torsdag, november 15, 2007

Bristen på koherens mellan hur det ser ut utifrån och hur det känns inuti

Har vi en backlash på gång mot myten om Venus och Mars? Alltså, det där snacket om manshjärnan vs kvinnohjärnan ni vet? Jag läser kommentarerna till en artikel i Sydsvenskan, som handlar om en bok av två engelska reklamkonsulter med budskapet att reklam alltför sällan riktar sig till kvinnor med deras speciella hjärnor. "Bokens teori är att män och kvinnor inte är likadana. Hjärnan bearbetar information olika. Männen använder mest den vänstra hjärnhalvan, kvinnorna båda. – Skillnaderna är små men viktiga, och göms undan. Det är inte politiskt korrekt att säga att mannens tänkande är analytiskt, fokuserat och logiskt, medan kvinnorna är duktiga på att se helheten, resonerar författarna." Yeah yeah har vi hört det förut, och förresten så är reklamen hursomhelst idiotisk och ibland mansförnedrande, säger flera kommentatorer. Rätt få håller med de båda konsulterna. Hjärnforskaren Martin Ingvar har också tillfrågats, han "tycker de brittiska reklamkvinnorna drar för stora växlar på skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. – Visst, det finns på gruppnivå en liten skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att tänka. Men det handlar både om arv och miljö, medfött och inlärt. På individnivå kan skillnaderna vara helt borta", säger Martin Ingvar som rentav "retar sig på att biologiska argument används i analysen".
För några veckor sedan, 26/10, sände OBS! ett inslag där poeten Susanna Roxman berättade om en bok av språkforskare Deborah Cameron, The Myth of Mars and Venus: Do Men and Women Really Speak Different Languages? (programmet finns fortfarande för avlyssning här, ett utdrag ur boken står att läsa här, och här har du en fin bloggpostning om det hela). Cameron har tröttnat på de klichéföreställningar som sprids av författare i stil med John Gray, och tagit en närmare titt på den forskning de bygger på. Inte förvånande har hon funnit att det, inom det linguistiska fältet, inte finns mycket substans bakom de förmenta självklarheterna. Och nog är det rätt konstigt att det så länge funnits en sådan beredskap att svälja påståenden som att kvinnor pratar mer än män eller är mindre konkurrensinriktade. Jag vet inte hur många middagsbjudningar jag har varit på där jag nästan fått skrika för att kunna få ett ord med i det vitsiga, tajta manslaget. Eller hur många vänskapsrelationer med andra kvinnor som försurnats genom den ständiga underliggande konkurrensen om allt. Det är kanske verkligen så som en feminist Cameron citerar menar, att man tycker att kvinnor pratar för mycket, helt enkelt, även om de inte pratar lika mycket som män i vissa sammanhang. Jag måste tänka på min manlige biologistiskt inriktade vän, som en gång anförtrodde mig att han tyckte att kvinnor hade så fula röster, var jobbiga att lyssna på.
Cameron hävdar att den som har högst status, och därmed pondus, också har lättast att få och behålla ordet, och att det helt enkelt i många situationer är män som har denna status och pondus. Roxman påstår att Cameron sjablonmässigt och närmast undantagslöst ger män högre status, men det stämmer inte med det utdrag ur boken som står att läsa i The Guardian (se länk ovan). Ickedestomindre tillägger Roxman här något intressant, nämligen att Cameron kan ha "underskattat en kvinnlig, nästan moderlig villighet att låta män prata på, för att de ska få känna sig viktiga och duktiga", och att detta inte nödvändigtvis innebär att de upplever sig själva som underlägsna. Det där med moderligheten i det här sammanhanget ställer jag mig för min del rätt skeptisk till, men Roxman pekar på en viktig sak, nämligen att en människas motiv för att agera på ett visst sätt inte nödvändigtvis stämmer överens med omgivningens föreställningar därom, och att hon kan ha en helt annan bild av sig själv i en viss situation än den som andra har. En självklarhet, tänker ni kanske -- och visst är det, men det hindrar inte att vi ständigt tolkar andra utifrån våra egna, ofta stereotypa, ibland rent primitivt förenklade synsätt på våra medmänniskor. Själv blir jag till exempel gärna tolkad som rädd när jag i själva verket är arg -- något jag antar hänger ihop med mitt kön, och mitt relativt späda, mjuka utseende.
Den kvinna Roxman beskriver, hon som moderligt låter mannen prata på, kan förstås vara offer för ett självbedrägeri -- hon tror sig vara storsint, när hon i själva verket har låtit sig invaggas i en invand sits hon inte orkar eller vågar försöka bryta sig loss ur. Men även om så är fallet så stämmer inte hennes inre med en yttre bild av den undergivna kvinnan som tillmäter mannens ord större vikt än de egna tankarna. Så tänk på det, både ni män och ni kvinnor som är vana att dominera -- nästa gång ni sitter och breder ut er inför vad ni tror är en underdånig blyg viol utan självhävdelsebehov kanske ni i själva verket är i sällskap med någon som inför sig själv bara precis visar generositet mot någon som behöver få tro att hon/han är viktig.

5 kommentarer:

Kronberg skrattar och ler sa...

Tack - jag tycker att du skrev väldigt bra om Susanna Roxman och hennes recension av Deborah Camerons bok.
Och jag tänkte också på Roxmans ganska hårda kritik.
Jag kan både hålla med och se rött inför hennes påstående om moderligheten - jag tänkte sen att ibland kan en kvinna tystna - inte bara för att mannen har en högre pondus - eller för att hon är så förstående - utan för att hon helt enkelt inser att det inte är lönt att säga något.
Han vill ha sista ordet - låt honom få det - jag har viktigare saker för mig - typ.
Vet alltså inte om jag håller med Roxman...

Hursom - jag går och funderar på det ibland - och tar med det i de situationer som ibland uppstår - och som kan likna Roxmans/Camerons exempel.
Det är intressant att analysera.

Charlotte sa...

Eller hur?
Och ja, ibland ÄR det inte lönt...att säga något, alltså.
Den sorgligaste insikten man kan få...

Susanna Roxman sa...

Hej, och tack för att ni tar upp och diskuterar mitt OBS-inlägg om Cameron på ett seriöst sätt. Vill bara svara ett par saker, kortfattat. Jo, Cameron går tydligen faktiskt med på att män, "if all other things are equal", normalt tillskrivs högre status. Se det första avsnittet som publicerades i The Guardian! Det innebär inte att Cameron tycker att detta är okay, eller att jag gör det. Till Kommentar 1: det där med "moderligt" lyssnande, utan känslor av underlägsenhet, avsåg jag inte som ett generellt påstående; att kvinnor normalt eller ofta beter sig så. Jag menade bara att sånt händer. Det borde jag veta, eftersom jag själv ibland har betett mig på det viset. Jag är inte säker på att jag skulle göra så i dag.

Charlotte sa...

Hej Susanna! Vad trevligt att också du tittat förbi här på min blogg.
1. Ja, men dels gör Cameron undantag för sådana samtalsämnen som hör till "domestic life", där kvinnor anses bättre bevandrade och har mer att säga till om, dels är detta med att se "defaultpositionen" som den att män utanför "hemmets sfär" har högre status inte detsamma som att säga att de alltid & undantagslöst har det. Bara att säga att detta är det vanligaste, den dominerande situationen. Och nej, jag tolkade inte heller vare sig dig eller Cameron som att någon av er skulle tycka det är okej. Ger jag det intrycket så har jag verkligen formulerat mig illa.
2) Okej. Jag tolkade dig som att du gjorde ett mer generellt uttalande. Men vem är jag att ifrågasätta dina egna erfarenheter?
Jag har funderat på detta lite då & då sedan jag hörde ditt inslag, och insett att jag faktiskt har väninnor som rent allmänt har en slags överseende, moderlig (fast lite chauvinistisk också) attityd gentemot makar/pojkvänner. Deras dataspelande, t ex, ser de på litegrann utifrån ett "låt-de-små-pojkarna-få-leka"-perspektiv.
Så det är ju möjligt att de ser på männens dominans vid middagsbjudningsborden på samma sätt. Jag skulle gärna fråga dem men det känns svårt. För det blir lätt till ett slags anklagande från min sida. Jag blir nämligen väldigt irriterad av det där, att kvinnor låter män bre ut sig helt ohämmat (och borde kanske bli mer irriterad på männen istället).

Susanna Roxman sa...

Hej Charlotte. Det verkar som om du och jag var så gott som överens vad gäller Camerons syn på att kvinnor (everything else being equal) slentrianmässigt tillskrivs lägre status än män. Vad gäller att låta männen prata på så skulle jag bara rekommendera detta för en kvinna som dels inte är så särskilt intresserad av ämnet i fråga, dels har orubbligt självförtroende (vilket jag har :-)).
Till Kronberg: Jag behandlar tvärtom Cameron mycket milt, såvitt jag kan se!