torsdag, november 22, 2007

Kan det bli mer tjatigt?

Public service-akademirapporten får vänta, jag är trött och har en magåkomma av nåt slag.
Nöjer mig med att, trött som sagt, kort kommentera den senaste ronden i prostitutionsdebatten. Den som tagit fart i och med en artikel i Vecko-Revyn om en eskort som beskriver sitt jobb på ett positivt sätt. Jag har inte läst själva artikeln, jag läser som regel inte Vecko-Revyn, jag tycker det är en skittidning och kan mycket väl tänka mig att man tagit in en artikel av den här typen uteslutande på grund av att den kan ha en kittlande effekt. Men som vanligt är det de väntade reaktionerna på en sån här grej som får mig att sucka djupast och längst. De är såååå jääävla förutsägbara och man skulle tycka att det vore dags att byta grammofonskiva. Men så är det ju Vecko-Revyn som lagt på den i och för sig, genom att (enligt Studio Etts studiodebatt om saken 16/11) inleda artikeln således: "Myten om 'Den lyckliga horan' är svår att tro på. Men Veronica tänder på att sälja sex." Och så var vi där igen. "Tror du att det finns lyckliga prostituerade?" frågar Jörgen Huitfeldt på Studio Ett Vecko-Revyns chefredaktör ("Det kan inte jag svara på", svarar hon och är naturligtvis tydlig med att för egen del distansera sig från prostitution som yrke). Risken är stor att "den lilla tjej som läser Vecko-Revyns reportage går på myten om 'den lyckliga horan'" tjatar Göteborgspostens Malin Lernfeldt vidare. Och spär på sitt vanliga onyanserade sätt på med att Vecko-Revyn "går prostitutionslobbyns ärenden". Ärligt talat, ibland tänker jag faktiskt att den där föreställningen om den mäktiga och resursstarka prostitutionslobbyn, en utlöpare av den diaboliska megaförmögna sexindustrin närmast är som en kollektiv vanföreställning i stil med den om "Sions vise" och deras protokoll. Och vad gäller detta med "MYTEN OM DEN LYCKLIGA HORAN" så ja, det har sagts förut och det kommer att sägas tusen gånger igen: det handlar om en myt om en myt. Visst finns det en slags stereotyp man kan se ibland inom film och TV-fiktion, en bild av lätt självuppoffrande, glada och nöjda prostituerade, kvinnor som inte kräver mycket för egen del och som alltid verkar okomplicerade och tillfreds med livet. Det exempel jag kan komma på just nu är den rollfigur Nancy Allen fått spela några gånger i Brian de Palmas filmer. Men långt, långt vanligare är ju eländesbilden, offerbilden. Utanför fiktionens värld är den fullständigt dominerande, i alla fall här i Sverige, med ett tungt undantag: Petra Östergrens bok Porr, horor och feminsister. Bortsett från denna bok får man säga att nästan obefintlig, både inom och utanför fiktionen, är den differentierade bilden. Prostituerade kvinnor framställs sällan eller aldrig som sammansatta individer i ett liv fullt av gråskala och toppat av såväl svarta som vita inslag (kanske med undantag av en och annan "dirty western", Robert Altmans mrs Miller i McCabe & mrs Miller t ex, och förresten så har vi Kelly i Samuel Fullers Naked Kiss...det kanske finns ett helt gäng undantag man kan hitta om man börjar leta lite närmare...)
Här i landet gäller nu i alla fall att så fort någon ger sig på att i media byta ut den dominerande, svarta bilden mot en ljus så sätts rena inkvisitionsapparaten igång. Vi har en kollektiv, väl inlärd maggropsreflex som gör sig gällande var gång prostitution skildas ur positiv synvinkel enbart -- jag har den också, och ibland är den kanske sund men förmodligen inte alltid. Isabella skriver om saken i två postningar: Den farliga glamouren och Den farliga glamouren del 2.

2 kommentarer:

Isabella Lund sa...

Älskar dina inlägg om prostitution Charlotte. Kram på dig!

Charlotte sa...

Tack Isabella och kram på dig också!! :-D