FLM, SKMA och årets böcker

– Ett nytt nummer av FLM har kommit ut, med tillhörande exklusiv DVD innehållande kortdokumentärer. Jag bidrar med tre korta texter: en om självmord som tema i skräckfilm, en annan om actionfilmen Killing them softly och en tredje om skräckisen V/H/S.
Temat för årets julkalender på FLM:s hemsida är dans, och jag bidrog häromdan med en lucka innehållande Satantango.

– Ett nytt nyhetsbrev har kommit från SKMA med bland annat en viktig text av Mathan Ravid. Och på bloggen skriver jag om några av Åsa Linderborgs lögnaktigheter.

– Jag och ett gäng andra kritiker på Kristianstadsbladet listade i veckan årets bästa böcker.

Uppdatering: I dag publicerades min recension av Asli Erdogans Stenbyggnaden. Också det en bra bok.

Mansbefrielse spetsad med kvinnohat

Följande text var publicerad i Kvällsposten 5/12, men finns inte på nätet varför jag återger den här. Redaktörn på Kvp Kultur har stramat och snyggat upp en och annan mening, men innehållet är oförändrat i den här originalversionen.

"Det vanärade könet – ett nödvändigt manifest för mannen." Så kan titeln på Ralf Bönts Das entehrte Geschlecht – ein notwendiges Manifest für den Mann översättas. Ja, vi har alltså att göra med en slags tysk motsvarighet till Pär Ström. Bönt är dock till skillnad från Ström en etablerad och respekterad författare i sitt hemland. Så har hans bok också recenserats vördnadsfullt i intellektuella flaggskeppet Die Zeit, där författaren även publicerat en lång anslutande opinionsartikel om män och faderskap.

Manifestet förespråkar punkter som är både rimliga och lätta att sympatisera med. Män ska inte behöva vara fångade i ett karriärstvång, utan tillåtas vara något och respekteras utanför arbetslivet. De ska tillåtas ta sin hälsa på allvar (i Tyskland är mäns genomsnittliga livslängd sex år kortare än kvinnors). De ska respekteras även för sin sexualitet. Tyvärr resonerar dock Bönt styckevis som om vi kvinnor inte bara vore friare från begränsande sociala tvång, utan också mer eller mindre bar skuld till männens.

Jag skulle önska att Bönt skrivit den bok som Jonathan Widder beskriver i sin recension i DieZeit. En bok som beskriver båda kön som förtryckta, som håller en sansad ton och inte är generellt fientlig mot feminismen. Men det är som om Widder och jag läst två olika böcker. När jag tittar på det tyska mottagandet av boken tycks det också gå en tydlig skiljelinje mellan uppskattande män och kritiska kvinnor. Mixen mellan kloka påpekanden om mannens situation och hätska anklagelser mot kvinnor gör boken oerhört frustrerande för en kvinnlig läsare. Nog är Bönt öppet kritisk mot feminismen alltid, en rörelse som han menar i allt väsentligt har segrat och kommit att vändas mot mannen. Men kritiken glider regelbundet över till att gälla kvinnor generellt – utom då vissa kvinnor kan ställas mot andra ("unga kvinnor är trötta på feminism").

Kvinnor, påstår Bönt, hånar sjuka män och kallar dessa för hypokondriker. De skvallrar med varandra om intima ting vilket gör män utsatta. De intresserar sig inte för mäns kroppar och sexualitet. Alltså nog för att Tyskland är ett mer polariserat land vad gäller könsroller men Bönts beskrivningar påminner mer om huskorsen i gamla serier som Lilla Fridolf än om levande människor.

Precis som hos Pär Ström saknas empati med och försök till att se saker ur det andra könets perspektiv. Men här finns också patriarkala anspråk på att veta vad som är bäst inte bara för män utan också för kvinnor. Beskrivningen av hur båda kön uppnår störst sexuell njutning, exempelvis, är både förmäten och löjeväckande. Men visst vill jag sympatisera med Bönts paroll att "penisen är inget vapen". Det är bara det att han i sin iver att anklaga kvinnor glömmer bort att det faktiskt händer alltför ofta att den används så. Han kanske i stället borde rikta orden till, säg, krigsherrarna i Kongo-Kinshasa.

Jag hoppas att fenomen som Ralf Bönt och Pär Ström är tecken på en stapplande manlig frigörelse som bara befinner sig i sin första fas. Och att den framöver lyckas skaka av sig kvinnohatet och det irrationella skuldbeläggandet av feminismen.

Läst, skrivet, sett och sagt

Lite grejor jag gjort sen sista självreklamen:

– Skrivit i SKMA:s senaste nyhetsblad. Alla artiklar i bladet bör läsas som vanligt.

– Recenserat en bok om synth (och var inte så negativ som en skulle kunna tro av rubriken att döma). Här hade jag velat skälla lite på Martin Aagårds dryga och nonchalanta recension av samma bok, men det får bli till en annan gång. Nöjer mig med att önska en annan nivå, ton och attityd på Aftonbladet kultur (även om det naturligtvis finns enstaka fina skribenter där också).

– Pratat i radioprogrammet Kino om Michael Hanekes o-hanekeskt varma film Amour, tillsammans med Göran Sommardal och Roger Wilson.

– Recenserat Louise Boije af Gennäs roman Blå koral.

Litterär saloon

Recenserar i dag danska författarinnan Helle Helles senaste fina roman, Detta borde skrivas i presens.

Om årets nobelpristagare i litteratur tycker jag intet, eftersom jag inte läst honom. Men jag är å ena sidan väldigt glad att detta innebär ett uppsving för bokförlaget Tranan, ett av de viktigaste vi har, som specialiserar sig på icke-västerländsk litteratur. Och jag är å andra sidan väldigt irriterad på att människor som inte läst Mo Yan har synpynkter på valet av honom. Per Svensson är en sådan människa. Jag trodde inte att han skulle ta sig för något så ointellektuellt som att diskutera valet av en författare han inte läst. Man ska över huvud taget aldrig diskutera författare man inte läst, filmer man inte sett osv. Jag vet att det är svårt att avhålla sig från att tycka till ändå, när något verkar trycka på en nerv. Men då får en åtminstone se till att nöja sig med att lufta sina förutfattade meningar i slutna sällskap. Inte låta dem tryckas i riksmedia.
Svensson tycks också ha en ytlig syn på vad det innebär att vara författare i en diktatur. Det är inte så enkelt att alla låter sig inmutas i inhägnaderna "oppositionella" respektive "regimens megafoner". Exemplet DDR, och allt vad som fortfarande framkommer om hur svårt det var även för starkt regimkritiska att hålla den moraliska flaggan fläckfri, borde ha varit ett lärostycke. Just det där uttalandet av Mo Yan som Svensson hånar, att censuren "stimulerar den litterära kreativiteten", är för övrigt ett som känns igen från östtyska författare och filmare. De har då menat att censuren tvingade fram en uppfinningsrikedom när det gällde att beröra tabubelagda områden utan att göra sig till föremål för censursaxen. Deras uttalanden har alltså visat på en kritisk hållning och ett försök att hävda sin subjektivitet i en snäv miljö, inte på ett simpelt medlöpande. Kanske är det samma sak med Mo Yan.

Helt orelaterat: intressant läsning om ett råsexistiskt "skämt" som obegripligt nog blivit populärt. Vad är det egentligen som har gått snett? Vi har årtionde efter årtionde av feminism och sexualupplysning bakom oss. Ändå blir det såhär. Å andra sidan uppmärksammas det ju och kommenteras helt okej på hipstersajten möllan.nu. Inte visste jag, förresten, att Möllan var så hippt. Ändå.

Tacka vet jag porr

Femtio nyanser om honom är, menar jag, en väldigt förljugen och dessutom illa skriven bok. Liksom Ann Heberlein har jag svårt att se bokens jag som en feministisk förebild. Att betrakta boken som en gestaltning av feministisk kamp finner jag obegripligt, närmast absurt.
Heberlein tar upp två saker jag också borde ha nämnt. För det första översättningen. För det andra, om än bara antydningsvis, drömmen om flykten undan samtidens krav. "Drömmen om den dominante hannen tycks vara sorgligt aktuell för 2010-talets dubbelarbetande kvinnor", skriver Heberlein. Ja att bli ägd av en man som tar kontroll över alla aspekter av ens liv kan vara ett sätt att undkomma en arbetsmarknad som blir alltmer absurt krävande och svår att kombinera med livet utanför – det som kvinnor fortfarande tar så stort ansvar för. Det är intressant att Anastasia vid flera tillfällen liknar det slavkontrakt Christian Grey vill binda henne till vid en slags anställning. Det är som en form av arbetsbeskrivning i en alternativ, tryggt skyddad sfär – vilket säger en del om existensvillkor och mänskliga mellanhavanden i dag.
En annan intressant sak jag hade velat ta upp men inte fick plats med är hur författarinnan beskriver huvudpersonens undermedvetna respektive "inre gudinna". Den sistnämnda vill bara ha sex hela tiden och hoppar jämfota av förtjusning inför samtliga möjligheter och skamliga förslag som presenteras för Anastasia. Den förstnämnda är som en inversion av det undermedvetna som Freud en gång uppfann åt oss, och som jag trodde fortfarande var vad som gällde. Här finns det inget bråte och inga undantryckta, socialt oaccaptabla impulser utan tvärtom – Anastasia Steeles undermedvetna är en sträng glasögonprydd nucka som hytter med näven åt alla dumheter och allt som den inre gudinnan bejakar. I själva verket är väl detta undermedvetna snarare att betrakta som ett överjag. Men inversionen är intressant. Handlar det om okunskap från författarinnans sida eller om ett medvetet grepp eller bara precis om att Freud liksom inte är Freud längre? Det hela speglar den värderingsglidning som gör att sexualiteten här visserligen fortfarande, liksom i en av de romanen som utgör undertexten till Femtio nyanser..., nämligen Jane Eyre, är något mörkt och hotfullt och förknippat med ett instabilt psyke – men inte farligare än att det gökas friskt hela boken igenom, och hjältinnan njuter och förlorar sig själv i den ena jordskredsorgasmen efter den andra. Sexualiteten föregår och är ändå lättare att hantera än kärleken – det verkligt farliga (även om inget egentligen blir farligt på riktigt i boken eftersom den saknar djup). Den romantiska kärleken, detta öppet och officiellt deklarerade levnadsideal, är monstret, inte könet.
I alla fall inte kvinnans kön. Här finns en intressant kommentar till detta.    

Omdömet

Min uppfattning om Peter Fröberg Idlings debutroman Sång till den storm som ska komma skilde sig rätt radikalt från den gängse. Nu är jag inte så osäker på min egen omdömesförmåga (detta är kanske det enda område där jag har hyfsat bra självförtroende) att den här saken får mig att skaka i mina grundvalar. Men det kändes ganska skönt att inte vara helt ensam om att hysa en avvikande uppfattning (och det finns åtminstone någon till utanför nätet...).
Uppdatering: Margareta Flygt i Smålandsposten var inte heller förtjust.

Värdet av en bok kan annars enklare och på ett mer entydigt sätt avgöras då det handlar om ett fackverk som använder sig av tveksamma, rentav felaktiga källor. Torbjörn Jerlerup har granskat Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man och funnit att så är fallet där. Förläggare och författare slår ifrån sig. Sedan visar det sig att de båda, var och en för sig, i självförsvar hänvisar till en källa som alla med ett minimum av kritisk tankeförmåga intakt kan se är mer än tveksam, ja direkt förkastlig. Detta sker helt öppet. Låter det absurt? Ja, det är det också. Och ska läggas till Karlssons redan tidigare uppvisade totala brist på omdöme.

Uppdatering: Här kan ni se ett exempel på den typ av material som finns på den sida Karlsson åberopar som sanningsvittne angående sionismen. Det är lite som att åberopa en grupp råfundamentalistiska kristna kvinnor som anser sig skola tiga i församlingen som sanningsvittnen angående feminismens grundtexter.  Men tyvärr finns det många som inte tänker längre än näsan räcker, och tror att "jaja, kommer det från judiskt håll så är det väl ok – då kan det ju inte vara antisemitiskt!" Den typ av små, extremistiska sekter som True Torah är en av används gärna som exempel på "goda judar" av svenska och andra antisionister, som ett slags alibi som ska bevisa det anti-antisemitiska uppsåtet. Bakom det döljer sig en otrolig intellektuell slapphet. Man bryr sig inte om att ta närmare reda på vad de egentligen står för.

Arena, FLM och Vinterträdet => Persona

Dags att spräcka tystnaden på bloggen nu, även om det till att börja med mest blir prestationsskryt. Sen sist har det publicerats en essä av mig i senaste numret av Arena – "Bitterfittor säljer inga deodoranter". Tyvärr har en halv mening i texten fallit bort, i stycket som inleds med "Merete Mazzarella". Den mening som nu bara blivit "Hennes betraktelse att den som vägrar lämna, den som klamrar sig fast" ska avslutas "'blir betraktad som en galning' bekräftades i en intervju i DN med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot i höstas (20/9)".

Det är ett spännande nummer (nr 4 sept. 2012) med schismer inom feminismen som huvudfokus. Huvudnummer där är en intressant om än något hårdragen essä (slagkraftig men, tycker jag, lite orättvis mot yngre generationers feminister (kanske är den mer träffande för amerikanska förhållanden även om modermordfenomenet sannerligen är internationellt och i hög grad finns också här)) av Susan Faludi som behandlar den ständigt pågående och söndrande inomfeministiska generationskampen.

Utanför det temat finns en lysande artikel av Magnus Linton om den dödliga svenska narkotikapolitiken (R.I.P. William Petzäll) och ett återbesök hos de apatiska flyktingbarnen av Gellert Tamas. Utdrag ur dessa artiklar: här och här.

Och i dag dök senaste numret av FLM upp, jag medverkar med två kortisar (om arbetsplatsen som familj i amerikanska tv-serier och om Laibachs musik till Iron Sky). Huvudsaken i numret är dock den redan omskrivna listan på de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna, med Körkarlen som etta. "Betrakta gärna listan som en provokation och gör din egen revision" uppmanar redaktör Jacob Lundström i medföljande artikel. Nu är den inte särskilt chockerande, i alla fall inte för någon som är typ inskolad i rådande smakmönster (att det finns sådana och att det inte finns någon objektiv sanning att falla tillbaka på i kanon/listsammanhang är självklart; detta betyder emellertid inte att allt för den sakens skull är helt godtyckligt). Men visst finns det ett och annat som provocerar mig. Jag har svårt att förstå Kvarteret Korpens segdragna grepp över smakdomarna (den ligger på andra plats). Att den här manliga revanschfantasin är så upphöjd samtidigt som samme regissörs intressantare Barnvagnen, där det finns ett kvinnligt perspektiv, eller åtminstone en feminin problematik, hamnar utanför listan provocerar mig. Att Ingmar Bergman kommer in först som femma, och då med mysorgien Fanny och Alexander som med en placering klår min egen förstaplatskandidat Persona, provocerar mig också. Att Roy Andersson företräds av hela tre filmer gör mig nästan lite arg. Och när jag ser kitschhistorien Lilja 4-ever på plats 15 blir jag riktigt förbannad. 

Men jag har inte fullbordat någon egen lista. Några filmer jag saknar och skulle vilja ha med någonstans är dock Jösta Hagelbäcks Kejsaren, Jan Halldoffs Det sista äventyret och Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover. I de enskilda bidragande listor som tillsammans skapat resultatet finns också flera intressanta förslag som inte lyckats ta sig in. Här finns regissörer som Per Lindberg, Marie-Louise Ekman och Eric M. Nilsson, och en film som Nils Poppes Pengar – en tragikomisk historia. Här finns också den där vid sidan av Sjöström andre store stumfilmsauteuren, Mauritz Stiller, som märkligt nog faktiskt saknas bland de 25. Kanske beror det på att nyare filmer har ett starkare grepp över många bidragsgivares medvetanden; helt enkelt för att de utgör färskare upplevelser. Så ska man väl förstå att till exempel Ruben Östlunds Play tagit sig in på listan.

Stiller är desto mer närvarande i en ny svensk roman, Ellen Mattssons Vinterträdet. Han är inte huvudperson men väl hans adept Greta Garbo – även hon en svensk filmikon utanför listan. Jag recenserade boken i Kristianstadsbladet för några veckor sedan.

I boken ses Garbo genom privatsekreteraren Vendela Bergs ögon. Jag såg däremot inte en garbofilm utan, just, Ingmar Bergmans Persona som en slags löpande undertext till boken; eller kanske snarare som ett raster genom vilket man med fördel kan läsa den. Den firade, upphöjda kvinnan (och konstnären) som flyr in i tystnaden; mysteriet i vars trollkrets den tjänande kvinnan sugs in. Samtidigt som båda måste uppleva skräcken att den fasta substansen bakom masken, den åtrådda – det skyddsvärda, i stället är ett tomrum. "Jag är denna föränderliga kropp. Jag är dessa flyktiga tankar", låter Mattsson Garbo säga. Samtidigt som hon håller kvar Vendela genom att utlova ett avslöjande av sin "hemlighet".

När jag ser Persona nu ser jag emellertid inte bara en kraftmätning mellan två kvinnor som i grund och botten delar samma existensiella problematik utan framför allt ett klassdrama. Klassperspektivet finns också i Mattssons bok men är där mer komplicerat, eftersom hennes Garbo inte entydigt tillhör de priviligierade på samma sätt som Bergmans Elisabeth Vogler. Här finns också roman-Garbos svaghet. För både Vendela och Bergmans syster Alma gäller dock att de är dömda till underläge, godtycke och maktlöshet trots att de har att sköta om någon som tycks bräcklig och i behov av skydd. Båda blir utsugna, och båda reagerar på sitt sätt mot det. Inte helt utan framgång, men utan utsikt till att helt kunna vinna.

Fält utan slut

Min recension av Nguyen Ngoc Tus novellsamling publicerades i Kristianstadsbladet för några dagar sedan. Man kan i samma tidning också läsa en intervju med översättaren Tobias Theander.

Djuren

Följande recension av Jenny Diskis bok Allt jag inte vet om djur (Alfabeta) publicerades i Kristianstadsbladet 19/6. Finns inte på nätet.

När jag hade en hund kunde jag luta huvudet mot hennes och försöka känna att vi hade en sorts ordlös kontakt. Hon brukade ganska snabbt dra sig undan och besvärat (ja jag upplevde det alltså som att hon var besvärad) tassa iväg till någon annan del av lägenheten. Hon var en oåtkomlig, hemlighetsfull men ändå så tillgänglig varelse för mig och jag älskade henne frustrerat. Det går lättare med katten Sonya som bor hos mig nu. Hon är social och på något sätt mänsklig i sitt beteende på ett helt annat sätt än vad den vackra, högdragna och nu dessvärre avlidna vinthunden var. Eller är det i stället jag som är mer kattlik än vinthundslik -- är det därför jag tycker mig lättare kunna kommunicera med Sonya?

I Diskis djupt personliga essäbok om vår relation till djur är just detta med det oöverskridbara avståndet, som samsas med en intim närhet och ett beroende, fundamentalt. Och jag kan alltså ganska så precist förstå vad författarinnan menar när hon skriver att: "Det stora svarta hålet i vår förståelse av de djur vi delar planeten med är ett lika stort och fängslande mysterium som universum, och det är olidligt, inte enbart därför att vi inte kan tala med djuren utan också därför att det påminner oss om att vi inte i grunden kan lära känna ett annat medvetande, inte ens hos andra av vår egen art". Det hopplösa oöverbryggbara avståndet till djuren löper som en röd tråd genom boken, men också det motsägelsefulla och ofta grymma i de relationer vi har till dem. Diski går från barndomens leksaks- och fantasidjur via vår kartläggning av världens olika arter, våra relationer till våra husdjur, de rädslor och fobier vi kan ha för vissa djur, djuren som föda, som substitut för frånvarande människor, hjälpare och ledsagare -- fram till frågan om djurförsök och vårt betvingande av de djur som tryggt kan betvingas.

Bäst är författarinnan när hon utgår från sina egna, personliga relationer till djur. Personlig är visserligen Diski hela tiden, men när hon övergår från att diskutera sin katt och sina egna erfarenheter (för att återknyta detta till något allmängiltigt) till att resonera om moraliska spörsmål som den om vårt ätande av djur blir detta snarast till en nackdel. Då blir hon alltför pratig och ofokuserad för att verkligen föra en fruktbar diskussion. Hennes inställning är dessutom nästan genomgående kluven, vilket i och för sig är lätt att sympatisera med men också kan gå läsaren lite på nerverna.

Att alla med egna djur lär ha stor behållning av denna bok står klart. Men de som inte tror sig ha någon särskild relation till andra arter kan under läsningen av Allt jag inte vet om djur komma att upptäcka hur fel de hade. Ett påstående som författarinnan gör vill jag dock med bestämdhet avvisa, nämligen det att katter bara skulle kunna ha ett enda oföränderligt (och outgrundligt) ansiktsuttryck. Det är ett påstående som är så befängt att Diski själv inte heller riktigt kan hålla fast vid det -- i slutkapitlet beskriver hon sin katt som stundom "drömmande" eller "inåtvänd". Och jag vet ju att min katt Sonya när hon är sur på mig kan ha en sådan min av förtrytelse att hon skulle kunna demonstrera denna typ av ansiktsuttryck bättre än de flesta mänskliga skådespelare.

Expo nr 2 2012

Det senaste numret av Expo är osedvanligt viktigt då det fokuserar på förföljelsen och diskrimineringen av romer. Antiziganism brukar nämnas pliktskyldigt vid sidan av islamofobi och antisemitism som ett av våra stora dominerande fördomsmönster. Men vi talar egentligen väldigt lite om det, samtidigt som det rör en minoritet som är enormt utsatt. Kunskapen är låg om massmorden på romer under tredje riket, och till skillnad från i fråga om judar, där det i alla fall funnits en ytlig förhärskande anti-antisemitism sedan krigsslutet, har det knappast bildats något tabu mot att diskriminera och uttrycka fördomar mot romer eller gjorts något försök att göra upp med dessa fördomar. Bara Katitziböckerna har väl riktigt nått ut vad gäller att skapa intresse för romers historia och situtation. Kanske är det som Daniel Poohl skriver i sin ledare, att "Det ligger i rasismens logik att de mest utsatta grupperna är de som har svårast att bli hörda. Antiziganismen är så normaliserad att den inte ses som ett problem."
Anders Dalsbro och Erik Sidenbladh medverkar i numret med både ett långt reportage från Kosovo och en artikel om romers situation i Sverige. Fokus är inte bara på hatet mot romer borta i sydöstra Europa, utan också på här och nu. Det är bra.
En annan läsvärd artikel är Henrik Arnstads om den fascistiska ideologin. Författaren menar att det råder en anmärkningsvärd okunskap om den, trots att den så hårt präglat stora delar av nittonhundratalet. Okunskapen är så stor att vi inte känner igen fascismen ens när den kommer i form av Anders Behring Breivik. Vilket gör honom själv förtvivlad -- han och hans försvar har nu slitit färdigt i rätten för att Breivik inte ska anses psykiskt sjuk utan ses som en ideologiskt motiverad gärningsman och dömas till fängelse. Dom faller vad jag förstått senare i sommar. 
Själv medverkar jag med en recension av Gregor von Rezzoris En antisemits memoarer.

Uppdatering: Jo, Breivik åberopar tydligen fortfarande "nåt konstigt nödvärn", som reportern på Rapport uttryckte saken, och därmed i första hand frikännande. Hans försvarare tror dock så lite på detta att han fick påminnas om att ta upp det i slutpläderingen. Hur som helst är det Breiviks ideologiska övertygelse som är i fokus för dem.

Osund romantik

I ett oerhört intressant inslag i dagens Kulturnytt diskuteras den S/M-pornografiska boken Fifty shades of gray. Ella Peterson, som läst boken, berättar att hon möttes av menande blickar och förslaget att dölja omslaget under ett annat, löst, då hon införskaffade den. Men, säger hon sedan, egentligen ter sig de pornografiska inslagen i Fifty shades... inte som särskilt förbjudna eller tabubelagda i dag. Lite smisk är vardagsmat. Vad som verkligen upplevdes som pinsamt, fel och direkt skadligt under läsningen var i stället romantiken. I den uttrycktes det där välbekanta önskescenariot i vilket en kvinnas kärlek räddar och förändrar en känslomässigt handikappad man.
Att detta kunde slå an en sträng hos läserskan, det var något hon skämdes över och instinktivt ville dölja. Peterson upplevde sig osolidarisk gentemot sina medsystrar och mot feminismen genom att ofrivilligt bli medbrottslig till scenariet. Modigt av henne att "erkänna" detta då, kan man tycka. Och jag förstår henne, det vill säga hennes motvilja mot den här destruktiva typen av romantisk fantasi. I realiteten -- det är nog Peterson och jag överens om -- är mr. Rochester-typen mera av en banal skitstövel än ett spännande romantiskt subjekt, och den som under ett helt liv håller på och fjäskar för honom med sin kärlek gör bara sig själv illa.
Men jag kan inte stanna där. För det första kan man förstås gå vidare och fundera över ifall romantik överhuvudtaget blivit till något pinsamt och närmast tabubelagt i dag. Det hävdades under en diskussion om Colin Nutleys teateruppsättning av Noël Coward-pjäsen Kort möte som jag ramlade in i under tv-zappande. Jag tror det ligger något i det. Sexualitetens monster har blivit ganska tamt, och hanterandet av kroppar ter sig som något enklare och mindre farofyllt än den överväldigande kärlekspassionen. Visserligen knäböjer vi fortfarande inför tvåsamhetens manifestationer men det är just främst i formella riter romantiken visar fram sig: restaurangbesöket på Valentindagen, införskaffandet av förlovningsringar, frieriet. Även otrohet hanteras inom fastlagda ramar: genom affärsverksamhet särskilt riktad till den som vill ha "lite spänning i tillvaron". Kärlek och förälskelse som något vilt, överväldigande och ofta smärtsamt, en "revolution för två" (i vissa fall tyvärr bara för en) som innebär beroende och utsatthet, tycks inte helt vara in style.
Romantik är ju också något feminint kodat, något rosa och skört. Som uttryck för svaghet är den något som lätt kan patologiseras. Kvinnlig känslobesatthet är ett genomgående tema inom kulturen -- om "skönheten och odjuret" brukar ta sig gestalten av en kärlekskrank kvinna besatt av en okänslig, ibland sadistisk, man så är det kvinnans känslor som intresserar, förundrar och görs till föremål för olika analyser och konstnärliga framställningar. Man kan tänka på bilden av den stackars galna Adèle Hugo, som med trasiga kläder och oseende blick i Francois Truffauts film irrar runt på gatorna i Barbados, dit hon följt föremålet för sin lidelse, löjtnant Pinson. Denne däremot framstår i filmen som enbart en ogenomtränglig yta -- en arrogant tennsoldat, någon eller något som handlar på ett sätt som ingen egentligen gillar men som är så välbekant och passivt accepterat att motiven inte efterfrågas och patologiseras på samma sätt som den begärande kvinnans.
Myten om "skönheten och odjuret" togs upp av den jungianska läkaren Rigmor Robért i gårdagens TV3 Dokumentär, som jag ramlade in i ungefär halvvägs. Den handlade om kvinnor som faller för våldsamma kriminella män, män som sitter i fängelse -- ett ämne som ständigt väcker samma fascination. Det som verkligen fascinerar är inte de som skriver brev fulla av perversa sexuella fantasier, utan de som blir förälskade och börjar uppvakta dessa män. Här vreds det lite på motivet, och de män som kom till tals kunde se sig som den underlägsna parten i förhållandet -- någon som inte har rörelsefrihet, ingen kontroll över vad den kvinnliga parten gör om dagarna, och någon som bara kan träffa henne under förnedrande former (i sina fångkläder, under särskilda villkor etc). Kvinnans intresse försvinner dessutom ofta då mannen släpps ut i frihet.
Det är sällan som uppmärksamhet riktas mot mäns intresse för våldsamma kvinnliga kriminella/fångar. Dessa är förvisso färre än våldsamma manliga dito -- men det är fel att beskriva fenomenet som att det handlade om ett begär enbart heterosexuella kvinnor är galna nog att hysa. Men så är det ju också sällan manliga känslor av hopplös kärlek (eller manliga känslor över huvud taget!) blir föremål för samma skrutinering som kvinnors. Även män kan ju bli så hårt drabbade att de förgås, även män kan förälska sig i fel person och behandlas illa, och även de kan bli besatta av sitt objekt. De sistnämnda ses ibland som anonyma stalkers i olika mördarjaktsserier och filmer. Men det brukar då vara det lidande kvinnliga objektet för besattheten som är i fokus. Naturligtvis finns det också berättelser om besatta män -- jag kommer att tänka på filmatiseringen av Of Human Bondage med Leslie Howard från 1934, eller professor Rath i Der blaue Engel. Men i den förstnämnda patologiseras även det kvinnliga objektet, och hon bestraffas med döden vilket kurerar mannen från hans besatthet, och i sistnämnda ligger trots allt fokus på Marlene Dietrich och hennes sångnummer.

Hur som helst, även Rigmor Robért tog alltså upp myten om skönheten som kan tämja odjuret, kyssa grodan etc, som en farlig historia. Frågan är vad vi ska göra med den. Den är så seglivad och tar sig uttryck bland annat i populära  historier om flickor och vampyrer. Var kommer den ifrån? Är den självgenererande, kan man få stopp på den genom att strypa tillförseln av berättelser på temat? Jag kan inte tänka mig att det i längden fungerar att skambelägga och tabuisera den här typen av fantasier. Kanske borde vi i stället rikta blicken mot odjuret, och då inte det i sagan utan det som förblir en skitstövel. Hur banal han är ter sig måste även han ha ett inre som skulle kunna belysas -- och patologiseras.
Uppdatering: Läs angående detta även Eva Ströms text om en stereotypt "kvinnlig" ungdomserfarenhet som något nedvärderat och/eller tabuiserat.

Liten återhämtning

Min blogg låg nere några månader, som en och annan kanske har märkt, men det betyder inte att jag inte publicerat mig på andra håll. Jag har till exempel recenserat några böcker: Lotta Lundbergs Ön, och i går Per Ole Perssons Jaco. Jag har också diskuterat arvodesfrågor och litteraturkritikers villkor i samband med en debatt om särskilt inköpta och högre betalda "kändiskritiker". (Andra inlägg: 1, 2, 3 & 4)
Jag har förstås också medverkat i min favorittidskrift FLM, denna gång med en essä om filmkritik. Den finns att läsa på nätet.

Essä i Tidningen Kulturen

Jag har ännu inte sett filmen om Margaret Thatcher. Men jag har läst en bok där hennes politik och arvet efter den är av central betydelse, och jag skriver om den boken i Tidningen Kulturen.

Hisham Matar och Rammstein

Jag var, trots vissa lysande formuleringar och ett starkt tema, tveksam till Hisham Matars roman Analys av ett försvinnande. Recension inne i KB i dag.
I övrigt följer jag Nils Hanssons uppmaning i DN och  lyssnar på Rammstein - igen.

Rika flickor

Min recension av Silke Scheuermanns Rika flickor är inne i Kristianstadsbladet idag. I efterhand måste jag säga att den novell jag citerar ett par stycken ur, inledningsnovellen "Krig eller fred" som illustrerar en misslyckad kärleks/sex/historia, lever kvar rätt starkt i mitt medvetande. Den är så skarp i gestaltningen av ensidig och på något sätt trött besatthet. Jag vill helt enkelt citera några stycken till - som här, där huvudpersonen lyckats i sin föresats att få med sig begärsobjektet på väg hem och han frågar vad hon haft för sig på sistone:

Äsch, inget särskilt, säger jag dystert, jag använder hans ord som en lånad reservoarpenna, men den fungerar inte lika bra när jag skriver med den och därför blir skriften inte heller lika vacker, intrycket inte lika gott, åtminstone skulle varenda grafolog kunna utläsa både förställning och osäkerhet, och med obehag inser jag att de skulle ha haft rätt. Jag borde skämmas över alla dagar jag slösat bort bara genom att vänta, som om mitt liv inte vore värt någonting, det känns som en synd, och ett skov av dåligt samvete drar igenom mig som ett kallt luftdrag, som om mitt förflutna var ett kylskåp jag just tittat in i.

Och här, där de kliver in i lägenheten:

Väl framme öppnar jag dörren till lägenheten och han tränger sig förbi som om han var en hemmafru på mellandagsrea. Sätt dig, säger jag, ge mig din rock, och han lyder. Så bra han passar in här, så perfekt hans ljusa hår harmonierar med den beiga färgen på dörrkarmen. Vill du ha en whisky? frågar jag, och han svarar, ja gärna, om du har. Han säger inget om blommorna, men jag är lycklig, som om allt det här varit värt det bara för denna enda mening om whiskyn. Så enkelt är det att tillfredsställa mig nu för tiden, även om denna lycka bara är en tunn hinna som döljer en svart avgrund. Min vilja och verkligheten har rört sig så långt bort från varandra att jag inte längre skulle kunna få ihop dem igen, aldrig mer, förskjutningen är lika definitiv som hos två kontinenter som glidit isär under istiden.

Listomania

Det är den tiden på året när det ska summeras, tipsas om lämpliga julklappar och utkoras årsbästalistor. I förrgår valde jag och sju andra recensenter ut vars tre favoriter ur årets bokutgivning på svenska. Hade jag fått välja dubbelt så många hade jag lagt till Yiyun Lis De hemlösa, Felicitas Hoppes Förbrytare och förlorare och Amos Oz Lantliga scener.
Hade jag fått välja en bok på ett annat språk hade jag valt Owen Jones Chavs - the Demonization of the Working Class, en mycket angelägen bok även utanför Storbrittanien. Och hade jag som julklappstips fått välja en bok från ett annat år hade jag tagit den finlandssvenska antologin Skilsmässoboken (red. Arle & Hämäläinen, utg. 2008) som ett mindre glättigt alternativ till Sveland & Wennstams Happy Happy.
Hade jag fått välja film hade jag valt Henrik Möllers nya dvd Ångesthunden, en formidabel samling korta historier inom livets mest grundläggande områden (hat, ångest och kärlek). Eller den stora boxen med alla säsonger av Oz, vilken man ju skulle kunna beskriva på samma sätt. Eller Derek Cianfrances helgjutna spelfilm Blue Valentine.
Och för dem som är helgjutna nog att fortfarande köpa musik-cd:s hade jag valt David Lynchs Crazy Clown Time. 
Blir det någon julläsning för egen del ska jag sätta i mig Michael Tappers bautaverk Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 och Uwe Tellkamps tjocka roman Tornet, som jag har på originalspråk. Och kanske ger jag mig själv Isobel Hadley-Kamptz bok Frihet och fruktan: tankar om en ny liberalism i julklapp, för jag tror den kan vara nåt för mig.

Sugrörsmän. Och kvinnor.

Jag tyckte väldigt mycket om Felicitas Hoppes roman (eller "roman"?) Förbrytare och förlorare. Min recension av den är inne i dagens Kristianstadsblad.
Det är väl inte så att jag själv fullt ut skriver under på det citat jag menar skulle kunna stå som en slags programförklaring för boktexten ("Det finns inga karaktärer. De är alltid bara påhittade, precis som biografierna som kommer i deras släptåg. Denna tro på att en människa plötsligt skulle kunna uppenbara sig inför oss som en helhet. Som om det verkligen vore intressant vem eller vad någon är. Bara i människornas förhållande till varandra kan man urskilja konturer, antydan till ett sammanhang.") Men citatet ingår ju å andra sidan i sin tur också det i fiktionen.
Och hur som helst behöver vi nu alla möjliga lyckade motvikter till den bokstavlighetsepidemi som sveper över oss. Med konservativa män som ser reella dödliga våldsuppmaningar i teaterversionen av Valerie Solanas SCUM-manifest. Den frustrerade och frustrerande diskussionen om huruvida (och hur) man "får" göra verkliga personer till romanfigurer. Oförmågan att hantera fiktion och berättelser kring Förintelsen. Personer som tvingas be om ursäkt för att de uttryckt sig (drastiskt) metaforiskt.
"Fantasin till makten" är absolut för mycket begärt. Men den måste i alla fall få leva och andas.

En recension och en filmöppning

De inledande meningarna i Michel Houellebecqs roman Kartan och landskapet har noterats av många recensenter - särskilt öppningscitatet "Världen är trött på mig och jag på den". Trött var något jag också blev under läsningen.
Vikten av en god inledande mening gäller inte bara för romaner utan också, som Eva af Geijerstam konstaterar på FLM:s hemsida. (Hon berömmer för övrigt också med, tycker jag, rätta avslutningssentenserna i serien Criminal Minds, och Jonas Holmberg spinner vidare på temat "slutrepliker".) En av mina favoriter vad gäller öppningsreplik - och öppningsscen överhuvudtaget - är Francis Ford Coppolas The Outsiders, en film som liksom Rumble Fish bygger på en ungdomsroman av S. E. Hinton, men helt har fått stå i skymundan av föregångaren.
Det är kanske inte så mycket att bråka om. Rumble Fish är en på många sätt djärvare, mer originell film. Men The Outsiders, som egentligen bara blivit känd för sin Brat Pack-uppsättning i skådespelarlistan, har sina specifika, inte minst emotionella kvaliteter. Som kommer fram redan före förtexterna, då rollfiguren Ponyboy öppnar sitt uppsatshäfte och skriver: "When I stepped out into the bright sunlight from the darkness of the movie house..." Vi hör också satsen i voice over, och bilden går över i ett starkt gulorange solljus.
Att Stevie Wonder-låten som ligger över förtexterna är lite väl smörig kan vara förlåtet, tycker jag, av denna lätt extatiska etableringsscen.

(Här är naturligtvis bildkvaliteten hemsk, ber om ursäkt för det...)

Dissningar

Tyvärr tyckte jag inte att Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca var så bra. Recenserar den kort i Kristianstadsbladet idag.

En annan och, tycker och hoppas jag, mer respektlös sågning gör Stockholms kultur- och fastighetsråd Madeleine Sjöstedt av den kritik Berit Gullberg i SvD framfört mot det nya förslaget till kulturstöd i Stockholms stad, och hur det slår mot teatergrupper. Sjöstedt ägnar sig åt att grovt förvanska vad som stod i Gullbergs artikel och slå henne i huvudet med att "Berit Gullberg verkar leva i föreställningen att kulturstöd är en gåva, som de fria scenerna har rätt till bara för att de finns".
Jag undrar om det finns någon annan yrkeskategori som blir lika styvmoderligt behandlad av borgerliga politiker som kulturarbetare. Talar näringslivspolitiker till företagare på samma förklenande vis? Utbildningspolitiker till lärare? Jag tvivlar. Men när det gäller kulturarbetare går det bra att trampa på den blottade nerven, den som är kopplad till behovet av stöd, och demonstrera sitt förakt. Men med detta förakt är det förstås inte möjligt att föra någon konstruktiv politik på området. Visst kan man härska över människor man inte respekterar, det går utmärkt, men inget kan få mig att tro att man kan få en sektor att blomstra med den attityden. 

Film vs litteratur, rond femtioelva

Ibland orkar man bara inte bli arg. Ibland lyckas man blunda fast man ser. Lina Kalmteg såg Daren Aronofskys film Black Swan i våras, och blev bortkollrad av sin romantiserade bild av balettvärlden. Men så hör hon en krönika av Nina Björk i Godmorgon, världen! Och då lyfts fjällen för hennes ögon.
Nej, man orkar sannerligen inte alltid bli arg. Ofta blundar man för fördomsfullheten och de tröttsamma klichéerna. Men redan där började jag bli irriterad. Jag visste ju vad som skulle följa. Och mycket riktigt: "Nina Björk, som först nu hade sett 'Black swan', hade ett förträffligt meddelande till världens samtliga manliga filmmanusförfattare och regissörer om vad hon ALDRIG mer vill se på film. Som: två unga kvinnor som kämpar om samme äldre mans gunst, kvinnor som skär sig själva i ansiktet eller underlivet av självhat, lesbiskt sex mellan konkurrerande kvinnor i svarta stay ups och bh:ar, utsläppt hår lika med frisläppt kvinna som bara vill ligga och hår i knut lika med hämmad kvinna som bara vill peta i en sallad med gaffel eller kvinnor som får psykiska sammanbrott iklädda bh och trosor och slår sina huvuden blodiga mot toalettstolen. Som Nina Björk också sa: det gör inget om man inte har sett filmen. Man har sett de erotiserande scenerna förut."
Nå. Man har nu, som Nina Björk också sade, åtminstone indirekt, faktiskt hört även allt detta till förbannelse. Denna ständiga fördömelse av filmer med kvinnor som varken är starka eller vägrar vara offer. Det ständiga utplockandet av scener och bilder ur deras sammanhang, den konsekventa sammanblandningen mellan att visa något och att visa fram något som föredömligt. "Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar", säger Björk. Jag säger detsamma.
Det skär i hjärtat att Kalmteg ser sig föranledd att förneka den cineastiska njutning hon kände då hon såg Black Swan då hon konfronteras med den politiska kommissariens utlåtande om filmen. Men det blir värre. Kalmteg fortsätter nämligen med att, märkligt nog via en teaterupplevelse, ifrågasätta hela filmmediet i jämförelse med litteraturen: "Nina Björks manifest gäller naturligtvis mer än filmen. Men när jag försöker komma på exempel med usla, stereotypa kvinnobilder i litteraturen dyker det mest upp ren kiosklitteratur, som Harlequin. Är den så kallade kvalitetslitteraturen bättre på att skildra kvinnor mer nyanserat än vad 'kvalitetsfilmen' är? Eller är det för att litteraturen erbjuder fler tolkningsmöjligheter och inte klistrar fast en bild framför mina ögon?"
Har vi hört det förut. Det är en "kär" gammal vän. Jag struntar i att Kalmteg brasklappar på slutet, dels genom det märkliga resonemanget att hon kanske reagerar mer negativt då hon, till skillnad från under läsning, ser kvinnor förnedras på riktigt (?!?!), dels genom att förkunna att hennes fördom kanske helt enkelt beror på att hon "inte orkar bli arg på litteraturen också".
Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar. Jag har ett förträffligt meddelande till alla litteraturchauvinister därute om vilken typ av argumentation och resonemang jag ALDRIG mer vill läsa eller höra. Som: resonemang som totalt bygger på okunnighet och lathet (jag kan efter bara sekunders betänketid ge Kalmteg ett motexempel, Murakamis sexistiska roman Norwegian Wood och filmatiseringen av den, som snarast av-erotiserar handlingen genom att låta alla sexscener äga rum i kallt blått ljus i avsaknad av tecken på egentlig åtrå). Egendomliga hopbuntanden av filmer och företeelser som inte hör ihop (som då Nina Björk jämför Black Swan med Antichrist och menar att båda filmerna estetiserar förstörelsen av kvinnor). Resonemang som tycks förse filmen med en särskild, egen verklighet utan kontakt med den vi har runtomkring oss. Föreställningen om en Filmkvinna, som om man kunde tala om Film som en enhetlig massa. Som om inte snart sagt varje film bjuder på en mängd olika tolkningsmöjligheter. Kan litteraturchauvinisten inte se dem beror detta snarast på hennes egen fantasilöshet och intellektuella begränsning.