Nytt men ändå välbekant

"Kom in och smaka våra goda krispaket!" skyltade en restaurang med i den del av Malmö där jag bodde under den förra ekonomiska krisen. De erbjöd för tiden prisvärda menyer, men vi var många som inte kunde betala ens de priserna. Nu som då presenteras det krispaket av en borgerlig regering. Vi är, skriver Catti Ullström, sämre rustade att möta en kris idag än vi var igår: "De trygghetssystem som fanns på plats 1991 finns inte alls i samma utsträckning nu som så. Facken är betydligt svagare idag. 1990-talets privatiseringar och apolitiska stämningar har satt spår, de har förändrat." Det är sant att trygghetssystemen försvagats avsevärt, att vi helt enkelt inte har ett starkt samhälle längre. Samtidigt finns det en stor skillnad mellan de krispaket vi får smaka nu och de risknippen som slogs över samhällskroppen på nittiotalet. Då handlade det enbart om att dra in, spara, minska ner - nu handlar det om att lägga ut pengar från statens sida. Som Henrik Brors påpekar i sin kommentar till det åtgärdspaket som presenterades igår finns det idag åter en tilltro till politikens möjligheter att påverka ekonomin. Och det finns pengar i statskassan att bruka till krishantering - mer än de rätt futtiga miljarder Reinfeldt, Borg & co nu beslutat om att fördela.
En stor del av de nya pengar som läggs till budgeten går till arbetsförmedlingen. "Tre miljarder extra går bland annat till coachinginsatser", berättar Göran Hägglund. Och här visar sig ett välbekant borgerligt drag: benägenheten att se arbetslöshet som ett problem man främst ska åtgärda genom att åtgärda den enskilda arbetslösa. Man kan med fog fråga sig hur en coach ska kunna vara till hjälp när varslen duggar tätt. Under nittiotalet fanns det ett bidrag som var särskilt omhuldat av den borgerliga regeringen - starta-eget-bidraget. Kanske är det så man tänker också idag: att det gäller att försöka fostra befolkningen till att bli ett folk av egenföretagare, istället för denna hopplöst anställningsberoende pöbel. Men få av nittiotalets småföretagare klarade sig någon längre tid. Och hur skulle det kunna bli annorlunda nu? Det behövs en befolkning med köpkraft för att nya små företag ska kunna blomstra. Alla kan trots allt inte syssla med hushållsnära tjänster. (Fast jo, det är kanske ett högerspökes våta dröm: en hel befolkning uppdelad i herrskap och tjänstefolk.)
Okej, det finns positiva drag i det nya krispaketet. Men satsningen på infrastruktur, vilket direkt ger arbetstillfällen och dessutom kommer hela samhället tillgodo, ges bara en tredjedel av de pengar som satsas på arbetsförmedlingen och dess coacher. Och (surprise...not!) varken kommuner eller landsting ges extra tillskott. Nej, det blir inte godkänt. Långt därifrån. Men ändå - att vi överhuvudtaget ser en högerregering ansatsvis bedriva en slags keynesiansk politik är faktiskt, tycker jag, ganska kul.

Läsvärda kommentarer i bloggosfären: En trebarnsmammas vardag, Schlaug, Adventskalendern, Rapport från en spånbinge, Arvid Falk, Svensson, Claes Krantz.