Oss kulturradikaler emellan

Ett test i Aftonbladet bekräftar att jag är att beteckna som kulturradikal. Vilken tur, det är vad jag helst vill vara. Samtidigt har jag en smygande känsla av att testet är riggat på något sätt....en misstanke om att jag snart kan komma att genomföra ett motsvarande test på Expressens kultursida, och att detta tvärtom kommer att visa att jag är (hemska tanke) kulturkonservativ...


I Aftonbladet läser jag också en kritisk artikel om Le Clézio, författad av min nya idol Athena Farrokhzad (jag gillade henne i Kunskapskanalens genustemakväll, jag har gillat henne i flm och jag brukar allmänt gilla hennes kulturartiklar). Artikeln är en recension av romanen Raga - den har jag inte läst. Men jag arbetade mig, förkyld och jävlig, med svullet huvud och tjock hals, precis igenom killens nobelföreläsning och såg i den samma sak som Farrokhzad ser i Raga: en romantiserande och exotiserande bild av "infödingar", de "ursprungliga" hos vilka en glimt av något genuint och ur-mänskligt skymtar. "Utsagor om befolkningens nationella karaktär (de tycker till exempel väldigt mycket om sina barn) varvas med anmärkningar om deras påfallande svarta hud", skriver Farrokhzad. I nobelföreläsningen talar Le Clézio om embera-indianernas "starka avsky för all auktoritet och naturliga benägenhet för anarki". Sitt pris tillägnar han, som vissa tidningar utropat lite sensationalistiskt, indiankvinnan Elvira och andra stora konstnärer han stött på (tack för alla lästips på slutet förresten, Le Clézio!). Om Elvira heter det att "Det var en äventyrerska som levde utan man och barn ─ det ryktades om att hon drack och prostituerade sig ibland, men det tror jag inte på ─ och som gick från hus till hus och sjöng mot en måltid, en flaska sprit och någon gång mot lite pengar". Nähä, att kvinnan skulle prostituera sig ibland var tydligen inte möjligt för Le Clézio att tro på. Varför inte det månne? Kan det vara så att detta att vara en stor, "ursprunglig" konstnär i den här mannens ögon inte är förenligt med att utföra sexuella tjänster mot betalning? Eller för att säga det rent ut: en stor konstnär kan väl inte vara en hora. Men nå, varför begära att just Le Clézio skulle vara fri från stereotypt tänkande bara för att han vunnit Nobelpriset i litteratur? Trots allt skriver han det själv:

Revolutionens paradox tillsammans med riddaren av den sorgliga skepnaden är närvarande i författarens medvetande. Finns det en dygd som absolut är nödvändig är det denna: att hans penna aldrig får hylla de mäktiga, inte i form av den lättaste kittling. Och ändå, även om konstnären tillämpar den dygden skall han inte känna sig rentvådd från misstankar. Hans revolt, hans vägran och hans förbannelser dröjer kvar på den sida av barriären där de mäktigas språk är förhärskande. Några ord, några meningar tar sig över den. Men återstoden?