Ett steg på vägen

På tisdag börjar en av mig efterlängtad serie på SVT2. Den heter Världens konflikter, och ska i åtta program ge oss bakgrundsbilder och fördjupad information om konflikthärdar i världen. Det är ett högst välkommet tillskott under en tid då man av TV-nyheterna att döma kan få intrycket att, för att ta ett aktuellt exempel, oroligheterna i Thailand mest handlar om att turistande svenskar får problem med flygförbindelserna. Tyvärr är nytillskottet alltså en serie om åtta program, istället för ett fortlöpande magasin där man konsekvent kan anpassa innehållet efter aktuella händelser och utvecklingsmönster. Att det kan finnas annat än konflikter som är intressant och viktigt att ta upp är också en synpunkt man kan ha. Men satsningen är dock en förbättring som visar på att SVT lyssnat på kritiken angående dess usla utrikesbevakning.
Att man också planerar sända en timslång s k "kvalitetsdokumentär" varje dag klockan 18.00 i samma kanal gör inte saken sämre.

Om kransen av slemhinneveck strax innanför slidmynningen mm

Idag har jag gjort premiär i Fria Tidningen - här kan man läsa mitt livs första inledare. Ämnet är detsamma som för Eva Mobergs debattartikel i Aftonblodet: det där som vi kallar för mödomshinnan, men som i själva verket är en töjbar krans av slemhinneveck. Det är verkligen inte en dag för tidigt - snarare på tok för sent - att vi börjar ta itu med mödismyten en gång för alla och det grundligt.
--------
Sett i bloggosfären: fröken Svensson jobbar med sin identitet, Ilse-Marie påpekar att otryggheten spär på lågkonjunkturen, Löwenstein förklarar meningen med skolfoto, Nima tänker på djuren, Puckohue sätter saker och ting i perspektiv och herr Linton medverkar i DN.

Inte bara kvinnor är förryckta

Det har vi förstås vetat hela tiden, egentligen. Men den här nyheten gör mig ändå lite glad, på nåt sätt. Så borde jag kanske inte reagera på det faktum att en morddömd kvinna, den s k Tyskan, får beundrarpost från män. Men kvinnors kärleksbrev till manliga fångar brukar så ofta användas i syfte att bevisa något, oftast något ofördelaktigt om kvinnor, och oftast av nån snubbe som lider av det Tanja så målande beskrivit som Nice Guy-syndromet. Också desperadoparet Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar använder sig av det i deras uppföljning på skandalsuccébloggposten

Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!

De skriver:

Kvinnor kan tända på gränsöverskridande. Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella. Många av dessa har skrivit till internerna och bett om att få bli deras kvinnor.
Låt oss vandra ut i gränszonen, låt oss se i vitögat vilka vi egentligen är. Här pågår en upptäcktsfärd förbi moral, rädsla och fördomar.

Det är väldigt oklart vad de här båda skribenterna egentligen vill bevisa, men de kanske skulle kunna ta de där brevskrivande männen i handen och gå på upptäcktsfärd med dem?
Den obligatoriske psykiater som uttalar sig i Expressenartikeln om Tyskans brev säger att han aldrig tidigare hört talas om kvinnliga förbrytare som får beundrarpost. Är det ett gryende jämställdhetsfenomen vi bevittnar, månne? Eller har det i alla år funnits ett okänt antal män som gått igång på giftmörderskor, hinsebergshäxor och barnflickor? (Apropå det så drömde jag i förrförra veckan att Camilla "Nej till FRA" Lindberg och Barnflickan från Knutby var en och samma person. Helt crazy. Det måste ha handlat om motsatser som vi bär inom oss typ eller nåt sånt.)

Idrottschauvinismen

I lördags kväll råkade jag zappa in de danska nyheterna (vi här i Skåne är ju välsignade med dansk tv) lagom till danskt glädjerus över att en OS-guldmedalj i segling som varit ifrågasatt definitivt tilldömts Danmark. Seglarnas tränare (tror jag det var) uttalade sig på ungefär följande sätt om de spanjorer som tyckt att guldet borde varit deras: "Det ska vara riktiga män i sporten, de där latinosarna med sina kvinnliga hårband som lägger sig och snyftar på plan i fotboll, och som försöker fuska sig till en seger, de har inget att göra i en renhårig manlig kamp". (Detta är inte den exakta ordalydelsen för den har jag glömt, men orden "riktiga män", "latinos" och "kvinnliga hårband" minns jag mycket tydligt, liksom hänvisningen till sydeuropeernas förmenta fuskspel i fotboll, denna typiska nordiska projektion som kan ha något att göra med det faktum att det spanska fotbollslandslaget är vida överlägset alla de nordiska fotbollslandslagen tillsammans.) Med ett lätt illamående mindes jag den där hockeymatchen mellan Sverige och Kanada i maj, då den ene kommentatorn extatiskt utbrast "Det här är en sport för män!" efter det att en svensk slagit ner en motståndare på isen. Och så tänkte jag lite på Jan Majlard och hans chauvinistiska krönika om Marta. "Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka", tänkte jag.
Nej, det är lögn det där sista. Den där meningen om idrotten som en frizon etc är ett citat ur Eva-Lotta Hulténs recension av en avhandling om Flickor och pojkar i idrottens läromedel (i GP idag). Och när jag tänker efter så var nog mina av feber präglade tankar i samband med det där inslaget på DR1 snarast ett sammelsurium av bilder av Pia Kjaersgaard, den där hockeymatchen, "mandom, mod och morske män", artonhundratalet, sötnosen Fernando "El Niño" Torres etc etc. Det danskchauvinistiska uttalandet visar att nationalism är en faktor som samarbetar med maskulinitetsdyrkan än idag. Kanske är den en faktor vi bortser från lite för ofta när vi diskuterar det där med idrott och genus. Men att det i alla fall pågår en intressant diskussion omkring idrottschuvinismen är helt klart. Inte bara dagens recension i GP demonstrerar det, utan också en tankeväckande ordväxling mellan Kutte Jönsson och Anja Gatu i Sydsvenskan nyligen. (Jag håller på Anja.)

Mailintervju med Ylva Maria Thompson

Nyss hemkommen från semester har Ylva Maria Thompson älskvärt svarat på mina något tafatta intervjufrågor, som jag skickade henne per mail i anslutning till min recension av hennes bok Q-kar.
Såhär:

Fråga: Q-kar är ju en pastisch på de Pradas Fittor. På vilka punkter tycker du att din bok skiljer sig från de Pradas (bortsett från det uppenbara att den handlar om ett annat organ!)? Varför tog du sikte på just de Pradas bok - hade du ngn särskild avsikt med det & tycker du isåfall att du lyckats realisera din avsikt (& i så fall hur)?

Svar: Min bok skiljer sig från de Pradas radikalt i synsätt, men plagierar och till och med stjäl det poetiska språket. Jag älskar de Pradas språkliga virtuositet, men anser att han ser världen ur totalt annat perspektiv än vad jag själv och de flesta skandinaviska kvinnor gör. Man kan säga att vi skiljer oss åt på samma sätt som jag tycker Skandinavien skiljer sig från övriga Europa. Anledningen till att jag tog sikte på de Pradas bok framgår nog delvis av det tidigare svaret, men jag kan fylla i med att säga att jag ville visa att man kan se världen på så totalt olika sätt och ändå använda samma verktyg - orden. På ett personligt plan var det också ett sätt att arbeta som lärling, att lära mig hantverket genom någon jag ser upp till på ett plan och ned på ur ett annat perspektiv (det geografiska, norr ligger alltid uppåt). Ja, jag har definitivt lyckats. Det blev ju en bok!

Fråga: Detta är vad jag förstått din litterära debut. Men du ger intryck - på mig i alla fall - av att vara en driven skribent. Har du suttit & skrivit mycket för byrålådan under årens lopp eller hur har du tränat upp din språkliga förmåga?

Svar: Ja, jag har skrivit mycket för byrålådan, men även för tidningar och tidskrifter, för vänner och bekanta. Jag skriver sångtexter till födelsedagsfiranden i famlijen, jag skriver långa brev sen jag var barn. Att skriva är ett nöje och en njutning.

Fråga: Boken är förresten inte bara en parafras på Fittor utan dessutom en slags pendang till ditt konstverk Anonyma exhibitionister. Om ditt vulvakonstverk har du sagt att du bl a velat hjälpa till att stärka kvinnors självkänsla genom att visa hur vi faktiskt ser ut mellan benen & hur olka vi är. Finns det ett slags motsvarande motiv för Q-kar? På Girls Corner skriver du att du tror att "kuken är god" & att det finns ett tabu gentemot att hylla kukar. Vill du befria kuken, helt enkelt, stärka även mäns självförtroende? Eller typ: vill du vara den kvinna som ger kuken ett mänskligt ansikte ;-)? Riktar sig boken förresten till män eller i första hand till heterosexuella kvinnor?

Svar: Jag tror (hur ska jag kunna veta?) att boken riktar sig till både män och kvinnor, oavsett sexuell läggning. Men det är precis som när man målar - man skapar en bild och kan bara gissa sig till hur den kommer att tolkas och tas emot. Jag vill definitivt att män ska kunna känna sig stolta och glada över sina kukar. Jag har träffat alltför många män med komplexfylld relation till sitt könsorgan, alldeles i onödan. Det är förresten ett komplex som gärna förstärks av att det är kvinnor i första hand som dikterar hur "bra" och "fint" sex ska utövas.

Fråga: Är du nöjd med det mottagande boken hittills har fått?

Svar: Ärligt talat vet jag inte riktigt ännu. Jag vill givetvis att den ska få mer uppmärksamhet, men jag tror att den fungerar på samma sätt som mina 100 avgjutningar av kvinnors fittor, det tar tid för den att jobba in sig. Det är nästan alltid så för mig. Men jag har tålamod.

Tack Ylva Maria, för svaren!

"Det verkar som sionistlobbyn tagit makten i Sverige?"

Rubriken är signaturen Sannas kommentar i fältet till Jinges postning "Forum för levande historia, lobbygrupp som låtsasforskar" (kommentar nr 41). Postningen handlar om FFLH:s (Forum för levande historias) rapport "En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen" (pdf-fil HÄR), och den illustreras av en bild på en jordglobsgubbe vars mun tejpas igen av en liten figur iklädd den israeliska flaggan (som tröjtryck på ryggtavlan). På tejpen står med stora bokstäver: "ANTI-SEMITISM". Jordglobsgubben har rädda ögon men håller upp ett dokument betitlat "ISRAELS BROTT MOT PALESTINA OCH DESS FOLK". Budskapet är tydligt - en mäktig grupp tvingar oss alla till underkastelse och tystnad om brott som själva jorden skriker ut av, och Forum för levande historia är en utlöpare av denna mäktiga grupp. Forum har inte alls som uppgift att upplysa om Förintelsen och andra brott mot mänskligheten, utan endast att bedriva pro-israelisk propaganda. Föreställningen om en världsomspännande konspiration ledd av judiska intressen är förvisso inte ny, men idag kallas det i allmänhet antisionism istället för antisemitism - och det är väldigt ofta grupper som betraktar sig själva som antirasistiska som står för det.
Låt oss betrakta några andra kommentarer till Jinges postning - kommentarer som utan problem slinker igenom nätet av kommentarsregler, trots att dessa sägs fånga upp "Rasistiska, sexistiska, homofoba eller andra stötande kommentarer".

Kommentar nr 1: "....väntar bara på den dag då blir det obligatoriskt för alla barn att besöka propaganda centret, och få ta del av vad human sionismen är för nåt!"
Nr 4: ".....Kanske att vi tvingas importera renläriga och 'kunniga' sionistiska 'lärare' direkt från israel!? Nu när våra svenska lärare är så ovetande om förintelsen. Hur det nu kan vara det, med tanke på den våldsamma propaganda som pågått i över sextio år nu? Vi har fullkomligt översköljts av filmer och böcker om judarnas lidande. Samtidigt som man inte med ett enda ord velat låta andra grupper komma till tals om sitt lidanden, sina dödade…"
Nr 16: "För övrigt har mer än 80 procent av israels befolkning annat ursprung än semitisk. Så det finns som sagt andra grupper som inte kan sin historia, utöver Sveriges lärare och elever, och riktigt trist nog för den historiska vetenskapen så har Levande Historia för Vissa inte fått mandat att skingra dimridåerna kring detta riktigt, riktigt delikata ämne, vad är vetenskap och vad är myt?! Faktiskt nyttiga kunskaper som kan behövas vid bl.a nya statsbildningar…"
Nr 17: "Detta är ett verk av sionisterna. Det är väl bara sionister som fått jobb på denna 'myndighet' också?"
Nr 19: "Jo, begreppsförvirringen är nästan total :-D Är exempelvis jiddisch - så som det fortfarende talades på 30:talet - verkligen ett semitiskt språk? Och hur hänger språk och religion då samman med vilken folkgrupp man tillhör. Blir man exempelvis italienere om man börjar läsa bibeln på latin? …"
Nr 23: ".'Anti-semitism' som begrepp var det första sionisterna lade beslag på även om judar (khazarer) bara utgör 5% av de semitiska folkslagen, antisionist hade varit rättvisare.Samtidigt som sionisterna gör sig själva en 'otjänst' genom att skaffa tolkningsföreträde genom historierevisionistiska institut i Sverige (agendan är ju uppenbar) är det nästan bra de exponerar sig själva på det att vi andra kan ta avstånd från eländet."
Nr 31: "Det är faktiskt mäktiga intressen som styr media, inhemska som utländska intressen.
DN ägs av familjen Bonnier exempelvis.
Jag ska äta upp min tumvante om, jag säger om, DN kommer att skriva något kritiskt om Levande Historias ovetenskapliga metoder…"*
Nr 35: "Ja det är sionistlobbyn som agerar. Men varför ska det ske på skattebetalarnas bekostnad?"
Nr 50: "Det är mycket som börjar bli 'jävligt gammalt vid det här laget.'
Särskilt det du skriver att 'judar är ett semitiskt folk…'
Men det förhåller sig faktiskt så att bara en mindre del av dem är semiter, men flertalet är s.k askenasejudar från östeuropa
Kanske dags att plugga in sin egen historia?
För inte är Gamla Testamentet är någon historiebok, utan består i själv verket av en samling motsägelsefulla sagor och myter.
Men bara man letar så finner man ett korn då och då, fastän historieskrivarna medvetet gjort det hart när omöjligt att hitta verkligheten bortom myterna."

Den sista kommentaren är riktad mot signaturen Bernard, vars kommentarer i sin tur tycks bortplockade - jag kan i alla fall inte hitta honom. De återkommande hänvisningarna till att judar inte är något semitiskt folk är oerhört intressanta, och verkar tjäna som ett generellt förnekande av företeelsen antisemitism - men biter det inte sig självt i svansen? Kommentar nr 23, som påstår att ordet "antisemitism" skulle vara myntat av "de första sionisterna", menar att "antisionist" är ett bättre ord än "antisemit" - vilket i själva verket stoppar Jinge och hans vänner i samma hörna som Hitler och hans. För Jinge är ju uttalad antisionist, medan Hitler var uttalad antisemit.
I själva postningen skriver Jinge att antisemitismen i dagens samhälle är marginell, ja praktiskt taget obefintlig. Detta är ju onekligen vad många faktiskt tror. Men titta då närmare på Jinges egen blogg och den typ av sällskap den har. Den är i sig självt ett uttryck för antisemitism. För det mesta uttrycks det (tunt) maskerat som Israelkritik och "antisionism". Men rågången mellan å ena sidan "judar", å andra sidan "sionister" hålls verkligen inte alltid. Det händer att Jinge verkar "glömma sig" - som när han frankt talar om "judelobbyn" istället för "sionistlobbyn".
Och de kommentarer som talar om FFLH som om den vore en sionistisk lobby, understödd av bland annat familjen Bonniers media, talar sitt tydliga språk. Här frammanas bilden av en organisk gemenskap, som suger ut värdsamhället Sverige (d v s bedriver "sionistisk" forskning med skattemedel) och i själva verket har indoktrinerat närmast hela världen med sitt envetna upprepande och återgivande av en skev historieskrivning. Åtminstone en kommentar, nr 23, har direkt historierevisionistisk karaktär (genom att den kallar gängse historieskrivning "revisionistisk"). Och Jinge själv uttrycker en form av revisionism, som dock förmodligen bygger mest på okunskap(?), när han skriver:

Tyvärr har Sverige, likt Kina och Nordkorea, en ”forskning” som för skattemedel ska indoktrinera skolbarnen. Nu har denna ”forskning”, som inte har någon som helst anknytning till den akademiska historieforskningen, kommit med ytterligare material för att motverka den praktiskt taget obefintliga antisemitismen. På det sättet har de numera kommit att arbeta som en för skattepengar finansierad lobbyorganisation för Israel eftersom vi hela tiden ska påminnas om hur eländigt nazisterna betedde sig.
Men sällan tillåter de sig berätta att det mördades lika många, eller fler, kommunister, socialdemokrater, romer, handikappade, färgade och olika sorters dissidenter i förintelselägren.
(Kursiveringen är min)

Påståendet är helt bisarrt. Förintelselägren skapades för att mörda judar. Även romer utsattes för förintelse. Men så icke de andra grupperna, såvida man inte ska räkna in de handikappade som dödades under euthanasiprogrammet (något som föregick, men samtidigt är något annat än Förintelsen). Att det fanns andra fångar i förintelseläger som Majdanek och Auschwitz beror på att de också var arbets-, koncentrations- och krigsfångeläger ("förintelseverksamheten" byggdes s a s på den "verksamhet" som redan fanns innan dess att den "slutgiltiga lösningen" arbetats fram). Men den del av "verksamheten" som var inriktad på förintelse, den riktade sig alltså mot judar och romer - uteslutande. Påståendet att FFLH skulle "tiga" om andra brott mot mänskligheten än de som nazisterna gjorde sig skyldiga till är också fullständigt bisarrt. Det räcker med att titta på första sidan av deras hemsida för att se att det finns en pdf-fil för nedladdning med en forskningsöversikt på ämnet brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer (har du redan glömt vårens debatt omkring detta, Jinge?), och en om folkmordet på kurder i Irak 1988. De olika ämnen hemsidan anger som sökord är: Folkmord, Rwanda, Antisemitism, Islamofobi, Rasbiologi, Folkmordet 1915, Förintelsen, Antiziganism, Rasism och främlingsfientlighet, Forum för levande historia, Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, Intolerans, Homofobi, Mänskliga rättigheter. Inte en enögd fokusering på Förintelsen och antisemitism, alltså. Det är t o m så att den nya rapport som utlöst en sådan ilska inte bara handlar om kunskaper om förintelsen av judar utan också om Porrajmos och om eugenik.
Att det bara är delen om förintelsen av judar som det fokuseras på får dock sägas vara FFLH:s eget fel. Rapporten presenteras ju som om detta vore dess enda fokus. Det finns all anledning att rikta seriös kritik mot rapporten - eventuellt återkommer jag till den i en senare postning - men de aggressioner den har väckt på sina håll i bloggosfären står inte i proportion till bristerna. Det är beklämmande att tvingas konstatera att den tveklöst utlöst antisemitiska impulser. I Jinges, den mest läste vänsterbloggarens, postning ligger detta i öppen dager - liksom här, på en blogg som kallas Dumheterna. Vad jag undrar är varför ni som ser er som en del av den antirasistiska vänstern inte reagerar? Jag skulle vilja ställa den frågan till dem av er som jag har i min länklista och som i sin tur länkar till Jinge - Pia, Ilse-Marie, Kirira, Emma och TomTom. Nej, jag menar inte att ni på något sätt skulle vara ansvariga för det som skrivs på Jinges blogg; dessutom kanske inte alla ni betraktar er som medlemmar i den antirasistiska vänstern. Men varför reagerar ni inte, varför reagerar ni inte mot antisemitism? Ni måste ju se vad som händer på Jinges blogg - eftersom ni länkar till honom måste ni väl gå in och läsa den regelbundet? Hade ni varit lika tysta och passiva om det gällt en islamofobisk bloggare? Om det varit en bloggare som avfärdat dem som arbetar mot islamofobi som "köpta av oljeshejker", förkämpar för militant islamism, Irans diktatur etc? Jag vill verkligen veta. För jag tycker att den stora acceptansen - eller är det blindheten? - för dagens antisemitism är både upprörande och skrämmande. Och måste bekämpas, inte bara av borgerligheten.

* Denna kommentator lovade faktiskt älskvärt att äta upp sin vante när det visade sig att DN:s ledare riktat skarp kritik mot rapporten.

Uppdatering: Teckningen som illustrerar Jinges postning tycks härstamma från den Latuff som vann andrepris i den tävling i Förintelsekarikatyrer som utlystes av Irans president Ahmadinejad.

Uppdatering tisdag: Här finns en annan blogg som tar upp samma postning av Jinge.

Höstens FRA-kamp inledd

Man kan visserligen hysa sina misstankar angående vad som är Thomas Bodströms främsta drivkraft - bedriva oppositionspolitik eller slåss för den enskilda individens rättssäkerhet- men nog tycker i alla fall jag att hans debattartikel i DN idag är välkommen. Framför allt hans

Krav på brottsmisstanke. I signalspaning som riktas mot en enskild person ska krävas någon form av brottsmisstanke. Vid spaning mot fysiska personer är misstankar om brott den naturliga utgångspunkten.

Svenska Dagbladet å sin sida publicerar idag vad som möjligtvis är den elegantaste analysen av debatten och FRA-politiken hittills. Det är filosofen Lena Halldenius som åkallar Immanuel Kant i sin plädering för ett samhälle präglat av trygghet, öppenhet och insyn. FRA-förespråkarna åberopar just behovet av trygghet som ett argument för verksamheten - Halldenius avfärdar detta genom att påpeka hur argumentationen, och massavlyssningsverksamheten, i själva verket gör oss till gisslan i ett lågintensivt krigstillstånd.

Krig är skräck, rädslan för att bli attackerad, känslan av att man alltid måste vara på sin vakt även då ingenting händer. Därmed är inte heller frånvaro av strid tillräckligt för att fred ska råda. Fred kan inte beskrivas i militära termer; fred är ett rättsligt tillstånd. Fred kan inte förhandlas fram av män i uniform; den kan bara regleras fram av folkligt tillsatta delegater. Poängen med att ha stater är att säkra fred. Den funktionen kan en stat fylla enbart om den är en representativ demokrati med en konstitution som säkrar individuella fri- och rättigheter mot risken att makthavare skor sig själva. Kort sagt, en rättsstat.
En av förutsättningarna för att en stat ska vara en rättsstat är att den lever upp till ett rättvisekrav. Det är Kants andra poäng. Detta grundläggande rättvisekrav utgörs av principen om offentlighet. I det fördolda och sekretessbelagda kan maktens aktörer göra vad som helst; i offentlighetens ljus står de under medborgarkollektivets kontroll. Denna kontroll utgör den mest effektiva begränsningen på vad det är möjligt för makten att göra. Utan offentlig granskning är maktmissbruk oundvikligt och fred en fåfäng förhoppning.

Det som händer i FRA-debatten är att vi medborgare visar att vi inte accepterar att vara föremål för verksamheter som sker i det fördolda (något som egentligen torde slå mot alla underrättelseversamheters själva grundväsen - en omständighet Halldenius tyvärr inte berör). Debatten visar att vi inte känner den rädsla FRA:s förespråkare försöker spela på.

Vi är medborgare, inte skräckslagna får.

Läs också: Kullenberg, Wadström, Klamberg.

OS och genuspolitik

Jan Majlard slår idag till med en riktigt hjärndöd krönika i Svenska Dagbladet. Han har, skriver han, "fortfarande bara sett en kvinna på OS som kan mäta sig med männen: Marta!" Medan Elena Isinbajeva "fortfarande har en meter upp till landsmannen Sergej Bubka" så är Marta så bra "att hon absolut inte skulle göra bort sig i herrallsvenskan". Ja, för det är vad Majlard tror är det självklara målet för damfotbollen, tydligen. Att "inte göra bort sig" i sällskap med männen. Herregud så dumt.
Mannen är normen, kvinnan avvikelsen. Det har vi som är medvetna om könens olika status fått lära oss, och vi får bekräftelse på detta nästan dagligen. Majlard är en sådan bekräftelse. Han borde istället sluta tänka som en chauvinist och försöka förstå det där med mäns och kvinnors olika kroppar. Kvinnor presterar utifrån sina förutsättningar, män utifrån sina. Ta bort några decimeters kroppslängd och och ersätt ett par skålpund muskelmassa med ett par bröst på Sergej Bubka så får du se hur högt han hoppar.
Dessutom räknas förstås inte klassiskt feminina grenar för Majlard. Själv kan jag i och för sig reta mig något enormt på att de kvinnliga gymnasterna till skillnad från de manliga inte bara ska gymnastisera utan också dansa runt på "graciöst" (d v s otroligt fånigt i mina ögon) sätt - men skälet är att man anser detta vara något kvinnor, till skillnad från män, är bra på. Detsamma gäller för konstsimmet, något männen inte ens deltar i. Hur bra tror Majlard att de få män som sysslar med den sporten hade klarat sig vid sidan av kvinnorna, om de nu fått delta?
Det finns dock enstaka grenar där könsuppdelning inte är nödvändig. Patrik Svensson skrev i förra veckan i Sydsvenskan om en sådan, och den uppenbarligen rätt okunnige Jan Majlard borde tveklöst läsa Svenssons artikel. Jag citerar ur den:

1968 gavs skeetskyttet OS-status och i något slags progressiv yra bestämdes det att män och kvinnor i just denna gren skulle tävla mot varandra. Det gick bra i sex olympiska spel då skeetskytte faktiskt var något så ovanligt som en könsneutral sport.
Sedan inträffade katastrofen: En kvinna vann.
Det var i Barcelona 1992 som den kinesiska skeetdrottningen Shan Zhang vann och slog olympiskt rekord och IOK:s reaktion var den enda möjliga: Kvinnorna kastades ut.
I Atlanta 1996 fick bara män skjuta lerduva och när de kvinnliga skyttarna i Sydney 2000 åter fick tillträde var det under strikt könsuppdelning; en tävling för män och en för kvinnor. För att undvika generande jämförelser skjuter kvinnorna numera dessutom färre skott än männen.

Ibland är jämförelsen kvinna-man på sin plats att göra. Men bara ibland, herr Majlard - och i synnerhet håller det inte att göra en i grunden orättvis jämförelse samtidigt som man blundar för de fall där det är männen, inte kvinnorna, som kommer till korta.

Bokrecension: Ylva Maria Thompsons Q-KAR

Att recensera Ylva Maria Thompsons debutbok, som vänligt tillsänts mig av bokförlaget Hydra, har gett mig ett visst besvär. För boken är nämligen en pastisch på Juan Manuel de Pradas Fittor, en bok jag tidigare inte läst men nu alltså blev tvungen att också ta mig an. En mindre pretentiös recensent hade kanske struntat i jämförelsen men jag för min del ville vara ordentlig. Och det var i och för sig inte svårt att få tag på de Pradas bok, inte heller tog det särskilt lång tid att läsa den (både den och Thompsons bok är alltså en liten behändig samling kortnoveller). Problemet är att de Prada, det mottagande hans bok fått och den icke-existerande diskussionen om Thompsons bok bildar ett syndrom som gör mig så fruktansvärt beklämd. Här kommer en struntviktig liten typ som med blomstrande och mustigt språk lägger det kvinnliga könsorganet under sig, en sannskyldig den gamla världens erotiske kolonisatör, och kultursidorna lystrar. Inte alla recensenter är förtjusta, men några är yra av lycka - genomgående är i alla fall att man inte ignorerar boken utan ger den ett självklart utrymme. Ett par recensenter frågar sig om en motsvarande bok hade kunnat skrivas om det manliga könsorganet. Tomas Larsson i Östersunds-Posten: "Skulle en kvinna skriva något liknande om det manliga organet? Vore det snuskigt, löjligt eller billigt? Jag har svårt att se det, men förvisso kräver saken både finess och språklig känsla." Oline Stig i Sydsvenskan: "Något liknande hade inte kunnat skrivas om kukar." Sex år senare kommer alltså bokens kvinnliga motpart. Vad händer? Öronbedövande tystnad. Eller är det tystnaden före stormen? Ligger svensk press och etermedia i startgroparna för att ta sig an Thompsons Q-kar? Jag tvivlar.
I Svensk bokhandel skriver författarinnan: "Jag hade fått boken Fittor av Juan Manuel de Prada i present, läst den och blivit provocerad. Visserligen var de Pradas språkliga broderier underbara och inspirerande, många av novellerna i boken ömsinta och respektfulla, men ändå upplevde jag en unken ton av katolskt mystifierande av det motsatta könets könsorgan och därtill kopplade känslor och upplevelser." Själv har hon anammat de Pradas sätt att brodera med språket men tar så att säga ner kuken på jorden. "När jag skrev boken Q-kar gjorde jag helt enkelt ett allvarligt försök att belysa mannens penis ur så många vinklar ni kan föreställa er, med en mustig och frustig inställning till hela kompotten av kulturella konnotationer och intersektionella maktanalyser", skriver hon. Och även om det här och där blir lite väl mustigt och frustigt för mig personligen så måste jag säga att jag föredrar pastischen framför originalet. De Prada (vars ömsinthet och respektfullhet jag för min del inte ger mycket för) hade sannerligen behövt tillgodogöra sig lite intersektionell maktanalys. Hos honom samsas den katolska mystifikationen med en klar tendens till könsrelaterad rasbiologi - han drar sig inte för att kartlägga såväl "Tutsiernas fitta" som "Den lilla zigenerskans fitta", "Kubanskornas fitta", "Sibiriskans fitta", "Filippinskornas fitta" och "Comanchens fitta", för att citera några av kortnovelltitlarna. Thompson å sin sida visar däremot redan genom sitt val av titel till boken att hon inte betraktar omvärlden genom härskarglasögon (genom att välja att kalla boken Q-kar istället för Kukar visar hon, som förordet förklarar, hänsyn till den lite prydare delen av mottagarkretsen). Och som en oundviklig följd av projektets inriktning mustar och frustar hon inte bara på med olika välutvecklade sagoväsen (något hon och de Prada har gemensamt) utan behandlar också "Gangbangkukarna" (dock med ett något överraskande maktanalystiskt perspektiv), "Pedofilens kuk" (inverteringen av de Pradas "Småflickors fitta"), "Blottarens kuk" och "Våldtäktsmannens kuk". Hennes berättarjag är oftast en heterosexuellt begärande kvinna, men blir då och då i stället till en homosexuellt begärande sådan; någon gång rentav en man - de Prada, däremot, är fast förankrad i det heterosexuelle herresubjektet, som må ha blicken fast riktad mot kvinnokönet men i tankarna kommunicerar med sina medbröder Bataille, Miller och Poncela. Så fastnar han också med jämna mellanrum i gamla spindelvävstäckta klichéer, som med den här avslutande meningen på stycket om "Lesbianernas fitta": "Är kanske lesbianerna najader som en häxa har förvandlat till manhaftiga fruntimmer genom att beröra dem med sitt trollspö?"
Att Ylva Maria Thompsons Q-kar är en pastisch på Juan Manuel de Pradas Fittor utgör såväl bokens styrka som dess svaghet. Thompson vinner på jämförelsen, och även om hennes språk rör sig i de Pradas skugga kan hon väl hävda sig mot föregångaren vad gäller poetiska kvaliteter. Svagheten handlar om att Q-kar helt enkelt inte står på sina egna ben - se bara på den här recensionen, i vilken Thompsons bok får kämpa för att inte helt överskuggas av de Pradas. Med de exakta formuleringar ur originalet som då och då smugit sig in i pastischen följer också den monotoni som ligger i själva de båda böckarnas bärande idé. Det blir, helt enkelt, lite tjatigt efter ett tag. Sida upp och sida ner med q-k blir lika enahanda som sida upp och sida ner med fitta, även om jag har större sympati för det thompsonska subjektet än det de pradaske. Vilket inte hindrar att texten här och var glittrar och glimmar till. Jag vill gärna bevisa detta genom att citera den avslutande delen av avsnittet "Gräsklipparmannens kuk":

I likhet med ogräsen i rabatterna utrotar gräsklipparmannen alla sina sexuella begär, medan de ännu är så späda att de tunna rötterna lätt glider upp ur det fuktiga mörker där de hunnit bildas, innan den lilla grodden spruckit igenom ytan och avslöjat deras skamliga existens. Gräsklipparmannens trädgård är pedantiskt välskött med raka, välkrattade grusgångar, tuktade häckar och ansade rabatter, i vilka blommorna växer med exakta avstånd, mer disciplinerade än en armé. På våren, den årstid som han både fruktar och ser fram emot, då det monotona trädgårdsarbetet ger honom frihet från husets instängdhet och den kvinna som förstärker hans tystnad genom att besvara den, växer tulpanerna kraftiga och rakstjälkiga, som ett hån mot den styvhet hans kuk förvägras av det benhårda psyke som tagit kontroll över musklerna vars ständiga spänning hindrar blodtillflödet till svällkropparna. En dag kommer kuken att göra revolution, och det är mycket troligt att det blir just på våren.

Ps. Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Qkar av Ylva Maria Thompson

Ett svar som inte är något svar

Så kan man kalla Dilsa Demirbag-Stens genmäle till Daniel Suhonen och Katrine Kielos (se denna postning för bakgrund). Hon svarar nämligen inte Suhonen som individ utan kallar honom "vänstern" (jag tillhör också vänstern men Suhonen representerar inte mig, hördu) vilket gör att genmälet blir missriktat från början till slut. Och hon har inte läst vad Kielos skrev utan istället sett vad hon själv vill se. När Kielos kvalificerar bilden av just arbetarklassen som främlingsfientlig, men uttryckligen senare i artikeln skriver att det är meningslöst att "reducera den viktiga debatten om sverigedemokraterna till en tävling om vilket block som har de minst främlingsfientliga väljarna", då svarar Demirbag-Sten att "Genom att peka på Janne Josefssons valstugereportage vill Kielos påvisa att det borgerliga blocket är mer rasistiskt". När Kielos skriver "Att folkhemmet som politisk berättelse ofta bar på både sexistiska och främlingsfientliga undertoner är jag den första att erkänna", och avslutar sitt inlägg med att påpeka att en sådan "föreställd gemenskap" som folkhemmet var idag inte kan bygga på etnisk eller kulturell homogenitet - och med att efterlysa nya, visionära muskler från vänsterhåll - då får Demirbag-Sten hennes inlägg till "det obligatoriska partilojala dravlet om socialdemokratins förträfflighet" och "folkhemsnostalgi". Hur tänker du, kvinna. Hur läser du.

I övrigt noterar jag att det idag kallas för populism att ifrågasätta varför en anställd på golvet ska leva på en bråkdel av vad företagets VD har att röra sig med.
Och att - för att ta upp något mer positivt - bloggen Nordic Dervisch går till botten med frågan om vad det egentligen är herr Ahmadinejad har sagt om Israel. Tack för den informationen.

Ja, varför inte ta det på skatten

Twinglylänkarna till gårdagens artikel på DN Debatt, där Jutterström & co argumenterar för att fortsättningsvis ta ut TV-avgiften på skatten istället för som nu efter TV-innehav, visar tyvärr på en fullständig dominans för högerinriktad public service-bashing. Själv tycker jag, som jag skrivit innan, att skattefinansiering inte är nån dum idé. Man kan idag ta del av public service-utbudet via såväl dator, mp3-spelare och mobiltelefon som via TV- och radioapparat - det blir alltmer absurt att jaga TV-innehav ute i landet när den fysiska TV-apparaten alltmer förlorar i betydelse (och dessutom kan, där den finns, användas för en mängd olika ändamål som inte behöver inkludera public service överhuvudtaget).
Men tråkigt nog verkar det finnas en allmänt bristande förståelse för vad public service egentligen innebär därute i stugorna idag - eller är det bara inom bloggosfären? En del anser att de minsann inte ska behöva betala eftersom de själva inte nyttjar public service-kanalerna (lyssnar de verkligen aldrig på Ekot? ser de inte på OS en enda minut? är det verkligen sant att de aldrig fluktar det allra minsta på vare sig Uppdrag granskning, Eurovision Song Contest, På spåret eller Rapport?). För dem vill jag citera signaturerna Nils och Boose(?), två av dem som enligt den här artikeln debatterat saken i Svenska Dagbladet. Nils: "Att betala skatt innebär ju inte att att man måste få tillbaka varje krona för egen privat del, men det är det väl många som glömt i det nya egosamhället”. Boose: "Jag vill inte ha bilvägar. Varför ska jag behöva betala för dem när jag inte har körkort? Jag vill inte ha en levande glesbygd, varför ska jag behöva betala för den när jag inte bor där? Om alla bara betalar för det de använder/vill ha skulle det inte fungera så bra alla gånger.” Rakt på spikhuvudet.
Varförskajagbetala-gnällarna verkar ofta tro att public service-media är att likställa med vilka konsumtionsvaror som helst, och inte ska vi väl tvingas betala för t ex Volvo när inte alla väljer att köra Volvo? Resonerar man så har man inte förstått vad som är public service-kanalernas uppdrag. Det finns en anledning till att program för minoriteter, valvakor och valdueller, granskande journalistik som Uppdrag granskning, upplysande dokumentärer på Kunskapskanalen, riksdagsdebatter på SVT 24 mm är just angelägenheter för public service. Det handlar om att informera, att integrera, att skapa förutsättningarna för ett samhällsklimat med levande debatt, högt valdeltagande och annat sånt som hör en god demokrati till. Att allt detta ska ske under former där vi som publik slipper tilltalas som i första hand konsumenter - och slipper reklamen - är också något att slå vakt om. Och där finns också det största problemet med att resonera som unge herr Federley:

I grunden måste frågan ställas vad som är public service? Jag anser att vi kan stödja smalar ekulturproduktioner, program på mindre språk som kan ha svårt att bära sig och dokumentärsatsningar som exempel. Men måste det vara Svt och SR som får dessa tillgångar?
Vi kunde lika gärna sälja Svt och Sr, ha en nämnd som köper upp programtid och sedan låta produktionsbolag och kanaler komma med det bästa erbjudandet. Nämnden säger att vi vill ha 10 timmar teckenspråkiga nyehter i veckan och 4 timmar kulturnyheter i radio. Nu får ni ge oss det bästa priset.
I en sådan situation kunde lika gärna Tv4 vinna teckenspråksupphandlingen och Rix-Fm kulturnyheterna. I en sån situation skulle vi säkert kunna få ut mer för pengarna, vi skulle slippa den eviga debatten om radiotjänst och vinnarna är jag övertygad om skulle vara det som vi kallar public service. Som lika gärna kan ske hos Rix Fm som hos Kanal fem.

SVT och SR bildar tillsammans en helhet, som inte kan eller bör styckas upp i småbitar på det här sättet. Tror herr Federly verkligen att Godmorgon, världen! eller Konflikt skulle göra sig lika bra hos Rix Fm? Finns det något överhuvudtaget något vettigt skäl att sälja ut våra gemensamt ägda medieföretag - eller handlar det bara om en skruvad princip som säger att pengasumman alltid är det viktigaste, ja det enda riktigt betydelsefulla värdet, och att privat alltid är bättre än gemensamt? Ännu mer tillskruvad är Hanna Wagenius, som utbrister:

Nej, låt statlig public service-idén gå i graven istället! Hela konceptet med att ha statlig media känns väldigt facistisk. Tanken att public service "ska vara fria från (...) ekonomisk påverkan" är fullständigt absurd - varför skulle det vara så? Varför är det så kontroversiellt att säga att ja, alla företag, inkluderat mediabolag, måste ha en ekonomi som åtminstone går plus-minus noll om de ska överleva?

Att koppla ihop public service med fascism är ett absurt okunnigt sätt att resonera. Anser Hanna Wagenius att de publicistiska ideal som historiskt främst är förknippade med England och BBC har med fascism att göra? I så fall borde hon läsa på sin historia lite bättre. Närmare totalitarism tycker jag då att hennes syn på ekonomi är, då hon tycks mena att all verksamhet ska inrättas efter vad hon verkar tro är naturgivna kapitalistiska principer. Men visst måste all verksamhet finansieras i ett monetärt samhälle. Det är ju just sättet att finansiera det på som är under debatt. Vi kan bestämma oss för att bekosta public service genom skatt om det finns en tillräcklig opinion och tillräckligt goda skäl att ha det så - svårare är det inte.
En annan form av public service-bashing är den som går ut på att SVT och SR ändå inte sköter sitt uppdrag, så därför kan vi lika gärna lägga ner eller sälja ut dessa företag. Även detta ett ytterst märkligt sätt att resonera. Om SVT inte sköter sitt uppdrag, ja då får vi väl försöka påverka SVT till att bättra sig. Ska vi begrava public service-idén för att public service-företagen inte är tillräckligt public service? Och därmed få noll public service istället? Är det bättre? Nej, frågan om huruvida SVT är tillräckligt bra är eller borde faktiskt vara en annan fråga än den om finansieringen. Jag tycker själv inte att SVT är perfekt. Utrikesbevakningen t ex är direkt usel. Där är danska ettan bättre, ett annat public service-företag alltså. Lösningen på problemet är att SVT skärper sig, inte att det ersätts av ett privat företag. Det är inte bara det att privat inte per automatik är bättre (särskilt inte som "privat" också innebär "med reklam"); det är dessutom så att ett privat företag inte har samma incitament att tjäna det allmänna (innebörden av public servic) som det företag som också ägs av det allmänna.

Ps. Här finns en klok person och här finns en fin kvinnlig motsvarighet till tankesmedjan Limbo.

Konjunkturen betraktad utifrån en hörna

Vi passerar den där hörnan nästan varje dag på väg till vårt lokala mattempel. Sedan vi på 1990-talet flyttade till den lägenhet vi nu bebor har hörnan antagit ett antal nya skepnader, alla tämligen perfekt återspeglande konjunkturläget. Först låg där en databutik. Sen kom en billighetspresentbutik, av den typ där man kan finna parfymer som heter nästan likadant som ett känt märke och luktar nästan likadant. Därefter öppnade möbelbutiken Seating Concept, specialiserad på enkelt stilfulla soffor i prisläget mittemellan Ikea och den där dyra danska designen. Nu har alltså soffbutiken gått omkull, och bilden visar vad som komma skall - i dubbel mening. (Om ni inte känner till Lidl är det alltså en tysk matvaruaffärskedja med låga priser, låg status, och dessvärre (i min erfarenhet) rätt låg kvalitet.)

Intressangt idag är i övrigt:
- den där storyn med Världen idags antijudiska debattartikel (se här, här & här)
- en högintressant debatt om höger & feminism, utlöst av en ledarartikel i Expressen - hela alltet kan följas utifrån den här bloggposten
- en kort redogörelse för skeetskyttets historia i Sydsvenskan (jodå, det är jätteintressant, jag lovar)

Tack för det, Kielos

Katrine Kielos går idag in och nyanserar välbehövligt den grovhuggna diskussion om arbetarklass och folkhemsvärderingar som inletts av Dilsa Demirbag-Sten och byggts på i en replik av Daniel Suhonen i Aftonbladet. Demirbag-Sten målade upp en bild av en döende klass som blint romantiseras av en vänsterrörelse oförmögen att handskas med dess mindre attraktiva sida i form av främlingsfientlighet och manschauvinism - Suhonen kontrade med att tala om klasshat från höger och med att göra främlingsfientlighet inom arbetarklassens led till ett resultat av högervriden politik. Kielos påpekar däremot det uppenbara att arbetarklassen knappast är mer främlingsfientlig än andra sociala grupper, men att Suhonen å sin sida gör det för enkelt för sig.

"Forskning visar att länder med ungefär lika stor arbetslöshet kan ha helt olika omfattning av främlingsfientliga attityder. I Europa verkar människor lägga nästan större betydelse vid huruvida invandrare 'passar in' kulturellt, än huruvida de 'passar in' i ekonomin eller på arbetsmarknaden.
Och en person behöver inte vara ekonomiskt hotad för att uppleva sig kulturellt hotad. Det är alltså inte så enkelt som att 'det bara är ekonomin, dumbom' och det går inte att som Suhonen skylla främlingsfientligheten på Nyliberalismen med stort N. Rasismen har en betydligt längre historia än så. Allt är inte borgarnas fel och kan inte heller lösas genom ett återställande av a-kassan.
Å andra sidan kan allt inte heller lösas genom uppluckrande av las, vilket är en vanlig borgerlig käpphäst som även Demirbag-Sten galopperar runt på."

Själv reagerade jag mest som ett stort frågetecken inför Demirbag-Stens artikel. Visst finns ett visst svärmeri för Den Manlige Arbetaren kvar inom vänstern, men den där muralmålningen i LO-borgen hon tillmäter så stort värde tillhör en svunnen tid. Demirbag-Sten verkar helt ha missat den faktiska förändring vänstern genomgått, inte minst under nittiotalet när Gudrun Schymans höga klackar ersatte Werners uppknäppta skjortbröst i Vänsterpartiet och Ann-Sofie Hermansson seglade upp som en sol med sitt ifrågasättande av gubbmakten inom LO. Självklart har vänstern ett tungt etnocentriskt och patriarkalt arv att hantera - och det gäller sannerligen inte bara vänstern! - men det är väldigt missvisande att resonera som om det inte också funnes en stark medvetenhet om och motstånd mot detta arv. Alla som har det minsta erfarenhet av vänsterns inre liv vet att sanningen om detta sannerligen inte är så endimensionell som Dilsa Demirbag-Sten vill få det till. Jag skulle rentav tro att de allra flesta som är aktiva inom vänstern vet att ett eventuellt folkhemsbygge på 2000-talet måste vara betydligt mer inkluderande och öppet än 1900-talets. Och hur giltig Demirbag-Stens personliga erfarenhet av att ha utsatts för främlingsfientlighet från arbetarklasshåll än är så kan och ska den ställas mot andra, lika giltiga erfarenheter - Kielos påminner om Uppdrag gransknings valstugereportage, själv kom jag att tänka på ett annat reportage, ett som gjordes under nittiotalet och visar den kompakta motviljan inom en av Stockholms mer välbärgade förorter att acceptera tanken på en flyktingförläggning bland de egna kvarteren. Jag kan också för egen del gå tillbaka till barndomen i den svenska småortens ganska homogena villakvarter, och minnas den kollektiva utmobbningen av kvinnan som misshandlades av sin alkoholiserade man (min egen familj höjde sig inte över mobben), som bara ett av ganska många exempel på intolerans och utstötande av det annorlunda inom en medelklassmiljö.
Det är naturligtvis, som Kielos skriver, "meningslöst att som Demirbag-Sten reducera den viktiga debatten om sverigedemokraterna till en tävling om vilket block som har de minst främlingsfientliga väljarna." Men det är dessutom, vill jag tillägga, inte bara meningslöst utan också ganska oanständigt att inordna en högerinriktad kamp för "nödvändiga förändringar av välfärdsstaten" under rubriken "kampen mot folkhemmets likriktning och vänsterns patriarkala och etnocentriska arv".

Tunga suckar en regnig söndagseftermiddag

Att Reinfeldt är arrogant har jag förstås hela tiden haft klart för mig. Och att ett högerparti som kallar sig "nya arbetarpartiet" naturligtvis innehåller ett stort mått av cynism. För mig framstod väljarkårens felriktade bestraffning av Göran Perssons maktfullkomlighet som ett självbedrägeri redan från början. Så jag kan inte påstå att jag är särskilt chockerad av att vår store rorsman använder sig av Sydossetienkonflikten i sitt allmänna FRA(själv)rättfärdigande. Jag blir mest trött, faktiskt. Men naturligtvis är det egentligen väldigt upprörande.
(Folk som bloggar läsvärt om Reinfeldts sommartal: Tankesmedjan Limbo, Roya & Matilda, FP i Nacka, Resursbloggen, Claes Krantz, Kulturbloggen, Blogge)

När jag läser Astrid Söderbergh-Widdings kommentar till Zhang Yimous regi av OS-invigningen tycker jag lite synd om Sydsvenskans filmkritiker Michael Tapper. Hans försök att diskutera Zhang Yimou utifrån en annan parameter än "den förföljde konstnären vs regimen" (se t ex här) har uppenbarligen inte satt sig. Inte heller den analys av filmen Hero som gjordes av Evans Chan i Film International nr 8, 2004 (ett nummer jag var gästredaktör för). Chan såg filmen som liggande fullt i linje med det styrande partiets krav på harmoni och enhet i Kina - och som ett uttryck för den i auktoritära länder väl kända strategin att appropria historien för att skapa lämpliga nationella grundmyter. Tyvärr ligger essän vad jag kan se inte ute på nätet. Här finns dock en annan essä som anknyter till Chans, även om den inte helt anammar Chans synsätt.
Det hade förresten onekligen varit intressant att se hur Chan tolkat det stora invingninsspektaklet. (Själv såg jag bara fragment av det. Jag blir så uttråkad av långdragna masscener. Nä, jag gillar inte Viljans triumf eller Olympia heller.)

Hollywood-Per påminner om ljuddesignen

Inte för att Per Hallberg jobbade med The Dark Knight. Men när jag hörde hans sommarpratprogram påmindes jag om att det vårt lilla sällskap på fyra personer egentligen var mest impade av när vi lämnade biografen var just filmens ljuddesign. Ja bortsett från Heath Ledger då.
Fast en annan sak vi var svårt impade av kan inte själva filmen ta åt sig äran för: Royalbiografens biografvaktmästares sätt att med en och samma hand ta emot, knipsa av och ge tillbaka biljetterna - i blixthastighet. Coolt.

Heath Ledger var verkligen skitbra i rollen som Jokern. Men det hindrar inte att jag ändå litegrann saknade Jack Nicholsons liksom lite mer jovialiska joker - om det är rätt ord att använda....

Men försök fatta kritiken nån gång då

Vad var det jag sade?
Moderatledningen äskar lydnad i partiet genom att skicka ut ett tillrättavisande rundmejl till partiets gräsrötter.

"En av författarna till mejlet, Sofia Krigsman som är sakkunnig på försvarsdepartementet, tycker att kritikerna har missförstått vad som gäller.
- FRA kan i de här samverkanspunkterna få den tekniska tillgången till det som passerar gränsen. Men det är en mycket liten del av den som de har laglig rätt att tillgodogöra sig."

Men kritiken handlar i första hand om den okontrollerade tillgången till information, vilka möjligheter som FRA-systemet öppnar och hur det i realiteten kommer att fungera - inte så mycket om vilka lagliga möjligheter FRA har idag att använda sig av det enorma material de får tillgång till.

Se Falkvinge, Opassande, Deep Edition, Badlands Hyena (Klaus-Dieter Fliik är i högform), Mary, Folkpartiet i Nacka, Kullenberg, Björn Wadström, Claes Krantz & Blogge.

Magdalene Sisters

Ramlade in i Peter Mullans film från 2002 igår då den visades sent på TV4. Jag hade glömt hur bra den är. Den scen som verkade starkast på mig, både igår och när jag först såg filmen på bio, visar hur en av huvudpersonerna, Margaret, närmast av en tillfällighet plötsligt befinner sig utanför klosterportarna, ensam med det böljande gröna framför sig och inom frihetens räckhåll. En bil kommer, hon stannar den. Men när den unge mannen frågar om hon ska med ångrar sig Margaret. Hon tycks förlamad. Hon har drabbats av Stockholmssyndromet, förklarar wikipedia. Själv tolkade jag inte riktigt scenen på det sättet. Som "fallen kvinna", tvångsarbetare i det katolska klostrets så kallade nåd, är Margaret ett sexuellt villbråd och en kvinna det irländska samhället skolats att inte visa respekt. Den unga mannen i bilen representerar inte nödvändigtvis friheten för henne, snarare en annan sida av hennes ofrihet - så var det också efter en våldtäkt hon kommit till klostret. Bilden av Margaret utanför klostergrinden är bilden av total ofrihet.

Svensk tystnad

...ifråga om Darfur är ämnet för Daniel Sandströms lördagskrönika i Sydsvenskan. Ja, vill man överhuvudtaget ha någon rudimentär information om läget får man snällt titta på BBC News istället för Rapport eller Aktuellt. Men det är inte det enda utrikespolitiska området SVT inte tar sitt ansvar att rapportera om. Inte bara medierna tiger, dock. Sandström:

Medierna är inte ensamma om att svika. På flera amerikanska universitet har studentgrupper tvingat fram regler som hindrar universiteten från att investera sina pensionspengar i företag som är verksamma i Sudan utan en strategi för hur man ska hantera Darfur. Lundin Petroleum hör till de svartlistade företagen, medan Siemens och ABB dragit sig ur landet efter kritiken.
Ett motsvarande engagemang syns inte i Sverige. Ändå kritiserades Lundin Oil redan 2003 av Human Rights Watch för sitt agerande i Sudan, och idag säger HRW att Lundin Petroleum ännu inte svarar på avgörande frågor om samarbetet med den sudanesiska regimen.
Det är här som de grävande journalisterna borde borra. Hur ska Lundin Petroleum kunna försäkra oss om att eventuella oljevinster inte går till vapen och ytterligare mord? Och framför allt: Hur mycket av våra pensionspengar investeras i företag som samarbetar med en regim som gjort folkmordet i Darfur möjligt?

Jag påminns om ett reportage jag såg på, just, BBC News om amerikanska studenter som engagerade sig i Darfurkonflikten. Det som framför allt fick dem att agera var deras levande medvetenhet om Förintelsen under Tredje riket - de var grundligt upplysta om denna del av historien och de drog sina egna slutsatser av den. Här i Sverige (och inte bara här) hör vi inte sällan att det "tjatas" för mycket om Förintelsen, att vi är blinda för vad som händer idag medan vi ältar gårdagens katastrofer. Ibland kan jag själv tänka att Förintelsen och upplysningen om samt avståndstagandet gentemot den kan fungera som ett alibi för att engagera sig mot det förtryck och den förföljelse som vi har omkring oss nu. Men i det här reportaget uttalade sig alltså ungdomar som klart och tydligt visade att det ena inte behöver utesluta det andra - tvärtom. Och det moraliska imperativ som utgick från dem var entydigt.

Bibliotekskärlek

(Den här gången är det inte jag som komponerat bilden.)

I en befängd debattartikel i Expressen nyligen ifrågasattes kampanjen Library Lovers - inte på grund av dess innehåll utan på grund av dess val av logotyp och presentationsestetik. Christer Hermansson talar och säger:

"Det stora problemet med kampanjen så här långt är att formen, den fåniga rosa färgen och det puerila slagordet Library lovers helt dominerar över innehållet. Många människor jag talat med fattar inte alls vad det egentligen handlar om.
Det hade varit bättre om Svensk biblioteksförening hade använt rött och svart och det tyska uttrycket för biblioteksälskare: Bibliotheksliebhaber. Då kanske kampanjen skulle tas på ett helt annat allvar än nu."

Är det något som är svårt att ta på allvar är det nog snarare denna invändning, allvarligt talat. "Menar Hermansson verkligen att färgen rosa, i egenskap av 'flickmarkör' drar ner den seriösa framtoningen? Jag hoppas det var en förhastad eller förvirrad semesterreflektion", skriver Johannes Björk i ett svar. En misogyn reflektion var det i alla fall, vill jag tillägga.
Debatten hade för mig i alla fall den positiva konsekvensen att jag fick upp ögonen för Library Lovers och deras kamp för en nationell bibliotekspolitik värd namnet. Mycket viktigt.