lördag, mars 03, 2007

fullständigt meningslöst

Den enda någotsånär hållbara åsikten jag hört om vad som egentligen är meningen med konstnärlig eller "kulturell" verksamhet yttrades av Polly, uppasserskan i Basil Fawltys hotell Fawlty Towers. Drabbad av plötslig inspiration tar hon fram block och penna och börjar teckna under arbetstid. "Vad ska det vara bra för?" undrar hennes arbetsgivare som inte ser poängen med skissandet. Tja, vad är överhuvudtaget någonting bra för undrar Polly då -- "What's the point of being alive?"
Den depressive Basil Fawlty, som tar djupt intryck av Pollys svar, tolkar hela incidenten till livets nackdel. Så kan man ju också göra. Ett annat sätt att reagera är att inse det futila i att alltid söka efter motiv och nyttoaspekter. Att istället fråga sig vad det ständiga ifrågasättandet kommer sig av (ett ifrågasättande som blivit till ett hävdvunnet motiv inom konsten på samma sätt som ifrågasättandet av livets mening är en del av livet -- och konsten).
Nu är det ju så att även en människa kan känna sin rätt att existera ifrågasatt, inte minst sådana människor som i likhet med konsten kostar pengar. De kanske söker efter vägar att ändå göra gott, kanske genom något slags ideellt engagemang eller dylikt. På motsvarande sätt söker man rättfärdiga konstens/kulturens existens genom att peka på hur mycket gott den kan göra. Hur den kan få människor att förstå varandra och sig själva bättre. Hur den kan läka såriga själar. Och visst kan den göra det. Den kan till och med bidra till att skapa ekonomisk tillväxt. Allt det där vet vi ju. Men att ständigt spänna fast konsten/kulturen framför en eller annan behjärtansvärd kärra måste i längden vara att göra den en otjänst. Kan den inte nån gång få lov att bara vara sig själv? Det vill säga skiftande, mångfacetterad, enkel, än njutbar än plågsam, än ond än god, än storartad än bagatellartad och ibland kanske till och med fullständigt meningslös. Kan den inte få finnas även då, när den är meningslös -- eftersom den nu helt enkelt är en del av den mänskliga existensen?
En skugga av omoral vidlåder den konstnärliga och kulturella historien vid sidan av allt det fina. Den utgår såväl från skaparnas som själva artefakternas och mottagarnas sida. Konstnären som utnyttjar sin omgivning i sitt skapande -- de geniala pjästexterna som, hur många vittvättar man än kör dem genom, också innehåller element av antijudaism och misogyni -- finsmakarna vars goda smak används som ett instrument att förtrycka de med sämre tillgång till kulturellt kapital. Allt det där vet vi väl också? Och det gör förstås lika lite konsten/kulturen till något nödvändigt ont-i-sig som att allt det där fina gör att vi kan tala om något nödvändigtvis gott-i-sig. Jag vill inte upphöja omoralen till att vara något acceptabelt. Ibland, tror jag, kommer sig omoralen inom konsten just av att den blåses upp till att vara något den inte är (en del talar t ex öppet om konst som ett acceptabelt religionssubstitut i dagens avkristnade västvärld). Vad jag vill säga med allt det här högtravandet är helt enkelt att de som vill motivera samhällets ekonomiska stöd till konst och kulturella uttryck genom att hänvisa till alla dess positiva återverkningar instrumentaliserar konsten på ett sätt som faktiskt också, i likhet med en del politrukiska strävanden genom tiderna, domesticerar den till att agera knähund eller dragåsna. Medan de som, å andra sidan, tycker att konsten borde klara sig utan allmänt stöd nog borde fundera över vad detta kan tyckas säga om deras syn på livet och människovärdet i stort.

13 kommentarer:

Alexander sa...

Jag är lite nyfiken på varför konst skulle kräva stöd. Är det inte så att konst uppstår mer eller mindre spontant hela tiden, att alla är mer eller mindre konstnärliga, kreativa, skapande? Ibland får jag intrycket att stöd -- särskilt riktat stöd -- snarare försämrar kulturen än tvärtom. Om man nu över huvud taget kan tala om bättre och sämre kultur.

Charlotte W sa...

Konst har i princip "alltid" krävt stöd. Även om vemsom kan vara kreativ och om det händer att intressant konst skapas av människor som inte är heltidssysselsatta konstnärer så får du ta i beaktande att det finns, just, heltidssysselsatta konstnärer och att vare sig visuell eller skriftlig konst, eller musik, hade varit vad den är utan dessa. Alla de där "gamla mästarna" som brukar räknas upp och som faktiskt är vårt kulturarv: Mozart, Beethoven, Ibsen, Strindberg, Goethe osv osv, de har skrivit tiggarbrev/haft ekonomiska gynnare/åtnjutit konstnärsstöd. Idag hade de förmodligen skrivit stipendie-, projekt-, konstnärslönsansökningar till statliga, regionala och kommunala nämnder.
Ett lästips är Virginia Woolfs essä Ett eget rum, som handlar om kvinnor och litteratur men ger en god bild av pengarnas och självständighetens betydelse för skapande överhuvudtaget.
Smak är en sak -- en annan är att erkänna de olika konstnärsformerna även som hantverk och inte bara inspiration. Du må t ex inte gilla Ingmar Bergmans filmer (som jag gör), men det kan inte förnekas att de aldrig blivit det de är om han inte haft möjlighet att ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet fullt ut och om han dessutom inte hade tillgång till kvalificerade, utbildade och heltidsarbetande yrkesmänniskor omkring sig: skådespelare, fotografer, kostymörer osv.... Hade vi bara haft hobbykultur hade konsten helt enkelt inte kunnat nå sådär värst många höjder i längden.

Puckohue sa...

Intressant! Jag reagerar ofta på folks behov av mening - eller existensrätt - motiverad av någon yttre källa, vare sig det är religion eller någon annan morallära eller åsikt.

Jag undrar en annan sak: hur ser du på konstens/konstnärens/skribentens roll i samhället? Jag minns att en grupp feminister gjorde ett attentat mot ett konstverk i centrala Malmö i mitten på 90-talet, vilket väckte enormt anstöt hos många just för att måltavlan var ett konstverk. I debatten hävdades av en del att konstnärer har en absolut yttrandefrihet av något slag.

Alltså: är en konstnär befriad från sådana inskränkningar i yttrandefriheten som vi andra ålägger oss av sociala eller juridiska skäl?

Om svaret är ja, vem är då konstnär och vem är det inte?

Jag vet att lagen i det här landet behandlar sådant, men vad tycker du?

Charlotte W sa...

Ja det där är ju en jävla delikat fråga och jag lutar nog mot vad jag tror är den uppfattning som "gäller" enl praxis, nämligen att konsten är i princip fri sålänge den inte involverar andra på ett kränkande eller skadligt sätt (som i snuff-filmer typ). Sen får man skilja mellan att göra ett konstverk och att "utsätta" offentligheten för det. Om en folkgrupp eller annan grupp skulle känna sig kränkt över en utställning på konsthallen så har de förstås full rätt att klaga, och så får man diskutera om konsten ska vara kvar eller om det är bättre att ta ner den.Men man ska vara väldigt restriktiv med den typen av ingrepp, som ju faktiskt är censur, oftast är det bättre för demokratin att konst som ses som anstötlig ändå får vara kvar som föremål för diskussion.
Men nej, jag har svårt för den inställning som gör konst till en slags moralisk frizon, det finns rätt många fall där jag tycker "men hallå, liksom...". I konstprogrammet Arty var det häromveckan tal om en snubbe som iförd ansiktsmask ringde på hos två vänner och låtsassköt dem med blankskott -- som en performance... Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att på förhand "förbjuda" nåt sånt. Hade varit intressant om vännerna polisanmält killen, själv tycker jag nog att den typen av handling är någon form av misshandel oavsett om man tycker den har något konstnärligt värde eller inte.
Hm, detta är en gigantisk fråga egentligen, värd några postningar eftersom den kräver längre resonemang. Men jag tycker nog att även om konst har ett egenvärde så innebär ju inte det att den står över människan liksom.
Vad gäller det där "vem som är konstnär", ja det vet jag inte ens om jag orkar försöka gå in på...en enkel def. är att den som jobbar som konstnär och/eller är konstutbildad är konstnär...men än amatörerna då undrar du...ja, jag vet inte. Men det får nog i alla fall vara en angelägenhet för konstvärlden självt i första hand, tror jag.
Har ett vagt minne av det där konstbråket i Malmö på nittiotalet, kan du inte friska upp det? Jag har för mig att jag blev rätt irriterad på de där tjejerna, att jag tyckte de hade missförstått något....men minns inte vad.
Vad tycker du själv förresten? (Har inte du jobbat med konst -- haft nåt galleri eller nåt?)

Puckohue sa...

Konstverket de förstörde var enligt konstnärinnan en protest mot kvinnoideal: en bunden kvinna hängd i fötterna upp och ner, med munbindel. De som förstörde bilden ansåg sig ha rätt att befinna sig på offentlig plats (gågatan) utan att behöva se detta. De kände sig illa berörda och ansåg att konstverket vad konstnären än hade för avsikt istället spelade könsmaktordningen i händerna. Jag hittar konstigt nog inget om det när jag söker på webben.

Jag instämmer i att konst, författarskap och journalistik inte existerar i någon moralisk frizon. Diskussionen är intressant eftersom yttrandefrihet är meningslös utan yttrandemöjlighet, och alltså blir det en maktfråga. Staten anställer ju t ex människor som tar bort affischer som folk satt upp på elskåp medan man tar bra betalt för att affischera på annonstavlor.

Och fy fan vad han konstnären som ordhotat sina vänner var dum i huvudet i intervjun - helt oförstående och undvikande inför intervjuarens kritiska frågor.

Puckohue sa...

Öh, "mordhotat" skulle det vara, inte "ordhotat"...

Charlotte W sa...

"Ordhotat", det låter fantasiväckande...
Jag kan fortfarande inte riktigt minnas det där konstverket som förstördes (konstigt nog -- jag är kanske lite halvsenil iofs men det faktum att du inte hittar nåt på google om det heller får en ju att undras om detta helt enkelt har raderats ur det kollektiva medvetandet -- du kanske är den enda som minns det -- känn ditt ansvar att föra kännedomen vidare!).
Antagligen gjorde jag en annan tolkning än de som förstörde konstverket. Eller också tyckte jag att de var arroganta och kortslöt det offentliga samtalet genom att helt sonika ge sig själva tolkningsföreträde och strunta i konstnärens avsikt. För frågan är ju just vem som ska ha tolkningsföreträde -- när det gäller offentlig konst har konstnären en makt över det offentliga rummet som medför särskilt ansvarstagande, det är sant. Men vems synvinkel ska ges särskild tyngd? Homofober och vissa typer av kristna eller andra religiösa grupper tycker sig säkert vara utsatta för mycket de skulle vilja "slippa utsättas för" i det offentliga rummet idag. Jag skulle själv gärna slippa vissa saker, viss typ av reklam osv... Principen måste vara att man inte tar saken i egna händer som feministerna i ditt exempel gjorde. Men samtidigt kan jag se att det finns tillfällen då det kan ha en positiv verkan att en grupp gör just det -- tar saken i egna händer alltså. När en grupp judiska demonstranter ockuperade en teaterscen i Frankfurt/Main 1985 i syfte att förhindra uppsättningen av en pjäs de tolkade som antisemitisk blev detta en händelse som kom att utmynna i ett starkare självförtroende och en större synlighet för den judiska gemenskapen i efterkrigsvästtyskland. Några absoluta svar på vad som i alla sammanhang är rätt/fel i umgänget med konst lär nog inte finnas även om man kan ha vissa utgångsprinciper. Och det kanske är bra? Alternativet är ett förstelnat umgänge med konst präglat antingen av överdriven respekt eller av arrogant maktfullkomlighet?

Puckohue sa...

Jag instämmer i dina resonemang, men kanske inte i de slutsatser du antyder.

"Principen måste vara att man inte tar saken i egna händer som feministerna i ditt exempel gjorde." skriver du. Men det var inte bara feministerna som tog saken i egna händer, utan även de som beslutat finansiera konstverket och konstnären. De som gjorde aktionen var inte heller de enda som ansåg sig ha tolkningsföreträde - även konstnärinnan ansåg sig ha det. Och aktionsgruppen i Västtyskland 1985 ansåg sig ha tolkningsföreträde, liksom säkert manusförfattare etc.

Tja, jag vill egentligen bara poängtera maktfrågan i yttrandefrihets- och offentliga rumdiskussioner. Det räcker inte med att se de som kontrollerar media, konststipendier, offentliga utrymmen etc som någon slags neutrala aktörer i en liberal spelmodell och de som bryter mot dessa teoretiska spelregler som fanatiska hel- eller halvfascister.

Tycker jag.

Charlotte W sa...

Nej, men jag har varken talat om neutrala aktörer eller fanatiska hel- och halvfascister. Jag tycker du missar de olika funktioner som konstnären, det politiskt tillsatta råd som beslutar över offentlig konst (som jag antar var involverade i det här?) och de som befinner sig på gatan har. Naturligtvis anser sig konstnären ha tolkningsföreträde -- det är ju hennes konst som efterfrågats och betalats. Det är hon som är den yrkesutövande konstnären. Vad jag menar är inte att hon nödvändigtvis måste ha "rätt" utan att de som reagerade naturligtvis skulle ha valt dialog, de olika demokratiska kanaler som finns, istället för att förstöra. Hur tror du f ö du hade reagerat om konstverket föreställt två kyssande män och det hade förstörts av religiösa homofober?
De som beslutar över offentlig konst är politiker (som ska funka som medborgarföreträdare) tillsatta i en demokratisk process. Är man missnöjd med dem är det dem man ska rikta sig till, gå ut offentligt, försöka rösta bort dem etc. Är man missnöjd med den demokratiska processen får man försöka förändra och förbättra den genom opinionsarbete och de kanaler som står till buds utan att bruka våld mot frukten av en medmänniskas konstnärliga arbete.
Men jag är väl medveten om att scenockupanterna i mitt exempel ansåg sig ha tolkningsföreträde över andra -- min poäng var, just, att det kan finnas enstaka, speciella, extrema tillfälle då detta kan vara positivt, att var tillfälle får ses för sig kanske. Som ps kan jag säga att jag som feminist tycker de kvinnor (och du? var du med på aktionen själv eller känner du bara någon som var det?) som agerar på det sätt som i malmöexemplet faktiskt skadar den feministiska saken. Åtminstone så länge det är en annan kvinna som också ansåg sig ha ett feministiskt budskap de attackerar. Jag talar inte om fascism men väl om en viss arrogans.

Puckohue sa...

Men inte kan man tycka att det är principiellt fel utom när man själv tycker det är rätt?

Charlotte W sa...

Men omständigheterna är ju aldrig exakt likadana, eller hur?
Finns det inte undantag till varje regel?

Puckohue sa...

Nej, och jo. Men det var din åsikt "i princip" jag var nyfiken på.

Det blir lite konstigt om man "bankar folk i huvudet" med principer när man inte håller med dem, för att sedan säga - till exempel - att en teaterpjäs är ett enstaka, extremt, speciellt tillfälle när man håller med. Jag har nämligen svårt att se en antisemitisk teaterpjäs i Västtyskland 1985 som ett enstaka, extremt och speciellt tillfälle. Såg aktivisterna så på det? Min gissning är att de såg pjäsen som ett mer eller mindre symboliskt uttryck för antisemitismen i det västtyska (kultur-)livet och sin aktion som en av många protester mot detta. Jag gissar att det även förekom andra (aktions-)ingrepp mot antisemitiska uttryck. Jag menar, hur extremt inflytelserik kan en teaterpjäs egentligen bli? Och inte var den ett enstaka uttryck för antisemitism? Världen hade varit vackrare om så var fallet.

Det är ju inte den aktionen i sig det här handlar om, utan att den skulle vara ett bra exempel på ett sådant extremt, enstaka och speciellt tillfälle då det skulle vara berättigat att censurera ett konstnärligt uttryck. Enligt min mening låter pjäsen mer som ett av många uttryck för en vidrig ideologi/människosyn och får man censurera den blir ju principen meningslös.

Om principen istället är att det är ok "ibland" blir det intressant att diskutera när och vad som definierar dessa enstaka, extrema och speciella situationer, men det kan vi ta en annan gång.

Jag tror vi har väldigt olika åsikter i frågan (och anslutande frågor ex kring legalitet) men tack för att du svarade på min första fråga om konstnärens "ansvar".

Charlotte W sa...

Tack själv för att du satte igång diskussionen!
Du har rätt i att pjäsen ifråga blev till en symbol för hela problemet med efterkrigstidsantisemitism i Tyskland, jag har fördjupat mig en del i detta fallet men orkar inte riktigt gå in på det med alla de infallsvinklar som finns på det hela här & nu. Jag är inte så övertygad om att det var "rätt" gjort att ockupera den där scenen just då som det kanske verkar -- ville bara peka på att en dylik aktion faktiskt kan ha positiva effekter i enstaka fall. Jag är väldigt skeptisk till alla former av "absoluta", undantagslösa svar på olika problem.