Public Service

Gabriel Byström på Göteborgsposten är en av Kamfertexts favoritkulturskribenter. Han är alltid läsvärd, hittar det viktiga och uttrycker en självständig hållning gentemot det mesta. Så också när han idag skriver om public service-uppdraget, som ju åter står under diskussion tack vare den borgerliga regeringens beslut att förkorta tiden för de svenska public service-kanalernas sändningstillstånd.
Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis delar hans åsikter, förstås. Byström argumenterar, om jag tolkar honom rätt, för vad man kan kalla ett "vassare" public service-uppdrag, "där oberoende nyhetsförmedling, fördjupad samhällsjournalistik och ett brett kulturutbud är det centrala" medan ren underhållning och sändandet av stora sportevenemang ofast lika gärna kan överlåtas till hugade konkurrenter. Förlust av tittare och åhörare till de kommersiella kanalerna och medföljande statusförlust samt sjunkande intäkter ska pareras genom en sammanslagning av SVT med SR och UR och skippande av licensfinansieringen. Jag för min del kan se en klar poäng åtminstone med det sistnämnda -- alla är ense om att någon form public service-media är en nödvändighet i ett demokratiskt samhälle, och idag mer än någonsin har väl närmast varenda jävel möjlighet att på något sätt ta del av såväl radio- som TV-utbudet samtidigt som innehavet av TV, dator eller radio inte längre är någon som helst garanti att det är utbudet från SVT, SR och UR man tar del av. Svenska public service-chefer stirrar sig lite för blinda på det där med den enskildes betalningsvilja och beter sig alltmer desperat i sin jakt efter den svårfångade unga publiken vars gunst man tror sig tvungen att vinna -- med ibland pinsamma resultat och en alltmer bristande respekt för de äldre, lojala tittarna och lyssnarna till följd. Man bryr sig inte om att fråga den där hopplösa TV3-tittande tjugofemåringen om hon tycker att all media ska ligga i händerna på kommersiella aktörer. Chansen finns att den som tycker att SVT suger och att det är bisarrt att betala in pengar till dem när man ändå bara vill se Insider och Outsiders på sin TV-apparat trots detta skulle ha förståelse för vikten av att via skattsedel vara med och betala för att det ska finnas en offentligt finansierad medieapparat för den händelse att kommersiella intressen inte skulle intressera sig för att fylla behoven av information etc....Ibland beror svaret på hur frågan ställs.
Vad gäller frågan om sammanslagning av public serviceföretagen sitter min jury fortfarande i överläggningar. Byström menar att det skulle ge en positiv synergieffekt och skulle borga för uppväxten av en starkare public service-verksamhet med tydligare särprägel. I radioprogrammet Publicerat från i söndags hördes tvärtom röster som menade att en dylik manöver skulle slå sönder de individuella företagens särprägel och den specifika kompetens som byggts upp inom dem. Publicerat sände utdrag ur en diskussion om framtiden för public service som hade hållits på Sveriges Radio i Malmö, och som politiker tillsammans med Kerstin Brunnberg (SR:s VD) och medieforskaren Lars-Åke Engbom deltog i. Programmet lämpar sig utmärkt som relief mot Byströms artikel. Ingen av de deltagande tycktes tala för en sammanslagning, och det är möjligt att tanken på en sådan har drag av skrivbordstänkarens högtsvävande idéer medan de som har förankring i verksamheterna eller närmare konkret kunskap om dem avvisar den.
Den av diskussionsdeltagarna i Publicerat som Byström tycks ha mest gemensamt med är moderaten Olof Lavesson. Också det breda ska få rum i public service men, menade han, man ska kunna motivera varför ett visst program visas där. Jag för min del tycker, i motsats till vår kulturminister och till synes även till Lavesson och Byström, att både stora sportevenemang som OS eller VM i fotboll och ett stort, traditionstyngt nöjesevenemang som Melodifestivalen bör sändas i public service-kanaler och att man kan motivera varför. Det finns nämligen ett värde i att de kanaler som är reklamfria och betalas av det allmänna också sänder det som är av allmänt intresse, även om detta råkar vara ett sportevenemang eller en sångtävling. Det finns ett värde i det gemenskapsfrämjande som också ligger i detta att "samhällets" TV och radio fångar upp och visar sådant som mer eller mindre samlar nationen. Missförstå mig inte -- jag förespråkar inte nationalism, snarare ett något starkare markerat samhälleligt gemenskapsbygge. Och när det kan kanaliseras genom sådana evenemang där man visserligen tävlar men inte nödvändigtvis på blodigt allvar och utan att ge utlopp för aggressivitet mot någon utomstående är det väl bra -- så är det ju med OS och schlagerfestivalen, ungefärligen (även om de förstås kan urarta under vissa omständigheter, tänker på den lätta fientlighet mot östeuropa man kunde vädra i samband med Eurovisionsschlagern sist). Det är inte alla som tittar på de här evenemangen, visst, men ändå tillräckligt många för att de ska kunna sägas vara en angelägenhet för public service. Så ökar man möjligheten till att de allra flesta ska kunna säga sig få någonting ut av public service.
Av samma skäl önskar jag mig en vård som till övervägande delen drivs i offentlig regi. Visst kan privata vårdgivare ge god vård -- jag besöker själv för närvarande en vårdinrättning som är i privat regi men bekostad av det allmänna, och det är en god vårdinrättning jag är nöjd med. Men jag hade ändå önskat att den vore offentligt driven, inte bara offentligt finansierad. För att samhället stärks av att samhället vårdar. Samhället ska också ge, inte bara ta och kräva.