OS och genuspolitik

Jan Majlard slår idag till med en riktigt hjärndöd krönika i Svenska Dagbladet. Han har, skriver han, "fortfarande bara sett en kvinna på OS som kan mäta sig med männen: Marta!" Medan Elena Isinbajeva "fortfarande har en meter upp till landsmannen Sergej Bubka" så är Marta så bra "att hon absolut inte skulle göra bort sig i herrallsvenskan". Ja, för det är vad Majlard tror är det självklara målet för damfotbollen, tydligen. Att "inte göra bort sig" i sällskap med männen. Herregud så dumt.
Mannen är normen, kvinnan avvikelsen. Det har vi som är medvetna om könens olika status fått lära oss, och vi får bekräftelse på detta nästan dagligen. Majlard är en sådan bekräftelse. Han borde istället sluta tänka som en chauvinist och försöka förstå det där med mäns och kvinnors olika kroppar. Kvinnor presterar utifrån sina förutsättningar, män utifrån sina. Ta bort några decimeters kroppslängd och och ersätt ett par skålpund muskelmassa med ett par bröst på Sergej Bubka så får du se hur högt han hoppar.
Dessutom räknas förstås inte klassiskt feminina grenar för Majlard. Själv kan jag i och för sig reta mig något enormt på att de kvinnliga gymnasterna till skillnad från de manliga inte bara ska gymnastisera utan också dansa runt på "graciöst" (d v s otroligt fånigt i mina ögon) sätt - men skälet är att man anser detta vara något kvinnor, till skillnad från män, är bra på. Detsamma gäller för konstsimmet, något männen inte ens deltar i. Hur bra tror Majlard att de få män som sysslar med den sporten hade klarat sig vid sidan av kvinnorna, om de nu fått delta?
Det finns dock enstaka grenar där könsuppdelning inte är nödvändig. Patrik Svensson skrev i förra veckan i Sydsvenskan om en sådan, och den uppenbarligen rätt okunnige Jan Majlard borde tveklöst läsa Svenssons artikel. Jag citerar ur den:

1968 gavs skeetskyttet OS-status och i något slags progressiv yra bestämdes det att män och kvinnor i just denna gren skulle tävla mot varandra. Det gick bra i sex olympiska spel då skeetskytte faktiskt var något så ovanligt som en könsneutral sport.
Sedan inträffade katastrofen: En kvinna vann.
Det var i Barcelona 1992 som den kinesiska skeetdrottningen Shan Zhang vann och slog olympiskt rekord och IOK:s reaktion var den enda möjliga: Kvinnorna kastades ut.
I Atlanta 1996 fick bara män skjuta lerduva och när de kvinnliga skyttarna i Sydney 2000 åter fick tillträde var det under strikt könsuppdelning; en tävling för män och en för kvinnor. För att undvika generande jämförelser skjuter kvinnorna numera dessutom färre skott än männen.

Ibland är jämförelsen kvinna-man på sin plats att göra. Men bara ibland, herr Majlard - och i synnerhet håller det inte att göra en i grunden orättvis jämförelse samtidigt som man blundar för de fall där det är männen, inte kvinnorna, som kommer till korta.