde veta är det också så att de etablerade medierna inte alltid ger utrymme till relevanta perspektiv. Sällan är detta så tydligt som då det gäller sexköpsfrågan -- en fråga Westerberg skrivit och talat mycket om. Sexsäljare ges sällan plats att uttrycka sig om den egna verksamheten, medan väldigt låga krav på kunnande ställs på utomstående med åsikter om den. Bastionen DN kan inte ens sänka sig till att tillåta en sexsäljerskas blogg synas bland twinglylänkarna i nätupplagan. Allt detta måste herr Westerberg vara medveten om -- han har ju varit i kontakt med Isabella Lund, vars blogg måste vara ett av de främsta exemplen på hur bloggosfären kan användas för seriös opinionsbildning. Ändå är det uppenbarligen inte Isabella han tänker på när han talar om "bloggare", utan snarare Linda Skugge. En kvinna som öppet talat om bloggen som en bra möjlighet att göra reklam för sig själv. Men en kvinna som sedan dess faktiskt slutat blogga. Hon upptäckte nämligen till sin fasa hur djupt impopulär hon är. Läsare betedde sig illa mot henne. Visst finns det brutalitet inom bloggosfären. Men det är, faktiskt, långt ifrån det enda som den rymmer.