söndag, december 28, 2008

Det handlar om människor - på båda sidor

Jag vet att det finns något pinsamt i hur tvärsäkert vi här uppe i norr uttalar oss om alla möjliga aspekter på mellanösternkonflikten - envar sin egen mellanösternexpert, liksom. Vi vet allt om alla historiska förvecklingar, tror vi; allt om de olika politiska krafternas inre natur och, framför allt, allt om var skulden till död och förtryck ska förläggas (inte sällan med viss hjälp av personer som faktiskt har förstahandserfarenhet av konflikten, ska medges - det finns trots allt också svensktalande sådana, och det från båda sidor av den). Och det är klart, när fördelningen av döda på respektive sida ser ut som den gör är det inte konstigt att många väljer att entydigt lägga sina sympatier hos de mest berövade. De som inte gör så tenderar att se palestinska offer som offer för sig själva i första hand, eller för krafter som befinner sig på den egna sidan. För att göra det lättare att acceptera dödssiffrorna väljer man kanske att avhumanisera offren, genom att tala om "Hamasterrorister som neutraliserats" eller om vem som är "den onde". Och som ett brev på posten, ett mail i inkorgen eller vad man nu vill kalla det, kommer å den andra sidan en intensifiering av den ofta antijudiskt doftande, eller stinkande, demoniseringen av Israel. Jesus dras fram, staten Israel beskrivs som en inherent rasistisk folkmordsmaskin och i kommentarsfälten bryr sig de elakt vaggande tungorna inte längre om att ens nödtorftigt maskera sina budskap:

.....Den judiska en tand för en tand metodologi.....

....Det är osanningar som regimen israel är byggd på - klarspråk gör dem konfysa och förvirrade.
För det är uppenbart att många israeler, och alltför många västerlänningar, tror på hela komplexet av lögner sionisterna under historiens gång har fabricerat.....

....Detta är också ett sätt på vilket rasstaten firar sina högtider, blodsutgjutelse....

....Ett skamlöst folk utan samvete som aldrig nånsin bodde ha getts chansen att regera.

sjuka kräk, stödda av oss i väst. Jag skäms.....

....och halacha slakten har redan börjat....

Kronan på verket är en närmast surrealistisk kommentar av Jinges gästskribent Lasse Wilhelmsson:

....Vi är alla palestinier.

Omvärlden är sionistiserad - inte bara Vita huset och Wall Street.

Snart kommer nästa steg i den planerade ekonomiska kraschen.

Och en ny false flag (som 911) för att motivera atombomber på Iran.

Det största problemet är att normala människor vägrar tro att denna monstruösa ondska kan vara ett uttryck för en intelligent planering av människor i syfte att förslava mänskligheten och berika en liten elit.

MVH

Lasse W....

Nej, jag tänker inte ge min egen inre mellanösternexpert fritt utlopp idag. Bara påpeka att det finns minst två sidor av konflikten. Och att det är människor som befinner sig på alla sidor av den - inte neutrala "militära mål" eller ondskefullt världsmanipulerande mördarmaskiner.

fredag, december 26, 2008

"- allt som sägs kan lika gärna vara en lögn, ett spel, en intrig som aldrig får sin lösning."

Så skriver Leif Zern om Harold Pinters dramatik, med anledning av dennes bortgång. Och jag vill påminna om Pinters arbete som filmmanusförfattare, inte bara till Den franska löjtnantens kvinna utan framför allt till en serie ibland lätt misogyna men icke desto mindre mästerliga filmer i regi av Joseph Losey. Dessa båda verksamheter - Pinters dramatik och hans arbete som författare av manus utifrån andras litterära verk - har uppenbarligen korsbefruktat varandra. Jag vill framför allt lyfta fram Budbäraren (The Go-Between), en film från 1970 som bygger på en roman av L.P Hartley - eftersom den är så jäkla bra, helt enkelt. Men den film som kanske bäst av alla ligger i linje med Pinters självständiga verk är Betjänten (The Servant), en film som ägnar sig helt åt det som är (förlåt, var) Pinters huvudintresse, det vill säga gestaltandet av maktrelationer som må vara flytande men ändå är högst påtagliga. Här ett kort klipp ur den filmen från DuTuben - att ljud och bild här inte är helt i synk ter sig mest som ett ytterligare understrykande av den känsla av förutbestämdhet som genomsyrar relationen mellan dekadent och manipulativ tjänare vs svag herre:



Pinter harvade inte bara runt i art cinema-träsket. Han skrev också manus till en klassisk spionthriller, Quiller - vårt ess i Berlin (The Quiller Memorandum) från 1966. Eller är det verkligen en klassisk spionthriller? Samma osäkerhet och futilitet genomsyrar den här filmen som Pinters pjäser och Loseys filmer, trots actionscenerna och trots att Max von Sydow dyker upp som övervintrad nazist i snygg sammetskostym. Som den fantastiska trailer ni kan se nedan säger: "What do they want of Quiller? What does Quiller want of them?" Trailern hävdar att svaren finns i filmen - men där har den, skulle jag vilja påstå, faktiskt fel.



Uppdatering: se också Erik Hedlings text från 2005 om Pinter som filmförfattare.

tisdag, december 23, 2008

Finnische Tanzmusik

Till min glädje ser jag att David Nessle delar min fäbless för finsk schlager. Precis som David är jag tyvärr oförmögen att förstå texterna, men jag tror, återigen precis som han, att de är mer uttrycksfulla och rättframma än det vi har plågats med i svensktoppsväg under alla år (jag vet, nu generaliserar jag osv). Det finns ju en källa som verkar ge mig/oss rätt: Aki Kaurismäkis filmer. De är sprängfyllda av finsk schlager, både i form av lite tuffare garagetoner och smäktande tango. Det är tangon jag gillar mest. Och sångtexterna finns ibland återgivna i filmernas textning. Det är tunga grejor - sagoland, susande skogar, vemod...kort sagt: texter som fullt ut motsvarar åtminstone mina förväntningar. Låt mig illustrera med ett smakprov, ett musikaliskt stycke ur filmen Moln på drift - textningen är visserligen på tyska och tonerna är något mer sydländskt varma än vanligt (finsk tango ger mig oftare associationer till snö än till sand och hav), men ändå, detta är vackert:



...och nu är det God Jul.

---------------------------------
Julläsning: Antigayretorik-Tor om påvens jultal (och Blogge är inne på samma spår)
- Dina Iordanova om filmen Syostry
- Heja världen om Hollywood och tortyr
- Ilse-Marie om den nya typen av rehabilitering
- Jimpan om Terrorns hus i Budapest
- Johanna S om amatörporr
- Jonathan om en absurd ledarartikel i Skånskan

söndag, december 21, 2008

Vad som ändå kan behöva sägas

Socialantropologen Aje Carlbom är en inom högerpopulistiska och extremnationalistiska kretsar högst uppskattad forskare. Man kan exempelvis se hur tacksamt hans ord tas emot på nätsidan Blågula frågor. Vid sidan av Lars Åberg har han länge spelat rollen av "anti-pk-sanningssägare" på olika tidningars debatt- och kultursidor. Och säkert gör de ett i vissa avseenden nyttigt jobb, när de pekar på religiös extremism och den konflikt som ibland kan uppstå mellan välvilliga vänsteridealisters önsketänkande och verklighetens schatteringar. Samtidigt borde de kanske ta ett större ansvar för hur de plockas upp och används av den rena främlingsfientlighetens krafter? Jag kan tycka det när jag läser Carlboms inlägg på Newsmill angående kravallerna på Rosengård. Artikeln handlar till övervägande del om inriktningen på den källarmoské som står i konfliktens centrum, och jag har inget att invända mot att Carlbom (liksom Ouis i Sydsvenskan) upplyser om kampen mellan olika fraktioneringar inom islam i Malmö - tvärtom. Eftersom Carlbom tydligt beskriver att källarmoskén står för en annan tolkning än majoritetsislam kan han knappast lastas för de absurt islamofobiska kommentarer som står att finna under artikeln. En och annan vill frångå grundläggande demokratiska principer och helt sonika förbjuda islam ("Jag har emellertid aldrig förordat förbud av islam, bara utrotning", skriver en storsint kommentator apropå detta). Men i artikelns inledning, där Carlbom markerar mot det han väl uppfattar som pk-etablissemanget, uttrycker han sig på ungefär samma sätt som en del av de aggressiva populistiska och främlingsfientliga reaktioner man kunde ta del av på SVT:s hemsida efter Uppdrag gransknings "kackerlacksreportage" (det var dock en minoritet som reagerade på detta sätt, märk väl):

Många är alltför snabba att göra som Anders Lago i Södertälje och rama in händelseförloppet i det så kallade "utanförskapet".
Inbyggt i detta ligger olika idéer om att invandrare i Rosengård inte släpps in i samhället, att samhället inte gör tillräckligt mycket för invånarna, att trångboddhet och kackerlackor helt och hållet är fastighetsägarnas ansvar och så vidare. Det är ett märkligt synsätt. Fastighetsägarna kan ju knappast beskyllas för att ha dragit in ohyra eller fuktskadat sina egna fastigheter.

Är det något som är märkligt så är det uppfattningen att ohyra och fuktskador inte skulle vara fastighetsägarens ansvar att bekämpa. Carlbom vulgärtolkar totalt kritiken mot de förhållanden som Uppdrag granskning visat upp - det är väl knappast någon som har anklagat fastighetsägaren för att med berått mod "dragit in" ohyra i lägenheterna? Vad det handlar om är ett fullständigt undermåligt underhåll, i synnerhet med tanke på hyreskostnaderna (den barnfamilj med mögel, kackerlackor, fuktskador och lossnande kakelplattor som Uppdrag granskning besökte betalar mer i hyra än vad jag och min man gör för vår utmärkta trea centralt i Malmö (och snälla, tolka inte detta som en plädering för marknadshyra)). Vad gäller trångboddheten så har den naturligtvis att göra med omständigheten att det är svårt för Rosengårdsfamiljer att erhålla större lägenheter i takt med att de växer. Carlbom får det att låta som att diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden helt enkelt inte existerar. Men det gör det och låter sig inte bortbesvärjas enbart genom att man hojtar om individens ansvar.
Den situation som lett fram till kravallerna har flera dimensioner. Den sociala dimensionen är en, den religiösa en annan - men nog måste de väl gå in i varandra, nog är det sorgligt att majoritetssamhället inte upplevs som att det har mer lockande alternativ att erbjuda än att sitta och häcka i en rigid salafitisk källare? Det individuella ansvaret för det egna agerandet är ytterligare en dimension och det faller kanske särskilt tungt på dem som farit till Rosengård för att "erbjuda sitt ideologiska stöd" (tycker de verkligen att alla lokaler är värda att slåss för, gäller det också t ex MC-gängens lokaler (vilka ju också motarbetas av "etablissemanget")?). Eller - och ännu mer i detta fall, eftersom man då inte ens har något "gott uppsåt", hur stort självbedrägeri som än må vara involverat häri när det gäller AFA-aktivisterna - bara för att bråka, vilket är fallet vad gäller de fotbollshuliganer som deltagit i upploppen.
Ansvar för det egna agerandet har emellertid också vi andra, som påverkar verkligheten genom vårt sätt att reagera på den. De som reagerar genom att förstärka ett vi-och-dom-tänkande borde stanna upp och tänka efter. Med viss besvikelse noterar jag att Karamell-Mary hör till den skaran, en kvinna som ofta är klok men som trots allt är medlem i Moderata Samlingspartiet - ett parti som ju anser att invandrare inte begriper att de inte ska bryta mot lagen i det land de befinner sig såvida de inte fått skriva på ett kontrakt om den saken, och som prompt vill ta fram vattenkanonerna för att sätta kravallande ungdomar på plats. Mary skriver: "Det är kanske inte helt fel att från början få veta att vi inte gillar tumult av det här slaget. Vem kan säga emot den saken? Eller är det meningen att man ska få ge utlopp för sin ilska hur som helst bara för att man inte blivit 'integrerad' på ett vettigt sätt?" Här kan vi snacka om en märklig reaktion, särskilt med tanke på att den artikel hon länkar till talar om att inga rosengårdsungdomar befann sig bland den skara som haffats av polisen under natten till den nittonde. En syn på invandrare som säger att de ofelbart är bråkiga typer försåvitt att de inte upplysts om att "vi svenskar" inte gillar bråk är fullständigt förkastlig. Mary verkar heller inte ha förstått att rosengårdsborna redan ÄR en del av det svenska samhället, hur mycket vi än talar om "utanförskap". De allra flesta av källarmoskéns pojkbesökare (är flickor välkomna?) är garanterat födda här. Men de kanske skulle behövt särskilda lektioner i första klass om hur man ska bete sig i det svenska samhället, eller hur har du tänkt egentligen Mary?
Detta sagt så visst, jag tycker nog att man på en punkt kan säga att vi accepterar för mycket av vissa. Och då är det, återigen, de rena huliganerna jag tänker på. Jag minns en last full av fotbollssupportrar från Helsingborg, mest svennar att döma av inslaget på Sydnytt, som, för inte så länge sedan, bråkade sönder inredning och satte skräck i medpassagerare och personal på tåget till Malmö. En av dem körde in en smällare i munnen på en kvinnlig konduktör. Inte kan det väl vara ett svenskkontrakt som hade behövts i detta fall, eller hur Mary? Du skriver ju förresten själv om fotbollshuliganer som "ställer till elände varenda gång det är derby". Att unga aggressiva män alltför ofta tillåts terrorisera sin omgivning, ja det är ett reellt problem. Särskilt när de inte ens kan skylla på att de blivit våldsamt avhysta från sin lokal av polisen.
Apropå den där källarlokalen, vad ska hända med den nu? Kan det komma något positivt ut av detta? Nej, det verkar inte så - i Sydsvenskan talas det om att fastighetsägarna och Hyresgästföreningen ämnar inrätta en "boskola" på platsen - en oskön förening av krafter som säger att boproblemen på Herrgården är hyresgästernas fel; att invandrare inte ens klarar av att bo utan att gå i en särskild skola för detta. Och så cementeras gränserna ytterligare.
----------------
En skön blandning av folk som skrivit bra om olika aspekter på kravallerna: Adventskalendern, Vilse på Värnhem, Jah Hollis, Farmor Gun, Datorfilosofi

Uppdatering: Mary menar förstås att jag fullständigt missförstått henne. Ja det kanske jag har? Vi fick i alla fall igång en hyfsad diskussion på hennes blogg. Mary efterlyser konkreta tankar om hur man bör gå vidare, efter kravallerna alltså. Ja hur - det är kanske alltför lätt att föra den diskussionen över huvudet på dem som den direkt berör, men frågan måste förstås ändå ställas.

söndag, december 14, 2008

Tro och frihet

Så har religionsstriden definitivt kommit till Sverige. Och trots att jag knappast är libertarian finner jag att det är i stort sett kloka tankar det folkpartistiska Liberatigänget uttrycker på Expressens debattsida. Nej, samhället är ännu inte helt sekulariserat. Och vår frihet att vara precis så religiösa eller icke-religiösa vi vill ökar genom att vi ytterligare monterar ner den kristna kyrkans traditionsbundna grepp över samhällslivet.
Som av en händelse flankeras Liberatiartikeln och Stellan Skarsgårds argumentation mot religiösa friskolor, också i Expressen, av ett märkligt inslag på Aftonbladets debattsida där Agneta Fagerström Olsson förkunnar att hon tror på mirakel. Jaha, liksom. Så trevligt för dig, skulle man kanske vilja svara. Men Fagerström Olsson vill förstås inte lämna oss andra utanför, utan insisterar på att detta även gäller mig och alla andra och om jag inte fattat det så har jag tydligen inte fattat mina egna djupast liggande behov:

Det oundvikliga tycks vara människans starka behov av den andra världen. Den som inte låter sig förklaras. Hur skulle vi orka leva om vi inte trodde på mirakel? Hur skulle vi orka leva om allt gick att förklara med matematik? Det måste finnas en anledning till att människan bär detta behov. Om hon alltid tvingas till att vara rationell utarmas hon, töms på sin magiska kraft och kanske töms hon även på sin själ.
/---/
Om jag inte fick hoppas skulle jag dö. Om jag inte fick tro att det fanns en stor gudomlig gåva i vår värld där människan måste inrätta sig i den heliga ordningen skulle jag tycka att livet kändes utarmat.
Jag tror inte att vi står över allt annat levande utan att vi lever bredvid allt annat. Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den. Därför är det gudomliga så omistligt för oss.

Om det nu är så omistligt för oss, varför måste man då skriva en debattartikel om det? Fagerström Olsson måste väl någonstans uppleva att "den andra världen" är hotad, annars hade hon inte argumenterat så känslostarkt för den på en debattsida i en kvällsblaska. Men förnuftsargumenten lyser helt med sin frånvaro, och det ligger kanske i sakens natur. "Tror man på en besjälad värld kan man inte ödelägga den", hävdar hon, och inrättar detta att tro på en besjälad värld under rubriken "gudstro". Well, det är ju inte precis som att världens religiösa institutioner skulle sakna all makt och allt inflytande och ändå har vi under lång tid levt med en galopperande miljöförstöring. De som kämpar för miljön här i Europa har inte i första hand tenderat att vara de religiösa krafterna. Det var inte de väletablerade kristdemokratiska krafterna som en gång (tämligen framgångsrikt, faktiskt) manade till uppryckning mot försurning och hotande skogsdöd i det gamla Västtyskland, till exempel - det var den gröna rörelsen, som hade sina rötter i den utomparlamentariska oppositionen. Men Fagerström Olsson kanske räknar CDU/CSU till den mesiga och omirakulösa kristenhet som hon ser i Svenska kyrkan, där hon inte upplevt den själfullhet hon behöver för att vara lycklig (Vad är lycka? Eller ska man säja inre frid. Var hittar vi den? Munkar och nunnor hittar den i avskildhet, de heliga männen i öknen. Alla har sitt sätt. Men aldrig har jag upplevt den i svenska kyrkan, däremot där fjällvärlden öppnar sej och där kondoren seglar obehindrat bland Andernas toppar.) Kanske är debattartikeln att räkna som en i raden av alla de extassökande, gudstörstande attacker mot den vardagsgrå svenska kyrkan som vi sett på senare år. Attacker från folk som vill ha en större högtidlighet, en starkare värme, lite mer hysteri. Inte sällan ställs katolicismen mot den moderna protestantismen som ett bättre ställe för mysterier och extas. En katolsk ritual har också letat sig in bland Fagerström Olssons exempel på mirakeltron ibland oss: I Rom stod tusentals och åter tusentals och väntade på den vita röken som skulle signalera att kardinalerna hade valt ny påve. När den kom föll tusentals människor på knä och tackade Gud för hans nåd.
Tja, där har vi också den mörka undersidan av det hela. Jag för min del har svårt att se det vackra i att folk kastar sig till marken i tacksamhet för att ännu en karriäristisk kyrkostrutt i fantasifull klädsel utsetts till att spela rollen av Kristi vikarie. Det är ju trots allt inte så att den som offras i det hela är han själv, utan de många kvinnor inom den katolska världen som dör under illegala abortingrepp och de många fattiga som stryker med på grund av påvedömets sexfientliga inställning till HIV-prevention. Offer som påven tycker man kan ta - de är att betrakta som incidental.

torsdag, december 11, 2008

Sitt still i båten Birger

Birger Schlaug vill i Svenskan idag blåsa startskottet för ett nytt parti, ett som ska erbjuda ett reellt alternativ till "det allt mer vulgära konsumtions- och tillväxtsamhället". Mein Gott Birger, tala om dålig tajmning. På ett sätt kan jag ha respekt för din idealism, och själva idén med nya partier inom det som är icke-borgerligheten är som jag ser det inte fel (även om jag för min del då vill se ett frihetligt vänsterparti). Men den absoluta prioriteten just nu måste vara att få bort den katastrofala regeringen. Och det förbund för detta som nu slutits inom oppositionen är ur denna aspekt enbart att välkomna. Det handlar idag inte (enbart) om att ifrågasätta idén om att den stora medelklassen ska konsumera sig ut ur krisen, det handlar faktiskt också om en ständigt växande mängd människor som inte alls befinner sig inom den vulgära, fetnande konsumentgrupp Schlaug beskriver. Människor som bor illa eller inte alls, som tjänar lite eller inte alls, som är sjuka och tvingas slåss mot myndigheters snålhet och byråkratiska väderkvarnar. Ja, det är fortfarande värt att påminna om det: erst kommt das Fressen.... Och vi som inte gillar högerregimen gör klokt i att inte göra något som splittrar upp den opposition som idag verkar kunna samsas hyfsat.
-----------------------------
Dagens bör-ej-missas: Hynek Pallas om historiebild på film i Polen vs Tjeckien.
-----------------------------
...och till slut: Alter ego R.I.P...

onsdag, december 10, 2008

Oss kulturradikaler emellan

Ett test i Aftonbladet bekräftar att jag är att beteckna som kulturradikal. Vilken tur, det är vad jag helst vill vara. Samtidigt har jag en smygande känsla av att testet är riggat på något sätt....en misstanke om att jag snart kan komma att genomföra ett motsvarande test på Expressens kultursida, och att detta tvärtom kommer att visa att jag är (hemska tanke) kulturkonservativ...


I Aftonbladet läser jag också en kritisk artikel om Le Clézio, författad av min nya idol Athena Farrokhzad (jag gillade henne i Kunskapskanalens genustemakväll, jag har gillat henne i flm och jag brukar allmänt gilla hennes kulturartiklar). Artikeln är en recension av romanen Raga - den har jag inte läst. Men jag arbetade mig, förkyld och jävlig, med svullet huvud och tjock hals, precis igenom killens nobelföreläsning och såg i den samma sak som Farrokhzad ser i Raga: en romantiserande och exotiserande bild av "infödingar", de "ursprungliga" hos vilka en glimt av något genuint och ur-mänskligt skymtar. "Utsagor om befolkningens nationella karaktär (de tycker till exempel väldigt mycket om sina barn) varvas med anmärkningar om deras påfallande svarta hud", skriver Farrokhzad. I nobelföreläsningen talar Le Clézio om embera-indianernas "starka avsky för all auktoritet och naturliga benägenhet för anarki". Sitt pris tillägnar han, som vissa tidningar utropat lite sensationalistiskt, indiankvinnan Elvira och andra stora konstnärer han stött på (tack för alla lästips på slutet förresten, Le Clézio!). Om Elvira heter det att "Det var en äventyrerska som levde utan man och barn ─ det ryktades om att hon drack och prostituerade sig ibland, men det tror jag inte på ─ och som gick från hus till hus och sjöng mot en måltid, en flaska sprit och någon gång mot lite pengar". Nähä, att kvinnan skulle prostituera sig ibland var tydligen inte möjligt för Le Clézio att tro på. Varför inte det månne? Kan det vara så att detta att vara en stor, "ursprunglig" konstnär i den här mannens ögon inte är förenligt med att utföra sexuella tjänster mot betalning? Eller för att säga det rent ut: en stor konstnär kan väl inte vara en hora. Men nå, varför begära att just Le Clézio skulle vara fri från stereotypt tänkande bara för att han vunnit Nobelpriset i litteratur? Trots allt skriver han det själv:

Revolutionens paradox tillsammans med riddaren av den sorgliga skepnaden är närvarande i författarens medvetande. Finns det en dygd som absolut är nödvändig är det denna: att hans penna aldrig får hylla de mäktiga, inte i form av den lättaste kittling. Och ändå, även om konstnären tillämpar den dygden skall han inte känna sig rentvådd från misstankar. Hans revolt, hans vägran och hans förbannelser dröjer kvar på den sida av barriären där de mäktigas språk är förhärskande. Några ord, några meningar tar sig över den. Men återstoden?

tisdag, december 09, 2008

Krönikor & tema: genus

Ja, såhär går det när man försöker vara lite positiv. Det blir en halvdan krönika. Kanske borde jag satsa fullt ut på mörker, vansinne och död istället. En mörk och bra krönika skriver Cecilia Verdinelli i Göteborgsposten.


Gårdagens "Tema: genus" på Kunskapskanalen var mycket sevärt. Programmet går i repris sent på fredag kväll för den som missade. Kanske går det också att se via nätet nånstans.
Jag hade precis som programledaren Moa Elf Karlén varit rädd att det hela skulle bli en alltför tam tillställning, att diskussionen efteråt skulle bli till ett pinsamt försök att nå samma passionerade höjder som i Town Bloody Hall - närmast en omöjlighet i dagens officiellt pro-feministiska konsensuskultur. När så en ilsken svensk farbror ställde sig upp och började hojta om att mannen är offer trodde jag först att han var inhyrd av arrangörerna. Trots allt såg publiken till den stockholmska paneldiskussionen ut att till nittio procent bestå av etablerad kulturelit. Men någon från podiet intygade att uppträdet inte var arrangerat (kan detta ha varit lögn? kan de vara så sluga på Sveriges television?).
Den verkliga nerven infann sig emellertid med Lawen Mohtadis försök att ställa moderatorn Claes Borgström, den svenske motsvarigheten till Norman Mailer i Town Bloody Hall, mot väggen ifråga om hans funktion som försvarsadvokat för ett företag i ett mål där detta anklagats för just könsdiskriminering. Borgström vägrade diskutera frågan vare sig principiellt eller på annat sätt. Och med ens blottades en vanligtvis omsorgsfullt dold bild bakom det mysiga konsensus mellan den nye mannen och dennes gudrun schymanvasaller som brukar visas fram: bilden av den opportunistiske patriarken som, när denna blivit för stark för att ignorera, använder sig av feminismen och kvinnokampen till sin egen fördel och därmed både äter kakan och har den kvar (det vill säga bevarar patriarkatet i praktiken men bekämpar det i teorin). Jag sände några tankar till manliga akademikerkarriärister som använt sig av feminismens starka ställning inom poststrukturalistisk akademisk teori för att stärka sina egna intellektuella aktier.
Intressant var också den lilla schismen mellan Athena Farrokhzads konsekvent intersektionella perspektiv och Kajsa Borgnäs inhängnande av feminismen i en tryggt socialdemokratisk hage. Borgnäs spelade fram "identitetspolitik-kortet", vilket stärkte mig i min övertygelse om hur detta begrepp - "identitetspolitik" - kommit att bli till en svartepetter inom den interna vänsterdebatten; en obestämd men effektiv skamstämpel att förse konkurrerande kadrer med.
Mina tankar gick också till dem som uppenbarligen inte var inbjudna: Petra Östergren, Susanne Dodillet, Louise Persson och andra, faktiska feministiska "dissidenter" som hade kunnat lyfta samtalet ytterligare. När Borgnäs talade om vikten att se den materiella grunden för kvinnoförtryck tänkte jag på Dodillets bidrag i Östergrens antologi F-ordet, ett bidrag som berättar om sjuttiotalets tyska allians mellan hemmafruar och sexarbetare. Just dessa båda kategorier kvinnor har varit och är nästan fullständigt exkluderade från svensk etablerad feminism och den svenska vänsterrörelsen (förstnämnda ingår i stort sett i, men är inte synonym med, sistnämnda). Här har det aldrig upplåtits något ramaskri mot att kvinnor som enkom arbetat inom den reproduktiva sfären på ålderns höst inte sällan funnit sig lämnade med enkom en fattigpension.* Och som vi vet ingår inte empowermentstrategier och fackliga rättigheter för sexarbetare i den svenska mainstreamfeministiska agendan. Detta kan man skriva mycket mer om, men idag har jag inte tid. Dessutom är jag förkyld.

* Representanten för NOW, National Organization for Women, i Town Bloody Hall talade sig också varm för stärkta rättigheter för kvinnor inom den reproduktiva sfären. Mig veterligen har detta genomgående varit en icke-fråga i Sverige, där särbeskattning och fullständigt inrättande i lönearbetarlinjen istället varit den melodi kvinnorörelsen sjungit.

söndag, december 07, 2008

TechnOpera

För några dagar sedan efterlyste jag nya musikgenrer här på bloggen. I ett svar på till en vänlig tipsare skrev jag lite blaserat att jag var trött på techno-offsprings. Men det får jag åtminstone delvis äta upp. Upptäckte nämligen igår TechnOperan, electronicabaserade omarbetningar av klassiska och moderna operaverk. Det är verkligen inte allt av det jag hittills hört inom denna för mig helt nya genre som jag fastnat för - Tosca, the technOpera lät exempelvis i mina öron enbart som en trivialisering av originalet. Men i åtminstone ett fall har man lyckats göra något suggestivt och nydanande - det gäller Montrealoperans technOperaföreställning av Benjamin Brittens i sig förvisso fantastiska Turn of the Screw. Hör och se själva detta avsnitt ur inledningen:



Jag misstänker att operagenren överhuvudtaget ligger fruktbar och vidöppen för förnyelser. Det finns förstås ingen anledning till att electronicans intåg i operavärlden ska stanna vid omarbetningar av redan existerande verk. "Synthopera" är för den delen inte heller egentligen något helt nytt - tänk bara på rymdoperan Aniara. Det finns alltså till och med något av en tradition att gripa tillbaka på; vilket inte alls står i motsättning till förnyelse (många skulle säga att det tvärtom är en förutsättning). Att The Knife arbetar på en opera om Darwin ser jag som ett gott tecken i tiden. Electronica + opera - a match made in heaven?
----------------------------
Veckans digiLista:
- På Al-Hamatzav har man upptäckt en ny men ändå så välbekant utväxt på konspirationstänkandets träd
- Anna-Lena kommenterar Salem.
- flm-bloggen frustreras av företrädare för filmsverige
- Johanna underlättar aktivism
- Jonathan ifrågasätter ett vanligt påstående
- Nittonde stolen kastar ett getöga på berättande journalistik
- Oscar Swartz tycker att vi ska gå med i Piratpartiet (det kommer jag inte att göra, men det är inte helt omöjligt att de får min röst i EU-valet)

lördag, december 06, 2008

Nytt men ändå välbekant

"Kom in och smaka våra goda krispaket!" skyltade en restaurang med i den del av Malmö där jag bodde under den förra ekonomiska krisen. De erbjöd för tiden prisvärda menyer, men vi var många som inte kunde betala ens de priserna. Nu som då presenteras det krispaket av en borgerlig regering. Vi är, skriver Catti Ullström, sämre rustade att möta en kris idag än vi var igår: "De trygghetssystem som fanns på plats 1991 finns inte alls i samma utsträckning nu som så. Facken är betydligt svagare idag. 1990-talets privatiseringar och apolitiska stämningar har satt spår, de har förändrat." Det är sant att trygghetssystemen försvagats avsevärt, att vi helt enkelt inte har ett starkt samhälle längre. Samtidigt finns det en stor skillnad mellan de krispaket vi får smaka nu och de risknippen som slogs över samhällskroppen på nittiotalet. Då handlade det enbart om att dra in, spara, minska ner - nu handlar det om att lägga ut pengar från statens sida. Som Henrik Brors påpekar i sin kommentar till det åtgärdspaket som presenterades igår finns det idag åter en tilltro till politikens möjligheter att påverka ekonomin. Och det finns pengar i statskassan att bruka till krishantering - mer än de rätt futtiga miljarder Reinfeldt, Borg & co nu beslutat om att fördela.
En stor del av de nya pengar som läggs till budgeten går till arbetsförmedlingen. "Tre miljarder extra går bland annat till coachinginsatser", berättar Göran Hägglund. Och här visar sig ett välbekant borgerligt drag: benägenheten att se arbetslöshet som ett problem man främst ska åtgärda genom att åtgärda den enskilda arbetslösa. Man kan med fog fråga sig hur en coach ska kunna vara till hjälp när varslen duggar tätt. Under nittiotalet fanns det ett bidrag som var särskilt omhuldat av den borgerliga regeringen - starta-eget-bidraget. Kanske är det så man tänker också idag: att det gäller att försöka fostra befolkningen till att bli ett folk av egenföretagare, istället för denna hopplöst anställningsberoende pöbel. Men få av nittiotalets småföretagare klarade sig någon längre tid. Och hur skulle det kunna bli annorlunda nu? Det behövs en befolkning med köpkraft för att nya små företag ska kunna blomstra. Alla kan trots allt inte syssla med hushållsnära tjänster. (Fast jo, det är kanske ett högerspökes våta dröm: en hel befolkning uppdelad i herrskap och tjänstefolk.)
Okej, det finns positiva drag i det nya krispaketet. Men satsningen på infrastruktur, vilket direkt ger arbetstillfällen och dessutom kommer hela samhället tillgodo, ges bara en tredjedel av de pengar som satsas på arbetsförmedlingen och dess coacher. Och (surprise...not!) varken kommuner eller landsting ges extra tillskott. Nej, det blir inte godkänt. Långt därifrån. Men ändå - att vi överhuvudtaget ser en högerregering ansatsvis bedriva en slags keynesiansk politik är faktiskt, tycker jag, ganska kul.

Läsvärda kommentarer i bloggosfären: En trebarnsmammas vardag, Schlaug, Adventskalendern, Rapport från en spånbinge, Arvid Falk, Svensson, Claes Krantz.

torsdag, december 04, 2008

Var är idet?

Och hur gick det till egentligen? Band man fast Karl Sigfrid och piskade honom med elkablar denna gången? Inte nog med detta utan saker och ting kan bli mycket värre än. Jag säger som Emma: Jag förstår det helt enkelt inte.
Jag ville jag vore en björn. Typ.

onsdag, december 03, 2008

Aromantiker, finns de?

Lars Adaktusson behagar skämta med oss i Svenska Dagbladet. Han försöker påvisa föreningen Humanisternas människofientlighet genom att byta ut orden "religion", "gud", "gudstro" & "andlighet" mot ordet "kärlek" i en (i sig tämligen subjektiv) beskrivning av sagda förenings verksamhet. Exempel: "Humanisternas idéprogram talar om en livssyn fri från mytiskt tänkande och en världsbild grundad i kritisk rationalism. I denna livssyn finns inte plats för ovetenskaplig och känslobaserad kärlek."
Ja det är ju känslomässigt effektivt kanske men en högst bedräglig debatteknik eftersom "kärlek" inte bara är, som en skribent på Humanisternas blogg påpekar, icke-synonymt med de där orden om Gud och religion utan dessutom varken symmetriskt eller på något sätt parallellt. För väldigt många människor är Gud inte kärleken, utan kärlek är något helt annat och något som få människor oskadda klarar sig utan dessutom, medan många utan att lida därav klarar sig utan en gud.
När jag läste artikeln tänkte jag spontant: "Alla har väl något gång känt kärlek till en annan människa, men väldigt många har aldrig haft en relation till någon gud." Men när jag rannsakar mig själv får jag erkänna att det där inte är något jag säkert vet. Detta är förstås inte något som har med Adaktussons kritik av Humanisterna att göra, men det är intressant att fundera över lite sådär vid sidan av. Jag tror naturligtvis att de allra flesta, om vi håller oss till den romantiska kärleken, någon gång i livet upplever förälskelse. Men det kanske inte ska tas för givet att alla blir förälskade? Jag har till exempel under en stor del av mitt liv tagit för givet att sexuella behov är något allmänmänskligt givet, men för några år sedan dök det i offentligheten upp människor som betecknade sig som asexuella och som krävde erkännande och respekt för deras brist på sexualitet. Finns det på motsvarande sätt en grupp människor som inte kan bli förälskade, som är vad vi kan kalla aromantiska? Och om det är så (vilket jag faktiskt misstänker), känner de sig utanför i samhället, skulle också de vara förtjänta av några offentliga figurer som kunde föra deras talan? Eller är de mest glada och nöjda med att slippa undan dessa ibland så förödande känslostormar? Jag bara undrar. Jag är nyfiken, rosa.
------------------------
Missa inte idag: Karl Palmås i Göteborsposten om oss här nere i dyngan, Per Svensson i Sydsvenskan om Vellingebornas osvenska värderingar.

söndag, november 30, 2008

Så uppstår en vandringssägen

"Friskis & svettis" vid Möllevången i Malmö har en liten simbassäng med skönt, lätt uppvärmt vatten. Bassängen har bara tre banor, och det uppstår med jämna mellanrum problem då konventionella motionssimmare (som jag själv) försöker samsas med småbarn i föräldrars (d v s mödrars, tyvärr aldrig fäders) händer som utgör små framfartshinder i bassängens grunda del, med personer som övar vattengymnastik längs bassängkanterna och med mindre simkunniga personer som använder bassängen horisontellt istället för vertikalt eftersom de vill hålla sig på en vattennivå där de fortfarande bottnar. Detta kan vara irriterande; själv har jag dock kommit dithän att jag satsar på att smidigt kryssa mig fram genom bassängen istället för att propsa på en egen bana. Så simmar jag också bara bröstsim - värre är det för dem som insisterar på att simma ryggsim och därför saknar förmåga att styra undan för eventuella hinder längs banan.
Ryggsim simmade en äldre kvinna som råkade i gräl med en av horisontalsimmarna för ett par veckor sedan. Hon hade förhållit sig passiv gentemot de båda helsvenska barnsällskap som till att börja med tog upp plats i ena ändan av bassängen, men så snart dessa hinder försvann lade hon aggressivt beslag på en av banorna och stormade fram längs den med högljutt plaskande fötter. Det var bara det att två horisontalsimmande kvinnor - den ena svart, den andra förmodligen med mellanösternursprung - fortfarande uppehöll sig i bassängens mittbälte. Naturligtvis resulterade det i att ryggsimmerskan efter ett tag kolliderade med en av horisentalsimmerskorna. Hon simmade rakt in i den med (av mig förmodat) mellanösternursprung och bråk utbröt. Ryggsimmerskan ifrågasatte horisontalkvinnans närvaro och menade att alla måste hålla sig till den simbassängskonvention som säger att man ska simma längs banor. Horisontalsimmerskan menade att hon hade betalat lika mycket i inträde som alla andra, hade lika stor rätt att använda bassängen som alla andra och använde den efter sin förmåga. Hennes väninna drogs naturligtvis också in i konflikten och de båda avkrävde mer eller mindre ett ställningstagande från mig och den andra mer pragmatiska motionssimmerska som befann sig i bassängen. Vi slöt oss till att problemet var bassängens storlek och inte att någon skulle bete sig på ett otillåtet sätt. Jag för min del hade viss förståelse för ryggsimmerskans dilemma men kunde samtidigt se att det rimligen borde vara mindre problematiskt för henne att gå över till bröstsim, och kunna väja för horisontalsimmandet, än vad det skulle vara för två dåliga simmerskor att behöva simma på den djupa delen av bassängen. Till saken hör också att de båda horisontalsimmerskorna genomgående betett sig på ett hänsynsfullt sätt gentemot oss båda andra motionssimmerskor: vi hade alla fyra girat och väjt för varandra med ömsesidigheten som ledstjärna.
Men det var egentligen inte detta jag ville komma fram till, utan vad jag framför allt vill berätta om med inlägget är det som hände när jag häromdagen återvände till Friskis & svettis för första gången sedan Konflikten. Då stöter jag direkt på ryggsimmerskan i omklädningsrummet, och hon (som tydligt visat sitt missnöje inför min brist på stöd gentemot horisontalsimmerskorna) känner inte igen mig. Genast sätter hon igång och ska berätta om det som hänt den dagen jag berättat om ovan. Hon börjar med att säga till mig att riktigt njuta av bassängen så länge jag kan, innan de som brukar dyka upp efter klockan ett kommer - "de är så otrevliga". Framför allt den svarta damen, negressen, som hade dragit ner henne under vattnet när hon kom ryggsimmandes två veckor tidigare. Där hade hon helt oskyldigt kommit simmandes när hon plötsligt känt en hand på axeln och någon som tryckt ner henne och hållit henne nere under ytan. Dessutom hade vi i hennes version av händelseloppet varit tre simmare som tvingats dela på en bana eftersom de otrevliga främmande damerna lagt beslag på hela resten av bassängen. Och det slutade inte där - kvinnan påstod dessutom att de fortsatt chikanera henne i bastun efteråt, då de skulle ha ifrågasatt svenskans närvaro överhuvudtaget.
Nå, själv var jag aldrig i bastun men tycker det verkar högst osannolikt att det den svenskmobbning ryggsimmerskan beskrev ska ha ägt rum. Trots allt uppträdde de båda horisontalssimmerskorna på ett rekorderligt sätt mot både mig och den andra "svenska" (om hon nu var "svensk", d v s utan invandrarursprung) vertikalsimmerskan. Men framför allt så visste jag ju att alla de andra påståendena som ryggsimmerskan gjorde var grundfalska. Jag var där; jag såg vad som hände. Jag såg att ryggsimmerskan helt enkelt simmade och krockade med den icke-svarta av de båda invandrardamerna, och jag hörde det bråk som följde där det var ryggsimsdamen som ifrågasatte de båda horisontalsimmerskornas närvaro i bassängen, inte tvärtom. Att ryggsimsdamen inte på samma sätt ifrågasatt de till synes helyllesvenska barnsällskap som tidigare tagit upp plats för oss motionssimmare i bassängen fick mig redan från början att misstänka att ilskan nog inte bara hade med den allmänna inskränkningen i ryggsimmerskans rörelsefrihet att göra. Och mycket riktigt kom det till slut, där i omklädningsrummet: "Jag har inga problem med andra nationaliteter, men...."
Det var fascinerande att stå där och lyssna på hur fröet till en vandringssägen sås. Kanske kommer någon så småningom att på sitt sätt återberätta det hela i någon av Skånepartiets närradiosändingar. "Svart kvinna försökte dränka svensk pensionär på Friskis & svettis" kommer det kanske att heta. De kommer hit och tar över våra bassänger. Kanske borde jag ha sagt emot, förklarat att jag var där och bevittnade det hela och att det helt enkelt inte gick till på det sätt hon påstod. Men jag blev liksom förlamad. Jag låter i alla fall meddela på detta sätt: Ingen äldre svensk dam utsattes för trakasserier av invandrare i bassängen på Friskis & svettis vid Möllevången fredagen den fjortonde november. Bara så ni vet det.

fredag, november 28, 2008

Heimat/Fame

Jag håller så smått på att återbekanta mig med Edgar Reitz Die zweite Heimat, och hela tiden medan jag tittar måste jag tänka på Fame - filmen som blev en tv-serie som blev en musical etc (eller ska ordningen vara omvänd?) Fame ligger som ett skrymmande smäck i mitt medvetande medan jag tar del av den unge Hermanns äventyr i det tidiga sextiotalets München, bland inträdesprov till akademin och spontanframträdanden eller väl inövade scenframträdanden av kavajklädda prettosnubbar som skulle kunna vara de unga Kraftwerkmedlemmarna innan de begav sig. Till och med det spontana utbrottet av musicerande i matsalen med whatever redskap som står till buds som instrument har sin rätt exakta motsvarighet i Fame, fast där dansas det lika mycket som spelas och det kreativa utbrottet är både mer kaotiskt och färgstarkare. New York ligger trots allt inte i Tyskland.
I Die zweite Heimat har vi högkultur, Tyskland, svartvitt (med enstaka inslag i färg) och en aspirerande ung (till övervägande del manlig) generation som är i färd att samla på sig det kulturella kapital den behöver för att kunna störta fadersgenerationen från tronen. I Fame har vi pastellfärger, trikåer, USA, populärkultur och en aspirerande ung generation som är i färd att samla på sig det kapital som de behöver för att kunna få upp sina namn in lights on Broadway. Det är en smaksak vilket man föredrar. Jag kan i alla fall inte se detta:



utan att komma att tänka på detta:



Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar. Ingetdera, tror jag.
------------------
Intressant: Rasmus "Copyriot" Fleischers historielektion på Expressens kultursida idag.

onsdag, november 26, 2008

Osynliggjorda igen

Under min bloggsemester nyligen gjorde Metro bort sig genom att hävda att "Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna" var "män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken". Många kvinnliga bloggare som varit aktiva i FRA-debatten blev fullt förståeligt lätt upprörda. Till exempel Mary och Drottningen. Well, nu har det hänt igen. Fast det handlar nu inte om FRA utan om IPRED, det där andra integritetskränkande lagförslaget ni vet. Och tråkigt nog är det pro-feministen Per Wirtén på Dagens Arena som är den skyldige. Såhär skriver Per om IPRED-debatten:

Läget är låst. Å ena sidan en konsumentrörelse, nästan bara unga män, som vill ha allt gratis. Å andra sidan en profithungrig kulturindustri, nästan bara farbröder, som vill maximera sin kontroll. De som verkligen producerar kulturen hamnar i kläm. Den ena sidan tycker att de fysiska upphovsmännen kan köra taxi. Den andra har tagit dem som gisslan. Debatten har utvecklats till en dålig boxningsmatch där två sluggers upprepar samma enkla argument rond efter rond. Varför bryter inte media matchen och vidgar perspektiven? Ingen av de två parterna är längre trovärdiga.

Jag fattar ingenting. De där unga männen "som vill ha allt gratis", vilka är de? Hur vet man att de unga män som yttrat sig negativt om IPRED vill ha allt gratis? Har de sagt så? Och har Per Wirtén missat de inhopp som "de som verkligen producerar kulturen" har gjort och gör, nu senast med ett öppet brev till regeringen från tre filmarbetare?
Men vad som upprör mig är förstås det totala osynliggörandet av oss kvinnor som deltar i debatten. Jag själv har upphöjt min stämma mot IPRED i tryck två gånger. Okej, Malmö Lund City och Fria Tidningen hör kanske inte precis till landets största tidningar. Men Johanna Nylander i Expressen då, eller Isobel Hadley-Kamptz? Eller Anna Croneman på SVT Opinion - ett inlägg av en kvinna, inte en farbror, som är för lagen? Och hur är det inom bloggosfären - ja, där har vi i mycket samma kvinnor som opponerar sig som då det gällde FRA-lagen (vilken det f ö fortfarande finns skäl att opponera sig mot...) Vi har framför allt Opassande-Emma. Sen har vi Karamell-Mary. Och så finns ju Rosemari på Kulturbloggen. Och kvinnan bakom Projekt På Riktigt. Och Yamiko Panda. Och Satmaran. Och...och...och... Det är så tröttsamt att vi aldrig blir sedda. Visst, jag kan tänka mig att männen är i majoritet i debatten. Men nej Per, det är inte nästan bara män som yttrar sig.

Jag kan annars också tycka att debatten står och stampar, i och för sig. Men som jag ser det beror det främst på att de goda, ofta principiellt underbygda argument som framförs mot lagen liksom inte går fram. Förespråkare förfalskar motståndarsidans argument, låtsas (som Croneman) att det handlar om att helt avskaffa upphovsrätten (vilket de flesta inte vill), viftar bort motståndare som "hatiska" (typ Guillou) eller som bortskämda snorungar som vill ha allt gratis. Det sistnämnda gör ju Wirtén själv.
Än hans egen lösning på frågan då? Han vill se förbud av enbart kommersiell kopiering och inga kryphål för utpressningsbrev. Först då, menar han, "kan en fildelningslag träffa rätt balans mellan upphovsrätt och allmänning". Men jag undrar om vi verkligen överhuvudtaget behöver en fildelningslag. En lag mot kommersiell kopiering är väl inte nödvändigtvis en fildelningslag (och finns det inte redan en lag som hindrar att jag t ex tar och trycker upp affischer på någon annans fotografi & börjar sälja)? Någon måste först visa mig den stora kommersiella fildelning som går ut över den legala industrin för att jag ska övertygas om att något som skulle kunna kallas en fildelningslag skulle behövas. Jag tycker dessutom att mängden av godtagbara betalalternativ som växer fram verkar hålla på att göra fildelningsproblemet, om det nu är ett problem, obsolet.

måndag, november 24, 2008

"Ingenting blir ju så ­hatat som de fenomen man rituellt bugar sig för utan att någonsin kunna förklara varför."

Rubriken är ett citat ur en artikel av Ulf Eriksson (SvD) om författares villkor i Sverige. Det är ju så träffande. Men är det överhuvudtaget möjligt att förklara varför konst, litteratur och andra kulturyttringar är viktiga? Mig har det aldrig tyckts så. Mig tycks förklaringarna alltid lika ofullständiga, pompösa, mystifierande och falska. Oförmögna att nå ut bortom de redan frälsta. "Fri konst ger mening", heter till exempel en artikel till stöd för stöd till konsten i DN idag. Är det meningsfullt för den som inte redan upplever att konst ger mening? Är inte just det omöjliga i att rationalisera fram en fullgod förklaring till varför ett samhälle behöver sin kultur lika mycket en del av dess styrka som dess förbannelse? Det är i grund och botten lika omöjligt att förklara det nödvändiga med konstkultur som det är att förklara vad som är meningen med livet. Vissa upplever helt enkelt inte att det finns någon. Men kanske älskar livet i alla fall. Eller klamrar sig i alla fall fast vid det, som de flesta av oss gör, eftersom det ju ändå är det enda vi har.


Eriksson skriver också att han "aldrig har hört svenska politiker (med undantag för Bengt Göransson) yttra sig om litteratur på ett sätt som vittnar om att de haft en estetisk och existentiell upplevelse". Skulle det verkligen göra någon skillnad om dessa yttranden kom? Jag tvivlar, men Erikssons artikel fick mig i alla fall att fundera över frånvaron av litterära eller andra konstnärliga referenser i det offentliga, politiska samtalet. Visst händer det att verk som enkelt lånar sig till det ena eller andra tillfälliga syftet dyker upp i debatten - Lilja 4-ever och dess roll i traffickingdebatten är ett uppenbart exempel. Eller 1984 i FRA-debatten. Men när dök Bröderna Karamazov senast upp i riksdagens talarstol? Eller Bergmans Skammen? Hade det gjort någon skillnad för konstkulturens ställning om Reinfeldt, Sahlin, Östros & co samlats i tv-sofforna för ett samtal om Laurent Cantets senaste film? Kanske.

söndag, november 23, 2008

Andreas Baader - frälsare eller fjant?

Har jag sett samma film som Ann Heberlein? I en artikel i Sydsvenskan jämför hon Ola Salos Jesus i Jesus Christ Superstar med Andreas Baader i Baader Meinhof Complex:

Inne på Malmö Opera är det varmt och trångt och där framme på scenen strålar Ola Salo som Jesus. Han som fick människor att lämna vardagen, sina familjer, räkningarna och fiskpinnarna, för att han fick dem att tro att ett annat liv var möjligt.
Ungefär som Andreas Baader. Han fick också människor att lämna sina familjer, den trygga och invanda tillvaron, för att han fick dem att tro att det var möjligt att förändra världen.
/.../
De som sitter i fåtöljerna i biosalongen och ser ”Der Baader-Meinhof Komplex” samtidigt som jag har ungefär samma uttryck i ansiktet som mina grannar hade på Malmö Opera några dagar tidigare: Hänryckning. Och jag tänker att om någon försökt värva dem till en terrororganisation eller sekt just nu, i detta ögonblick, kanske de inte varit så svåra att övertala.


Ja, det är förstås möjligt att Heberlein sett rätt. Outgrundliga är publikens vägar. Jag, som en av alla de som sett filmen, uppfattade dock mest Andreas Baader som en ganska fjantig figur. Inte precis terrororganisationens begåvningsreserv, om man säger så. Snarare ett koleriskt jättebarn som förvisso var RAF:s ledare utåt men i realiteten milt styrdes av Gudrun Ensslin som i sin tur var involverad i en ganska obehaglig mind game med faktiska begåvningsreserven Ulrike Meinhof, som i sin tur inte var i sitt naturliga element längre efter det att hon tagit språnget ut i olagligheternas mörker. Ingen annan i mitt sällskap såg heller någon annan egentlig hjältefigur än den något för idealiserade Horst Herold, spelad av Bruno Ganz.
Baader som Kristusfigur är förstås ingen ny tanke. Odd Nerdrums målning av Andreas Baaders död, där han naturligtvis blir mördad av staten istället för att begå självmord (den officiella och förmodligen sanna dödsorsaken) är ett exempel på det. Den andra officiella ledargestalten, Ulrike Meinhof, har som kvinna passat kanske ännu bättre in i martyrrollen men i gengäld något sämre som idealiserad härförare varför det psykologiska porträttet i stil med Steve Sem-Sandbergs roman Theres torde vara emblemiskt för hur hon framställs. Vad jag såg som nytt i Baader Meinhof Complex var omkastningen av rollerna mellan Ensslin och Baader - och den nakna sexism sistnämnde gav uttryck för, kanske betecknande för ett 2008 års Tyskland som leds av en kvinna och inte längre unisont hånskrattar bort allt som är feminism.
Vad gäller bilden av Gudrun Ensslin är Margaretha von Trottas Två tyska systrar den självklara referenspunkten, och där är Gudrun den mer osjälvständiga av de båda systrarna - den som reagerar känslomässigt och som vill låta sig brukas som ett instrument i det godas tjänst (och här passar det bra med en fotnot till Kiriras postning från i förrgår). Baader är i stort sett frånvarande från den filmen, men han dyker vid ett tillfälle upp hos systern mitt i natten tillsammans med Gudrun och några andra RAFare, och i den scenen är det tydligt att han är bossen och flickvännen hans vasall. I Baader Meinhof Complex är hon istället genomgående självständigt agerande, om än naturligtvis också hon färgad av den patriarkala ordning som säger att den virile Baader ska spela främste Führer.
Men anyway. Publiken ser i vanlig ordning filmen på lite olika sätt, ofta färgade av dess egna behov likväl som av filmens faktiska utformning. Och just denna film är en film som det finns många starka behov av att appropriera i enlighet med egna mer eller mindre tillfälliga intressen. Så jag hävdar egentligen inte att Ann Heberlein nödvändigtvis har fel i sin analys. Bara talar om att jag själv inte såg den på det sätt hon beskriver.

onsdag, november 19, 2008

Återupprätta det sociala samhället!

Dagens Uppdrag granskning var helt klart bland deras mest upprörande, och viktiga, reportage överhuvudtaget. Ja, ibland har vi god grävande journalistik på SVT. Ärligt talat, jag är egentligen så upprörd att jag inte kan formulera någon särskilt tankeväckande postning omkring det men jag är samtidigt oförmögen att låta bli att skriva om det. Det är så fasansfullt att redan utsatta människor ska behöva leva i ruckel och bland skadedjur. Vad gäller invånarna på Rosengård så är de redan stämplade som "dåliga hyresgäster" (jag minns det brutala nittiotalet då det talades om att hålla kurser i att bo för invandrare) så det har varit bara alltför lätt för de hänsynslösa värdarna att undslippa sitt ansvar genom att skylla på dem.
Anders Rubin från Malmös kommunledning skyllde på den nationella bostadspolitiken, som vingklippt allmännyttan, och Mats Odell från regeringen skyllde konsekvent på kommunpolitiker som inte tar sitt ansvar. Rubin menade att det bostadsföretag som pekades ut varit ökänt länge men det framstår som väldigt oklart varför det i så fall inte beslutats om tvångsförvaltning av deras hus för länge sedan. Odell å sin sida borde naturligtvis begripa att även den nationella politiken spelar roll. Det är alltför enkelt att skylla den totalt snedvridna verksamhet Malmös kommunala bostadsbolag länge sysslat med - som till övervägande del handlat om skrytprojekt för välbärgade och som dessutom kantats av skandaler gällande svarta listor på oönskade hyresgäster etc - på att allmännyttan nationellt beslutats verka på marknadens villkor. Trots allt har MKB en politiskt tillsatt styrelse och ägardirektiv som är fastställda av kommunfullmäktige och bland annat handlar om att MKB ska ta "sin del av det bostadspolitiska ansvaret". Men den andra delen får kanske tas på nationell nivå. Då gäller det bara att det finns ett socialt tänkande och en vilja att återupprätta vårt havererade sociala samhälle i botten.

tisdag, november 18, 2008

Unga män av idag

Ibland blir jag så glad. När jag ser en gänglig typ med rosa hjärtan i tryck på sin tröja, till exempel. Eller en grov trettioåring med gråtande nalle på jackryggen. Eller hur alla unga män plötsligt tycks krama varandra när de möts på gatorna. "Det har verkligen hänt något", tänker jag.
Andra gånger undrar jag om jag verkligen ska gå på den lätte.
Jag vet ju att det inte behöver göra någon skillnad om så affärsmännen skulle börja gå i rosa velour eller professorerna komma till sina föreläsningar i små prinsessklänningar. Det behöver inte heller göra någon skillnad om de stoppat huvudena fulla av Judith Butler eller för tillfället gångbar feministisk teori (vilket de ofta har). Det som spelar roll är deras konkreta handlande. Gentemot kvinnor, inte gentemot varandra eller inför sig själva. Om de på allvar släpper in kvinnor - inte bara i sitt fysiska utan också i sitt cerebrala kramande. Om de inte bara tar till sig de tryckta och av andra män godkända ord som kommer ifrån kvinnor utan också de ord som kommer från kvinnorna bredvid dem. Om de överhuvudtaget har kvinnor bredvid sig.
Och jag försöker påminna mig om att försöka observera inte bara hur unga män av idag ser ut och hurdana de är mot varandra, utan också hurdana de är gentemot unga kvinnor (och äldre kvinnor med, för den delen). Jag vill inte att Stefan Ingvarsson ska ha rätt. Han som för ett tag sen skrev att "mysmännens kultur är i grunden ett bastupatriarkat med nya attribut. Tjejerna är lurade igen. I den nya grabbigheten som sinnebild finns det ingen plats för dem."

söndag, oktober 26, 2008

Mörka kokonger

"Vi är inte fria att välja ståndpunkt, äger inte en fri tankevärld, bundna i vårt samhälles tankestrukturer som vi är, en snärjande mörk kokong som så smart spinner in oss. Utan att själva varsebli detta agerar och tänker vi alltid som makten vill."

Det verkar ju förfärligt. Varifrån kan ett sådant citat komma? Invasion of the Bodysnatchers? Nä, det är dagens debattör i Aftonbladet som med dessa ord beskriver vår - de maktlösas - allmänna belägenhet. Vi hjärntvättas, menar skribenten, med rasistisk och politisk propaganda från De Styrandes håll i en sådan omfattning att man måste fråga sig hur hon, skribenten själv, kunnat genomskåda de onda planerna så pass att hon kunnat författa sitt inlägg. Man skulle också kunna fråga sig hur det kan vara så att Sverigedemokraterna, vars framgångar i opinionsmätningarna skribenten tillskriver den envetna rasistiska populärkulturella propagandan, trots allt inte tilltalar fler än omkring fyra procent av valmanskåren. Men där har författarinnan en förklaring: "verkligt framgångsrik blir inte en sådan rörelse förrän den får ekonomiskt stöd från landets kapital­ägargrupper, som hände i Tyskland på tjugotalet."
Det är en verklighetsbeskrivning som är så platt att den skulle kunna komma direkt från DDR. Ja visst fick NSDAP till slut ett visst stöd från "kapitalägargrupper" - men detta först efter det att partiet redan visat sig vara populärt, och dessutom handlade det aldrig om något ensidigt eller ens särskilt gynnande av nationalsocialismen från kapitalets sida. Alla utom kommunisterna erhöll dess stöd.
Visst, jag är föralldel också trött på att se araber planlägga olika typer av terrordåd i olika tv-filmer och -serier. Men för det första är detta inte den enda bilden av "araber" jag får mig till livs via media (fullt så ensidig är inte ens den mest patriotiska amerikanska våldsunderhållning), och för det andra är jag hyfsat kapabel att skilja mellan den fiktion som televisionen ger mig till livs och den bild av verkligheten som ligger till grund för mina personliga moraliska och politiska riktlinjer. Jag menar inte att det skulle vara helt betydelselöst vilka värden och bilder som förmedlas av vår till stor del amerikanskproducerade populärkultur. Men det går helt enkelt inte till så att vi hjärntvättas av den. Under nittiotalet var det populärt att bedriva receptionsstudier inom film- och medievetenskap, med sikte på att kartlägga alternativa eller "subversiva" sätt att läsa dominerande fiktioner. Även om man i glädjen över att göra revolt mot tidigare decenniers ideologikritik säkert överdrev möjligheten och betydelsen av olika slags "motståndsläsningar" så finns det tillräckligt med forskningsresultat som visar på att det aldrig helt går att bortse från de olika personliga eller gruppspecifika intressen som kalejdoskopiskt splittrar upp en publik snarare än färgar den i enlighet med avsändaradressens eventuella önskemål. Inte ens i diktaturer som Tredje riket eller DDR lyckades man helt i sin iver att forma massorna med hjälp av korrekt konst och uppbygglig underhållning. Folk tänker rätt mycket själva, helt enkelt, och ibland tänker de dumt och fel, ibland bara idiosynkratiskt, men de är sällan fullständigt förutsägbara.
Ärligt talat är jag just nu mer rädd för det konspirationstänkande som verkar bre ut sig än vad jag är för "maktens språk". De som i likhet med dagens skribent är snara att tala om för oss att vi är lurade riskerar att underminera vårt förtroende för den egna omdömesförmågan. Om vi är lurade utan att veta om det, vem kan vi då lita på? Ja risken är att olika karismatiska figurer som påstår sig ha skådat för populasen dolda sanningar börjar vinna reellt inflytande. Och då riskerar vi spinna in oss i verkligt svarta kokonger.
Fullständig självständighet finns inte och kommer förmodligen aldrig att finnas. Ingen tänker helt fritt, inte ens i ett samhälle utan kapitalägarintressen. Men vi måste ändå lita till oss själva, vår egen tanke- och omdömesförmåga, i första hand. Ideologier och teorier av olika slag är bra när de hjälper oss att sortera bland och bättre förstå våra egna intryck, vår egen situation. Men de får aldrig ersätta det egna inre rättesnöret och den egna synen. Och framför allt ska vi akta oss för demagoger som påstår sig kunna hjälpa oss se in i det fördolda.


lördag, oktober 25, 2008

Köpta historier

Beslutet att sätta upp Pretty Woman som pjäs i Köpenhamn med en riktig prostituerad som Julia Robertsrollen stöts och blöts. Vissa förfasar sig över att en med offentliga medel understödd teater använder pengar till att köpa prostituerade på Istedgade, andra ser en möjlighet att lyfta fram den elända tillvaron som sexsäljare i scenljuset.
Gånggång bekrivs konceptet som att pjäsens "Richard Gere" i början av varje föreställning beger sig ut med en kamera på axeln, väljer ut en gatuprostituerad och återvänder med denna - en ny kvinna varje kväll - till teatern där hon får berätta om sitt liv och sin tillvaro. - Att en prostituerad får 2 000 kronor för att stå på scenen måste vara bättre än att hon tvingas sälja sex på en bakgård för 500 kronor. Stycket är en viktig provokation, det ifrågasätter moralen när det visar riktiga prostituerades sorgliga liv, säger en av de som beslutat ge projektet pengar. Alltså, är slutledningen vi läsare inte kan annat än dra, förutsätter man att vilken prostituerad som helst kommer att darrande av tacksamhet ta emot pengarna och möjligheten att få berätta sin sorgliga historia - och denna historia kommer inte att skilja sig avsevärt åt från kväll till kväll utan i allt väsentligt vara en vi egentligen redan känner till.
Men i Berlingske Tidende kan man läsa följande (och jag översätter från danskan):

De två regissörerna och konceptutvecklarna har ingått mycket detaljerade avtal med de prostituerade som visat intresse för att låta sig köpas till att spela huvudrollen i stycket, och det pris de betalas är detsamma som de skulle fått ute på gatan för att utföra en sexuell tjänst.

"Vi anser inte alls att vi använder skattebetalarnas pengar till att köpa prostituerade. Det vi köper är en skådespelartjänst, inte en sexuell tjänst", säger Jeppe Kristensen. "Vi anser inte heller att det vi gör är socialporr eller något som överhuvudtaget innebär att kvinnorna blir mer utsatta och exponerade än vad de är under en vanlig kväll på Istedgade. Det kan upplevas som provocerande att visas en riktig prostituerad i en romantisk komedi, men vi insisterar på att undersöka om inte också en riktig prostituerad kan förvandlas inför våra ögon och charma oss", tillägger Tue Biering.

Frågorna hopar sig nu bara ännu mer. Och de enorma grodor som hoppar ur Bierings mun gör inte min skepsis inför intention och verkan av den här idén precis mindre. Mycket riktigt menar också en f d gatuprostituerad som intervjuats i Politiken att detta är en slags förnedring av prostituerade kvinnor: "Kom till zoo och se ett livs levande luder. Ärligt talat, detta påminner mig om den tid då man kunde se skäggiga damer och personer med lyten på cirkus. /---/ Det är förödmjukande för kvinnorna att sätta upp dem på scen inför en välbärgad och välmående publik." Man måste inte dela den här kvinnans (idag fördömande) syn på prostitution för att fatta hennes poäng. Och Jeppe Kristensen, den ene av regissörerna, trasslar i mitt tycke bara in sig ännu mer när han i en uppföljningsartikel bemöter kritiken:

"Hade vi använt oss av en vanlig skådespelerska hade samma sak hänt som i Pretty Woman. Berättelsen hade förlorat sin klangbotten. Det är oerhört svårt att få det till att filmen handlar om prostitution, och vi är intresserade av att skapa den slags förlösning som ett lyckligt slut innebär. Och detta kräver att de involverade befinner sig långt ifrån varandra i utgångsläget", förklarar Jeppe Kristensen och förtydligar:
"Vi vill vara Richard Gere, en gentlemannakund som ger den prostituerade hennes betalning, aldrig försöker lura henne och är tydlig med sina önskemål. Det är inget zoo vi skapar men ett möte som är gränsöverskridande för henne, för publiken och för medspelarna. /---/ Flickorna i vår container (teatern, red.) blir plötsligt sedda som något annat än den funktion de fyller genom att sälja sex. Nu ses de plötsligt som människor, eftersom vi leker leken att en prostituerad kanske kan ha en framtid. Att något fantastiskt kan hända."
/---/
Man kan lätt få intrycket att det handlar om en kritik av den romantiska komedin om horans lyckliga slut, men detta är inte avsikten. Gränser ska överskridas och publiken ska lära sig något.
"Jag tror att de som förväntar sig kritik av Pretty Woman kommer att bli besvikna. Vi tycker faktiskt att den är en fin och viktig berättelse, som inte handlar om att göra Julia Roberts god nog för Richard Gere, utan om två människor som försöker lära känna varandra. Det är en mycket mänsklig historia."

Det är inte utan att det klyschiga inneordet andrafiering kommer för mig här. De gatuprostituerade - som alltså anlitats på förhand men ändå, ska vi åtminstone tro, agerar spontant och berättar egna, icke tillrättalagda livshistorier - förutsätts befinna sig på milsvids avstånd från oss normala i publiken och på scen. Men kanske kan de förvandlas och charma oss, rentav lära oss något, medan vi leker att det skulle kunna hända något bra i deras liv.
Regissörerna är uppenbarligen dessutom sprickfärdiga av självbelåtenhet med den goda gentlemannagärning de gör när de låter dessa stackars kvinnor få bli sedda som människor genom deras försorg ett tag. Den där fantasin om en transformering från det abjekta tillstånd den riktiga prostituerade befinner sig i till en charmerande riktig kvinna för tankarna till pygmalionkomplexet, och den manliga dröm om att skapa sig en kvinna som ju finns inbyggd redan i själva Pretty Woman-historien. Inte krävs det någon riktig gentlemannakapitalist i rollen som "Richard Gere", trots att vi nog lär vara en del som inte träffar på den sorten dagligdags och rentav känner att den är oss ganska främmande.
Och trots regissörernas smäktande försäkran om motsatsen finns förstås också ett motbjudande drag av grov buskis inbyggd i konceptet - för den som vill ha det så. Så lyder också reklamen för förhandspremiären såhär: Vi har Richard Gere, vi har hans lille, halvskallige vän Stuckey, men vi saknar en Julia Roberts. Varje kväll går vi ut och köper en prostituerad på Vesterbro och får henne att spela med i vår romantiska komedi!

onsdag, oktober 22, 2008

Nedslående


Jag är sen, men tycker att jag till sist ändå måste kommentera den där nyheten om svenskars stöd för sexköpslagen. Trots allt är jag en av dem som efterlyst en sådan undersökning som Jari Kuosmanen vid Göteborgs universitet nu ska ha gjort. Men eftersom inte mycket mer än de knapphändiga uppgifter som nyhetsartiklarna förmedlat är känt så står frågetecknen som spön i backen. Hur många deltog i undersökningen? Hur ställdes frågorna? Hur gjordes urvalet? etc etc etc.
Det vi får veta om resultaten verkar, förutsatt att de är tillförlitliga, i alla fall nedslående. Inte bara visar de på att en majoritet stödjer lagen, utan också på att många, i synnerhet många kvinnor, anser att även den sexsäljande parten ska vara kriminaliserad. So much for, konstaterar Kuosmanen, könsmaktsperspektiv. Eller ja, han uttrycker sig inte just så. "Jari Kuosmanen tolkar resultatet som att människor uppfattar prostitutionen som ett allmänt problem och inte främst som ett uttryck för könsmaktsförhållanden", står det i TT-texten. Och visst kan man fråga sig vad som avses med "ett allmänt problem" egentligen. Men den oklarheten kan förmodligen förklaras med svårigheten att snabbt och kort förklara sina forskningsresultat för en otålig journalist. Jag ser heller ingen anledning att som Blogge börja skjuta på budbäraren, i alla fall inte sålänge det inte står klart att han gjort en undermålig forskningsinsats. Att det verkar finnas en motsägelse i att opinionen å ena sidan tycker att sexköpslagen inte fungerat, men å andra sidan vill ha den kvar är inte heller något man nödvändigtvis ska vända mot Kuosmanen. Bakomliggande kan t ex finnas en insikt om det absurda i att ena parten av verksamheten, men inte den andra, är kriminaliserad. Det kan vara denna ojämnhet i lagstiftningen man vill komma åt genom att uttala stöd för att båda parter bör vara kriminaliserade. Jag utgår från att vi så småningom kommer att kunna ta del av en forskningsrapport som kan ge några lite mer uttömmande svar både om själva opinionsundersökningen och om hur opinionen egentligen ser ut.
Än så länge nöjer jag mig med att konstatera att den attityd vi tycks ha gentemot sexköp och sexsäljare är både osolidarisk och ogenomtänkt.

Se också Greta Garbos kommentar.

Uppdatering: Via G G ser jag att det går att ladda ner forskningsrapporten Prostitution i Norden - projektet som Kuosmanens undersökning ingått i - som pdf. Den ger dock inte stort mycket mer information om opinionsundersökningen vid handen. Jag noterar att formuleringen om synen på prostitution som ett "allmänt problem" snarare än ett utryck för könsmakt återfinns i rapporten. Anmärkningsvärt att man inte bemödat sig om att förtydliga detta.

tisdag, oktober 21, 2008

Nattens kläder

Det händer inte så ofta att jag är ute och spankulerar tidigt om morgnarna, men de gånger jag är det blir jag alltid lika förvånad över de övergivna klädesplagg som ligger utslängda här och var på marken. Vid övergångsställen, längs gångvägar, i busksnår. En barnsocka här, där ett par strumbyxor, en ensam sko vid övergångsljuset, en grå kofta som ligger och fryser utanför stadshuset. Var kommer de ifrån? Hur kom de dit? Finns det en här av osynliga jättar som sticker in sina armar genom tvättstugefönster, lägger vantarna på de kvarglömda plaggen för att sedan strö ut dem i staden om natten? Eller signalerar kläderna att det pågår något fruktansvärt medan vi sover? Vad är det egentligen som händer de där timmarna före gryningsljuset?

måndag, oktober 20, 2008

..och epilogen

Jonathan har skrivit en klok och intressant debattartikel om "Birro vs Zytomierska plus elitism-judsim-historien" på Newsmill. Marcus Birro har kontrat med ett svar som visar att han inte förstått Jonathans frågeställning. "...vad gör egentligen referensen till judiskhet eller 'judism', som Birro vill kalla det, i bloggen och i det sammanhanget om han inte vill säga något med det? Det har vi inte fått svar på" skriver Jonathan, och även om Birro rätt avväpnande medger att ordet "elitism-judism" var ett smaklöst utslag av bristande omdöme så har vi med hans replik till Jonathan fortfarande inte fått svaret.
Birro vill hellre övergå till att diskutera
"medias och Internets spelregler, om vi vill ha ett cyniskt, mobbarklimat där människor gör sig en karriär på att utan hänsyn, heder eller moral verbalt trakassera och avrätta unga människor med storslagna drömmar". Visst, det kan vi gärna för mig diskutera. Men ärligt talat, har det inte pratats ganska mycket om den här saken redan, utan att någonting överhuvudtaget förändrats? Och ärligt talat igen, hur uppträder egentligen Birro själv när han kallar Zytomierska en "jävla amöba från helvetet"? Har hon tappat allt människovärde eftersom hon agerat fel? Birro som berömmer sig av att vara en sjusärdeles humanist kan väl knappast tycka det.
Men okej som sagt, låt oss föralldel fortsätta diskutera mediaklimatet och den ton som alltför ofta råder. Det finns dock ingenting som säger att vi inte samtidigt skulle kunna diskutera varför bröderna Schulmans elakhet bland annat resulterar i ett ord som "elitism-judism". Att de faktiskt inte är judar är som Jonathan påpekar i sig egentligen inte särskilt intressant. Men är det inte ändå lite intressant att man utgår ifrån att de är det? Vi kan med fördel vidga diskussionen så att den inte specifikt fokuserar på Birros personliga fördomsprofil. En närbesläktad fråga är varför så många utgår från att familjen Bonnier är judar? (Det är de alltså mig veterligen inte, såvida man inte använder samma definition på vem som är judisk som nazisterna gjorde. Men jag kan ha fel.) Framför allt måste vi överhuvudtaget börja prata om antisemitism och fördomar om judar som något som finns idag - och det inte bara i marginella, extrema kretsar. Med risk för att vara tjatig citerar jag Jonathan igen:

En märklig föreställning är att de enda som kan bära fördomar och hysa fientlighet mot judar är hatfyllda högerextremister. Det är få som inte tar avstånd från judehat när det kommer från de grupperna, men när antijudiska fördomar och attityder i vår tid uttrycks av etablerade tyckare i seriösa forum tycks det plötsligt vara ett tabu att överhuvudtaget diskutera det. Att tala om att det, på samma sätt som mot andra grupper, finns folkliga fördomar om judar leder hos alltför många till mental kortslutning.



Uppdatering: Leman avslutar debatten på Newsmill med en replik till Birro. Samtidigt har den nationalsocialistiska hemsidan "Den svenske" uppmärksammat ordväxlingen. Byt konsekvent ut ordet "judisk" mot "sionistisk" i den nazistiska artikeln och du får en text som inte ligger långt från vad som uttrycks på sina håll inom den vänstra delen av bloggosfären.

söndag, oktober 19, 2008

Uppföljning av gårdagen

Det känns lite kymigt att gå in i hela den här Idolsoppan, jag är inte så intresserad av den egonas kamp som utspelar sig i grund och botten, men det blir tydligt att det ändå finns flera bottnar i den här historien, att nya turer ägt rum i den och att jag inte återgett den på ett helt rättvisande sätt i gårdagens postning.

- För det första verkar det ha handlat om en påtvingad time out snarare än om att Zytomierska fått sparken.

- För det andra är det visst programledare hon är/var, inte jurymedlem som jag skrev igår. Och det till något som kallas "Eftersnack" och som jag inte vill veta vad det är.

- För det tredje är enligt TV 4:s presschef det där med anklagelsen mot Birro bara ett av skälen till att Zytomierska tvingats dra sig tillbaka, och inte heller det tyngst vägande. Hon har inte bara kallat en deltagare för "bögig" utan en annan för "tjock" (och som sagt - varför fick hon jobbet in the first place?).

- För det fjärde har Zytomierska nu bett herr Birro om ursäkt, och helt tagit tillbaka anklagelsen om antijudaism - och Birro har godtagit ursäkten.

- För det femte har Birro tydligen övervägt polisanmälan....

- ...och samtidigt, för det sjätte, passat på att under gårdagen ta bort för att sedan åter lägga ut - men nu inklistrade i en postning så att kommentarsfälten fallit bort - de postningar han skrivit som ger bakgrunden till Zytomierskas anklagelse - den bottnade alltså inte bara i Birros angrepp på henne. Signaturen Patrik har dock varit god nog att, bl a i en kommentar till mitt inägg igår, förse oss med länkar till originalinläggen: här och här.

- För det sjunde är det alltså "Elitism-Judsim", ett nytt ord!, som Birro anklagar familjen Schulman för - jag städade omedvetet upp det till det lite mer "begripliga" Elitism-Judaism, men det skulle alltså egentligen vara "Elitism-Judism" och det enda skälet för Marcus att skriva något sådant var, hävdar han i en kommentar, att det rimmar så fint.

- För det åttonde visar Marcus Birro upp en märklig tolerans för antisemitiska uttryck i kommentarsfälten till de båda inläggen.

- För det nionde är inte detta något media intresserar sig för, uppenbarligen. Egonas kamp är och förblir intressantare. Och även om det nu fanns fler skäl för petandet av Zytomierska, och hennes anklagelse (som plockats bort från hennes blogg) verkar varit grövre än att påpeka att Birro uttryckt sig på ett klart olämpligt sätt på sin blogg, så är jag böjd att hålla med Jonathan, som skriver såhär: "Nu tycker förstås inte jag att Birro ska få foten som sidekick från TV4:as kvällsöppet men det verkar onekligen vara så att påtalande av antisemitiska uttryck verkar vara mer provocerande än grumliga påståenden om judar."

- För det tionde är och förblir Idol en - för att låna av det språkbruk Kalle P brukar använda om mediamekanismerna och, ja, lite av varje i vår sociala verklighet really - smittohärd som helt okontrollerat sprider ut förnedringsvirus åt alla berörda håll. Se det sublimt motsägelsefulla i att Expressenkrönikören Maria Brander skarpt fördömer TV 4:s cyniska förnedringskoncept, där Zytomierska "förvandlats till den viktigaste kuggen", och sedan avslutar sin text med följande lista:

Veckans stilfiasko:

Johan Palms för stora kavaj. Det var inte bara låten som den unge artisten behövde växa i.

Veckans falsksång:

Lars sjunger alltid falskt. Med flit. Kan bli en ny Håkan Hellström, men utan sambatakt och eufori.

Veckans sågning:

"Gör något, stånga mig!" Andreas Carlsson känner sig som matadoren i "Tjuren Ferdinand" efter Yazminas sömniga show.

lördag, oktober 18, 2008

Reaktioner på Katrin Zytomierskas avsked

Jag tittar inte på Idol. Jag läser inte Zytomierskas blogg, inte heller Birros. Men jag har förstås lagt märke till rubrikerna omkring Zytomierskas "bögighets"-uttalande, liksom tidigare rubriker omkring andra elakheter från det hållet, och jag är inte förvånad. Att man får sparken när man uppträder som medial mobbare är helt rätt; det är bara det att just läggningen åt elakhetshållet torde vara skälet att Zytmierska fick jobbet som jurymedlem i Idol överhuvudtaget, varför TV 4:s agerande - vilket ett par andra bloggare också är inne på - inte är något annat än totalt hyckleri.
Icke desto mindre är det intressant att det slutliga skälet till att hon får sparken inte är den där förkastliga "bögighets"-slängen, utan att hon kallat Marcus Birro för judehatare. Jag har inte hittat någon annan information om detta (okej, jag har inte letat särskilt länge) än att hennes enda bevekelsegrund tycks vara att bortförklara Birros kritik av henne själv (Zytomierska är alltså "av judisk härkomst" som Aftonbladet skriver - tänk att så många har så svårt med orden jude och judinna). Någon antisemitism på Birros blogg har jag inte sett (som sagt, jag brukar dock inte läsa den och har bara kollat in några sidor) och det är förstås inte bra att missbruka antisemitismbegreppet i egna syften, så som Zytomierska tycks ha gjort.
Men naturligtvis har bloggare som inte är främmande för att ge utrymme för antisemitiska tankemönster på sina bloggar i sin tur använt saken i sina speciella syften. Bloggen Dumheterna, som jag berört här och här, förklarar direkt Zytomierskas beteende med att det är betecknande för "den krets (hon) rör (sig) i" - och detta är, utgår bloggskribenten ifrån, en krets av judar. Särskilt förkastliga judar som beter sig fräckt:

Ni kanske inte är respresentativa för judar varken i Sverige eller annorstädes men ni ger en synnerligen fadd eftersmak och detta är något ni borde betänka istället för att tro att ni kommer undan med vad som helst bara för att ni är just judar.
Är det någon som sprider hat så är det sånna där som Katrin Zytomierska. Underhållande också att se när Birro och Zytomierska tävlar om vem som är mest jude och alltså minst mottaglig för kritik. Med denna arrogans är det inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Judars arrogans förstör hela världen, tycks det som. Intressant också att Dumheterna (ett synnerligen passande namn på bloggen) utgår från att Marcus Birro är jude. Är han det? Vad som framgår av Aftonbladets artikel är att han har släktingar som har suttit i koncentrationsläger och att han tycks ange detta som någon slags alibi mot antisemitism. Som sagt, nu har jag inte sett något som helst "bevis" för att Birro skulle vara antisemit, jag är inte alls ute efter att misstänkliggöra honom och det är självklart upprörande att bli anklagad på det sätt Birro blivit. Men att någon har släktingar som suttit i koncentrationsläger är givetvis inte något som automatiskt innebär att denne någon är jude. Släktingarna kan ha varit politiskt oppositionella, s k "asociala", romer, homosexuella e dyl. Och nej, det är faktisk inte så enkelt som att denne någon är immun mot antisemitiska tankemönster bara för att släktingar förföljts av nazister/fascister (oavsett vad vissa tror). Antisemitism är ett djupt liggande kulturellt och politiskt problem, inte något som koncentrationslägrets fasor en gång för alla gjort alla rättänkande människor immuna mot - inte ens, nödvändigtvis, om de har släktingar som själva bevittnat dem. Tyvärr.
Även Jinge - vars blogg och dess antisemitiska innehåll jag bl a skrivit om här, här och här - använder sig av den här historien. Inte oväntat passar han på att sätta sig på den gamle käpphästen "man får inte kritisera Israel" (enligt mottot att om staten Israel inte är på tapeten så får man se till att sätta dit den):

Det framgår inte vad Birro eventuellt skulle ha sagt för elakheter om judar, om inte bisatsen att judar styr för mycket är ett citat av Birro. Annars kan jag konstatera att ordet – antisemitism troligen måste vara det mest missbrukade ordet i det svenska språket. Som bekant så används det så fort någon människa kritiserar Israel, och även om det rör sig om en fullt berättigad och adekvat kritik.

Jag skrev nyligen i en kommentar på någon annans blogg att jag anser Jinge vara en ren antisemit - en stämpel som jag tidigare inte velat sätta på honom, och som jag nu vill ta tillbaka igen. Det var dumt av mig att skriva så & jag har raderat kommentaren. Jag kan inte skåda in i Jinges medvetande och tycker egentligen att det han uttrycker framför allt är en skriande brist på konsekvens i sin föregivna antirasism. Hur som helst åtgärdas inte problemet med antisemitiska tankemönster genom att man identifierar "antisemiter" och tystar dem - utan att man lär sig identifiera just dessa tankemönster, oavsett var de dyker upp. De är, som Henrik Bachner skriver i sitt efterord till pocketutgåvan av Återkomsten (2004), "historiskt och kulturellt betingade och reproduceras sannolikt ofta omedvetet. De behöver således inte bottna i en personlig motvilja mot judar." (s. 578)

Uppdatering: Okej, det visade sig faktiskt finnas något annat än bara ilska över att ha kritiserats bakom Zytomierskas anklagelse. Birro har skrivit ett blogginlägg om Schulmans (Katrin var tidigare gift med en av Schulmanbröderna tydligen) med den ärligt talat fullständigt vidriga titeln "Elitism-Judaism Hatar Med En Bödels Brist På Empati". Han har skrivit en hel del om Schulmans verkar det som och det är tröttsamt att läsa allt - den där typen av munhuggning mellan mediakändisar är inte ens en hundradel så intressant att ta del av som de tror. Men att en person som aspirerar på att ingå i vår kulturella parnass vräker ur sig något sådant som "Elitism-Judaism" när han blir angripen av folk som råkar vara judar(?) (och sedan skyller på dem istället för på sitt eget dåliga omdöme), det är helt enkelt inte okej.
Och...vad gäller Jinge, alltså. Det är t o m ännu värre ställt där än vad jag trodde. Läs detta och detta så förstår ni vad jag menar (såvida ni inte tillhör den grupp människor som avfärdar allt som kommer från "Israelvänners" (OBS! kodord) håll som någon slags lögner eller propaganda).