fredag, november 23, 2007

Public Service-akademin

Okej. Så jag besökte alltså ett evenemang kallat Public Service-akademin i förrgår, ett samarrangemang mellan Lunds universitet och SVT. Jag mäktade bara med att stanna fram till lunch, så jag missade den intressanta paneldiskussionen på eftermiddagen tyvärr, men hann ändå med att lyssna på såväl Eva Hamilton som mediestrategen Björn Jeffery, professor Gunilla Jarlbro, medie- & filmvetaren Mikael Krona och några till. Först och främst ska jag väl säga att de kommande förändringar i SVT-utbudet som Hamilton aviserade, och som jag redan redovisat för i en tidigare bloggpost, verkar rätt bra i mina ögon och öron. Framför allt tycker jag det är bra att man inte längre tänker nöja sig med att skyffla in verkligt tungt material i form av spännande, viktiga och aktuella dokumentärer samt fördjupande studiosamtal i Kunskapskanalen, som ju trots att TV 1 & TV 2 pushar för den helt klart ligger vid sidan av i tablåerna och har svårt att fånga stora tittargrupper. Bra också att man tydligt deklarerar en vilja att också bibehålla den s. k. breda underhållningen på SVT -- public service ska ha något att erbjuda alla. Dessutom jobbar SVT på att förbättra möjligheterna till att lägga ut även äldre material, och annat sådant som idag skyddas av otidsenligt utformade upphovsrättigheter, på nätet. Nätintegrationen går, överhuvudtaget, givetvis vidare.
Sen har vi det där med den prioriterade målgruppen. Det är, inte oväntat, 20- till 44-åringar man i första hand vill åt. Hela halva dagen jag var närvarande bankades ungdomsanpassningen in. Det första jag såg när jag kom in i foajén till Skånes Dansteater, dit evenemanget förlagts, var en TV-skärm som i loop körde en slinga där olika ungdomar svarade på frågan om vilket som var deras favoritprogram. Under själva tal- och föredragsrundan höll sig konferenciér Jan Wifstrand med två bisittare, två unga medie- och kommunikationsstudenter som hade uppgiften att ställa frågor till de olika talarna -- ett ganska fiffigt upplägg, eftersom man annars riskerar råka ut för det där med en publik som sitter tyst och skruvar på sig när det kommer till frågestunden, men också ett som i det här fallet tydligt hade prägeln av "Låt oss lyssna på ungdomarna!". De två undomarna verkade också själva ha uppfattat sin roll som den att utgöra någon slags orakel, eller kanske snarare prövosten. Hur bisarrt det kan bli, när man låter unga människor som inte är vare sig känslomässigt eller intellektuellt färdigutvecklade konkurrenslöst inneha problemformuleringsprivilegiet, demonstrerades då en av studenterna till några representanter för SVT:s regionala nyheter efter den inledande förklaringen att hon gärna uppfattade lokala nyheter utan anknytning till henne själv som larviga, ställde frågan: "Hur ska ni göra för att jag inte ska uppfatta era nyhetssändningar som löjliga?" Ungdomsfixeringen peakade med Björn Jeffery, som uttalade en tydlig straffdom över etablerade medier: "Ni har misslyckats totalt med att förstå de yngre generationerna!" Inte har man fattat att de har något som han kallade digital puls (och som helt enkelt handlar om att man använder internet väldigt mycket). Inte heller har man fattat att det där med integritet, det är något ungdomar har en helt ny (och bättre, underförstått) syn på och därför inget äldre människor ska hålla på och oroa sig för nätintrång i (har killen hört talas om Piratpartiet? undrar jag). Och så vidare. Jag var böjd att hålla med Wifstrand när han provokativt frågade Jeffery om han inte ibland upplevde sig som en försäljare av "a whole lot of bullshit".
Ledmotivet för nästan samtliga föredragshållare löd i övrigt "fragmentarisering" (egentligen heter det fragmentering, Jeffery!) eller "privatisering" (Jarlsbro) eller "individanpassning" (Krona) -- olika uttryck för samma sak. Om vi en gång satt och tryckte gemensamt framför en och samma TV-kanal i våra finrum så har vi idag ett (på sätt & vis) enormt diversifierat utbud och sitter och trycker var och en för sig i våra egna communities, framför våra egna personliga favoritprogram etc. Med undantag för att vissa program fortfarande har en slags gemenskapsalstrande förmåga.
Med den här ökande diversifieringen i åtanke slår det mig hur motsägelsefullt det då är att vi i så hög grad lever i ett ungdomsanpassat medielandskap. Ska vi ta hänsyn till publikens mångfald borde media i betydligt högre grad ta hänsyn också till de stora grupperna av äldre konsumenter, och till att vi förändras och förändrar både våra vanor och våra preferenser vad gäller mediebruk under livets gång. Visst kan jag i viss mån förstå den ängslighet public service upplever inför ett medielandskap som nu befinner sig i stark och snabb förändring, och där de yngre naturligtvis är så mycket snabbare med att ta till sig det nya än de äldre. Samtidigt ser vi ju gång på gång hur den här ängsligheten gör att man trampar i klaveret både moraliskt och kvalitetsmässigt, eftersom man ibland gör program inte utfrån deras egna inneboende kvaliteter utan rent krasst för att man fått för sig att de ska kunna locka ungdomar likt den där flöjtisten i Hameln.
Jag såg för inte så länge sedan Eva Hamilton uppträda i VeteranTV och i debatt med Tullia von Sydow hävda det mer eller mindre onödiga i att förbättra representationen av äldre inom SVT:s utbud -- man var ju minsann så bra på det redan. Det finns något otroligt stötande i hur ledare eller representanter för olika verksamheter ofta verkar se det som sin främsta uppgift att aldrig erkänna några som helst fel eller brister utan bara precis framhålla förträffligheten i det man är satt att representera -- så länge kritiken kommer från sådana håll som det inte är nödvändigt att huka inför. I det här fallet var arrogansen dubbelt stötande. Hamilton satt rent ut sagt och ljög, påstod att de flesta public service-program inte gjordes med någon speciell åldersgrupp i åtanke utan för alla -- trots att programledare Bobo Krull vittnade om motsatsen utifrån sin egen erfarenhet. Och visst vet vi att äldre damer som just von Sydow trots enstaka insatser såsom just VeteranTV är en total bristvara inom SVT-utbudet. Ingen är så osynlig som tanten.

Så, det får räcka. Jag tror jag har fått vinterkräksjukan utan kräkningarna. Nu lägger jag mig på soffan med premiärnumret av filmtidskriften flm, som damp ner på mitt hallgolv tidigare idag.

5 kommentarer:

Björn J sa...

Fragmentering - noterat. Men att den nya synen på integritet skulle vara bättre får stå för dig, likaså jämförelsen med Piratpartiet som jag inte alls förstår.

Och "försäljare av bullshit" får jag väl bara sätta upp på listan av allt folk kallat mig genom tiderna. De tendenserna jag pekat på innan brukar bevisa sig själva tids nog ändå.

mikaela sa...

Orakel-nej, vi utförde bara den strikta roll vi blivit tilldelade av SVT o LU.

Intellektuellt och känslomässigt outvecklade ungdomar(är man det när man är 26 år?) har jag svårt att tro skulle bli utvalda som en god representation för Lunds universitets räkning.

Charlotte sa...

Mikaela: det är helt enkelt så att de allra flesta tjugosexåringar inte är intellektuellt & känslomässigt färdigutvecklade. Jag var det inte heller.
Och jag vet inte om det var du eller din bisittare som ställde den frågan jag återger i postningen -- men jag tycker den är ett utmärkt exempel på just den typ av narcissistiska arrogans & korttänkthet tjugonånting-åringar ofta uppvisar.

Björn: hänvisningen till Piratpartiet handlar om att det är det parti som, vid sidan av detta med fildelningen & upphovsrättsfrågan, är mest fokuserade på integritetsfrågor.

mikaela sa...

...blir man någonsin färdigutvecklad? Karaktäriseras inte dagens värld av en ständig föränderlighet och reflexivitet?

Charlotte sa...

Nej, man blir inte "färdig" men man kan ha kommit olika långt. Innan man kanske börjar gå åt andra hållet & istället blir förstockad :).
Och jo, dagens värld kännetecknas verkligen av en stark föränderlighet, det är jag böjd att hålla med dig om, inte minst vad gäller mediasituationen som jag skriver i inlägget. Och med föränderlighet krävs flexibilitet (i värsta fall total anpassning till någon annans villkor, i bästa fall frihet att själv vara med & utforma). Jag kan vara lite oroad över hur liten hänsyn man ibland tar till äldres, de som inte längre förmår utvecklas, behov av kontinuitet & igenkänning i mediadiskussioner & -utformning. Men jag vet inte om vi är inne i samma diskussion eller om jag glidit från ämnet nu?