lördag, april 14, 2007

harhjärtan

Ni kanske hörde talas om den där revisorn som låste in sig på arbetsrummet för att skydda sig och sin rapport från ledningen för länsstyrelsen i Skåne? Klicka annars HÄR för att komma till Sydsvenskans artikelsamling i frågan. I bakgrunden till den anmärkningsvärda händelsen synes det finnas en tilltrasslad situation med missnöjda anställda, möjlig vänskapskorruption och mobbing. Revisor Sjölin granskade personalchefen med avseende både på hennes ekonomiska förehavande och hennes beteende mot medarbetare. Personalchefen ansåg sig trakasserad och beordrade granskningens omedelbara slut. Övrig ledning och själve landshövdingen kopplas in. Efter att ha avtvingat Sjölin rapporten stänger man av honom från arbetet, kort tid därpå är han uppsagd. Men Sydsvenskan hittar hela tiden anonyma vittnesmål som säger att personalchef och övrig ledning är förövare, inte offer. Jag har ingen annan kännedom om fallet än det som kommit fram i media, men eftersom detta påminner mig så starkt om situationen på en av min mans tidigare arbetsplatser -- ett ställe som var som ett svart hål dit personal och andra berörda sögs in för att landa i en karusellkross av maktmissbruk, utmattningsdepressioner och inne- respektive utegäng -- kan jag inte annat än intuitivt ta ställning för den anonyma klagokören och dess sparkade hjälte.
Så hör jag att "anställda på länsstyrelsen i Skåne klagar i ett anonymt brev till regeringen på arbetsklimatet på länsstyrelsen". Och då börjar jag faktiskt undra. Vad är det som gör att de här människorna fortsätter uppträda anonymt egentligen? Vore det inte mer respektingivande att lätta lite på förlåten nu när en person har fått sätta sitt arbete till och verkar ha utsatts för rena förföljelsen inför öppen ridå?

Sydsvenskan har de senaste veckorna kartlagt arbetsklimatet genom kontakter med både nuvarande och före detta anställda. Bilden är tydlig: anställda vågar inte gå emot ledningen på grund av risken för bestraffning.
/---/
– Det som händer när man har avvikande uppfattning är till exempel lägre lönehöjning än övriga, omplacering eller att man tvingas sluta /.../
/---/
De flesta vill vara anonyma av rädsla för reaktioner. Flera av de tidigare anställda har i sina nuvarande arbeten antingen kontakt med länsstyrelsen på olika sätt eller är rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare.


Så, bland annat, står det i en av Sydsvenskans artiklar.
Men. Hallå. Liksom. Någon gång måste man visa lite civilkurage. "....rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare...." Vad är det för slags anpasslighet?
Den enda kategori arbetare som har verklig anledning att dölja sina identiteter är sexarbetare. Där kan vi börja tala om risk för repression: skönstaxering, möjligt omhändertagande av eventuella barn, social utfrysning med mera. Men att riskera få lite mindre pengar, omplaceras, i värsta fall bli uppsagd men då ändock ha ett fack bakom sig som har till uppgift att stå en bi -- naturligtvis innebär detta olika grader av lidande, men är det värt att utsätta sig för den självförnedring tigandet och och papperspåsen över huvudet innebär i syfte att undkomma, att kunna fortsätta ett liv i mittfåran?
Vi pratar mycket om tystnaden som brett ut sig på landets arbetsplatser. Om lojalitetskrav med absurda konsekvenser. Och det ska vi naturligtvis prata om -- tystnadens kultur är ett hot mot demokratin. Men vi måste också tala om de krav demokratin ställer på oss för att den verkligen ska fungera. Att demonstrera med papperspåsar över huvudet -- är inte det att redan ha gett upp inför överheten? Är inte det att redan ha gett upp föreställningen om ett samhälle där yttrandefrihet råder?
De flesta av oss är lite fega och patetiska människor. Och det borde vi ha rätt till att vara -- det är väl inget fel på att helt "småborgerligt" vilja kura ihop sig i sin håla egentligen. Men hur kan man ha mage att kräva att andra ska kämpa för en, vädja om omgivningens hjälp utan att själv vara beredd till risktagande?
Ja, jag vet -- detta är ett fall jag inte har någon insiderkännedom om alls, på sätt och vis borde jag kanske inte uttala mig om det. Men rent principiellt sett, är det inte dags att börja stå upp för sina åsikter och sina värderingar lite oftare, och detta även ute på arbetsplatserna?

4 kommentarer:

Thomas sa...

Hej,

bra kommentar - hörde en intervju med den uppsagde snubben på radio för ett tag sen och jag kan ju inte heller säga att jag är särskilt insatt i ärendet men jag håller med dig när du säger att "Men hur kan man ha mage att kräva att andra ska kämpa för en, vädja om omgivningens hjälp utan att själv vara beredd till risktagande". Blir fortfarande förvånad över att folk, även på min arbetsplats, ofta säger vad de tycker i fikarum eller ungefär var som helst utom till de verkligt berörda exempelvis chefer... märkligt beteende. Fast å andra sidan kanske det finns en anledning till tystnad och anonymitet - mänskligt beteende brukar ju vara mer eller mindre rationellt och rädslan för eventuella repressarier, oavsett om det är käppar i karriärshjulet eller nåt annat förklarar kanske bristen på mod.

Charlotte W sa...

Jo visst är det så (och ska man vara lite kinkig tar jag upp det i posten, det är så som de anonyma själva förklarar sin anonymitet för sydis journalister). Men behovet av att vi visar mod uppstår ju just i de situationer då det finns vissa hot... och den här typen av hot borde inte vara oöverstigliga. Frågan är hur man ska kunna komma förbi den här benägenheten att sätta karriären i första rummet, framför civilkurage.

sven sa...

Märkligt att du lägger skulden på de anställda i stället för att se till hela bilden. Om en arbetsplats har ett sådant klimat att de anställda av ett eller annat skäl drar sig för att lufta sin kritik så är detta i första hand chefernas fel. De leder arbetet, de skapar förutsättningarna för samtalet. Punkt. För den som riskerar att förlora sitt jobb så är inte ädelt tal om civilkurage särskilt mycket värt.

Charlotte W sa...

Jag lägger verkligen inte skulden på de anställda -- läs texten ordentligt.