söndag, november 11, 2007

Att legitimera verkligheten

Richard Warlenius från syndikalistiska Arbetaren har i veckan formulerat ett lysande svar på den kritik från vänsterpartistiskt håll som i Flamman riktats mot fackföreningen SAC:s kamp för förbättringar av papperslösa arbetares situation:

Så länge man befinner sig i idéernas värld är det alltid enklare att anpassa verkligheten efter principerna än tvärtom. I idéernas värld finns ädla flyktingar som fått avslag och tvingas gömma sig, där finns en enad arbetarklass som ger varandra löften och fäster det på pränt i kollektivavtal.
Men finns där plats för en fattig bolivian som kommit hit på turistvisum i syfte att bjuda ut sin arbetskraft, om så till ett lägre pris än den avtalade? I så fall, hur hanterar vänstern henne?


Svaret är att vänstern, i den version som Vänsterpartiet ugör, tydligen bestämt sig för att det är asylpolitiken som är de papperslösas problem, och att det bara är i parlamentet deras problem kan lösas. Warlenius igen:

Jag hyllar er om ni lyckas, men tyvärr är det knappast någon lösning på det här problemet. De flesta papperslösa är inte flyktingar i FN:s mening.
Men även om det vore lösningen återstår frågan: Vad ska vi göra med dessa utsugna arbetare under tiden, i väntan på att ni får majoritet för förslaget i riksdagen? Ingenting, menar Lisa Rasmussen. ”Att desperat ’göra något’ är inte lösningen, det är tvärtom kontraproduktivt”, skriver hon. Det är en väldigt cynisk ståndpunkt för att komma från någon som säger sig värna om arbetarklassen.
/---/
Kampen måste börja i verkligheten, inte i drömmarnas värld. Då blir alla förbättringar för de papperslösa värdefulla, även om de inte når ända fram.


Jag skulle vilja dra en parallell här till sexarbetares situation. Och där måste jag tyvärr konstatera att inte heller SAC ställer upp för reella förbättringar, utan nöjer sig med att som hela det politiska etablissemanget i Sverige säga att "deras situation är inte acceptabel" och ska helt enkelt inte få finnas -- trots att den ändå gör det och det inte bara i form av utsatta traffickingslavarbetare.
För att omformulera Warlenius:

I idéernas värld finns ädla traffickingoffer som fråntagits sina pass och hålls inlåsta i skumma lägenheter, där finns ett solidariskt systerskap som är enat om att ingen kvinna av fri vilja vill sälja sex och befäster denna syn i lagstiftnngen.
Men finns där plats för en fattig arbetslös kvinna som tröttnat på sin belägenhet och börjat arbeta som strippa, kanske till och med som sexsäljerskai alla fall? I så fall, hur hanterar vänstern henne?


Svenska Wikipedia hävdar att "Stockholms LS, en lokal samorganisation under SAC Syndikalisterna, är för närvarande den enda fackliga organisationen i Sverige som öppet säger sig godta medlemsansökningar från stripteasedansare." Men noten som följer på den här uppgiften säger egentligen något helt annat. Den hänvisar nämligen till en artikel i Arbetaren där man får veta att Stockholms LS valt in som medlem en kvinna "som delvis försörjer sig som strippa" men som " de senaste månaderna har försörjt sig som vårdbiträde vid ett äldreboende". Och att hon nyligen avskedats därifrån "med hänvisning till offentliga uttalanden om sexköpslagen". Dessutom skrivs det om mötet: "Men det tog inte ställning till inval av en annan strippa, som just nu studerar och som också har ansökt om medlemskap i LS. Samma möte avslog också ett förslag om att Stockholms LS ska verka för en omröstning i hela SAC med förslaget att principförklaringen ska ändras så att de som försörjer sig inom könshandel ska kunna bli medlemmar i organisationen men inte få förhandlingshjälp."
I den här frågan är man tydligen mindre intresserad av verkligheten än drömmarnas värld. I den här frågan saknas insikten att man kan kämpa för enskildas och gruppen kvinnors bästa på en och samma gång, på flera plan och på olika fronter samtidigt.

Inga kommentarer: