fredag, mars 30, 2007

kollektivsnyftare

Filmen Magnolia visas på lördag kväll i SVT. Det går kanske inte att hitta något bättre exempel på vad jag högst personligen kallar kollektivsnyftartrenden inom senaste decenniets spelfilm. Ändå finns det så många: Om jag vänder mig om, Crash, Små danska olyckor, The Safety of Objects, Wonderland, Sånger från andra våningen, Happiness, Kod okänd, Hundstage, Fyra nyanser av brunt (eller Fyra nyanser av klassförakt, som jag fanimej tycker att den borde hetat) m fl m fl. Och i bakgrunden Short Cuts. Alla är freskliknande episodfilmer eller mer eller mindre sammanbundna kollektivskildringar där rollfigurerna alltid är små på jorden och dessutom kommer till korta. Kontaktlöshet, maktlöshet, kärlekslöshet, medellöshet, emotionell och intellektuell oförmåga att orientera sig i en stor och kall värld eller komma loss ur sin dumma lilla hörna är vad som porträtteras. Ofta finns det ett eller annat "förlösande ögonblick" av närhet eller försoning som blir till strimmor av ljus i ett gråtmilt mörker.
Nu är jag väl elak och orättvis va? Jag kan höra medcineaster häftigt dra efter andan när de ser verk av Seidl, Solondz, Andersson och, inte minst, Haneke förekomma i en text om snyftare. Och ja, i alla fall då det gäller de icke-svenska namnen här får jag erkänna att jag är ute på djupt vatten. Men då återstår ju bara att fortsätta simma, eller hur? Seidls Hundstage tillsammans med Runges Om jag vänder mig om är för mig för övrigt exempel på hur kollektivsnyftare också kan vara mycket bra film: båda de här filmerna placerar åskådaren i en frontal position gentemot rollfigurerna istället för att sätta sig över båda parter; båda förmår nå fram till deras och våra smärtpunkter. Att hitta smärtpunkterna är något jag hört Ingmar Bergman tala om som en god regissörs uppgift, och jag tvekar inte att överta det där omdömet trots prettovarningen. Bergman själv har varit en mästare på att hitta de bultande såren och peta runt i dem utan att sätta sig över de människor han porträtterat. Han må ha varit en auktoritär skitstövel att jobba med (det har både en och annan skådespelerska sagt honom vara) men gentemot sina rollfigurer är/var Bergman en sann demokrat. Därför förblir också filmer som Persona, Tystnaden eller Skammen, trots den beskäftiga 68-generationens anklagelser om "borgerlighet", starkare gestaltningar av maktrelationer (då det gäller Persona även mer specifikt klassrelationer) mellan människor än de flesta öppet politiska filmer. Men Bergmans sextiotalsproduktion (hans bästa tid som filmregissör) handlar om kammarspelsdramer, intima gestaltningar av små grupper människor. Det går knappast att borra så djupt inom ramarna för en kollektivskildring -- formen gör det i alla fall mycket svårare att nå smärtpunkterna annat än på ett gottköpt sätt, som i Magnolia med hjälp av ymniga tårflöden, genom att låta rollfigurerna sjunga med till en melankolisk mjuk Aimee Mann-låt (jfr scenen i Sånger från andra våningen där alla personer i en tunnelbanevagn, eller om det är en spårvagn, börjar sjunga Fångarnas kör) och genom att låta det helt bibliskt regna ner grodor från himlen. Björn Runge och Ulrich Seidl klarar saken bättre. Hundstage kräver dessutom något av åskådaren -- kräver att vi ska orka med att se de jobbiga människor han visar fram i jobbiga situationer utan att lätta på trycket genom en trygg gemenskapsupplevelse. Och kan man inte tycka om hans ostylade figurer kanske man egentligen inte förmår tycka om människor punkt slut?
Nu är förstås tonläget i de här filmerna ett annat än i den klassiska hollywoodmelodramen. Det finns gott om effekter man kan kalla distanserande, ironiska. Solondz Happiness driver med sina rollfigurer rakt av och Fyra nyanser av brunt vet inte riktigt vilket ben den ska stå på. Haneke söker omgärda sina karaktärer med ett lager av språklös iskyla. Men i grunden är historierna så lika och den sorg som finns i dem densamma, oavsett om tårarna rent faktiskt tränger ut eller inte.
Jag är sannerligen inte den som brukar ropa efter politrukerna när jag ser en film man kan anklaga för att kolportera falskt medvetande. När det gäller vissa av de här uppräknade kollektivsnyftarna måste jag dock medge att jag känner en viss frustration, rentav irritation över det sätt som reella, sociala, ekonomiska problem döljs eller fås att försvinna bakom en dimma av gråtmildhet. Och ja, det är framför allt de båda oscarsbelönade hollywoodprodukterna Crash och Magnolia detta gäller. Jag avskyr det slentrianmässiga avfärdande av Hollywood man ser och hör så ofta, men måste erkänna att det finns fall där även den mest klichéartade kritiken är befogad.
Samtidigt som det också finns exempel på starka emotionella, smärtpunktstryckande filmer från samma landskap. Det är ju inte tårarna som sådana jag vänder mig emot; när jag tänker på hur jag i tjugoårsåldern en gång satt och på fullt allvar diskuterade med en väninna om huruvida det kunde betraktas som "rätt" eller "fel" att gråta på bio känner jag hur skammens rodnad täcker osv...Nej, jag är inte den som vill frånta någon det rent terapeutiska värdet av att älska Lassie. Men jag föredrar det rena melodramat, filmen som inte utger sig för att vara något annat än vad den är och som har den raka, respektfulla attityd till sina rollfigurer man också kan hitta hos flera av de bästa art cinema- eller "independent"-filmarna (som också kan vara Hollywood, tänk på David Lynch t ex). Ett underbart exempel på en hollywoodmelodram som har den "frontala" attityd till sina rollfigurer jag efterfrågar, och som förutom att vara emotionellt rik också är ganska rik ur ett klass- och genusperspektiv, är Brokeback Mountain. Medan Monster's Ball kan användas som exempel på en melodram där rollfigurerna mer än vara tillräckliga i sig eller ens särskilt trovärdiga mest används i tårryckningssyfte. Det är ingen tillfällighet att den filmen slutar med en kvasireligiös bild på de båda små huvudpersonerna sittande under den stora stjärnavalvet, hjälplöst blickande uppåt. Det är synd om människorna. Och det är bekvämast att betrakta dem med en sentimental distans. Monster's Ball påminner faktiskt inte så lite om en typisk kollektivsnyftare, med sina typifierade rollfigurer och osannolika, försonande möten över de sociala skrankorna.
Gnäll! Stön! Yl! Nu räcker det kanske med sådant för ett tag framöver. Jag lovar att min nästa bloggtext kommer att bära på ett ljust budskap. Risken är att det dröjer tills dess...

11 kommentarer:

Masoud sa...

Magnolia är en av mina toppfemfavoritfilmer och många gånger väljer jag den om jag ska välja Favoriten. Det är nog mest för att den gav mig någonting då i den situation, en viss ovisshet och vilsenhet, som jag bafann mig i då. Det inser jag nu när jag ser filmen igen.

När tittaren påtvingas någonting diskutabelt genom film håller jag helt med dig. Det kände jag senast när jag såg "The Pursuit of Happyness" (Jakten på lycka) med Will Smith. Då tänkte jag nej, så här är det inte i verkligheten, inte i 99 fall av 100 (plus att filmen var helt värdelös annars också).
Filmen vill både definiera framgång för tittaren, karriär och pengar förstås, och också det att man får skylla sig själv om man inte är framgångsrik.

Däremot inte sagt att jag inte tycker om banaliteter och sagor. Jag gillar de här kollektivsnyftarfilmerna som du kallar dem. Det är sunt med verklighetsflykter tycker jag, om man får lust och energi för att orka fortsätta trampa i skiten ;)

Trevlig helg och tack för denna översiktliga texten! Jag har fått lite mer klarhet över gengren.

Charlotte W sa...

Många älskar Magnolia, några av mina bästa vänner gillar den.:)
Du har helt rätt i att det kan vara sunt med verklighetsflykt. Själv tycker jag som sagt att det har blivit lite för mycket av den varan, om verklighetsflykt är rätt ord för det jag försökte beskriva, i den här typen av filmer. Men att det gjorts så många sådana under rätt kort tid måste förstås rimligen handla om att det finns ett behov av dem. Allmän vilsenhet, mycket skit att trampa i kanske...

Marcos - Credpool.com sa...

Kolla in franska "Inte här för att bli älskad" om du inte redan sett den.

Skrev själv om den här:
http://www.credpool.com/wordpress/2007/03/20/inte-har-for-att-bli-alskad-med-patrick-chesnais-och-anne-consigny/
:-)

Charlotte W sa...

Tack för tipset! Nej, jag har inte sett filmen. Den verkar vara en subtil kollektivsnyftare att döma av din recension. Jag gillade Lost in Translation så det verkar ju finnas goda chanser att jag skulle gilla den här filmen också -- kommer absolut se den om/när tillfälle ges.

Thomas Svensson sa...

"Jag avskyr det slentrianmässiga avfärdande av Hollywood man ser och hör så ofta..."

Jag känner mig skyldig. Hollywoodfilm ger mig helt enkelt sällan något. Oftast finner jag den ytlig, spekulativ och beklämmande primitiv. Den förskönar i mitt tycke låga beteenden som hämnd, våld och sexism, vilket jag faktiskt tror har en avgörande negativ inverkan på den allmänna moralen.

För att undvika alltför mycket slentrianmässighet ser jag ibland på Hollywoodproduktioner på TV, speciellt sådana som borde vara sevärda enligt kolleger, recencenter och Oscarsgalor. Men jag blir oftast besviken och därför fortsätter jag att hävda att Hollywood är skit i allmänhet, undantagen är ytterst sällsynta.


Mina favoritfilmer de senaste åren som jag minns är: Shine (var det kanske ändå en Hollywood?), Bergens fånge (rysk, tror jag), Amelie från Montmartre (fransk, antar jag), Att rida ensam i hundra mil (kinesisk, fantastisk!), Dancer in the dark och Dogville (Hollywoodundantag?), De älskande vid polcirkeln, Såsom i himmelen och Änglagård.

Vilka av dessa tillhör kollektivsnyftarna?

Charlotte W sa...

Såsom i himmelen, helt klart!
Eller är den kanske lite för feelgood? Mittemellan Magnolia & Änglsagård liksom (Änglagård är ju också en kollektivskildring men en total feelgoodhistoria). Dogville har jag missat, den kunde annars möjligen kanske passa in? Dancer in the Dark är mer av en rak melodram fast urusel om du frågar mig. Vi har verkligen diametralt olika filmsmak! Det är nog bara Bergens fånge jag gillar av dina favoriter. Av de jag sett vill säga -- har inte sett den kinesiska, Dogville & De älskande... Det är så djupt personligt det där med vad för film man gillar, så jag ska inte skriva något förolämpande om dina filmer. :) Men Såsom i himmelen tillhör verkligen mina tio sämsta om vi säger så...
Det verkar som att det är våld du vänder dig emot? Betänk då att exempelvis asiatisk film är än mer våldsam än hollywoodaction. Själv ser jag inga problem med våld på film i sig -- våld är en del av tillvaron som också måste kunna bearbetas på film. Fast oftast handlar iofs filmvåld förstås om fantasivåld (till skillnad från realistiskt), och vad gäller effekter på åskådare finns det vad jag vet lika mycket som talar för katarsiseffekt som för en nedtrubbande effekt. Men det är med våldet som med allt annat på film: man kan behandla det & visa det på olika sätt, och det finns olika typer av åskådare som reagerar olika på det.
Vad gäller sexism är det helt enkelt fel att just Hollywood skulle vara särskilt skyldigt till detta. Det finns minst lika mycket sexism inom europeisk art cinema som i Hollywoodfilm. Tänk bara på Antonioni eller Godard...
Vad jag däremot eventuellt skulle kunna godta är en kritik av amerikansk film & TV som handlar om det där med hämndlystnad -- att det är bäst att skjuta skurken, att dödsstraff skänker lättnad åt de efterlevande, att det knappt överhuvudtaget går att sona brott...det är värderingar som ofta kommer fram. Men å andra sidan finns det självklart exempel på motsatsen också. Det där handlar om publikvärderingar -- Hollywood riktar sig & förändrar sig i allmänhet efter vad som är mest lönsamt så under mer liberala perioder visar också den kommersiella filmen fram mer liberala värderingar. Film har en viss påverkan, ja det kan inte förnekas, men den påverkan är aldrig enkel, monolitisk & entydig -- framför allt aldrig förutsägbar.

Thomas Svensson sa...

Som du säger: "Det är så djupt personligt det där med vad för film man gillar". Jag läste för några år sedan en intervju med en operachef i Köpenhamn som ansåg att en föreställning hade lyckats om man fått publiken att gråta. Nu är det förstås en enorm prestation att få någon att gråta vid just en operaföreställning, men jag sympatiserar med idén, som jag ser som Schopenhauersk: Konstkvalitet kan inte definieras eller förutsägas, den beror på om den slår an en sträng hos publiken.

Jag gillar denna (förlegade?) syn på kultur och försöker själv att lita mer till upplevelsen än analysen, och då blir det ju djupt personligt. Såsom i himmelen framställde ju dessutom en Schopenhauersk syn på musiken som kanske tilltalade mig lite extra, förutom det som i övrigt fick mig att må bra. "Feel good" är väl i detta sammanhang ett utmärkt kvalitetsbegrepp, om det lyckas vill säga. Kvaliteten enligt mitt sätt att se är förstås inte begränsad till "feelgood" utan kan nog generaliseras till "feel", men någon sträng skall slås an, tycker jag. För mig personligen misslyckas nästan alltid Hollywood med detta, medan europeisk film lyckas ibland, balansgången är svårbehärskad.

Antonioni eller Godard känner jag inte till, mitt filmkunnande är lika subjektivt som mina omdömen. Urvalet består i det som några, för mig okända, filmentusiaster i Borås har gjort, då den kommunalt stödda "Borås Bio" är min främsta källa till film.

Vi är i varje fall överens om att "Film har en viss påverkan, ja det kan inte förnekas, men den påverkan är aldrig enkel, monolitisk & entydig -- framför allt aldrig förutsägbar." Jag ser alltså inte någon elak propagandaminister bakom Hollywood, men är ändå orolig för konsekvenserna av våld- sex- och hämndkulturen.

Charlotte W sa...

Jag är för lat för att friska upp mina småttiga kunskaper om schopenhauersk estetik f t. Men att vilja att den kultur man tar del av ska slå an en sträng, det är nog inget förlegat utan kanske vad det hela kokar ner till för väldigt många människor? För mig är det en del av det hela, men det finns förstås också en intellektuell dimension som jag tycker det alltför ofta bortses ifrån när det gäller film, till skillnad från litteratur. Därmed inte sagt att du måste överta min syn (förstås). :)
Vad gäller den rena känsloupplevelsen tenderar jag personligen tilltalas mer av feelbad än feelgod, med vissa undantag förstås. Känner mig oftare manipulerad av feelgoodfilmer, oavsett om det är svenska, amerikanska, franska eller japanska produktioner det handlar om. Tycker att det så ofta finns något alltför tydligt insmickrande med dem. Men det här kan förstås också ha med ren mängd att göra: jag har varit en lat cineast på senare år & missat rätt mycket film, men dessförinnan har jag ägnat mycket tid åt att titta på & läsa om film, och då blir det förstås lätt att man börjar känna igen mönster & mekanismer, blir mer skeptisk osv.

Charlotte W sa...

Efter att ha tänkt efter lite känner jag att jag måste lägga till det här: Schopenhauer hade väl en slags syn på konstnären som en form av präst, någon som står över andra & har förmåga att skapa kontakt med "det sanna varandet" e dyl. Ja det är ju också ungefär vad Såsom i himmelen visar fram....men jag känner mig snarast bortstött av den romantiska genibilden.
Intressant är att fundera över hur Schopenhauer hade ställt sig till dagens kulturdebatt. Ohistoriskt att tänka så förstås, men en direkt konsekvens av att han (väl?) förespråkade total frihet för konstnären gör att han borde kunna kopplas till ett absolut censurmotstånd idag. Något att fundera över i samband med det då & då uppblossande ifrågasättandet av den svenska filmcensuren (ett ifrågasättande jag i princip ställer mig bakom -- men av yttrandefrihetsskäl, utan att se det konstnärliga skapandet i sig som överordnat moraliska & mänskliga hänsyn.)

Thomas Svensson sa...

Nej, så har jag verkligen inte uppfattat Schopenhauer. Snarare ser jag det så att det är oförutsägbart om ett konstverk "slår an en ton" och att det inte har det minsta med konstnärens eventuella genistatus att göra. Det råkar bara vara så att en del uttrycker just det som många andra tilltalas av och dessa blir erkända och framgångsrika. Så fort de försöker framföra ett medvetet budskap riskerar de att tappa sin förmåga.

Att du känner dig bortstött medan jag mår bra av en viss film beror väl på att balansen mellan den upplevda äkta känslan och den spekulativa falska är hårfin. Vilken sida som väger över bestäms kanske till stor del av om man kan identifiera sig med personerna eller inte, om man känner igen sig och finner trovärdighet

Vad Schopenhauer ansåg om konstnärlig frihet har jag inget minne av att ha läst, men jag håller nog med dig om att censur är obehagligt i yttrandefrihetens namn, även om jag gärna skulle se någon demokratisk metod att stoppa den värsta spekulativa våldsromantiken. Det finns nog ingen sådan, så bojkott är nog den enda framkomliga vägen.

Heiti Ernits sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.