Vänstern och antisemitismen

Har en artikel uppe på Svt Opinion (där ligger en hel del intressanta texter - opinionssidan på nätet är helt klart bättre än dess "moderprogram" Svt Debatt).

Länkar i anslutning till texten:

Om Durbankonferensen 2001 kan man läsa i ett av Svenska kommittén mot antisemitisms nyhetsbrev - finns som pdf-fil HÄR. Via den här sidan, NGO Monitor, kan man klicka sig vidare till ytterligare vittnesmål om konferensen. Sakine Madon såg i Expressen nyligen en risk för att historien kan komma att upprepa sig i vår.

Den artikel i Svenskan jag länkar till finns HÄR, och de båda vänsterbloggare jag hänvisar till är Jinge och Svensson. Värd att notera är f ö också bloggen Dumheterna.

Rubriken på artikeln är inte satt av mig, och som vanligt när det gäller rubriker är den hårdragen. Men även om den är generaliserande tycker jag verkligen att vänstern är i stort sett blind på ena öga i sin antirasism. Samtidigt finns det förstås undantag, och här är några exempel på hur antisemitism faktiskt tagits upp av antirasistiska och/eller vänsterinriktade publikationer/skribenter (de flesta berör just exempel på antisemitism från vänsterhåll, dock):

Nick Cohen: "Anti-Semitism" (tack Ashna för tips!)
Rebecka Thor: "Men jag stödjer inte ockupationen", i eminenta tidskriften Slut nr 1 - finns som pdf-fil HÄR.
Andreas Malm: "Kväljande antisemitism" i Flamman, 21 dec 2006 (det finns många påpekanden man kan göra angående skribent och tonläge i den här artikeln, men intressant och läsvärd är den i alla fall).
Intervju med rabbi Shneur Kesselman i Nya Gringo. Man kan diskutera huruvida, som Jonathan tycker, intervjun förmedlar intrycket att "de antisemitiska utfallen ska förstås som provokationer och missriktad frustration över en utebliven fred i mellanöstern". Själv tycker jag mest det är positivt att Gringo överhuvudtaget tar upp att judar drabbas av antisemitiska utfall i Sverige idag.

Hm, sen finns förstås jag själv också, som ett exempel på en vänsterinriktad skribent som diskuterar antisemitismen av idag.
Jag har flera tidigare blogginlägg som berör detta, och jag inser att jag borde skapa etiketten "antisemitism", så att de enkelt blir sökbara här på bloggen. Ska ta mig an det när jag höststädar bloggen nu i veckan. Börjar med detta inlägg idag.

Persson vs Bourdieu

Och då menar jag inte Göran utan Lennart Persson. Han intervjuas i SvD - som blivande nyhetsankare på Aktuellt med ökad folklighet som uppdrag:

Kände du dig kritiserad som Debatt-ledare?

– Alla debattprogram har, enligt tidningarnas kultursidor, låg status vilket också beror på att de släpper fram vanligt folk som kanske inte alltid har så genomtänkta idéer. Många tv-kritiker vill hellre se en samling professorer diskutera ett ämne.

Så det är ”vanligt folk” som är problemet?

– Ja, också för politiker. Alla, oavsett partifärg, säger att de vill diskutera med vanliga väljare men när de väl kommer till studion vill de absolut inte sitta på läktaren, eller apberget som de säger. De vill sitta ensamma med programledaren. Och går vi till partiledarna vill de helst diskutera med andra partiledare, inte med gräsrötter. Fast det får du dem aldrig att erkänna offentligt.

Lågmält summerar Lennart Persson sina erfarenheter, ler stillsamt över den ”helt galna” uppfattningen att gapiga tv-program uppfattas som mindre seriösa.

– När vi träffas privat över middagsbord brukar ju diskussionens vågor gå höga.

Men själv ledde du väl SVT:s Debatt som en gammaldags, myndig folkskollärare?`

– Jo, jo, men det roligaste var ju när folk tappade masken, när de blev förbannade och upprörda. Det är det man vill ha i direktsändning.

Det är ju fruktansvärt om det är så att politiker kallar publikläktaren i debattprogram för "apberget".* Men herr Perssons åkallande av "vanligt folk" och den förmenta demokratiska hållning han menar att program av typen Svt Debatt skulle stå för är försåtlig. Om det handlar om att "låta vanligt folk komma till tals", varför är då det roligaste när folk tappar masken och blir upprörda?
Mot herr Persson vill jag ställa salige Pierre Bourdieu, vas bok Om televisionen nu har ett decennium på nacken. Den typ av mediedramaturgi han diskuterar i boken är fortfarande förhärskande, trots att den diskuterats och förkastats om och om igen både före och efter bokens utgivning. Herr Persson förkastar säkert den kritik Bourdieu riktade som elitistisk. Såhär skriver Sven-Eric Liedman i förordet:

Bourdieu nämner också i förbigående en annan allvarlig effekt av TV:ns logik: den ojämlikhet som skapas. De flesta människor har svårt att göra sig gällande i TV. Särskilt gäller det de lågutbildade och opriviligierade. I stället för att hjälpa dem på traven brukar snabbtalande programledare och intervjuare formligen krossa dem under sin egen svada. /---/
Bourdieus krav till TV blir alltså till sist inte bara att låta lysande intellektuella som han själv utan också de sämst ställda i samhället komma till tals på egna villkor. Den elitism som talar ur den mer personliga delen av hans TV-kritik skall alltså balanseras av ett kompromisslöst krav på jämlikhet och demokrati.

Och såhär, bland annat, skriver Bourdieu själv:

....det är uppenbart att inte alla deltagare i en TV-debatt är likställda. Där står TV-proffs, som både är hemtama i studion och vana att tala, mot amatörer..... Ojämlikheten är skriande, och för att skapa något mer lika villkor borde programledaren ha agerat ojämlikt, det vill säga stött och hjälpt de förhållandevis sämre rustade.... Om man vill att någon som inte är professionell talare ska lyckas säga något (och det kan då bli saker som de som alltid håller låda inte ens skulle kunna tänka) är det nödvändigt att hjälpa honom eller henne på traven. Att stå till tjänst åt någon som behöver ordet, om vilken man vill veta vad hon eller han har att säga, vad han tänker, genom att hjälpa honom att frå fram det. Men programledarna gör oftast motsatsen. Långt ifrån att hjälpa de verbalt missgynnade trycker de ner dem ytterligare: genom att inte ge dem ordet i rätt ögonblick, genom att ge dem ordet när de inte är beredda på det, genom att visa sin otålighet och så vidare. (I Om televisionen s. 50f)


Och nej, vill jag tillägga, detta gäller inte bara TV utan också såväl radio som tidningar. Också en så "elitorienterad" radiokanal som P1.

* Detta hade jag missförstått. Isobel upplyser mig (tack för det!) om att "apberget" är tv-folkets jargong för den där trappkonstruktionen publiken/debattörerna sitter i. (Iofs ett nog så intressant val av namn på det....)

Föraktet

Jag vet inget som är så deprimerande som den s k "debatten" om kulturstöd. Ska kultur verkligen bekostas av skattepengar? och Varför ska författare leva på bidrag? är periodiskt återkommande frågor. Varje gång de återkommer behandlas temat med konstnärer som får understöd som om det inte funnes någon historia bakåt, som om hela idén med konstnärer som får ekonomiskt understöd vore helt unheard of och som om frågan nu skulle avgöras för första gången.
Ständigt återkommer samma ogenomtänkta argument, fast under denna period är de ovanligt högljudda. Konstnärligt arbete kallas för en hobby. För eller senare kommer alltid bilden av konstnärer som myglare och dagdrivare som håller sig för goda för att jobba som vanligt folk fram. Kulturutövare vars arbete inte uppskattas av en stor majoritet kallas för misslyckade och deras verk för skit. Självrättfärdigheten hos de föraktande skrikhalsarna är formidabel. I deras ögon borde väl den författare som icke är Liza Marklund helst sona för sitt parasiterande genom att jobba dubbelt (förlåt, jag menar förstås jobba och sen syssla med sin hobby på fritiden), bo på botten av en sjö och slicka sjön ren före jobbet varje morgon. För så är det ju för vanligt folk!
Förnuftsargument som att svenskan är ett litet språkområde varför det är svårt för svenskspråkiga författare att försörja sig utan bidrag, att olika former av mecenater och uppdragsgivare från maktens sida alltid hjälpt till att bekosta konstnärligt arbete, att få människor - också få av dem som hojtar - skulle uppskatta ett fattigt kulturellt klimat utan folkbibliotek med ett rikt utbud av verk utöver mainstreamlitteraturen osv, hjälper föga. För detta handlar inte om förnuft, det handlar om känslor. Och den huvudsakliga känslan verkar vara förakt. Eller är det ressentiment som är det bättre ordet?
Tyvärr gör personer från det skrikhalsarna kallar "kultureliten" (d v s alla som sysslar med kultur, eller t ex uppskattar opera (såna som jag själv), eller överhuvudtaget ställer sig bakom förda kulturpolitik) ibland saken värre genom att lite för ivrigt framhålla sin egen kompetens, eller i desperation använda ett ord som "vulgär" om skrikhalsargumentationen. Så t ex Lena Andersson i Svenska Dagbladet.
Men i sak har hon rätt.

Framgång och motgång

Så här ser kommentarsfältet till en av HAXs postningar om gårdagens framgång i Europaparlamentet ut:

- Och tillägg 133 avslogs - var det en hårdare variant av 138?
Det verkade dessutom som att det gjordes några muntliga ändringar i 138 precis innan omröstningen - var det bara formaliteter?
Jag missade dessutom resultatet för tillägg 166...

- Kan nån säga hur den muntliga ändringen löd? Jag hann inte uppfatta den.
Omröstningarna går alltid så snabbt till att det är svårt att hänga med, men jag hörde inte att 166 nämndes.

- Hur gick det med 166??

- Någon som har en länk till tillägg 138?

Visst är det entusiasmerande? Man drabbas nästan av ett (återuppväckt, i mitt fall) akut intresse för politiska beslutsprocesser.
Själv har jag inte alls engagerat mig i det så kallade Telekompaketet och har inte heller uppfattat något större engagemang inom bloggosfären, utanför en liten pirataktig krets. Men där hade jag tydligen fel. Vänsterns EU-politiker Eva-Britt Svensson talade i Rapport igår om ett tryck från allmänheten och bloggare i frågan. Hon är den som varit drivande i att avvärja Telekompaketets värsta hot mot vår personliga nätintegritet, och därmed har hon nästan totalt revanscherat sig hos mig - efter att på ett som jag ser det väldigt förmyndaraktigt sätt kämpat igenom ett förslag om att motverka könsstereotyp reklam i EU.

Så var det då det där med FRA här hemma.... DN talar idag om en gryende kompromiss inom borgerligheten som skulle kunna få dess interna kritiker att ge vika. Det handlar om inrättandet av en specialdomstol, till vilken FRA skulle

tvingas vända sig för att få ut den trafik som myndigheten anser sig vara i behov av. Domstolen skulle bara ge FRA tillstånd att ta del av vissa, klart definierade trafikstråk.
Det vore en helt annorlunda modell än i den i somras antagna lagen. Där kunde FRA:s ledning på egen hand med stor frihet utforma sina sökbegrepp, och applicera dem på all gränspasserande trafik, sedan regeringen fastställt en allmän inriktning och en "domstolsliknande nämnd" prövat tillståndsgivningen.
Ett system liknande det som nu diskuteras finns i Tyskland, vars signalspaningslag godkänts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter. I Tyskland har motsvarande myndighet bara tillgång till cirka 10 procent av all elektronisk kommunikation.
Dessutom skulle kravet på prövning i den nya specialdomstolen också omfatta regeringskansliets beställningar till FRA.

Bloggare talar naturligtvis om svek och båg. Och nog kvarstår en hel del frågetecken. Samtidigt ska man inte vara alltför snar att uppfatta den inomborgerliga oppositionen som helt tillplattad. DN skriver:

Fortfarande återstår dock kritik mot försvarsdepartementets kompromissförslag, främst inom folkpartiet. Flera ledamöter kräver en garanti för att enbart försvarsmakten och regeringskansliet ska kunna få information via FRA. Inte till exempel polisen och Säpo.

Ska vi gissa att det är Lindberg och hennes medsystrar som bråkar?
Har man sina sympatier hos oppositionen tycker man naturligtvis inte om att oppositionen inte bjuds in att delta i arbetet med hur man kan gå vidare i FRA-frågan. Men det finns fler skäl till det. Det är en såpass grundläggande fråga att en bred parlamentariskt förankrad utredning vore bättre än framforcerade kompromissförslag som bara diskuteras inom den borgerliga planhalvan. Och som Opassande-Emma uttrycker det: "tiden att fundera över att man gör rätt saker har regering och riksdag en skyldighet att ge sig själva och resten av oss."
Samtidigt får kanske också vi kritiker utanför parlamentet vara beredda till omprövningar och nytänkande, om vi menar allvar med att ställa oss bakom en förutsättningslös omprövning av frågan.

Uppdatering: jaha, så var de överens alltså. Visst ser det bättre ut än vad det gjorde ursprungligen. Men herregud, vad dåligt att inte kunna riva upp, utreda och göra om med alla involverade. Detta att till varje pris visa att man minsann klarar av saken inom borgerligheten. Jag tycker det är att välja maktspel framför genuin demokrati. Uselt.

Och förresten....

...så vill jag i anslutning till förra inlägget tipsa om Dan Jönssons kommentar i DN angående Hardt och fönsterkrossningen. Jag delar helt Jönssons frustration över att det ska vara så svårt att klämma fram ett entydigt avståndstagande från kravallkidsens förehavanden. Han skriver:

"Mamma har alltid sagt åt mig att inte förespråka våld i teve", säger Michael Hardt listigt inför en fullsatt publik på European Social Forum. Det har krossats bankfönster i Malmö under natten, och det kan väl inte hjälpas att frågan kommer upp till slut: för eller emot?
Jag förstår om Hardt inte vill svara. Säkert tusen ESFdelegater har trängt ihop sig på Amiralen för att höra en av rörelsens huvudteoretiker presentera sin och parhästen Toni Negris kommande bok "Common Wealth". Det handlar om hur en idé om "det gemensamma" ska kunna försvaras mot den globala vågen av privatiseringar. Och Hardt är infallsrik, optimitisk, inspirerad.
Ändå är det inte förrän publikfrågan om nattens händelser kommer upp som det tänder till riktigt. En våg av burop och applåder går genom salen. "Metropolen är för multituden vad fabriken var för 1800-talets arbetarklass" har Hardt sagt, och får nu förklara hur bilbränder och fönsterkrossning kan liknas vid en "strejk mot metropolen". Inget han vare sig vill försvara eller fördöma.
Begripligt, visst. Men också en illustration av ett problem inom den globala rättviserörelsen.

Ja, det är ett reellt problem. I mina öron tycktes buropen och applåderna (jag tillhörde dem som applåderade) som åtföljde den där vädjan om ett ställningstagande från en upprörd man i publiken vara ungefär jämnstarka, och det chockerade mig. Förmodligen fanns det en tredje, lika stor del av salen, som satt tyst. Undrar vad den tänkte?
Kanske tycker vissa att det är vulgärt, populistiskt, att göra entydiga ställningstaganden mot oprovocerad skadegörelse av gaturummet. Att sväva ovanpå verkar nog vara det mest attraktiva läget för fler än Hardt. Men med tanke på den massiva oförmågan för utomstående att göra skillnad på ESF och Reclaim the streets (se här t ex) torde väl ändå de allra allra flesta någonstans förstå hur djupt rättviserörelsen skadas av det.

Reclaim the demokrati

Ja det blev inte mycket ESFande för min del, på grund av sjukdomtrötthetstress. Med viss bävan hade jag berett mig på att besöka det där inslaget om "Hidden powers and the global elite", men fann det borttaget från programmet. Från ESF lät man kort meddela mig i ett mail att de som skulle hålla i seminariet dragit sig ur. Vad man undrar är förstås om detta skett efter påtryckningar eller om Vaken-gänget drabbats av akut paranoia efter den uppmärksamhet de fått i media.

Men jag gick i alla fall på Michael Hardts seminarium (Antonio Negri, som också skulle deltagit, blev sjuk och fick istället flyga hem igen). Metropolen som dagens hegemoniska produktionscentra, där biopolitical production äger rum (produktion som inte inskränker sig till att skapa varor eller tjänster utan också affektspridning - t ex det förmedlande av välbehag som den ideala flygvärdinnans soliga omhändertagande producerar) var orden för dagen. Medan samtalsmotpart America Vera Zavala sökte ta ner den högtflygande teoretikern på jorden. Eftersom metropolen ersatt fabriken som produktionscentra menade Hardt att upplopp i staden, som de som ägt rum i Frankrike eller, i mindre skala, det som ägde rum i Malmö under fredagens Reclaim the Streets-fest, var att betrakta som ett slags motståndsfenomen i klass med strejker. Men vem är då den motpart man kan förhandla med? undrade Zavala, med tanke på att arbetsplatskonflikter som strejker brukar åtföljas av möten där motparterna söker lösa konflikten. "Polisen", blev det enda svaret - ett svar som Hardt dock inte riktigt tänkt igenom. Själv tänkte jag på något annat, nämligen att kravaller i stadens gatumiljöer hela tiden och mycket direkt drabbar en tredje part, på ett helt annat sätt än en strejk. Vi kan ta de båda hårfrisörskorna vars salong drabbades av skadegörelse i fredags som exempel. "Vi får väl jobba gratis några dagar. Hur kul är det?", sade den ena av dem i Sydsvenskan. Den blir inga soliga affekter som deras biopolitiska produktion kommer att producera under den närmaste tiden, misstänker jag.
Vad jag tar med mig från föredraget är tanken på revolution som en evig transformationsprocess vari vi ständigt blir mer och mer demokratiska (till skillnad från den leninistiska idén om en odemokratisk övergångsperiod på vägen till paradiset (en övergångsperiod som aldrig går över)) - fast för mig tycks detta ligga mer i linje med en evig reformeringsprocess än en evig revolution. Jag tar också med mig - fast jag är inte säker på att jag sväljer - tanken på en "strategy of affirmation" snarare än den tidigare arbetarrörelsens "strategy of refusal". Att söka emulera det som funkar och transformera sig själv, den egna rörelsen, hellre än att söka "påverka fienden" har en trevlig klang. Samtidigt kan jag, allt mindre ju mer jag tänker på det, inte låta bli att i Hardt se den typiske litteraturvetaren och dennes tillbakalutade iakttagande av tecknens glada dans därutanför glasögonfönstren. Ja, han är ju faktiskt litteraturvetare. Och vi olika aktörer i metropolen och därutanför tycks mig i hans tal te oss som retoriska troper mer än något annat.

Avvisningar

Migrationsverket vill tvångsutvisa regimkritiska Rana Karimzadeh till Iran. Samtidigt meddelar DN att regimen ökar repressionen mot kvinnorättskämpar. Karimzadeh är inte bara en sådan utan också aktiv i ett kommunistiskt parti - vilket automatiskt gör henne extremt utsatt i Iran.
Migrationsverket tycks inte riktigt fattat konsekvenserna av att Iran är en diktatur som förföljer meningsmotståndare. De resonerar som om det bara vore internationellt kända personer som "i tillräckligt hög grad" riskerar förföljelse. Men för varje känd person som förföljs i Iran finns ett större antal okända därbakom - som inte skyddas av en internationell opinion. Ändå har man mage att påstå att man "satt beviskraven lågt" i Karimzadehs fall. Agerandet är obegripligt naivt. Eller är det snarare extremt cyniskt? Det är onekligen svårt att avgöra vilket.
En snabbt växande namninsamling för att Karimzadeh ska få stanna finns HÄR.
Läs också: Lasse tycker, Grejen är den..., Ung och idealist, Kulturbloggen, Magnus Andersson.

Meanwhile, för någon timme sedan, blockerade demonstranter ingångarna till Migrationsverkets lokaler i Malmö. "Demonstranterna visar plakat och banderoller där det står 'Stoppa deportationerna' och 'Deportation Board' (med Migrationsverkets logotyp). De spelar begravningsmusik och har satt upp vita träkors som symboliserar de som dör efter att ha blivit avvisade", meddelade Sydsvenskan.

När verklighet och retorik närmar sig varandra

Att Karl Sigfrid mobbats till tystnad i FRA-frågan visste vi förstås redan. Men Agendas redogörelse för vad som faktiskt sagts under det ödesdigra mötet ifråga, och vem som sagt det, var ändå chockerande. Partisekreterare Schlingmann, som bjudits in till Agenda för att kommentera uppgifterna, var helt oförmögen att hantera situationen - han förmådde inte ta steget över glappet mellan sin innötta retorik om "högt i tak" och den verklighet Agendas Anna Hedenmo pekade på.
Överbryggade glappet gjorde däremot Carl Bildt i den korta dokumentär om FRA som tidigare sänts i Svt. Information, sådan som den som kan komma att erhållas med hjälp av FRA:s utvidgade verksamhet, är ett bytesobjekt i relationen mellan olika länders underrättelseverksamhet. Och medan de flesta tuggar reklammantrat att det handlar om utbyte av information mellan olika demokratiska länder så meddelar oss Calle frankt att även diktaturer ingår i nätverket av utbytesidkare. "På ett sätt är det bra att verklighet och retorik närmar sig varandra", säger Wilhelm Agrell till DN.se.
Läs också: Magnus Andersson, Avståndet mellan vagn och plattform, Intensifier, Badlands Hyena, Skiften, Under den svarta natthimlen, Kulturbloggen, Mitt i steget, Motpol, Wadström, Scaber Nestor, Opassande, Monika Ringborg, Alliansfritt Sverige, Henrik Alexandersson.

Att vi inte ska glömma EU:s och andra västliga alliansers betydelse för FRA-frågan påminns vi om i en annan artikel om utbytet av underrättelseinformation. Det är Junilistans Sören Wibe och Björn von der Esch som skriver, utifrån ett junilisteintresse förvisso men tänkvärt, tänkvärt.

Personligt ansvar och helgvampyrer

Daniel Sandström skriver klokt i sin lördagspredikan, förlåt krönika, i Sydis idag - "Ansvaret försvinner inte med tekniken". Och då avser jag den del av krönikan som handlar om Piratbukten och obduktionsbilderna.

The Pirate Bay må ha juridiskt på fötterna, men ur ett moraliskt perspektiv är bristen på hänsyn helt oacceptabel. Liksom bristen på ansvar.
Diskussionen som följt bevisar­ också att vi lever i en ny digital offentlighet som ofta saknar ansvariga utgivare: ”Vårt system fungerar unge­fär som Gula sidorna” skrev Peter Sunde från The Pirate Bay i en debattartikel här i Sydsvenskan och lade i stället ansvaret på åklagaren som inte sek­retessklassat förundersökningen: ”Källan till informationen måste i så fall diskuteras, inte spridningssättet.” Som om det inte var just spridningssättet som var ansvarslöst i det här fallet.

Precis.
Det är beklämmande hur Pirate Bay, och med dem vissa bloggare av vilka några länkat till Sandströms artikel (kan tyvärr inte hitta dem just nu dock eftersom Sydsvenskan ändrat adressen*), flyr från insikten att alla bär ett ansvar för sitt agerande. Man skyller ifrån sig, eller skyller på alla andra än TPB å TPB:s vägnar, helt enkelt. Det är liksom bara tingsrättens och gammalmedias fel. Som ett mantra upprepas om och om igen siffrorna om hur få som laddade ner materialet före stormedias uppmärksammande av att det fanns på Pirate Bay, och hur många som laddat ner det sedan dess. På något sätt verkar man tycka att stormedia helt enkelt skulle ha avstått från att tala om detta - samtidigt som man är så mån om att ingen munkavle och inga begränsningar ska gälla för det egna agerandet. Det går inte ihop.
En kommentator till den här postningen menar att ansvaret ökar respektive minskar beroende på vilken adressat ens handlande har - hur många det berör. Såhär skriver hon:

Vi kan anta att det i dagsläget, någonstans i någon torrent, på pirate bay finns instruktioner om hur man tillverkar bomber. Kanske nån gammal anarkistbok eller terroristmanual eller nåt. Alltså kan vi anta att Pirate Bay just nu är skyldiga till att ha publicerat terroristmaterial.
Men detta är ju inte något problem eftersom ingen av oss vet om att det finns där, kanske inte är någon som delar torrenten. Men imorgon kanske nån tidning har snokat upp detta och skriver på förstasidan att Pirate Bay sprider terroristmaterial och vips är tusentals människor där och laddar ner.
Kan man jämföra Pirate Bays situation här med en tidning som skulle publicerat bomb-instruktiner själva?
Torrent-siter som Pirate Bay har ju funktonen att det som inte uppmärksammas och laddas ner tenderar att självdö. så har skett med till exempel nazistmusik tidigare.
Kanske vi då inte ska fokusera etiken så mycket på själva publiceringen utan på spridningen och vad det är som håller en torrent vid liv.

Jag tycker inte det här resonemanget håller. Låt säga att vi jämför Pirate Bay med ett print-on-demand-tryckeri med tillhörande katalog istället för en tidning. En av de saker man kan välja att få tryckt är ett hatmaterial av nazistisk art. Endast 50 pers vill ha det här tryckt, att jämföra med en Liza Marklund-deckare som trycks i 2 miljoner ex.
Men vad händer med de 50 ex som tryckts och vilka konsekvenser kan tryckandet av dem få? För det första kan ett fåtal ibland göra väldigt stor skada. Tryckeriet förlorar kontrollen över sitt tryckta material så fort det lämnar dem. Detta måste de räkna med från början. Bland annat får man, för det andra, räkna med att det blir känt hos allmänheten att tryckeriet tillhandahåller den här typen av material - även om man själv inte gör reklam för det så kan faktiskt någon annan göra så. Det kan hända att media uppmärksammar det. Menar man på allvar att media ska åläggas en munkavle i det här fallet, att media inte ska ha lov att berätta att det finns ett tryckeri som, i mitt scenario, sprider hatpropaganda?
Jag menar att mitt scenario är ungefärligen jämförbart med fallet med obduktionsbilderna, vad gäller frågan om etik och spridande. Om gammalmedia uppmärksammar på ett förenklande och sensationellt sätt så bär gammalmedia ansvaret för det - men TPB bär likväl ansvaret för att ha hjälpt till att göra materialet tillgängligt. Och, i det reella fallet, för att inte ens vilja försöka hindra eller överhuvudtaget uttala sig mot vidare spridning av det.

Det var deprimerande att se det korta inslaget om saken i Janne Josefssons Debatt. Man kan visst, till skillnad från vad en eller annan kommentator vill göra gällande, diskutera saken på TV - men Josefsson och det program han leder är alltför inkört i den stupifierande, förenklande mediedramaturgi där inget får ta tid, där skrikande-i-munnen-på-varandra utgör det klimax som markerar att ett inslag lyckats, och där inga resonemang tillåts lämna det personliga och plakativa planet. Att Sunde från Pirate Bay uppenbarligen förmåtts delta under falska förespeglingar gör inte precis saken bättre. Men diskussionen misslyckades också på grund av att de olika deltagarna helt enkelt talade olika språk - och inte alls tycktes anstränga sig att förstå varandra. Pappan talade utifrån sin personliga sorg. Jigenius utifrån den klassiske publicistens position. Sunde utifrån TPB:s position som de ständigt missförstådda företrädarna för det nya; till synes utan beröring med omkringliggande medialandskap och fysiska personer med deras besvärande känslor. Josefsson utifrån sin position som stressad programledare med intresse av att snabbt nå klimax och helst kunna avsluta med intrycket av att litegrann ha ställt saker och ting tillrätta när allt i själva verket hängde i luften. (Stackars Kalle som inte ville spela med i Josefssons spel fick knappt en syl i vädret, för att inte tala om kvinnan som sysslade med suicidprevention.) Att Josefsson lät den sörjande fadern och hans kränkthet stå i centrum hör till den dramaturgiska modell han arbetar utefter. Men samtidigt är det helt riktigt att göra så - det är han och hans barn som är den här historiens centrum. Josefsson parasiterar på honom, javisst. Men alla de som är snara att göra TPB till yttrandefrihetens martyrer på korset bör fundera några omgångar till.

Läs också Jonas Anderssons artikel på Svt:s hemsida.

*Det var väldigt vad Sandströms artikel flyttas runt på SDS hemsida. Först låg den på kulturavdelningen, sedan under "digitalt" och nu på "nöjen". Den kan komma att flyttas igen...
-----------------
Även om jag har en känsla av att det mest är jag själv som får något ut av det så fortsätter jag min vampyrfilmsgenomgång (se här, här, här och längst upp i högermarginalen). Nu jävlar är det dags för John Badhams Dracula, en film som drunknat i skuggan av Herzogs samtidiga Nosferatu men är något av en romantisk förbisedd ädelsten. Fin klassisk skräckgotik:



Frank Langella som spelar Dracula i Badhams film följer den tradition som Bela Lugosi inledde i Brownings Dracula från 1931 - Dracula som en mörk erotisk tjusare. Här är det dock återigen den stackars Renfield som konfronteras med Lugosis vampyr, istället för något av hans kvinnliga offer:

Proteströsta på (v)?

Ja, trots att jag är en besviken före detta medlem av Vänsterpartiet så lutar det ändå åt att det blir de som får min röst i nästa riksdagsval. Lars Ohly, Ulla Andersson och Kirira förklarar varför.
Det innebär inte att jag slutat sakna ett mer frihetligt inriktat vänsterparti än Vänsterpartiet. Det innebär helt enkelt att jag är otroligt besviken på mittenanpassningen och bristen på visioner hos s+mp. Jag vill ha förnyelse inom vänstern, men en förnyelse som innebär ny vänsterpolitik, inte bara olika varianter av Den Enda Vägens Politik (minns ni?). Vänsterpartiet gör verkligen skäl för namnet idag. Det är det enda partiet till vänster om mitten (småpartier undantagna). Den enda tillflyktsorten för oss som har vänstervärderingar och som tycker att politik måste handla om att vilja och välja, inte bara om anpassning till en ekonomisk mall någon annan gjort upp. Detta behöver faktiskt inte innebära att man står för oansvarighet och slösaktighet, så som den tanklösa skrämselretoriken vill göra gällande. Jo, jag kan också se att (v) på sina kongresser understundom fattar orealistiska beslut. Men ärligt talat föredrar jag att man någon gång lägger ribban för högt framför att man slösar med människor hellre än pengar. Och att det finns ett ständigt överskottskrav för statsbudgeten tycker jag man måste kunna ifrågasätta. Samhället är inte ett företag som måste gå med vinst. En buffert för oförutsedda händelser, okej. Men inte till priset av att man låter bli att åtgärda problem som finns idag.

Nu är det förstås riksdagsvalet jag talar om - det enda val alla talar om, trots att det ligger ett EU-parlamentsval däremellan. Och i det valet, EU-valet, kan jag inte tänka mig att rösta på (v). Jag gillar inte det Eva-Britt Svensson gör i Europaparlamentet, och även om de byter till annan kandidat lär det bli mer av samma fantasilösa sjuttiotalsrepression uppblandat med överstatlighetsmotstånd. Kanske röstar jag som jag numera brukar, på mp - men då ska de helst ha slopat utträdeskravet. Eller Piratpartiet, om de ställer upp. Det lär behövas pirater i Bryssel och Strasbourg.

Hybris och ryggmärgsreflexer i bloggosfären

Visst är det fantastiskt, det som bloggosfären åstadkommit i FRA-frågan. Okej, det handlar inte bara om bloggosfären - opinionen har bildats också på facebook, på gatan, i tidningar, på andra fora på internet osv. Men det råder ingen tvekan om att bloggvärlden, och framför allt en väldigt aktiv grupp inom den, varit viktig i den utveckling som gjort att FRA-historien gått från att vara en undanskymd fråga till att bli en viktig nationell angelägenhet - och att ett beslut som var tänkt att klubbas igenom utan större diskussion plötsligt blivit föremål för förhandlingar och kommer att fortsatt stötas och blötas framöver.
Marie Demker, alias Vänstra stranden, skriver om bloggarnas betydelse i FRA-debatten i gårdagens Svenska. Hon menar att

bloggosfären blev en alternativ politisk arena där åsikter och opinionsbildning på tvärs med de klassiska skiljelinjerna kunde formeras. När det visade sig att bloggvärlden var enad över politiska gränser blev det ett slags signal till både andra medier och intressegrupper om att frågan hade ett brännbart politiskt innehåll. Den signalen blev starten för en skarp kritik av FRA-lagen utifrån ett integritetsperspektiv. I det svenska partisystemet är det motsättningen mellan vänster och höger som har dominerat. Men i de politiska bloggarnas värld är det en frihetlig eller liberal hållning som är dominerande, och detta oavsett partifärg. Därav följer att socialliberala och väns­terliberala krafter kan samsas med nyliberala grupper. Och det var av stor betydelse att den borgerliga regeringens egna anhängare – liberaler – var bland dem som i bloggosfären drev på i motståndet mot FRA-lagen.

På nätet är vi individer som månar om våra rättigheter och möjligheter att uttrycka oss fritt. Liberalismen i klassisk mening blir för Demker en slags överordnad ideologi under vilken vi formeras oss och bildar heliga och oheliga allianser av varaktig eller tillfällig sort.
Det är inte utan att jag känner igen mig. Sexköpsdebatten är, tycker jag, ett annat exempel som bekräftar Demkers tes. Nu är visserligen långt ifrån alla bloggare överens i den frågan, tvärtom är den rätt infekterad - och Demker själv är väl för övrigt en bloggare som inte står för vad som enligt mig är en frihetlig hållning i den frågan. Men bloggosfären har utmärkt sig även i den debatten, och allianser bortom höger-vänsterskalan har bildats även där.

Samtidigt tycker jag mig se en utveckling mot att bloggosfären, berusad av framgång och trött på att hunsas av en självtillräcklig medieelit, till vissa delar reagerar som ett kollektiv i ständig krigföring mot gammelmedia och det politiska etablissemanget. Gammalmedia talar med en enhetlig, mossig och repressiv röst, etablissemanget är bara ute efter att krossa oss och bloggosfären är smartast, snabbast och allmänt bäst. Ungefär. De senaste dagarnas diskussion omkring The Pirate Bay och de olyckliga bilder som ingår i Arbogamålets förundersökning, och som man kan ladda ner via TPB:s söktjänst, visar som jag ser det upp det här mönstret. En bloggklump som följer ryggmärgsreflexen att stå på TPB:s sida bildades snabbt. De står ju för nätet, de nya kommunikationsmöjligheterna och teknikens framkant. Folk som uttalar sig i gammalmedia antas ha en och samma agenda (att minska våra demokratiska friheter), men framför allt avfärdas de som okunniga. De fattar inte hur piratbukten fungerar. De har inte fattat det där med bittorrentflöden. De vet inte vad Streisandeffekten är. De har missat att minst lika läskiga bilder finns att tillgå via Google. Dessutom hycklar de, ty gammalmedierna är skurken som överhuvudtaget uppmärksammat saken. Och de pratar om något som saknar betydelse - ty det är väl ändå knappt nån som är genuint intresserad av den typen av bilder.
Själv tycker jag det är bra att medierna tagit upp det, även om vissa naturligtvis gjort det på sitt vanliga, snaskiga sätt som man gärna kunde vara utan. En diskussion om vilka bilder som lämpligen ska kunna ingå i offentligt material är uppenbarligen av nöden - det visas väl tydligt av det här fallet. Och utan mediernas uppmärksammande hade diskussionen uteblivit. Runtom i våra tryck- och etermedier ventileras olika åsikter. Men på något sätt blir det för en del bloggare som att allt som inte kommer från bloggosfären eller pirathåll handlar om förbud och/eller fientlighet mot den nya tekniken. Se på twinglylänkarna till Anders Mildners debattartikel i Sydsvenskan, t ex. Mildner, som uppenbarligen skrivit sin text innan dess att Piratbukten gick ut & bad om ursäkt för hur anhöriga till de mördade barnen bemötts av deras moderator, upprörs av TPB:s föraktfulla och okänsliga tonläge i frågan, och han efterlyser ett större individuellt ansvarstagande i vårt nätagerande - i stället för skärpt lagstiftning. Ändå tolkas han av flera bloggare som en censurförespråkare. Mildner rättar felaktigheter som spridits av TV4 och ställer gammalmedia till ansvar för att de spritt nyfikenhet och orsakat ett mycket större intresse för bilderna ifråga än vad som annars skulle vara fallet. Ändå anses han stå på det gamla sura förbudsetablissemangets sida i kampen mellan ont och gott (förlåt mig, jag raljerar nu). En bloggare använder Mildner som exempel på "en högt uppskruvad debatt" i vilken "gammelmedia försvarar sina positioner", och ger sitt inlägg titeln "Begränsa inte offentlighetsprincipen!" "Attityder finns naturligtvis överallt att kritisera och fundera över — men att lagstifta mot oförskämdheter är lika ogörligt som att lagstifta mot otrohet såklart", skriver en annan och gör Mildner till representant för den äldre generationens förakt mot den yngre. En tredje som länkar diskuterar inte uttryckligen just Mildners artikel men slår vilt omkring sig mot olika etablissemangsföreträdare vars otroliga dumhet och bakåtsträvande gisslas. Vanligtvis kloka bloggare har (liksom, anser jag, TPB själva) svartvittglasögonen på. Irrelevanta argument som "Varför reagera mot Pirate Bay om man inte reagerar mot Google?" (visst kan man göra det men nu var det alltså TPB och obduktionsbilderna som frågan gällde) upphöjs till superresonemang. Beatrice Asks intention att se över sekretesslagstiftningen ses som uttryck för censuriver och en vilja att hemligstämpla förundersökningar i sin helhet - trots att hon gjort klart att det bara är den typ av bildmaterial som ligger med i det här fallet hon menar borde stoppas.
Och så vidare.
Men ja, nu generaliserar jag i min tur naturligtvis. Det finns också klokskap på nätet, mycket klokskap. Det finns också gott om individualitet och nyanserat tänkande. Och vad gäller Mildners artikel så är det långtifrån alla som reagerat på den enligt det schema jag målat upp. Se här eller här t ex.
Nu ska jag gå ut på stan.

Uppdatering (tillbaks från stan): naturligtvis finns också det omvända fenomenet. De som använder sig av diskussionen i sin allmänna aversion mot TPB (som här t ex). Och Lisa Magnussons avhyvling av Pirate Bay-snubbarna är oetisk i sin onyanserade hätskhet, trots uppsåtet att tala för etik och moral. "De tror att de är neutrala. Men att inte ta etisk ställning är också ett etiskt ställningstagande" skriver hon, och jag håller med. Men sedan övergår hon till att kalla den stressade sjuttonåring som skrev det kränkande mailet till den anhöriga för en "felknullad fjant", och avslutar med släggan "The Pirate Bay-snubbarna är bara idioter, inte några yttrandefrihetens riddar". Jag har varit inne på detta förr; det är något av en käpphäst för mig och kanske framstår jag som en skrattretande moralisttant - men nej, det är inte okej att kränka andra. Det har du uppfattat rätt Lisa - vad du inte fattat är att detta även gäller dig och hur du uttrycker dig.

"Indirekt olagligt"

En av de tråkigaste kommentarerna som brukat fällas om Isabella Lund, den nu tyvärr från nätet flydda (eller har hon bara en långsemester?) men i särklass mest kända förkämpen för sexsäljares rättigheter i Sverige, är den snipiga "Betalar hon skatt för sitt 'arbete'?" Överhuvudtaget antas inte sexsäljare vara särskilt intresserade av att omfattas av samhällets trygghetssystem och själv bidra till detta. Att de tyska lagreformerna till att börja med gått trögt i detta avseende har varit en tacksam detalj att slå ner på för dem som inte är intresserade av en uppluckring av sexköpslagen. Några meningar ur Prostitution Law Review Committees utvärdering av Nya Zeelands avkriminalisering av prostitution år 2003 kan vara på sin plats: "The Committee is very conscious that the sex industry has been an illegal and stigmatised industry for a very long time, and that many sex workers had negative experiences with government agencies and the authorities in general. This has led to a high level of mistrust of authorities amongst some sex workers, which will not disappear overnight. In order for the sex industry to develop a culture of voluntary compliance with employment and tax law, it is crucial that constructive, positive relationships are carefully developed by government agencies with the sex industry."
Men nu visar det sig i alla fall att allt fler svenska sexsäljare vill betala skatt. I GP berättar en rättslig expert på Skatteverket om hur hon under de senaste åren allt oftare kontaktas av sexsäljare som vill veta hur de ska göra. Situationen är ju inte alldeles enkel - men trots att sexsäljare säljer något som det inte är tillåtet att köpa har de alltså både möjlighet och skyldighet att skatta för sin verksamhet. Detta är absurt och innebär dubbelmoral, den uppfattningen delar jag med kristdemokraternas Désirée Pethrus Engström. Men det är väl också den enda uppfattning om saken jag delar med henne. I GP:

Désirée Pethrus Engström, riksdagsledamot och ordförande för Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, är mycket kritisk och anser att F-skattsedel till prostituerade sänder ut felaktiga signaler.
- Det är viktigt att inte skuldbelägga kvinnan när man diskuterar prostitution. Men att få F-skattsedel är dubbelmoral och det tycker vi är helt fel, säger hon.
Men har inte de som säljer sex rätt till ekonomisk trygghet?
- Ekonomisk trygghet är något som permanentar en situation. Och det i sin tur kan uppmuntra till prostitution, vilket är felaktigt, säger Désirée Pethrus Engström. Hon anser att det är oacceptabelt att en människa köper en annan människas kropp och menar att samhället tydligt markerar detta genom sexköpslagen.
- Det är indirekt olagligt att vara prostituerad, eftersom det är olagligt att köpa sex. Men det är svåra frågor, som det inte finns några enkla lösningar på, säger Désirée Pethrus Engström.

Att Engström säger att sexsäljande är indirekt olagligt är välgörande. Liksom att hon säger sig helt enkelt inte vilja att sexsäljare ska kunna ha en dräglig tillvaro. Det finns så många som hycklar i debatten och låtsas som att det är helt oproblematiskt att göra den ena sidan av saken olaglig men inte den andra. Att det skulle gå att göra den ena parten kriminell - helt svart - medan den andra parten skulle röra sig helt inom den legala sfären, vara och förbli helt vit. Juristen Madeleine Leijonhufvud, som borde veta bättre, tillhör dem som bär skygglappar och inte kan ta in situationen i dess helhet. I början av sommaren skrev hon en kommentar i SvD (jag har i min tur kommenterat kommentaren här) där hon beskrev sexköpsdiskussionen i Danmark: "Alla tycktes ense om att dagens situation är ohållbar: inkomster av prostitution ska beskattas men könshandel är varken legaliserad eller förbjuden. Men ­sedan gick åsikterna vitt isär." Mot detta ställer hon den välgörande, "klara" situationen i Sverige, där endast kunden är kriminell medan sexsäljaren bara blir hjälpt och inte alls drabbad. Engström är som sagt tydligare, hon är klarare i sin uppfattning och förmår samtidigt uppfatta situationen mer korrekt. Det gäller att tvinga dem till lyckan.


Bloggkoll: Anna-Lena om kategoriska superlativ, Catti om sossarnas oförmåga att tänka fritt (vilket också är ämnet för Ilse-Marie), Hynek om filmfestivaler i strid, Kirira om borgerlig bostadspolitik, Kulturbloggen om ett debattsvek, Rut om måndagstristess, Tanja om dans och sexism och Vänstra stranden om polisen.

Hennes beteende

Peter Eriksson lanserar Miljöpartiets förslag om skärpning av våldtäktslagen på SvD Brännpunkt idag. Jag känner stor sympati för förslaget - vad jag reagerar mot är något annat, nämligen beskrivningen av hur kvinnor beter sig i en våldtäktssituation (för det är ju alltid kvinnor det handlar om, trots att män faktiskt också kan våldtas). Eriksson:

"För att öka kunskapen om situationen för kvinnor som är utsatta för våldtäkt har experter intervjuats. De reaktioner som kvinnan upp­visar när hon inser att en man avser att utnyttja henne sexuellt beskrivs som 'frozen-fright pattern' – att gå ur sin kropp, bli helt passiv, frysa fast i rädsla och uppgivenhet. Våld och hot i nuvarande lags mening täcker inte in de verkliga reaktionerna hos en kvinna som är utsatt för vanmakt genom sexuellt utnyttjande."

Jag skulle vilja citera ett längre stycke ur Deborah Camerons The Myth of Mars and Venus vilket jag i min tur funnit i Guardian (jag har tidigare varit inne på Cameron här och här), eftersom det ger en slags motbild till "frozen-fright pattern". Cameron talar istället om ett rationellt riskbeteende, vilket också riskerar att, liksom "frozen-fright", missförstås i en kontext där bara "tydliga nej" och "tydligt motstånd" räknas som det offerbeteende som avgör huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Hade egentligen tänkt översätta till svenska, men vid närmare eftertanke finns det gränser för hur ambitiös jag har lust att vara såhär på en fredagseftermiddag. Så here goes - läs och fundera:

The researchers Celia Kitzinger and Hannah Frith conducted focus-group interviews with 58 women and asked them how, in practice, they communicated to men that they did not wish to have sex. Despite being familiar with the standard rape-prevention advice, all but a tiny handful of the women said they would never "Just say no". They judged this to be an unacceptable way of doing things, and likely to make matters worse by giving men an additional reason to feel aggrieved.

The strategies the women actually reported using were designed to "soften the blow", as one put it, in various ways. One popular tactic was to provide a reason for refusing which made reference to a woman's inability, as opposed to her unwillingness, to have sex. Examples included the time-honoured "I've got a headache", "I'm really tired" and "I've got my period". As one woman explained, such excuses would prevent the man from "getting really upset" or "blaming you". Another softening tactic was to preface the refusal with something like "I'm incredibly flattered, but . . ." Women also reported telling men that they were not yet ready for sex, when they knew in reality that they would never be interested.

All this might seem like depressing evidence that psychologists are right about women lacking assertiveness, confidence, or self-esteem - except for one crucial fact. All the strategies the women reported using in this situation are also used, by both sexes, in every other situation where it is necessary to verbalise a refusal. Research on conversational patterns shows that in everyday contexts, refusing is never done by "just saying no". Most refusals do not even contain the word "No". Yet, in non-sexual situations, no one seems to have trouble understanding them.

If this sounds counter-intuitive, let us consider a concrete example. Suppose a colleague says to me casually as I pass her in the corridor: "A few of us are going to the pub after work, do you want to come?" This is an invitation, which calls for me to respond with either an acceptance or a refusal. If I am going to accept, I can simply say "Yes, I'd love to" or "Sure, see you there." If I am going to refuse, by contrast, I am unlikely to communicate that by just saying "No, I can't" (let alone "No, I don't want to").

Why the difference? Because refusing an invitation - even one that is much less sensitive than a sexual proposal - is a more delicate matter than accepting one. The act of inviting someone implies that you hope they will say yes: if they say no, there is a risk that you will be offended, upset, or just disappointed. To show that they are aware of this, and do not want you to feel bad, people generally design refusals to convey reluctance and regret.

Because this pattern is so consistent, and because it contrasts with the pattern for the alternative response, acceptance, refusals are immediately recognisable as such. In fact, the evidence suggests that people can tell a refusal is coming as soon as they register the initial hesitation. And when I say "people", I mean people of both sexes. No one has found any difference between men's and women's use of the system I have just described.

As Kitzinger and Frith comment, this evidence undermines the claim that men do not understand any refusal less direct than a firm "No". If "ordinary", non-sexual refusals do not generally take the form of saying "No", but are performed using conventional strategies such as hesitating, hedging and offering excuses, then sexual refusals which use exactly the same strategies should not present any special problem. "For men to claim that they do not understand such refusals to be refusals," Kitzinger and Frith say, "is to lay claim to an astounding and implausible ignorance."

Sociogrammen förklarade

Ett av de inslag i Centerpartiets FRA-hearing som väckte störst undran var Mark Klambergs bruk av begreppet sociogram och den brist på diskussion som följde. Idag förklarar Klamberg, i sällskap av bl a goda bloggkollegorna Kalle Palmås och Christopher Kullenberg, personerna bakom nätverket stoppafralagen.nu samt min gamle nemesis Pär Ström, vad det där med sociogrammen egentligen innebär. På DN Debatt.
Har du inte läst artikeln redan så kan jag bara rekommendera att du gör det. Den är utan tvivel det viktigaste, det mest centrala inlägget i debatten om FRA-lagen. Du kommer att känna dig lite matt när du läser den. Men tänk efter, förvånar dig egentligen det som kommer fram i texten?

Några av alla de som kommenterar läsvärt: Opassande, Marys moderata karameller, Kirira, Morrica, Scaber Nestor, Falkvinge.

För övrigt: fantastiska Kunskapskanalen sänder fem stycken utfrågningar om FRA under rubriken Forum FRA. Del två finns att se här, men först på lördag kommer det också att kunna höras, och det kommer dessutom att sändas i tv på nytt på fredag.

Ännu mer Svt-hyllande

Tänk att jag kunde se hela Centerpartiets FRA-hearing på Svt 24 idag. Fantastiskt. Eller ja, nu kunde jag faktiskt inte se allt eftersom jag var lite upptagen av annat också, men jag hade kunnat se varje minut annars. Hm, när jag tänker efter så är ju väldigt många människor upptagna av annat på dagtid, vissa har t o m arbetsplatser att gå till - därför vore det ju bra om man kunde ta & visa det på kvällstid också. För ja, det var väldigt intressant och det handlade ju om något som angår alla. Bra gjort av centern att arrangera det hela.
Kanske finns det utlagt på nätet nånstans (jag kan dock inte hitta det).