Djuren

Följande recension av Jenny Diskis bok Allt jag inte vet om djur (Alfabeta) publicerades i Kristianstadsbladet 19/6. Finns inte på nätet.

När jag hade en hund kunde jag luta huvudet mot hennes och försöka känna att vi hade en sorts ordlös kontakt. Hon brukade ganska snabbt dra sig undan och besvärat (ja jag upplevde det alltså som att hon var besvärad) tassa iväg till någon annan del av lägenheten. Hon var en oåtkomlig, hemlighetsfull men ändå så tillgänglig varelse för mig och jag älskade henne frustrerat. Det går lättare med katten Sonya som bor hos mig nu. Hon är social och på något sätt mänsklig i sitt beteende på ett helt annat sätt än vad den vackra, högdragna och nu dessvärre avlidna vinthunden var. Eller är det i stället jag som är mer kattlik än vinthundslik -- är det därför jag tycker mig lättare kunna kommunicera med Sonya?

I Diskis djupt personliga essäbok om vår relation till djur är just detta med det oöverskridbara avståndet, som samsas med en intim närhet och ett beroende, fundamentalt. Och jag kan alltså ganska så precist förstå vad författarinnan menar när hon skriver att: "Det stora svarta hålet i vår förståelse av de djur vi delar planeten med är ett lika stort och fängslande mysterium som universum, och det är olidligt, inte enbart därför att vi inte kan tala med djuren utan också därför att det påminner oss om att vi inte i grunden kan lära känna ett annat medvetande, inte ens hos andra av vår egen art". Det hopplösa oöverbryggbara avståndet till djuren löper som en röd tråd genom boken, men också det motsägelsefulla och ofta grymma i de relationer vi har till dem. Diski går från barndomens leksaks- och fantasidjur via vår kartläggning av världens olika arter, våra relationer till våra husdjur, de rädslor och fobier vi kan ha för vissa djur, djuren som föda, som substitut för frånvarande människor, hjälpare och ledsagare -- fram till frågan om djurförsök och vårt betvingande av de djur som tryggt kan betvingas.

Bäst är författarinnan när hon utgår från sina egna, personliga relationer till djur. Personlig är visserligen Diski hela tiden, men när hon övergår från att diskutera sin katt och sina egna erfarenheter (för att återknyta detta till något allmängiltigt) till att resonera om moraliska spörsmål som den om vårt ätande av djur blir detta snarast till en nackdel. Då blir hon alltför pratig och ofokuserad för att verkligen föra en fruktbar diskussion. Hennes inställning är dessutom nästan genomgående kluven, vilket i och för sig är lätt att sympatisera med men också kan gå läsaren lite på nerverna.

Att alla med egna djur lär ha stor behållning av denna bok står klart. Men de som inte tror sig ha någon särskild relation till andra arter kan under läsningen av Allt jag inte vet om djur komma att upptäcka hur fel de hade. Ett påstående som författarinnan gör vill jag dock med bestämdhet avvisa, nämligen det att katter bara skulle kunna ha ett enda oföränderligt (och outgrundligt) ansiktsuttryck. Det är ett påstående som är så befängt att Diski själv inte heller riktigt kan hålla fast vid det -- i slutkapitlet beskriver hon sin katt som stundom "drömmande" eller "inåtvänd". Och jag vet ju att min katt Sonya när hon är sur på mig kan ha en sådan min av förtrytelse att hon skulle kunna demonstrera denna typ av ansiktsuttryck bättre än de flesta mänskliga skådespelare.