tisdag, augusti 19, 2008

OS och genuspolitik

Jan Majlard slår idag till med en riktigt hjärndöd krönika i Svenska Dagbladet. Han har, skriver han, "fortfarande bara sett en kvinna på OS som kan mäta sig med männen: Marta!" Medan Elena Isinbajeva "fortfarande har en meter upp till landsmannen Sergej Bubka" så är Marta så bra "att hon absolut inte skulle göra bort sig i herrallsvenskan". Ja, för det är vad Majlard tror är det självklara målet för damfotbollen, tydligen. Att "inte göra bort sig" i sällskap med männen. Herregud så dumt.
Mannen är normen, kvinnan avvikelsen. Det har vi som är medvetna om könens olika status fått lära oss, och vi får bekräftelse på detta nästan dagligen. Majlard är en sådan bekräftelse. Han borde istället sluta tänka som en chauvinist och försöka förstå det där med mäns och kvinnors olika kroppar. Kvinnor presterar utifrån sina förutsättningar, män utifrån sina. Ta bort några decimeters kroppslängd och och ersätt ett par skålpund muskelmassa med ett par bröst på Sergej Bubka så får du se hur högt han hoppar.
Dessutom räknas förstås inte klassiskt feminina grenar för Majlard. Själv kan jag i och för sig reta mig något enormt på att de kvinnliga gymnasterna till skillnad från de manliga inte bara ska gymnastisera utan också dansa runt på "graciöst" (d v s otroligt fånigt i mina ögon) sätt - men skälet är att man anser detta vara något kvinnor, till skillnad från män, är bra på. Detsamma gäller för konstsimmet, något männen inte ens deltar i. Hur bra tror Majlard att de få män som sysslar med den sporten hade klarat sig vid sidan av kvinnorna, om de nu fått delta?
Det finns dock enstaka grenar där könsuppdelning inte är nödvändig. Patrik Svensson skrev i förra veckan i Sydsvenskan om en sådan, och den uppenbarligen rätt okunnige Jan Majlard borde tveklöst läsa Svenssons artikel. Jag citerar ur den:

1968 gavs skeetskyttet OS-status och i något slags progressiv yra bestämdes det att män och kvinnor i just denna gren skulle tävla mot varandra. Det gick bra i sex olympiska spel då skeetskytte faktiskt var något så ovanligt som en könsneutral sport.
Sedan inträffade katastrofen: En kvinna vann.
Det var i Barcelona 1992 som den kinesiska skeetdrottningen Shan Zhang vann och slog olympiskt rekord och IOK:s reaktion var den enda möjliga: Kvinnorna kastades ut.
I Atlanta 1996 fick bara män skjuta lerduva och när de kvinnliga skyttarna i Sydney 2000 åter fick tillträde var det under strikt könsuppdelning; en tävling för män och en för kvinnor. För att undvika generande jämförelser skjuter kvinnorna numera dessutom färre skott än männen.

Ibland är jämförelsen kvinna-man på sin plats att göra. Men bara ibland, herr Majlard - och i synnerhet håller det inte att göra en i grunden orättvis jämförelse samtidigt som man blundar för de fall där det är männen, inte kvinnorna, som kommer till korta.

8 kommentarer:

Blogge Bloggelito sa...

Nå, på den ljusa sidan finns detta.

Och jag skulle vilja se män som gör det som de kvinnliga gymnasterna förmår…

För övrigt är inte Marta outstanding i Brasilien. Christiane är minst lika bra.

Charlotte Wiberg sa...

Intressant, tack för länken!
Och du har förstås rätt om Christiane.

seven sa...

Jag reagerade också på den fullständigt onödiga jämförelsen. Att avfärda Isenbajeva på det sättet är ganska magstarkt. Du lyckades sätta ord på det jag intiutivt kände var unket. Mannen som norm, kvinnan som ska bli godkänd av mannen.

Charlotte Wiberg sa...

Ja, visst är det otroligt orättvist? Majlard underkänner i princip samtliga friidrottare i damklassen. De hoppar ju inte lika högt & långt som männen, springer inte lika snabbt, etc.... Undrar om han också tycker att flugviktsboxarna är sämre än tungviktarna. De lär ju inte slå lika hårt...

jimpan sa...

Helt fantastiskt. Jag finner inte ord om denne Majlard, skönt att du gjort det.

Hittade för övrigt det här.

Charlotte Wiberg sa...

Sannerligen märklig kille.

pelle sa...

Majlard slog ju även till med att benämna Ara som "den armenienfödde brottaren" efter bronsdebaclet. För att liksom förklara hans heta temprament. Före OS var han "det svenska guldhoppet".

Jag tycker synd om Janne, han hatar tydligen sitt jobb har jag hört från hans kollegor.

Charlotte Wiberg sa...

Otroligt. Karlen borde verkligen skärpa sig.
Eller byta jobb då alltså.