lördag, april 28, 2007

avkriminalisering vs legalisering

Har ägnat lite tid på sistone åt att efter bästa förmåga översätta ett anförande som en talesperson för Scarlet Alliance, sammanslutning för australiensiska sexarbetare, höll vid en konferens i Hong Kong häromåret (tidigare har det tagits upp på Isabellas alltid viktiga blogg). Det var inte så lätt eftersom dokumentet innehåller en del juridisk lingo och eftersom det australisensiska politiska systemet inte är så där direkt översättbart till det svenska. Anyhow, tänkte saxa lite ur texten även om den möjligen är full av misstag från min sida. Det kan tyckas att diskussionen om avkriminalisering eller legalisering av sexbranschen inte är helt relevant här i Sverige där man bestämt sig för försäljning av sexuella tjänster per definition är förtryck och inte får förekomma -- men jag tycker det praktiskt inriktade, närmast kommunalgrått pragmatiska tonfall som Rachel Wotton, talespersonen ifråga, har är föredömligt och hoppas att det alltid kan göra intryck på nån. Målsättningen för praktiskt politiskt arbete på det här området borde, som jag ser det, handla om att göra tillvaron så hanterlig och värdig som möjligt för involverade parter, inte om att ta en grupp utsatta människor som gisslan i en ideologisk strid om hur verkligheten borde se ut. Det finns, tvärtemot vad en hel del debattörer vill göra gällande, inget som förhindrar att en sådan pragmatisk attityd skulle kunna gå hand i hand med en ständigt pågående strävan efter sann ekonomisk och könsmässig jämlikhet, även grundläggande samhällelig förändring.
Utgångspunkten för Wotton är den avkriminalisering av sexarbete (d v s försäljning av sexuella tjänster) som skett i delstaten New South Wales.
Här kommer vi in mitt i anförandet:

Så vad är skillnaden mellan att vara "legaliserad" och att vara "avkriminaliserad"?
Innan jag fortsätter skulle jag vilja klargöra skillnaden mellan legalisering och avkriminalisering, eftersom dessa båda begrepp ofta används utan åtskillnad men i samband med sexbranschen måste sättas in i sina respektive sammanhang. Då sexbranschen är ILLEGAL innebär detta att det finns specifika lagar som beskriver de aktiviteter vilka är att betrakta som kriminella och berättigar till polisingripande. Då den är LEGALISERAD innebär detta att tidigare lagar avskaffats och ersatts med en ny lagstiftning där de aktiviteter som nu är tillåtna, LEGALISERADE således, beskrivs. /.../ Trots att det finns en utbredd föreställning om att det är en legalisering av branschen vi företrädare för sexarbetare först och främst eftersträvar är så inte fallet. Detta för att legalisering innebär en situation omgärdad av föreskrifter, en situation där särvillkor råder för de delar av branschen som inkluderats i lagstiftningen. I de flesta fall har legaliseringen inneburit en licensmodell. I Australien har detta
rest hinder som gjort det omöjligt för en stor del av branschen att kunna ta sig in i den legala sektorn. Till exempel så tillåter Queensland bara ”bordeller” med upp till fem (5) rum, och dessa får inte tillhandahålla eskortservice. Den potentiella bordellägaren måste skaffa tillgång till en lokal, och sedan ansöka om tillstånd. I allmänhet tar ansökningsprocessen två år, och under den tiden kan alltså inte verksamheten vara igång vilket innebär att den inte kan generera några inkomster. Oberoende sexsäljare, vidare, tillåts ENBART arbeta ensamma och kan inte dela sin arbetsplats eller ens sin mobiltelefon med en kollega utan att riskera åtal. /.../ Ovanpå detta är det dessutom så att legalisering tenderar gå hand i hand med en registrering av sexarbetare som är överflödig och diskriminerande. I praktiken innebär dylik registrering att poliskåren behåller makten över sexarbetares verksamhet. Det sker att legalisering äger rum utan att den faktiska sexbransch vars verksamhet det gäller konsulterats i tillräcklig utsträckning, vilket leder till att de personer förändringarna i lagstiftningen borde avse skydda istället ytterligare marginaliseras och kriminaliseras då större delen av branschen fortsatt befinner sig utanför laglighetens ramar.

AVKRIMINALISERING innebär att strafflagstiftningen gällande sexarbete som utförs av vuxna människor avskaffas och att sexbranschen betraktas som vilken annan affärsverksamhet som helst. Det behövs inga ”nya” eller ”specifika” lagar för att reglera branschen, istället gäller den uppsjö av lagar som redan finns på plats – lagar gällande exempelvis beskattning, stadsbyggnadsplanering och bygglagar, anställningsskydd och handelsvillkor. Avkriminaliseringstanken bygger på ett jämlikhetsideal. Undantag från gällande regler övervägs enbart om den juridiska jämställdheten på grund av den höga grad av diskriminering sexarbetare fortfarande utsätts för i samhället skulle äventyra dessas rätt till privatliv eller hälsa och säkerhet.

POSITIVA RESULTAT AV AVKRIMINALISERING

/.../ Först nu upplever sexarbetare att de kan söka hjälp hos polisen uan att riskera förföljelse eller att arresteras. De kan nu träda fram och, precis som alla andra, göra anmälningar om de blivit bestulna, utsatts för våldtäkt, misshandel eller annat brott.

/.../ Samma spelregler gäller nu för sexarbetare som för alla andra i den meningen att deras sysselsättning nu inte längre är utsatt för förbud utan ses som ett val av försörjningskälla bland andra. Att ha ett brottsregister som "prostituerad" är något som kan ha negativa återverkningar under en hel livstid: det kan göra att man förvägras inresa i andra länder, det kan inverka menligt på ens möjligheter att träffa andra yrkesval framöver, det kan göra att man anses "olämplig som förälder", att man nekas ta lån, hyra eller köpa bostad /.../. Jämställdheten innebär också att sexarbetare och deras kunder innehar samma rättsliga status.

/.../ Många inom sexbranschen har alltid betalat skatt utifrån den inkomst de tjänat som sexarbetare. Avkriminaliseringen medför emellertid möjligheten att öppet redogöra för sitt arbete och att på jämlik fot med sysselsatta inom andra områden begära avdrag för utgifter som uppträder i samband med utövandet av arbetet.

/---/


Anförandet hållet vid den internationella konferensen The Ins and Outs of Sex Work and the Law Conference, arrangerad av Zi Teng, Hong Kong, 20-22/10 2006.

3 kommentarer:

Ia sa...

Dum fråga, men hur överför man resonemanget till svensk verklighet? Sverige idag: sexköpslag - kriminellt att köpa sex, i praktiken en sorts kriminell verksamhet även om de som säljer sex inte blir bestraffade. Sverige igår: ingen sexköpslag, men kopplerilag - förbjudet att tjäna pengar på andras sexsäljande, men inte förbjudet att köpa och sälja sex.

"Då sexbranschen är ILLEGAL innebär detta att det finns specifika lagar som beskriver de aktiviteter vilka är att betrakta som kriminella och berättigar till polisingripande." Kopplerilag och/eller sexköpslag? Men sexbranschen var ju ändå mindre illegal då än den är nu? Fast varken avkriminaliserad eller legaliserad? Själv ser jag det nog som en rätt hyfsad kompromiss. Inte helt förbjudet - inte helt tillåtet. Svenskt lagom.

"Ovanpå detta är det dessutom så att legalisering tenderar gå hand i hand med en registrering av sexarbetare som är överflödig och diskriminerande..." Man kan nog säga att det var så det såg ut i slutet av 1800-talet; en form av legalisering som innebar att kvinnorna fick ställa sig på kö varje vecka - för att staten skulle kunna hålla koll på de smittspridande. Ganska integritetskränkande, om du frågar mig. Omsorg om männen, inte om kvinnorna.

Charlotte W sa...

Som bekant finns det ju bara dåliga svar.
Men vad jag ställer mig frågande till är om kopplerilagstiftningen är något som borde finnas, om den inte också är diskriminerande i sig, eller åtminstone utformad på ett diskriminerande sätt. Några av de senaste domar som fällts enligt denna visar tydligt på att något är snett: en tant får fängelsestraff för att hon har en lokal där några andra tanter, hennes kollegor, säljer sex till gubbar. En polis som vad det verkar i åratal utnyttjat sin prosituerade flickvän fälls däremot inte.
I realiteten kan det räcka med att du delar lägenhet med någon som säljer sex för att du teoretiskt sett skulle kunna dömas enligt kopplerilagstiftningen.
Jag saknar all juridisk expertis (det är väl du bättre på numer förresten?), men finns det inte någon annan, redan existerande lag som skulle kunna komma åt halllickverksamhet (typ "otillbördigt utnyttjande" eller fan vet jag) utan den här typen av speciallag som slår helt snett?

Ia sa...

Kanske. Jag vet inte. Det är svårt att få grepp om juridiken. Man blir inte direkt klokare när man läser om rättegången i Gbg:

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=341601

"...som åklagaren åberopar som bevis för att de alla fyra varit delaktiga i verksamheten som människohandlare och hallickar." Går människohandel under kopplerilagen?

Jag umgås inte så mycket med tingsrättsjurister, men jag brukar ta chansen att fråga om vi kommer in på ämnet (vilket vi gjort några gånger). Jag får fråga mer.