onsdag, november 28, 2007

Mondo bizarro


Vissa dagar drabbas jag av en overklighetskänsla när jag surfar igenom innehållet i dagstidningarnas nätupplagor. Idag är en sådan dag.

Vecko-Revyn får hård kritik för sitt reportage om en lycklig prostituerad. Tidningen tappar annonser och har nu också anmälts till JK och PO.

Så står det att läsa i DN. Blogge Bloggelito skriver ett blogginlägg om saken där han kallar Vecko-Revyns chefredaktör "en feministisk ikon" -- och för mig känns det lika absurt det. I övrigt hänvisar jag -- eftersom inte DN gör det -- till Isabellas kommentar: Som ringar på vattnet sprider sig horstigmat.

Sen har vi Svenskt Näringsliv senaste fint i kampen för ett mer rörligt arbetslivsklimat (läs: försämrade arbetsvillkor) på DN Debatt.
"Mobbade på arbetsplatser klarar inte av sitt jobb" lyder rubriken, och ja, det är faktiskt vad skribenterna Stefan Fölster och Björn Lindgren säger. De har genomfört en undersökning som "visar att de som tror att kolleger och chefer tycker att de inte klarar av sitt jobb tre gånger oftare än andra känner sig utfrysta, mobbade eller trakasserade."

Sammanlagt anger två av tio anställda att de i någon utsträckning känner sig mobbade eller trakasserade - var fjärde hänvisar till tvivel på om han eller hon uppfattas klara av sitt jobb.

Detta samband är närmast tabubelagt att påtala i Sverige. Den politiskt korrekta beskrivningen av utfrysning eller trakasserier talar bara om gruppsykologiska förklaringar eller elaka arbetsgivare som orsak.
I själva verket är det ganska självklart att ett arbetslag på ganska själviska grunder kan frysa ut en kollega som de anser påverkar arbetet negativt. I det fallet hjälper inte många av de åtgärder som en arbetsgivare normalt kan ta till för att stoppa utfrysning.

Lösningen för dem är naturligtvis att det ska bli lättare att "lämna" ett arbete.
Och nej, jag är inte arbetslivsforskare och jag har inte heller någon egen, direkt erfarenhet av mobbning på arbetsplats. Men väl av mobbning i andra sammanhang, och undrar varför orsakerna till vuxenmobbning i arbetslivet så radikalt skulle skilja sig från de irrationella, svårbegripliga orsakerna till annan mobbning. Vad jag indirekt, genom andra människors erfarenheter som berättats för mig, erfarit om mobbning på en arbetsplats har talat om något helt annat än att de mobbade inte klarat sina jobb. Det har talat om nedvärderingar och utfrysningar på grund av hierarkier och svårfångade strukturer. Om att en person som hyser mycket gott anseende för sitt yrkeskunnande bland kollegor på andra arbetsplatser kan vara stämplad som helt värdelös på sin egen. Till exempel. Jag undrar också hur Fölster och Lindgren förklarar att det på vissa arbetsplatser, svenska kyrkan t ex, förekommer mer mobbning än vad det gör på andra. Samlas alla inkompetenta stackare på vissa problemarbetsplatser?
Men framför allt har artikelförfattarna helt enkelt noll trovärdighet i den här frågan. De har bara precis tagit ännu en grupp arbetstagare, denna gången kanske de allra mest utsatta, som gisslan i den högerpolitiska kampen.

9 kommentarer:

Isabella Lund sa...

Det är skadligt att arbeta, det vet vi... vi kanske ska kriminalisera alla som anlitar arbetskraft och om det inte stoppar människor från att fara illa så höjer vi straffet o slänger dem i fängelse ;-)

Bra inlägg!

Charlotte sa...

Thanks honeybun.

stefan hallgren sa...

Men fläskicurity får man väl inte säga öppet i DN, så artikeln bara antyder det trånfullt mellan raderna.

Charlotte sa...

"Fläskicurity"? :-)
Tror du att inte ens Svenskt Näringslivs egna chefsekonomer får förespråka flexicurity i DN? Jag tvivlar. Men vad vet jag.
Själv är jag, som du vet, mer kluven än vad du är till den grejen. Men den kan ju vara utformad på olika sätt: om tyngpunkten ligger på den enskildes ekonomiska trygghet kan det förstås vara bättre än hur vi har det nu kanske.
Samtidigt finns ju risken att arbetsgivare bryr sig mindre om den psykosociala situationen på en arbetsplats, om de får klartecken att arbetskraften i första hand är en slit-och-släng-vara. Och jag tycker faktiskt DN-artikeln utandas den attityden. Fuck de som mår dåligt! De passar helt enkelt inte in och det är bara för dem att ge sig av. Liksom.

stefan hallgren sa...

De får inte säga ordet. Det är tabu. Men visst, naturligtvis hänger allt på hur det utformas i praktiken, men om vi talar om det som idé, så har jag inget emot det. Det finns två stora förlorargrupper på en inflexibel arbetsmarknad, (1) de som känner sig inlåsta, och (2) de som känner sig (och är) utelåsta. Mer rörelsefrihet - mer cirkulation - tror jag bara är bra så länge individen har en grundtrygghet i det hela. Men såna tankegångar är inte populära hos socialkonservativa, som tycker att
alla ska bli vid sin läst eller nåt sånt. Rörlighet är bara oordning typ. Människor ska inte ut ur en arbetsplats, de ska in i den, och stanna där for life.

/M sa...

Det var skönt att läsa en sågning av deras 'förståelse' av vuxenmobbing (som jag har haft turen att slippa se på nära håll och därför fegade att skriva om själv).

Charlotte sa...

Stefan: jag vet inte? Har vi verkligen en grupp "inlåsta" på arbetsmarknaden, som inte redan idag är fria att säga upp sig eller söka nytt jobb & som skulle få det bättre av förändrade anställningsregler? Kanske en grupp som skulle känna sig friare med a-kasseregler liknande de danska, men behövs förändringar i anställningstryggheten? Själv har jag snarare intrycket av att det krävs en väldig flexibilitet av människor idag och att de som har det svårast är de som behöver trygghet & kanske vill stanna på en & samma arbetsplats livet ut. Fasta anställningar minskar till förmån för projektanställningar, inhyrningar av egenföretagare o dyl. Det är väl knappast heller något man förväntas svara på frågan "Var ser du dig själv om fem år?" på en anställningsintervju -- alltså, "Precis där jag är nu och kommer att vara mellan nio & fem alla andra dagar under resten av mitt liv utan några aspirationer på att klättra upp till en högre nivå!" Men visst, å andra sidan finns väl den hävdvunna föreställningen att det är fult att vara en "hoppjerka" osv, det är förstås inte heller bra.

m: ditt inlägg var inte så illa pinkat det heller.
Gillar din profilbild!

stefan hallgren sa...

Charlotte: jag sa känner sig inlåsta. De är givetvis inte förhindrade att säga upp sig, men eftersom arbetslösa
bara stigmatiseras allt mer, så känns det väl också farligare att bara lämna en anställning, om man inte redan har en ny garanterad, och det blir alltså svårare att få det när det är så liten rörlighet, det blir en ond cirkel. Eftersom företagen på marknaden i allt mindre utsträckning verkar vilja ha livstidsanställda, så kanske det vore bättre för både dem och alla andra med en statligt garanterad grundtrygghet kombinerad med en "lätt att anställa, lätt att avskeda"-policy. Men det är precis
detta som inte får diskuteras i Sverige, då Systemet som det är ses
som ofelbart (medan de dåliga, fuskande och lata individerna i Systemet däremot tycks vara hur många som helst).

Charlotte sa...

Ja, och det var väl ungefär här vår diskussion om detta strandade förra gången också, har jag för mig: jag kan inte tänka mig att det bör bli lättare att avskeda. Det finns goda skäl för det: människan har rätt till en värdig tillvaro, hon bör kunna planera framåt och inte bara vara en lekboll i något företags händer etc. Men gärna mindre stigmatisering och större materiell trygghet för arbetslösa!