avkriminalisering vs legalisering

Har ägnat lite tid på sistone åt att efter bästa förmåga översätta ett anförande som en talesperson för Scarlet Alliance, sammanslutning för australiensiska sexarbetare, höll vid en konferens i Hong Kong häromåret (tidigare har det tagits upp på Isabellas alltid viktiga blogg). Det var inte så lätt eftersom dokumentet innehåller en del juridisk lingo och eftersom det australisensiska politiska systemet inte är så där direkt översättbart till det svenska. Anyhow, tänkte saxa lite ur texten även om den möjligen är full av misstag från min sida. Det kan tyckas att diskussionen om avkriminalisering eller legalisering av sexbranschen inte är helt relevant här i Sverige där man bestämt sig för försäljning av sexuella tjänster per definition är förtryck och inte får förekomma -- men jag tycker det praktiskt inriktade, närmast kommunalgrått pragmatiska tonfall som Rachel Wotton, talespersonen ifråga, har är föredömligt och hoppas att det alltid kan göra intryck på nån. Målsättningen för praktiskt politiskt arbete på det här området borde, som jag ser det, handla om att göra tillvaron så hanterlig och värdig som möjligt för involverade parter, inte om att ta en grupp utsatta människor som gisslan i en ideologisk strid om hur verkligheten borde se ut. Det finns, tvärtemot vad en hel del debattörer vill göra gällande, inget som förhindrar att en sådan pragmatisk attityd skulle kunna gå hand i hand med en ständigt pågående strävan efter sann ekonomisk och könsmässig jämlikhet, även grundläggande samhällelig förändring.
Utgångspunkten för Wotton är den avkriminalisering av sexarbete (d v s försäljning av sexuella tjänster) som skett i delstaten New South Wales.
Här kommer vi in mitt i anförandet:

Så vad är skillnaden mellan att vara "legaliserad" och att vara "avkriminaliserad"?
Innan jag fortsätter skulle jag vilja klargöra skillnaden mellan legalisering och avkriminalisering, eftersom dessa båda begrepp ofta används utan åtskillnad men i samband med sexbranschen måste sättas in i sina respektive sammanhang. Då sexbranschen är ILLEGAL innebär detta att det finns specifika lagar som beskriver de aktiviteter vilka är att betrakta som kriminella och berättigar till polisingripande. Då den är LEGALISERAD innebär detta att tidigare lagar avskaffats och ersatts med en ny lagstiftning där de aktiviteter som nu är tillåtna, LEGALISERADE således, beskrivs. /.../ Trots att det finns en utbredd föreställning om att det är en legalisering av branschen vi företrädare för sexarbetare först och främst eftersträvar är så inte fallet. Detta för att legalisering innebär en situation omgärdad av föreskrifter, en situation där särvillkor råder för de delar av branschen som inkluderats i lagstiftningen. I de flesta fall har legaliseringen inneburit en licensmodell. I Australien har detta rest hinder som gjort det omöjligt för en stor del av branschen att kunna ta sig in i den legala sektorn. Till exempel så tillåter Queensland bara ”bordeller” med upp till fem (5) rum, och dessa får inte tillhandahålla eskortservice. Den potentiella bordellägaren måste skaffa tillgång till en lokal, och sedan ansöka om tillstånd. I allmänhet tar ansökningsprocessen två år, och under den tiden kan alltså inte verksamheten vara igång vilket innebär att den inte kan generera några inkomster. Oberoende sexsäljare, vidare, tillåts ENBART arbeta ensamma och kan inte dela sin arbetsplats eller ens sin mobiltelefon med en kollega utan att riskera åtal. /.../ Ovanpå detta är det dessutom så att legalisering tenderar gå hand i hand med en registrering av sexarbetare som är överflödig och diskriminerande. I praktiken innebär dylik registrering att poliskåren behåller makten över sexarbetares verksamhet. Det sker att legalisering äger rum utan att den faktiska sexbransch vars verksamhet det gäller konsulterats i tillräcklig utsträckning, vilket leder till att de personer förändringarna i lagstiftningen borde avse skydda istället ytterligare marginaliseras och kriminaliseras då större delen av branschen fortsatt befinner sig utanför laglighetens ramar.

AVKRIMINALISERING innebär att strafflagstiftningen gällande sexarbete som utförs av vuxna människor avskaffas och att sexbranschen betraktas som vilken annan affärsverksamhet som helst. Det behövs inga ”nya” eller ”specifika” lagar för att reglera branschen, istället gäller den uppsjö av lagar som redan finns på plats – lagar gällande exempelvis beskattning, stadsbyggnadsplanering och bygglagar, anställningsskydd och handelsvillkor. Avkriminaliseringstanken bygger på ett jämlikhetsideal. Undantag från gällande regler övervägs enbart om den juridiska jämställdheten på grund av den höga grad av diskriminering sexarbetare fortfarande utsätts för i samhället skulle äventyra dessas rätt till privatliv eller hälsa och säkerhet.

POSITIVA RESULTAT AV AVKRIMINALISERING

/.../ Först nu upplever sexarbetare att de kan söka hjälp hos polisen uan att riskera förföljelse eller att arresteras. De kan nu träda fram och, precis som alla andra, göra anmälningar om de blivit bestulna, utsatts för våldtäkt, misshandel eller annat brott.

/.../ Samma spelregler gäller nu för sexarbetare som för alla andra i den meningen att deras sysselsättning nu inte längre är utsatt för förbud utan ses som ett val av försörjningskälla bland andra. Att ha ett brottsregister som "prostituerad" är något som kan ha negativa återverkningar under en hel livstid: det kan göra att man förvägras inresa i andra länder, det kan inverka menligt på ens möjligheter att träffa andra yrkesval framöver, det kan göra att man anses "olämplig som förälder", att man nekas ta lån, hyra eller köpa bostad /.../. Jämställdheten innebär också att sexarbetare och deras kunder innehar samma rättsliga status.

/.../ Många inom sexbranschen har alltid betalat skatt utifrån den inkomst de tjänat som sexarbetare. Avkriminaliseringen medför emellertid möjligheten att öppet redogöra för sitt arbete och att på jämlik fot med sysselsatta inom andra områden begära avdrag för utgifter som uppträder i samband med utövandet av arbetet.

/---/

Anförandet hållet vid den internationella konferensen The Ins and Outs of Sex Work and the Law Conference, arrangerad av Zi Teng, Hong Kong, 20-22/10 2006.

föraktet är konstant

Igår 24/4 kunde man läsa en konstig liten kortartikel i DN med titeln "Även Jimmie Åkesson läser skönlitteratur" (jag tror inte den finns utlagd på nätet, har i alla fall inte hittat den). Det är Jonas Thente som reflekterar lite omkring förlaget Modernistas senaste nyhetsbrev, där SD-ordförandens läsvanor redovisas. Thente avslutar: "En förtjänst är väl i alla fall det faktum att Åkesson alls läser skönlitteratur. Jag tvivlar på att någon av de demokratiska partiernas ledare gör det." Que?
Vad menar karlen? Är han ironisk? Hur är det möjligt att efter nittonhundratalet fortfarande hålla fast vid en föreställning om den skönlitteraturläsande människans allmänna överlägsenhet? För jag anar att det är nånslags bakhuvudets "de är ju så korkade, obildade och värdelösa, våra politiker, tänk om de läst skönlitteratur då hade de blivit förfinade som Horace Engdahl och Stefan Jonsson och då hade vi fått elitpolitik här i landet!" det är frågan om. (Att det är något konstigt med själva föreställningen att övriga partiledare och språkrör inte skulle kunna ha någon roman liggande på nattduksbordet kan vi lämna därhän f t.) Samtidigt upplöser föreställningen sig självt genom hänvisningen till att även (en best som) Jimmie Å läser -- eftersom detta enligt den här tankebanans logik borde göra honom till den bäste, mest humanistiske och djupsinnige politikern, medan det ju samtidigt beskrivs som anmärkningsvärt att just han är en konsument av les belles lettres.
Men egentligen borde man förstås inte vara förvånad. Det är allas förakt mot alla som gäller. Den liberale debattörens förakt mot kulturkoftorna. Kulturkoftans förakt mot märkesväskköparen (och där går inte jag fri). Märkesväskköparens förakt mot den fattiga grå kyrkråttan. Gråsossens mot den lattedrickande, dansande pomovänstern. Den akademiskt skolade pomovänsterkillens mot den korkat låga damtidningsnivån på svensk kulturdebatt. Den svenska kulturdebattens mot bloggosfären. Bloggosfärens mot självgod gammalmedia (återigen, jag går inte fri). Rundgång rundgång i all evighet amen.
Inget är så pinsamt som föraktet. Inget så korkat. Så avslöjande för den som bär det. Min särskilda akilleshäl är de jag uppfattar som arroganta och uppblåsta klättrande intellektuella unga män. Sådana som exempelvis just Jonas Thente varit eller är. Ingen går fri, också damen med de påklistrade vingarna bär ett sarkastiskt grin på sina läppar. Och gör det lätt för alla att räcka tunga åt henne.

svampmoln i horisonten

Det begränsade kärnvapenkriget utspelar sig nu i våra TV-apparater. Både i 24 och i Jericho detonerar bomberna. Vad som chockerar mig är den nästan idylliserade bilden av amerikansk tillvaro i krigstid, av de i jämförelse med de dokumentära bilderna från Hiroshima till synes högst hanterliga konsekvenserna av attackerna. Inga deformerade kroppar, inget avfallande skinn, på sin höjd lite rinnande blod. När kommer infernot? Kommer det? Eller är det bortretuscherat som de båda tvillingtornen från pre-septemberlandskapet. Berätta för mig om jag har fel. Jag glider in i och ut ur serierna med fjärrkontrollen i handen, stannar sällan kvar särskilt länge då jag blir så illa berörd. Det är de där svartvita bilderna från 1945 som förföljer mig.
Jag vet att populärkulturella uttryck sällan eller aldrig är entydiga, att man inte ska dra förhastade slutsatser av vare sig deras eventuella budskap eller publikens sätt att hantera dem. Man ska inte drabbas av panik. Femtiotalets kärnvapenattacker mot utomjordingar och naiva föreställningar om hur man kunde skydda sig mot radioaktivt nedfall åtföljdes inte av någon urladdning mellan supermakterna. I efterhand har kalla krigets science fictionberättelser kunnat tolkas som flerbottnade och kretsande kring vantrivsel i det moderna konsumtionssamhället lika mycket som rysskräck. Låt oss hoppas att samma sak gäller här -- att de återkommande bilderna av ett USA i krig mot "ondskan" har fler dimensioner än vad som tycks omedelbart tydligt. Men den möjligheten ska inte avhålla oss från att titta kritiskt.

harhjärtan

Ni kanske hörde talas om den där revisorn som låste in sig på arbetsrummet för att skydda sig och sin rapport från ledningen för länsstyrelsen i Skåne? Klicka annars HÄR för att komma till Sydsvenskans artikelsamling i frågan. I bakgrunden till den anmärkningsvärda händelsen synes det finnas en tilltrasslad situation med missnöjda anställda, möjlig vänskapskorruption och mobbing. Revisor Sjölin granskade personalchefen med avseende både på hennes ekonomiska förehavande och hennes beteende mot medarbetare. Personalchefen ansåg sig trakasserad och beordrade granskningens omedelbara slut. Övrig ledning och själve landshövdingen kopplas in. Efter att ha avtvingat Sjölin rapporten stänger man av honom från arbetet, kort tid därpå är han uppsagd. Men Sydsvenskan hittar hela tiden anonyma vittnesmål som säger att personalchef och övrig ledning är förövare, inte offer. Jag har ingen annan kännedom om fallet än det som kommit fram i media, men eftersom detta påminner mig så starkt om situationen på en av min mans tidigare arbetsplatser -- ett ställe som var som ett svart hål dit personal och andra berörda sögs in för att landa i en karusellkross av maktmissbruk, utmattningsdepressioner och inne- respektive utegäng -- kan jag inte annat än intuitivt ta ställning för den anonyma klagokören och dess sparkade hjälte.
Så hör jag att "anställda på länsstyrelsen i Skåne klagar i ett anonymt brev till regeringen på arbetsklimatet på länsstyrelsen". Och då börjar jag faktiskt undra. Vad är det som gör att de här människorna fortsätter uppträda anonymt egentligen? Vore det inte mer respektingivande att lätta lite på förlåten nu när en person har fått sätta sitt arbete till och verkar ha utsatts för rena förföljelsen inför öppen ridå?

Sydsvenskan har de senaste veckorna kartlagt arbetsklimatet genom kontakter med både nuvarande och före detta anställda. Bilden är tydlig: anställda vågar inte gå emot ledningen på grund av risken för bestraffning.
/---/
– Det som händer när man har avvikande uppfattning är till exempel lägre lönehöjning än övriga, omplacering eller att man tvingas sluta /.../
/---/
De flesta vill vara anonyma av rädsla för reaktioner. Flera av de tidigare anställda har i sina nuvarande arbeten antingen kontakt med länsstyrelsen på olika sätt eller är rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare.

Så, bland annat, står det i en av Sydsvenskans artiklar.
Men. Hallå. Liksom. Någon gång måste man visa lite civilkurage. "....rädda att det inte ser bra ut att kritisera tidigare arbetsgivare...." Vad är det för slags anpasslighet?
Den enda kategori arbetare som har verklig anledning att dölja sina identiteter är sexarbetare. Där kan vi börja tala om risk för repression: skönstaxering, möjligt omhändertagande av eventuella barn, social utfrysning med mera. Men att riskera få lite mindre pengar, omplaceras, i värsta fall bli uppsagd men då ändock ha ett fack bakom sig som har till uppgift att stå en bi -- naturligtvis innebär detta olika grader av lidande, men är det värt att utsätta sig för den självförnedring tigandet och och papperspåsen över huvudet innebär i syfte att undkomma, att kunna fortsätta ett liv i mittfåran?
Vi pratar mycket om tystnaden som brett ut sig på landets arbetsplatser. Om lojalitetskrav med absurda konsekvenser. Och det ska vi naturligtvis prata om -- tystnadens kultur är ett hot mot demokratin. Men vi måste också tala om de krav demokratin ställer på oss för att den verkligen ska fungera. Att demonstrera med papperspåsar över huvudet -- är inte det att redan ha gett upp inför överheten? Är inte det att redan ha gett upp föreställningen om ett samhälle där yttrandefrihet råder?
De flesta av oss är lite fega och patetiska människor. Och det borde vi ha rätt till att vara -- det är väl inget fel på att helt "småborgerligt" vilja kura ihop sig i sin håla egentligen. Men hur kan man ha mage att kräva att andra ska kämpa för en, vädja om omgivningens hjälp utan att själv vara beredd till risktagande?
Ja, jag vet -- detta är ett fall jag inte har någon insiderkännedom om alls, på sätt och vis borde jag kanske inte uttala mig om det. Men rent principiellt sett, är det inte dags att börja stå upp för sina åsikter och sina värderingar lite oftare, och detta även ute på arbetsplatserna?

herr roslund försämrar livskvaliteten

Här i Malmö har vi mer än vår beskärda del av knäppskallar i politiken. En av de obehagligare är moderaten Carl-Axel Roslund -- en person som gjort sig bemärkt för sexism, homofobi, klasspolitik a la artonhundratal och nu också ren, oförblommerad främlingsfientlighet. Det var i dagens P1-morgon som Roslund gjorde det makalösa uttalandet att det är "osvenskt att tigga". Han, och otroligt nog också hans partikollegor här i Malmö, vill förbjuda tiggeri på stadens gator. Enligt honom finns det inga svenska hemlösa bland dem som tigger, och det vet alla i Malmö. Istället handlar det om människor som ser östeuropeiska ut och som kommer hit i ligor. Ett helt otroligt uttalande -- här har jag, malmöbo sedan mer än tjugo år, regelbundet gått & gett pengar till missbrukande menlösa malmöiter. Man lär sig känna igen dem. En del har börjat sälja Aluma (de hemlösas tidning), några av dessa faller ifrån den verksamheten eftersom de inte klarar av de krav som är förknippat med detta. Herr Roslund har aldrig brytt sig om att tala med någon av de tiggare han vill förbjuda. Han anser sig veta hur det ligger till med allt ändå. Han anser sig ha rätt att dehumanisera de östeuropeer som kommer hit och vars liv han inte vet något om. Han har hållit på med socialpolitik i flera decennier, säger han, och därför anser han sig veta att "ingen behöver lida nöd i Sverige" -- att socialen ställer krav på nödställda människor för att de ska få hjälp, krav på drogfrihet och "skötsamhet" som inte alla kan leva upp till, det är inget han har klarat av att begripa under hela den långa tiden och han tycker inte att han behöver lyssna på de som efter att ha gjort förstahandserfarenheter kan berätta för honom hur saker och ting fungerar.
Det är kanske på sätt och vis logiskt att Roslund inte begriper hur det kan funka, det där med att vara blottställd och lida nöd i Sverige. För moderaterna har ofta en syn på socialpolitik som går ut på att de mindre bemedlade eller mindre välanpassade (ungefär samma sak) ska uppfostras. En syn som i stort sett överensstämmer med mycket av det som händer på socialkontoren, och därför en syn som inte upptäcker missförhållanden. Om någon asocial jävel står och tigger är detta för Roslund bara en anledning att med högröd nuna undra vafan människan inte bara precis tar och skärper sig för istället för att fula ner stadsbilden. Tja, varför inte löpa linan ut Carl-Axel, man skulle kanske kunna inoperera ett litet datachips i ärmen på alla malmöbor, ett chips som talar om hurdana ekonomiska tillgångar man har och kan skilja ut dem som har fast bostad från dem som för en suspekt omkringflackande tillvaro. Socialen kan tillgodose sina klienter med särskilda "socialchips", där belöningspoäng för skötsamhet ger vissa tillgodohavande i stadens matvaruaffärer medan överträdelser såsom att inte aktivt ha sökt tillräckligt många arbeten eller ha vägrat lämna urinprov för drogtest ger minus i tillgångar. Poliser, och varför inte särskilda tjänstepersoner vid stadens infartsleder, kan utrustas med scanners och datautrustning som enkelt kan skilja agnarna från vetet och avgöra vem som har rätt att vistas var. Ägare till finare etablissemang och mer högklassiga köpcentra såsom Hansacompagniet har naturligtvis rätt att förse dörrvakter med samma utrustning. Det är ju viktigt att tänka på vilken status varumärket "Malmö" har sett i ett internationellt perspektiv.
Tråkigt nog måste man ta Roslund på allvar, inte bara för att han har malmömoderaterna med sig utan också för att samma tongångar hörs från moderat håll i Helsingborg (där man för övrigt också vill förbjuda ungdomar att vistas på skolor de inte är elever i). Dessutom finns de allt populärare SD, som tacksamt slickar i sig herr Roslunds oblyga etnocentrism, i flanken. Carl-Axel, jag ser dig och det du står för som ett samhällshot. Du sprider värderingar och åsikter som gör livet svårare och lite mindre värt att leva. Du står för en livs- och människofientlig politik. Du trampar på andra utan att tveka och har inte ens vett att skämmas för det.

liv eller performance

Danska konstnären Simone Aaberg Kaern gjorde häromåret en fin utställning på Malmö konsthall. Temat var kvinnor som flyger, något Aaberg Kaern som själv har flygcertifikat tydligen länge upptagits av. Verket Sisters in the Sky -- en serie porträtt av kvinnliga stridspiloter -- samsades med filmsnuttar, bilder och objekt relaterade till ett projekt konstnären beskrivit med dokumentärfilmen Om konsten att flyga till Kabul. Projektet gick ut på att flyga från Danmark till Kabul för egen maskin, i syfte att träffa en flicka med flygardrömmar och ta med henne upp på en tur. Idén hade Aaberg Kaern fått efter att ha läst en intervju med Fariel, som flickan heter, i en dansk tidning.
Dokumentären visades naturligtvis i samband med utställningen, men jag kom aldrig att se den då varför det var med viss förväntan som jag såg den sändas i SVT igår annandag påsk. Besvikelsen blev desto större. Där utställningen var informativ, reflekterande och poetisk visade filmen fram en bara alltför bekant bild av hur den våghalsiga och naivt egoistiska Konstnären utan vidare eftertanke behandlar omgivningen som konstmaterial, beståndsdelar i en performance. När en man inte kan ge henne tillstånd att flyga in över NATO-kontrollerat luftrum, och svarar hennes uppmaningar att strunta i regelboken med ett lätt vädjande "Jag har fru och barn", reagerar Aaberg Kaern bara med irritation och beslutar flyga ändå utan tillstånd -- som om detta vore en heroisk handling i en reell humanitär insats. Bristen på respekt för det besvärliga sits hennes agerande sätter inte bara henne själv utan också de små människorna på marken därnere i är total.
Upprepade gånger beskriver konstnären sitt projekt i termer av att det är en "gåva" till flickan Fariel, ett frihetsfrö som mottagaren kan välja att vårda, ett litet utsnitt av kaos avsett att bryta mot de strukturer hon och andra afghanska flickor befinner sig i. Själv får hon, säger hon, ingenting för detta, det är något hon gör av besatthet och hon måste till och med lägga ner pengar hon inte ens har i realiserandet av sina planer. Samtidigt beskrivs den flygtur hon vill ge flickan som en performance. När Fariel till slut inte spelar den roll som utsetts åt henne, och anger sin morbrors motstånd som skäl, kallar konstnären detta för att flickan "inte ville ta emot gåvan". Att hela handlingen utgör ett konstverk som bär Aaberg Kaerns namn, som kan spridas, skrivas upp i dess skapares CV och bidra till uppbyggandet av en karriär, och att "gåvan", om det överhuvudtaget är någon, därför måste betraktas som en del av ett ömsesidigt utbyte reflekteras det inte över. Snarare än att ge flickan ett ögonblicks frigörande kaos sätter konstnären in henne i en uttänkt struktur. Och vad denna struktur egentligen står i för relation till Fariels liv vet inte konstnären särskilt mycket om fast hon har en del förutfattade uppfattningar om det; detta liv var tänkt att utgöra en del av Aaberg Kaerns performance.

ingen lammstek för min del, tack

Men hur sjukt är inte det där med påskalammet på middagsbordet egentligen? O guds lamm som borttager världens synder.
Att lamm inom den kristna världen kan vara en påskmåltid är, med tanke på hela offerlammsmystiken, djupt bisarrt. Men så ser jag också överhuvudtaget något djupt oanständigt i förhärligandet av offret, syndabocken som kristenheten knäböjer inför. Är det inte dags att ta ner killen från korset nu? Det finns en underbar scen i Marianne Rosenbaums självbiografiska film Pepparmintfreden där den lilla flicka som är Marianne leker med en liten jesusfigur och försöker lösgöra den från korset för att vårda den. Prästen och tillika skolläraren i den lilla bayerska by filmen utspelar sig tittar på med viss oro. Hur ska han egentligen ställa sig till detta?
Men ja, påsken ska förstås egentligen vara en glädjens högtid. Så mycket har jag förstått, särskilt efter samtal med min amerikanska väninna som vuxit upp i en mormonfamilj. Jag, som hade en slags barnatro men sedan lämnade kyrkan och trots återkommande grubblerier under en depressiv period aldrig lyckats uppbringa någon verklig tro i mitt hjärta, tänkte länge på långfredagen och därmed korsfästelsen som hela grejen med påsken liksom. Det där med återuppståndelsen, det är ju bara ett litet bihang, något man klistrat in efter den långa passionsberättelsen för att göra det hela aptitligt, så har jag betraktat det hela. Man må ursäkta denna tolkning -- trots allt är det ju korset som är själva symbolen för kristendomen och den uppspikade Jesus som utgör blickfånget i de allra flesta kyrkor, inte den glatt omkringspankulerande, till livet återuppväckte Jesus.
Och let's face it, det är helt enkelt mycket lättare att tro på korsfästelsen än på återuppståndelsen. Att en mobb med glädje utsätter en medmänniska för det martyrium det innebär att uppspikas på ett kors för att lämnas åt döden, och detta efter att ha blivit hånad och torterad, javisst, sånt har hänt, det vet vi ju (vad händer förresten på Guantanamobasen idag)? Men att återkomma från döden på det där sättet, nej, ursäkta mig men det kräver en alldeles särskild övertygelse för att tro på det. I believe in the crucifixion but not in the resurrection. Det är bara det att för mig är "offret" meningslöst och borde inte ha skett.
Är jag taskig mot kristna nu, mobbar jag de troende på det sätt som Bitte Assarmo beklagade sig över i en debattartikel i SvD nyligen? Deltar jag i en "hatkampanj mot kristna högtider" (ja, hon menar på fullt allvar att det bedrivs sådana kampanjer här i landet, med media och opportunistiska politiker i främsta ledet)? Nej naturligtvis inte. Jag yttrar bara en åsikt, eller rättare sagt inte en ens en åsikt utan en viss vag obehagskänsla. Inför ett fenomen jag konfronterats med gång på gång såsom uppvuxen i ett till största delen sekulariserat men ändock kristet dominerat Sverige. Jag är döpt och konfirmerad. Mina föräldrar är dock inte troende och jag har aldrig tvingats in i någon kyrklighet av något slag whatsoever. Men det fanns under mina första skolår ett ämne som hette "kristendom". Kyrkan är för mig som för så många andra svenskar den plats där jag flera gånger tagit förväl av döda, där släktingar döpt sina barn. De helgdagar vi har följer i stort sett kristna traditioner. Kort sagt: vi lever i ett samhälle där kristendomen är den dominerande religionen och ett på flera sätt tydligt inslag i samhället. Ända tills helt nyligen hade vi en statskyrka. I det perspektivet kan det inte gärna sägas vara annat än fånigt att framställa sig som förföljd i egenskap av att vara kristen. Jag undrar om inte Assarmos reaktion, liksom det faktum att hon otroligt nog fått en del gensvar inom bloggosfären, har att göra med en maktlöshetskänsla inför att den kristendomens särställning och kulturella överhöghet många kommit att ta för given nu inte längre är lika självklar?
Nej, jag ogillar inte kristna människor, undantaget en och annan fundamentalist. Ibland kan jag känna en viss avundsjuka på den där förmågan att tro. Det finns åtminstone ett samfund som fascinerar och lockar mig, trots att det förblir utom räckhåll, och det är kväkarna -- de tycks vara så odogmatiska och människovänliga ett samfund överhuvudtaget kan bli. Under de senaste tio-femton åren har det hänt att jag saknat gamla tiders långfredagars allvar och tristess. Att alla dagar är ungefär likadana numera, och att det alltid går att konsumera, är inte precis något som skänker tillvaron någon djupare mening. Men vilken typ av mening hade jag egentligen velat ha? Kristi blod för mig utgjutet vill jag helst slippa. Jag deltar inte i en kannibalistisk rit där intagandet av en marterad kropp ska skänka salighet.

nio bandnamn och en filmfestival

Jag tror det var min gode vän Jonas som en gång tyckte detta skulle vara ett bra bandnamn (för er med begränsade datorer finns det alltså en bild härovanför på en kvinna som utbrister "Jag tyar inte längre Karl-Oskar!"). Det är bara att instämma. Annars finns det ju också väldigt många bra namn på existerande band: The Kristet Utseende, Fint tillsammans, Judas Priest och Iron Butterfly är några av mina favoriter (jag vet, de har helt olika karaktär). Faktum är att det finns så många bra bandnamn att de snart kommer att ta slut! Så, kära ungdomar, jag erbjuder några av mina egenhändigt påkomna till er där ute som har en namnlös musikorkester. Mitt enda krav på motprestation är att ni riktar ett tack till mig på den första cd-skivan, eller vad det nu blir för format på musikutgivningen i framtiden. Here goes, med förslag på lämplig genre inom parentes för varje namn:
Young Doctors in Love (synthpop)
Flores para los Muertos (industri, satansmusik)
Melodrama Queen (artyfartypop)
The Candy-Coloured Clowns (doo-wop)
Liten vacker slav till salu (feministisk punk)
Johnny Stravinsky & his Psychosexual Liberation Front (country & western)
It's All Bossanova to Me! (electro)
Dead Cthulu Awaits Dreaming (world music)
The Carmilla Love Bites (disco)
Håll tillgodo!

Ett annat ljust budskap är att det anordnas en festival med film av kvinnliga regissörer i Malmö nu under april (18-20/4). Programmet finns som pdf-fil här. Visst är det på sätt och vis bisarrt att klumpa ihop filmer av kvinnor på det här sättet, men så länge fruntimmers utstickande hakor ständigt drunknar i ett hav av män är det ändå påkallat.