onsdag, augusti 13, 2008

Tack för det, Kielos


Katrine Kielos går idag in och nyanserar välbehövligt den grovhuggna diskussion om arbetarklass och folkhemsvärderingar som inletts av Dilsa Demirbag-Sten och byggts på i en replik av Daniel Suhonen i Aftonbladet. Demirbag-Sten målade upp en bild av en döende klass som blint romantiseras av en vänsterrörelse oförmögen att handskas med dess mindre attraktiva sida i form av främlingsfientlighet och manschauvinism - Suhonen kontrade med att tala om klasshat från höger och med att göra främlingsfientlighet inom arbetarklassens led till ett resultat av högervriden politik. Kielos påpekar däremot det uppenbara att arbetarklassen knappast är mer främlingsfientlig än andra sociala grupper, men att Suhonen å sin sida gör det för enkelt för sig.

"Forskning visar att länder med ungefär lika stor arbetslöshet kan ha helt olika omfattning av främlingsfientliga attityder. I Europa verkar människor lägga nästan större betydelse vid huruvida invandrare 'passar in' kulturellt, än huruvida de 'passar in' i ekonomin eller på arbetsmarknaden.
Och en person behöver inte vara ekonomiskt hotad för att uppleva sig kulturellt hotad. Det är alltså inte så enkelt som att 'det bara är ekonomin, dumbom' och det går inte att som Suhonen skylla främlingsfientligheten på Nyliberalismen med stort N. Rasismen har en betydligt längre historia än så. Allt är inte borgarnas fel och kan inte heller lösas genom ett återställande av a-kassan.
Å andra sidan kan allt inte heller lösas genom uppluckrande av las, vilket är en vanlig borgerlig käpphäst som även Demirbag-Sten galopperar runt på."

Själv reagerade jag mest som ett stort frågetecken inför Demirbag-Stens artikel. Visst finns ett visst svärmeri för Den Manlige Arbetaren kvar inom vänstern, men den där muralmålningen i LO-borgen hon tillmäter så stort värde tillhör en svunnen tid. Demirbag-Sten verkar helt ha missat den faktiska förändring vänstern genomgått, inte minst under nittiotalet när Gudrun Schymans höga klackar ersatte Werners uppknäppta skjortbröst i Vänsterpartiet och Ann-Sofie Hermansson seglade upp som en sol med sitt ifrågasättande av gubbmakten inom LO. Självklart har vänstern ett tungt etnocentriskt och patriarkalt arv att hantera - och det gäller sannerligen inte bara vänstern! - men det är väldigt missvisande att resonera som om det inte också funnes en stark medvetenhet om och motstånd mot detta arv. Alla som har det minsta erfarenhet av vänsterns inre liv vet att sanningen om detta sannerligen inte är så endimensionell som Dilsa Demirbag-Sten vill få det till. Jag skulle rentav tro att de allra flesta som är aktiva inom vänstern vet att ett eventuellt folkhemsbygge på 2000-talet måste vara betydligt mer inkluderande och öppet än 1900-talets. Och hur giltig Demirbag-Stens personliga erfarenhet av att ha utsatts för främlingsfientlighet från arbetarklasshåll än är så kan och ska den ställas mot andra, lika giltiga erfarenheter - Kielos påminner om Uppdrag gransknings valstugereportage, själv kom jag att tänka på ett annat reportage, ett som gjordes under nittiotalet och visar den kompakta motviljan inom en av Stockholms mer välbärgade förorter att acceptera tanken på en flyktingförläggning bland de egna kvarteren. Jag kan också för egen del gå tillbaka till barndomen i den svenska småortens ganska homogena villakvarter, och minnas den kollektiva utmobbningen av kvinnan som misshandlades av sin alkoholiserade man (min egen familj höjde sig inte över mobben), som bara ett av ganska många exempel på intolerans och utstötande av det annorlunda inom en medelklassmiljö.
Det är naturligtvis, som Kielos skriver, "meningslöst att som Demirbag-Sten reducera den viktiga debatten om sverigedemokraterna till en tävling om vilket block som har de minst främlingsfientliga väljarna." Men det är dessutom, vill jag tillägga, inte bara meningslöst utan också ganska oanständigt att inordna en högerinriktad kamp för "nödvändiga förändringar av välfärdsstaten" under rubriken "kampen mot folkhemmets likriktning och vänsterns patriarkala och etnocentriska arv".

6 kommentarer:

Heiti Ernits sa...

Word!

Anonym sa...

Jag såg Dilsa Demirbag-Stens artikel som en berättelse om hur hon som invandrare upplevde sin tid bland den tidens arbetarklass. Jag förstod det som att hon menade att det fanns aspekter inom den tidens arbetarrörelse som inte var så tolerant eller välvillig, att partiet har sitt bagage. Och det har det väl, även om många inte vill se åt det?

A-K Roth

Charlotte Wiberg sa...

Då bortser du totalt från slutklämmen och de "nödvändiga förändringar av välfärdssamhället" Dilsa förespråkar, A-K. Dessutom smälter du/Dilsa ihop "arbetarklassen" och "arbetarrörelsen" på ett inte helt logiskt sätt. Och för det tredje - vilka är de "många" som inte skulle vilja se att det finns främlingsfientlighet och intolerans också inom arbetarklassen? Eller att socialdemokratiska partiet inte alltid gjort allt perfekt? Jag har svårt att se den stora mängd Dilsa tänker sig.

Anonym sa...

Ja, inte har jag analyserat vad någon av de tre har skrivit på djupet. Jag tar väl till mig vad som tilltalar mig, som många andra. :)

Om slutklämmen du citerar, så hände det att mina föräldrar, från "genuin" arbetarklass (sulfitfabrik i Norrland) och som trogna socialdemokrater, tyckte att "det gått för långt", att de i princip talade om att det behövdes just förändringar. Detta från min far som tidigt organiserade sig, strax efter WWI,blev saluterad av partigrabbar på begravningen. Så slutklämmen slog mig inte som något extraordinärt.Nog finns det självkritik i sosse-leden. Men jag såg nog inlägget som nån sorts "sossarna ska inte tro att de har monopol på tolerans". Och detta "rang a bell". För finns det inte underförstått hos somliga en tro att bara vänstern bryr sig om folket?

Jag får väl ändra "många" till "somliga"? Nog har jag under mina år ibland fått intryck av "hurra va vi ä bra" inom vänstern, solidaritet och jämlikhet och hela faderullan medan partipamparna stod i rampljuset med tredje världens tyranner.Du är en socialdemokrat som visat förmåga till självkritik. Men alltför ofta finns en ovilja att granska och kritisera det egna agerandet inom detta parti liksom i andra partier.

Ologiskt förstås, men jag är inte intresserad av att dissa Dilsa för hon har rätt i mycket.

Mvh,

A-K

Charlotte Wiberg sa...

Jag är inte socialdemokrat. Jag har varit vänsterpartist - under nittiotalet då förnyelsen skedde - men det funkade inte i längden (så stannade också förnyelsen av). Senast röstade jag på Miljöpartiet och det lär väl bli mp igen, samtidigt som jag skulle önska att de hade en tydlig vänsterprofil.
Visst ser vi det här olika eftersom vi är olika, med olika erfarenheter etc. Jag kan bli oerhört provocerad av att man idag ofta talar om vad som i praktiken är försämringar för redan utsatta som "nödvändiga förändringar". Det finns ingen nödvändig utveckling utan det går att skapa ett samhälle utifrån värderingar. Och det går inte att komma ifrån att det är vänstern, inte högern, som har ekonomisk utjämning på agendan. Från min synvinkel sett kan man inte gå för långt i jämlikhetssträvanden, däremot kan man naturligtvis ha satsat på felaktiga åtgärder som inte fungerar. Jag håller med dig om att det finns en flaggviftande självgodhet inom vänstern - men Sverige har trots allt aldrig varit något DDR. Där kan man tala om extrem arbetarromantisering & tabu mot kritik. Här finns det trots allt olika sätt att förhålla sig. Men ganska få lär tro att arbetarklassen är ett gäng övermänniskor som saknar främlingsfientlighet, sexism mm. T o m i Vänsterpartiet. :-)

Anonym sa...

Jaså, lutar du åt MP-hållet! Här i huset gör vi inget annat är recyklar och recyklar.Nu är det olika påsar för plast, aluminium, stål, glas, tidningar och papper, s.k. paperboard (papp), och korrugerad papp. Sedan en gammal emaljkittel med lock till grönsaksavfall till komposten.Min man kör varje vecka upp bensin(!) till återvinningsbingarna och går varje dag till komposten. "Gräs"mattan är full av groblad, klöver, mossa och annat då vi inte sprutar nåt oknytt men den är grön. Det är nog lite MP inom var och en av oss.

A-K Roth