lördag, november 24, 2007

Vad är biologisterna så ängsliga för egentligen?

Deborah Cameron (se även denna postning) uttrycker saken så elegant i ett av de utdrag ur hennes bok The Myth of Mars and Venus som publicerats i the Guardian. Hon citerar från omslaget till en av de populärvetenskapliga verk om skillnaderna mellan män och kvinnor som hennes bok gör processen kort med, och lyckas därefter i en parentes fånga själva kärnan i det problematiska med biologismen:

I'll let the back cover of Why Men Don't Iron have the first word: "Much of what is written and taught today presumes that most of the differences between women and men have been caused by society and can therefore be altered. Once this is done, men and women will become alike. And so men are challenged, pestered and lectured to change from the old dominant male to get in touch with their feminine side. But what if that feminine side does not exist? Men's brains are wired very differently from women's, so their reactions to stimuli cannot be the same. Thus, increasing feminisation of society, of food and of education is detrimental to men and eventually will be to women too."
This belongs to a time-honoured tradition of dire warnings about the dangers of altering the balance of nature by changing the relationship between men and women. Although it is contradictory (if the wiring of our brains renders all efforts to change men and women futile, how has the "increasing feminisation of society" been able to occur?), the political message is clear enough. We would all be better off if we reverted to the natural order in which the sexes were different and males were dominant.

Just det. Det finns en självmotsägelse i biologisternas vädjanden om att "vi måste låta män vara män, och kvinnor kvinnor". Hade det funnits en mansnatur respektive en kvinnonatur inskriven i våra kroppar och våra själar, hur i hela har då ett fenomen som den anti-essentialistiska feminismen överhuvudtaget uppstått? Har några degenererade fruntimmer, vars genuppsättningar är defekta, så till den milda grad lyckats korrumpera stora delar av samhället och fått miljoner människor världen över att agera i motsättning till den egna naturen, som de ändå någonstans följer eftersom vi alla är fångar i mars- & venussystemet? It just doesn't make any sense, som Cameron kanske hade sagt. Jag brukar försöka köra det här argumentet i olika variationer när jag hamnar i diskussioner där det finns någon biologist närvarande, men det brukar inte gå hem. Kanske för att jag inte lyckas uttrycka mig lika elegant som Cameron, men säkert också för att det finns något djupt irrationellt i hela det biologistiska tänkandet, något som är immunt mot vanlig argumentationsanalys. Något som ofta verkar bygga på rädsla. En rädsla som, återigen, svär mot den övertygelse man säger sig ha. Eftersom den som verkligen tror på biologisk ödesbestämdhet bara kan luta sig tillbaka i lugn förvissning om att män och kvinnor är oförmögna att kliva ut ur de mallar naturen gett dem.

Jag kan verkligen rekommendera alla de tre avsnitt i Camerons bok som Guardian publicerat: "What language barrier?", "Speak up, I can't hear you" & "Back down to earth" (den del jag citerar ur ovan). Mittavsnittet, "Speak up, I can't hear you", berör bland annat kvinnors beteende i våldtäktssituationer och ifrågasätter både de råd kvinnor får om hur de ska bete sig (säga "nej" tydligt) och domstolars krav på hur en våldtagen kvinna ska ha betett sig (hon ska ha sagt "nej" tydligt). I själva verket, menar Cameron, är det normala att vi, i situationer där vi tackar nej till propåer, använder oss av strategier som är avsedda att inte såra och inte reta upp. Normalt är dessutom både män och kvinnor fullt kapabla att tolka den här typen av responser på ett korrekt sätt. Vi kräver alltså av kvinnor att de i sexuella situationer ska bete sig på ett sätt som går på tvärs mot "normalt" interagerande, och dessutom på ett sätt som hon intuitivt kan känna är direkt farligt (det kan provocera våldtäktsmannen).
Här ger hon oss verkligen något att fundera över, Cameron.

8 kommentarer:

Thomas Svensson sa...

När jag läste boken Män är från Mars, kvinnor från Venus fick jag flera aha-upplevelser. Jag kände igen beteenden hos mig själv och min fru som vi omedvetet haft och har och som gett upphov till så många missuppfattningar och problem under vårt äktenskap. T.ex. historien om kvinnan som i bilen påpekar för sin man att hon just såg ett fint café. Mannen håller med men begriper inte att hon vill fika. Eller det där att kvinnan gärna pratar ut om problem, medan mannen nödvändigtvis måste föreslå lösningar. Eller att mannen hellre bearbetar sina problem i tysthet, "i sin grotta". Osv., osv.

Att studera och identifiera sådana egenheter kan vara nyttigt, tror jag, men därmed inte sagt att de på är naturliga eller biologiskt nödvändiga. Eller att det finns någon anledning att försöka bevara dem. Jag ser dem som resultat av en lång biologisk och samhällelig utveckling, de är evolutionärt skapade. De, av dessa företeelser som är störande och vi finner olämpliga, får vi försöka arbeta bort, men de som är oförargliga kan vi väl låta vara tillsvidare. Det behöver väl inte bli en princip att göra män och kvinnor mer lika, men det bör vara en princip att göra förhållandena bättre.

stefan hallgren sa...

En del av det som anses kvinnligt resp. manligt "av naturen" kanske egentligen är mer en effekt av maktförhållanden (mer makt = mer "manligt" beteende; mindre makt = mer "kvinnligt" beteende). Men då måste man förstås fråga sig vilka faktorer det är i grund och botten som generellt har gett män mer makt över kvinnor än tvärtom. Det enkla och uppenbara förhållandet att män är något större och starkare i genomsnitt kvinnor har nog en viss betydelse i sammanhanget, ty allt annat lika (ålder, hälsa, träning, motivation), så vinner mannen vid en fysisk kamp med kvinnan. Både män och kvinnor vet detta, och anpassar sig därefter. Men det finns säkert mer biokemiska förklaringar också, hormoners inverkan o.dyl., och ingen av dessa förklaringar negerar det förhållandet att det finns en tidig social påverkan och styrning också.

Charlotte sa...

Thomas: nej, det finns naturligtvis inget egenvärde i att försöka ändra på människor när det inte finns någon direkt anledning till det. Och det är väl bra att du & din fru kunde börja kommunicera bättre, oavsett om det var med hjälp av Gray eller Simone de Beauvoir, eller Freud, en datamanual eller vadsomhelst. Problem inträffar när man söker sätta gränser eller håller sig själv eller andra tillbaka på grund av hävdvunna uppfattningar. För det mesta har det varit kvinnor som tvingat fram förändringar i hur man betraktat kvinnor, genom att de gjort insteg på "typiskt manliga" områden. Det blir allt färre yrken som är fullständigt mansdominerande, brandman (sic!) är det jag just nu kommer på där vissa söker hindra kvinnors insteg genom att hänvisa till kvinnors fysik (trots att det finns kvinnor som klarar intagningsproven och trots att kvinnor också kan ha särskilda fördelar genom den i allmänhet något mindre & smidigare kroppsbyggnaden. Män har varit mindre ivriga att göra inbrytningar på kvinnlig mark, men visst görs det sådana också, och de kan ibland motarbetas av både andra män & av kvinnor (kvinnor som inte vågar tilltro sina män lika god omvårdnad av spädbarn etc). Men detta är nog, misstänker jag, saker både du & jag betraktar som självklarheter.
Att män inte traditionellt socialiserats till att prata om sina känslor är väl något jag kan känna igen ifrån egna förhållanden. Men också att män inte öppnar upp för kvinnor ibland just för att de ser kvinnor som annorlunda & vill ha "frizoner" undan kvinnor (ett förhållningssätt som ingen kan tvingas bort ifrån, men som jag personligen upplever som destruktivt eftersom det sätter upp barriärer mellan könen). I övrigt tror jag Cameron har väldigt mycket rätt i att man ofta ser könsskillnader för att man letar efter dem, utgår från att de finns där. Den typ av kommunikationsmiss mellan dig & din fru som du beskriver tror jag skulle kunna uppträda mellan två kvinnor lika gärna egentligen. Kvinnor talar också förbi varandra rätt ofta i min erfarenhet.

Charlotte sa...

Stefan: visst spelar skillnaderna i styrka också in i relationen mellan könen. Om inte annat så genom att ett hot om våld ibland kan påverka kvinnors beteende. Jag undrar också över hur det sett ut i nära relationer om kvinnan i allmänhet varit den fysiskt starkare -- om vi då haft lika mycket av kvinnors våld mot män som vi idag har mäns våld mot kvinnor (jag för min del misstänker att den rena råstyrkan spelar en viss roll).
Men det är komplicerat. Tänk på relationen mellan klasser t ex. En liten besutten klick klarar rätt bra att hålla övertaget över en massa som egentligen besitter större styrka i sig. Det går nämligen utmärkt att på olika sätt kompensera för brist på ren styrka. Dessutom är även detta med kvinnors svaghet/mäns styrka i viss mån något föränderligt. Kvinnor gör idag ganska mycket som de under artonhundratalet inte ansågs vara kapabla till. De allra flesta sporter utövas ju av både kvinnor & män t ex.

Thomas Svensson sa...

"...man ofta ser könsskillnader för att man letar efter dem, utgår från att de finns där".

Jag vill påstå att det för vår del var precis tvärtom. Vår sextiotalsanda erkände inte skillnaderna och Grays avslöjanden kom lite som en chock för oss. Nu var det ju faktiskt Gray och inte Freud eller Beauvoir som gav oss våra aha-upplevelser, vilket gör att jag reagerar på det förakt hans bok möter ibland. Den är ju sannerligen inget litterärt eller vetenskapligt verk, jag tror inte ens jag orkade läsa ut den på grund av dess litterära uselhet, men de första kapitlen gav ändå en viss nyttig insikt.

I stort är vi nog ändå överens, tycks det, låt oss göra vad vi kan för att rätta till alla de missförhållanden som främst kvinnor är drabbade av.

stefan hallgren sa...

Charlotte: ja, det där med klasser visar väl att tidig social påverkan och styrning inte kan slängas på skrothögen som förklaring bara för att det finns biologiska faktorer också. Tendensen i debatt och skolbildning är ju dock att det drar åt ANTINGEN-ELLER-logiken, där sådant som gråskalor, interaktion, komplexitet och individuell variation
(eller ännu värre: fri vilja) avskys från bägge håll.

Charlotte sa...

Stefan: ja, det är ju så mycket lättare att tänka antingen-eller än både-och.

Thomas: hoppas du inte uppfattade mig som föraktfull. Jag uttryckte mig kanske inte så genomtänkt men det var i alla fall inte avsett att verka nedlåtande.

Thomas Svensson sa...

Oh nej, Charlotte, jag tror själv på att ställa saker på sin spets och inte rädas att kasta ur sig något ogenomtänkt hugskott, speciellt i det här mediet. Det är ändå diskussionen som är det väsentliga.