Bergman Horror

När jag kort tid efter Ingmar Bergmans bortgång satt och spelade bordsspelet Arkham Horror, som bygger på författaren H. P Lovecrafts litterära universum, slog det mig att ett liknande spel skulle kunna göras med utgångspunkt i Bergmans filmvärld. Spelarna skulle då till exempel kunna representeras av regissörsbaskrar som rör sig på en spelplan där de ständigt konfronteras med bergmanska dämoner, till exempel kvinnan utan ansikte i Vargtimmen, biskopen i Fanny och Alexander, clownen Rigmor i Larmar och gör sig till osv. Spelets mål blir att försöka hålla sig kvar på plan så långt som möjligt, fram tills dess att liemannen tar ut sin vinst. Hade jag varit en driftig person hade jag genast satt igång med att tillverka ett sådant spel. Nej, jag är förstås inte så naiv att jag inbillar mig att jag blivit rik på det. Och, vid närmare eftertanke, spelet skulle kanske kräva en tydligare egen profil -- ingen större mening med att bara precis omarbeta Arkham Horror förstås. Fast jag förblir övertygad om att en kreativ person på ett spännande sätt skulle kunna använda Bergmanvärlden till ett data- eller bordsspel. Kanske finns det förresten redan något åt det hållet. Men det var inte det jag tänkt skriva om egentligen. Det var Birgitta Steenes understreckare i Svenska Dagbladet jag ville pusha för (hehe, som om den här bloggen skulle ha fler läsare än SvD).
Steene har skrivit en av de bästa bergmanböcker jag läst, Måndagar med Bergman (Symposion, 1996). Den är en receptionsstudie som fokuserar på personer ur publiken till biografen Fågel Blås måndagsvisningar av bergmanfilmer (de höll på hur länge som helst, tyvärr har biografen (känns det igen?) lagts ner nu) och tar fasta på åskådarnas sätt att uppfatta filmerna som en form av personlig kommunikation de i sin tur tar till sig och svarar på på ett personligt sätt. Trivialt kan tyckas, men Steene kopplar till Bergmans specifika filmspråk, där ett frontalt och närmast aggressivt kontaktsökande tilltal till åskådaren ingår, och hon visar hur mottagandet präglas av detta. Hon visar också på ett annat sätt att umgås med filmaren Bergman än de ofruktbara som handlar om att upphöja till en gudom man antingen kryper inför eller profanerar; nämligen att umgås med filmerna "ansikte mot ansikte" -- på ett sätt som gör åskådare, regissör, skådespelare och andra involverade till närmast jämbördiga parter i ett utbyte av mänsklighetsyttringar. Och idag skriver Steene i samma banor att "undersökningar visar att det utländska mötet med hans filmkonst framför allt kännetecknats av ett starkt personligt gensvar, ja i många fall verkar det ha tjänat som en avgörande upptäckt. I vissa fall kan det ha påverkat biobesökarens yrkesval."
Steenes artikel, "Kritiken mot Bergman tar ny fart", manar till eftertanke i en situation där ikonoklasmen redan börjat inta den scen där den vördnadsfulla gravläggningen just ägt rum. Ja, egentligen tog den fart redan då kroppen knappt hunnit kallna, med Jonathan Rosenbaums märkligt sextiotalsdoftande kritik i International Herald Tribune -- "Scenes from an overrated career". Mest bisarr av den kritik som börjat sippra fram här i Sverige tycks (den annars så förnuftige personen) Rickard Lomans lika ålderdomligt luktande i DN förra veckan, där välkända men för den som verkligen tagit sig an filmerna märkliga anklagelser om "otidsenlighet" och ofruktbart narcissistiskt svårmod dukas upp. Loman går så långt som till att anklaga Bergman för att ha bidragit till att "suga livsglädjen och livsviljan" ur svensk 1900-talskultur. Här får verkligen den gamle dämongubben övernaturliga krafter.
Men som Steene antyder så hänger upphöjandet och demoniseringen ihop som två sidor av samma mynt. Att Bergman ges epitet som "Mästaren" eller "Den Store" (hur larvigt är inte det?), det bereder ju verkligen marken för ett våldsamt nedstörtande av honom som konstnärsikon. När jag återigen tänker tillbaka på det tillfälle då jag råkade befinna mig decimeter ifrån honom, på det seminarium i Fårösund som jag i en tidigare bloggpost beskrivit med ljusa färger, så minns jag nu det pinsamma snarare än det nöjaktiga i situationen. Att den enda i publiken som, trots att ordet var fritt, vågade yttra sig utöver herr Bergman och biskop Koskinen var en egenartad kvinna som deltog i närmast alla evenemang under Bergmanveckan, alltid satt längst bak i salen och ofta och gärna talade fritt ur hjärtat vid seminarierna -- och att det sedan sågs snett på denna kvinna och talades om henne bakom hennes rygg. "Vilken hemsk människa"..."Hon skulle inte ha avbrutit INGMAR." Att alla flockade sig omkring "Den Store" på ett lismande sätt efter evenemanget, att kamerorna blixtrade på högvarv. Att det äcklade mig.