torsdag, mars 01, 2007

synden att kosta pengar

"Var familj borde vara som ett litet självgående, vinstdrivande företag", sade en högervriden vän i ett försök att provocera mig. Han var lite full liksom jag och det lyckades inte -- jag lät ingenting rubba mitt goda humör. Men det han sade fastnade ändå, på något sätt. Jag vet inte om han uttryckte en faktisk åsikt han hade som han ville ventilera på ett lite aggressivt sätt eller om det var spriten som talade (spriten säger så mycket konstigt). Jag vet inte om nyliberala, klassiskt liberala, libertarianer eller vad de olika moderna högersinnade än väljer att kalla sig verkligen tänker i dylika banor eller inte. Men den ekonomistiska logiken bakom idén ter sig bekant. Allting måste "bära sig". Bidrag och förlitande på det allmänna är ohälsosamt. Envar sin egen lyckodräng och den vars lycka inte vill växa ska inte räkna med positiva rättigheter utan glädja sig åt den värme som ligger i omgivningens frivilliga stöd -- där den finns.
Jag är så glad att jag inte lever på bidrag idag. Det kan tyckas att en av de största synder man kan göra sig skyldig till är den att kosta pengar. "Det blir dyrare för samhället att hålla en människa inlåst i ett helt liv" menade en dödsstraffsförespråkande tonåring på TV en gång. Och häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om hur älgstammen i Sverige minskar eftersom skogsbolagens intresse av skadefri, lönsam skog väger tyngre än älgliv. Nej, livet i sig kan om vi ser på realiteterna faktiskt inte påstås ha något större värde -- är det konstigt att folk blir deprimerade, ångestladdade, utbrända och kanske intresserade av Stora Trygga Män, mystiska lugnande läror eller hatfyllda ångestavledande sådana som säger sig kunna tala om hur mycket pengar andra kostar, sådana som kommer hit från andra länder? Eller också stirrar man sig kanske blind på det ofödda livet, som om kvinnans rätt att kontrollera sin egen fertilitet bar skulden till upplevelsen av tomhet.
Att känna skepsis mot ett potentiellt likriktande samhälle och en stat som kan tvinga in en i sammanhang man inte bett om att vara i, det ser jag som högst förståeligt, till och med sunt. Men när denna skepsis tar sig uttryck i en slags oginhetens ideologi, som främst handlar om att hålla hårt i de egna pengarna så att de inte via det allmänna skulle kunna hamna i händerna på någon, enligt det egna förmenandet, oförtjänt -- det är då jag inte hänger med längre. Den som inte vill leva i slaveri måste inse att kravet på lönsamhet och applicerandet av marknadsekonomiska principer på livets alla områden bara är en annorlunda form av ofrihet och förföljelse av dem som inte passar in.

12 kommentarer:

stefan hallgren sa...

Man kan inte ha obegränsade transfereringar till ständigt nya och växande "behjärtansvärda" grupper. Det skenar iväg och sen får man slå till nödbromsar. Det blir för ryckigt och godtyckligt.

Den andra extremen är den nyliberala-libertarianska
modellen med noll transfereringar. Man kan förmoda att en sådan modell skulle leda till direkt misär för den minst anställningsbara andelen av befolkningen.

En tredje modell som är i det närmaste bannlyst i den svenska debatten är medborgarlön. Jag vet att du är för medborgarlön, men det är oerhört svårt att övertyga
nyliberaler-libertarianer, konservativa OCH inte minst
sossar om det förträffliga med medborgarlön, och därför förefaller idén helt chanslös.

Men vad det blir istället när nuvarande system brakar ihop pga skenande kostnader och kanske revolutionärt missnöje hos dem som känner sig lurade på sin andel av välfärdskakan kan man ju undra.

jimpan sa...

Shit, vilket kåseri! Det här borde du skicka till en tidning. Skånes Fria, åtminstone.

stefan hallgren sa...

Vad är det som är ett kåseri? Att säga medborgarlön?

Jonas Nirfalk sa...

Sanslöst fin bild. Nog din bästa än så länge!
Och som vanligt rätt tänkt och uttryckt!

jimpan sa...

Stefan: Jag tyckte helt enkelt att det var en välskriven text. Vilka nyckelord som används har inte så mycket med saken att göra.

jimpan sa...

Uppmaningen var alltså till Charlotte...

Charlotte W sa...

Jimpan & Jonas: tack tack!

Stefan: ja medborgarlön vore onekligen en frihetsreform. Men precis som du skriver: hur skapa acceptans för den? Förmodligen ökar acceptansen när arbetslösheten är riktig hög för att sedan minska under bättre perioder.
Så kan det ju fortsätta fluktuera ett bra tag till.
OT: på den här bloggen får man skriva ordet "medborgarlön" i kommentarer hur mycket som helst! ;)

jimpan sa...

Då passar jag på att skriva ordet "medborgarlön". Jag sällar mig till dem som förespråkar medborgarlön (där kom det igen), och vill rekommendera ekonomen Jan-Otto Anderssons text i Den tredje arbetslinjen, en antologi från Agora. Han argumenterar just på ett sådant sätt att tanken kan få ett relativt brett stöd.

(En variant av medborgarlön har för övrigt faktiskt förespråkats av nyliberalernas favorit Milton Friedman. Gråsossar och nymoderater är nog de som är svårast att övertyga.)

Charlotte W sa...

Tack för tipset!

stefan hallgren sa...

Charlotte: jag trodde nog att man fick säga medborgarlön här, men man vet dock aldrig vilka reaktioner man kan få när man gör det. Det finns positiva/negativa bland både vänster/höger. Men som jag ser det är idén i grunden liberal eftersom den först formulerades av Thomas Paine,
som argumenterade naturrättsligt för den.

olofmartin sa...

Ang. medborgarlönen så är André Gorz' böcker i ämnet ett måste, exempelvis "Arbete mellan misär och utopi" (Daidalos, 2001).

Charlotte W sa...

Tack OM! Jag skriver upp titeln direkt.