the neverending schlagerdiskussion

Den diskussion som envist fortsätts föras om Eurovisionsschlagerfestivalen är, särskilt i sin metaversion, totally fucking fascinerande. Och ibland nog mer avslöjande än vad de som för diskussionen själva inser. För mig som gillar ESC är det hur kul som helst att tävlingen fortsätts att ältas, även om anledningen är de etnocentriska och chauvinistiska reaktionerna härifrån förlorarhållet. Vissa gör något konstruktivt av situationen. En som tagit besvikelsen över det snöpliga slut vår stolta Ark gick till mötes i öster som utgångspunkt för att reflektera om demokratins natur och begränsningar, om relationen mellan majoriteter och minoriteter, är statsvetare Peter Esaiasson i en spännande debattartikel i Göteborgsposten. Från andra, däremot, kommer det oundvikliga smakdömandet som hänger samman med ett tvångsmässigt demonstrerande av det egna (verkliga eller inbillade) kulturella kapitalet. Sydsvenskans Daniel Sandström inleder en skarp text om den svenska nedvärderande synen på österopeer med att peka på kulturskribenters förutsägbara melodifestivalbashing varvid han sedan, liksom för säkerhets skull, flikar in att kritiken mot "jippot" (ordet man tar till för att uttrycka sin avsmak) naturligtvis är befogad. "Musikaliskt är den (festivalen, alltså) svår att härda ut och efter en halvtimme med semifinalen var mitt mått rågat för i år." Mest pinsam är emellertid Marcus Birro (är han inte det rätt ofta?), som med vad han förmodligen tror är strindbergskt förakt vräker ur sig att ESC är "vulgär revy" och "underhållning för den medelfulle medelsvensson en medel-lördag mitt på året".
Well, jag ska inte säga var jag tycker att Marcus Birro hör hemma på en litterär rangskala (och där fick jag det sagt lik förbannat). Men låt mig som så många andra argumentera genom att upphöja det egna jaget, mig själv till en eftersträvansvärd norm: påpeka att förmågan att uppskatta schlager, liksom då det gäller andra musikformer, är en fråga om tillvänjning och öronträning. Från min sida sett är det en klar brist att inte kunna se, och höra, storheten i exempelvis årets albanska bidrag (vilket skamligt nog inte gick vidare från semifinalen) -- framfört med ett uppträdande som hade kunnat äga rum på Club Silenzio i Mulholland Drive. Melodi, text, sång, scenkostym (komplett med guldtrådar hängande från armarna och ett klänningssvep som täckte halva scengolvet); allt sammantaget ett bidrag som var värt att älska inte bara för dess campestetiska kvaliteter utan också helt i sin egen rätt och utan distanserande ironi. Det finns känslomässiga och estetiska kvaliteter i god schlager som det borde ingå i vår allmänkulturella fostran att träna upp mottagligheten för.
Och för att vi sedan ska kunna vara säkra på att rätt låt verkligen vinner, att det blir folkets val, borde vi naturligtvis införa röstplikt i hela Europa. Alla som uppnått en ålder över fyra år kan och bör avge sin röst i Eurovision Song Contest. Hur ska vi annars komma åt de där messnobbarna som smygtittar men inte deltar i röstningen (för det vore att ta evenemanget på allvar och behöva stå för sitt intresse)?
Menar jag allvar med det här då? Nej, såklart inte. Jo förresten. Nej. Jo. Nej, jag förstår ju att det där med röstplikt är en ouppnåelig utopi.
By the way, var på bio idag & såg den underbara konståkningskomedin Blades of Glory. Den reaktion konståkningsvärlden visade fram i filmen på det faktum att två män skulle delta som par i paråkningsgrenen påminde inte så lite om vissa svenska reaktioner på vissa ESC-bidrag: "They've turned the whole thing into a freak show!" (Hoppas det nån gång blir verklighet med samkönade konståkningspar förresten.)
Många inom bloggosfären har skrivit bra om schlagertjosan, t ex Anna-Lena Lodenius och Per Wirtén.

ebbe och jag

Allt är oerhört vackert. Som Schubert och Caspar David Friedrich med en liten touch av Tati faktiskt. Det är vad man i brist på bättre brukar kalla poetiskt eftersom det framkallar känslor och förnimmelser som man inte känner igen.
Så skriver Leif Furhammar om Ebbe Gilbes film Drömmen om det goda livet, en resedagbok från Rügen som sändes på SVT i fredags kväll (och repriserades idag, sänds en gång till på torsdag). Furhammar har nästan rätt -- fotografen Thomas Frantzén har verkligen åstadkommit något anmärkningsvärt med den här solindränkta filmen, bilderna ser stundvis ut att vara målade direkt i ljus och den ackompanjerande musiken av Schubert är väldigt väl vald. Men regissörens högtravande reseanteckningar, inlästa på ett poserande eftertänksamt vis som söker ge intryck av spontanitet och intimitet, hade jag gärna sluppit. Filmen hade varit bättre med bara bild, musik, den kvinnliga informativa speakerrösten, textskyltar och de tyska röster som sparsmakat, men med desto större tyngd, får komma till tals.
Jag för min del kastades när jag såg filmen sex år bakåt i tiden, tillbaka till min semester på Hiddensee, en liten bilfri ö med karaktär av tillflyktsort undan den stora världen snarare än, som intilliggande Rügen, hemvist för storslagna utopier -- eller kanske snarare dystopier. Hiddensee ligger som ett litet fristående bihang till vänster om sin större systerö och är än mer solig och ljusindränkt, vilket gjort den till en slags Skagenmotsvarighet. Men den Stora Konstnärspersonlighet som främst associeras med ön är en författare, Gerhart Hauptmann, nobelpristagaren som på sin ålders höst köpte ett hus där. Somrarna från 1929 fram till och med och 1943 tillbringades mestadels där, huset är idag ett museum med sin autentiska inredning. Dess borgerligt ombonade vardagsrum utgör en klar kontrast mot fascistparadiset Proras cementboxar, men är egentligen inte mindre kväljande. Hauptmann genomlevde Tredje riket i en högst halvhjärtad inre exil, han lät sig firas av nazipampar och riktade anklagelser mot de författarkollegor som, likt familjen Mann, lämnade hemlandet. Den sista strofen i dikten Die Insel (Ön) från år 1945 lyder: In meines Hauses stillen Raum / herrscht der Traum (ung. I rummen i mitt tysta hus / härskar drömmens rus eller I det tysta husets rum / härskar drömmen stum eller nåt annat som rimmar). Ett decennium tidigare, 1934, skrev han i en anteckning: Den största konsten är att tiga (Schweigen ist die grösste Kunst).
Jag blev osams med mitt resesällskap under vistelsen (blir man inte alltid det?). Upprinnelsen till grälet låg egentligen några veckor tillbaka, då vi hade sett Catherine Breillats film Romance tillsammans i Berlin och tolkat den på helt olika sätt (jag ansåg att huvudpersonen Marie blev våldtagen i trappscenen, Gabi ansåg inte det och tyckte för övrigt att Marie var en riktigt fjantig typ; jag tyckte till slut att Gabi var dumdrygheten personifierad, hon tyckte att jag var en sinnessjuk manshatare). När konflikten blossat upp började vi göra våra ö-utflykter på varsitt håll. Jag hamnade bl a på en liten gård där man (barn och jag) kunde köpa godsaker att ge till två små getter, en svart och en vit, som delade inhägnad tillsammans. Den vite djävulen snodde åt sig allting, blockerade effektivt vägen för sitt syskon och genomskådade alla mina försök att lura iväg den till en avlägsen hörna medan jag försökte utfodra den desperate svarte. Till slut gav den upp, den svarte geten, stod bara och stirrade på mig med stumt anklagande blick medan den vite triumferade. Jävla förtryckarget. Du lyckades göra mig till medförtryckare. Jag försökte förklara det hopplösa i att låta de båda vistas i samma inhägnad för bonden när han strosade förbi, han skrattade lite. "Ja, den är svår, den vite."

Ps. RÄTT LÅT VANN IGÅR! Stop it with the västchauvinism already ni som klagar på östdominansen, ni fattar ingenting -- ESC blir bättre & bättre för varje år. Fast det var synd att inte Georgien, Finland och Frankrike fanns med bland de tio bästa.

lernfelt slår till igen

Göteborgspostens ledarskribenter är en konstant källa till förvåning och förtvivlan. Ibland kommer Gert Gelotte eller Susanna Popova med något tänkvärt, men detta uppvägs tyvärr av de, för att låna ett ord min bloggkollega Louise P brukar använda, kaskadspyor eller tanklösa dumheter GP-läsaren ibland kan råka ut för. Malin Lernfelt är en av de som står för de grövsta dumheterna. Ingen människa behöver vara fattig i Sverige så länge reglerna följs! trumpetade hon till exempel tanklöst ut i december, i en ledarkrönika (med den talande rubriken "Fattigdom eller 'fattigdom'?") där man också kan läsa följande klokskap: "Barn är gratis att tillverka. Men de kostar pengar. Så egentligen borde fler människor kanske tänka efter lite innan de satte barn till världen. Vad är det till exempel för fel att skaffa sig en buffert innan man skaffar barn? Med lite framförhållning kan man ibland komma långt..." Jadu Malin, jag tycker du ska ta en tripp ut till Rosengård och kolla in trångboddheten där. Tala om för familjerna att de gott kunde ha tänkt efter lite innan de skaffade så många barn, och att det absolut inte är fel att skaffa sig en buffert inför varje barnafödsel. I februari gick Lernfelt in i en debatt på Isabellas blogg där hon försvarade sin kollega Emma Wanges ledarkrönika "Inte ett yrke som alla andra" i vilken Isabellas val att uppträda under ett alias ifrågasattes samtidigt som sexsäljande kvinnors behov av anonymitet mystifierande nog lyftes fram. Lernfelt skriver i en kommentar till Isabella, som försökt förklara de risker som följer av att bli "upptäckt" som prostituerad: "Du menar alltså i så fall på allvar att ditt jobb som prostituerad är så viktigt för dig att du är beredd att riskera dina barn, ditt hem, din ekonomi osv för att få fortsätta? Personligen hade jag aldrig utsatt mig själv eller mitt barn för såna risker…men vi är ju alla olika."
I april skriver Malin med patos om att alla människor måste få synas och att vi måste motverka alla former av mobbing och kränkningar, mot barn såväl som mot vuxna. Så idag slår hon till med en härlig rallarsving under rubriken "Bort med henna och gamla koftor". Där står det bland annat såhär: "Alla människor skall ha tillgång till kultur i form av böcker, teater och muséer, det är grundläggande i vårt demokratiska samhälle. Däremot är det inte en självklarhet att bidragssystemen skall se ut som nu. Och det är inte av Gud givet att det är samma gamla vänstervridna koftbärare med henna i håret alternativt grått okammat rufs, som för evigt skall ha rätten att definiera vad som är kultur och inte. Det är dags att röra om i kulturgrytan ordentligt. Vik hädan alla bittra kulturelitister!" Tjena Malin. Det var ju oerhört respektfullt skrivet. Och (som vanligt) utan nån skarpare logik. För det är ju just tillgången många av dessa fula och dumma kulturmänniskor värnar om i sin kritik mot att regeringen avskaffat det fria inträdet på ett antal museer, liksom mot att man öppnat för möjligheten till avgiftsbelagda boklån. Ska du inte dra den om den bittra bibliotekarienuckan med hårdkammad knut också? Om du har en mer nyanserad mäniskosyn än så måste jag nog tala om för dig att tja, tyvärr, det kommer inte fram i det du skriver.
Vad är det egentligen som krävs för att kunna jobba som ledarskribent på GP? En närmast total oförmåga till mer djuplodande reflektion parad med en grundläggande brist på respekt för lågstatusmänniskogrupper såsom horor, trångbodda invandrarflerbarnsfamiljer och oestetiska kulturproggare? Jag bara undrar.

vissa blir ju liksom inte tillfrågade

Jag vill återknyta till min förrförra post som handlade om Rachel Wottons anförande vid en internationell konferens för sexarbetare i Hongkong 2006. Avslutningen på anförandet är nämligen tillämpbart på det som nu händer i Norge, där den socialdemokratiska majoriteten vill införa en likadan sexköpslag som den vi har i Sverige.
Det är betecknande att de i den norska regeringen som sökte förhindra kriminaliseringen är sådana som lyssnat på sexsäljares röster och organisationer, medan svenska "experters" röster verkar ha varit viktigare för den majoritet som ställer sig bakom den (för en blick på norska mediers bild av hur lagen tillkommit, se Isabellas listning av senaste månadens artiklar angånde sexköp, många av dem är norska och speglar den norska debatten). Wottons slutkläm:

En hållning som bygger på kunskap – till skillnad från en reflexmässig tillflykt till myter och ett moralisk utdömande av sexbranschen – är vad som krävs för att de behov av mänskliga rättigheter, hälsa och säkerhet som finns hos sexarbetare över hela världen fullt ut ska kunna erkännas.
/.../
Jag brukar säga att jag aldrig skulle få för mig att utarbeta regler för tandläkare som de ska åtfölja eftersom jag själv inte är någon tandläkare. Jag ber att sexarbetare ska visas samma respekt. Inom branschen finns en uppsjö av praktiskt förvärvad kunskap om de behov som finns och om den problematik branschen har att tampas med; denna kunskap bör respekteras och konsulteras. Sexarbetare är de som frågor angående tillhandahållandet av sexuella tjänster först och främst angår. Kom ihåg: tala inte om oss utan med oss. (Remember: nothing about us, without us.)

Det borde ju vara självklart. Varför är det inte det? Därför att sexarbetares röster, tycks det mig, ständigt dränks ut av andra människors tal om vad som är bäst för "samhället" och för "alla kvinnor". Kan man inte någon gång vända på perspektivet? Alla människors rätt att bli hörda kanske också är vad som är bäst för "samhället", till och med för "alla kvinnor"?